Till dig Aleksei

Jag har en hand i min, en liten en, en kotte i min säng.. Mirakelbarnet, han som jag trodde aldrig skulle komma att finnas, efter att så många inte överlevt inuti mig. Mirakelbarnet är här, han är verklig, han har en varm liten hand, söt lukt och en liten liten näsa tryckt mot mitt bröst.

Vi har tagit oss igenom kolik, nattvak, sår, smärta och kan nu pusta ut. Jag borde gå och hämta ved, jag borde diska, hänga upp gardinerna men jag är så trött, det får bli en annan gång..

Som sagt, go Obama!!

Hur kan det komma sig?

Grannen ringde på nyss. Mitt spolande i diskhon har tydligen skapat en översvämning i hennes lägenhet.

- Diskade du nyss? undrade hon.

Jag fick kväva en lögn eftersom min första impuls alltid är att ljuga. Jag förstod på hennes ansiktsuttryck att det inte var bra att svara "ja" på hennes fråga. Men innan "nej"et han komma ur min mun hann jag samla mig och tänka: jag är en vuxen kvinna som inte behöver ljuga mig ur situationer.

Och det gick faktiskt bra att vara ärlig..

Först var jag jätteglad för Natalijas skull, och förvånad över att det hållt i sig i två månader. Sedan säger hon:

- Han letar efter någon som får det att pirra i kroppen, och jag hoppas det kan växa fram mellan oss.

Jag börjar ana oråd. Visst kan saker och ting växa fram, men de killar som säger det redan så tidigt, att det inte har växt fram något än, de brukar inte ha tålamod att vänta på att det ska hända i mer än några månader. De killarna brukar vara lite förvirrade av attraktionen till en tjej och sedan snabbt förlora de lilla känslor de trodde de hade när första spänningen och attraktionen lagt sig. Sedan säger hon:

- Han har så mycket tjejkompisar, jag vet inte vad jag ska tillföra i hans liv.

Och det är då jag vet. Det kommer inte bli något förhållande med den där killen. Vi har träffat på typen så många gånger förut och jag förstår inte att Natalija går på det, att hon kan bli så lurad. Hon som brukar ha så fina känslelspröt för de som inte vill mer än sex och de som faktiskt är intresserade.

Det finns en typ av kille som har många tjejkompisar men som inte vill ha någon av dem utan går och väntar på den där tjejen som bara finns i deras drömmar, som har alla de där gudomliga egenskaperna som inga människor egentligen har, som inte har några fel och brister, och som ofta har ett utseende ett snäpp högre upp på skalan än vad de här killarna i verkligheten kan få. När de här killarna efter ett par månader inser att en tjej är precis lika dödlig och full av fel som alla andra människor avbryter de dejtandet. De har inte förstått att det är så mycket annat som ska fungera i ett förhållande, så mycket som man inte kommer underfund med på så kort tid.

Fan va arg jag blir.

Ungefär samma tid som förra året dog min mobil igår. Förra året fungerade den igen efter några dagar och därför väntar jag nu med spänning.

Jag fasar för möjligheten att den inte börjar fungera igen, eftersom jag då förlorar flera års samlande av telefonnummer. Och nej, alla står inte med på eniro eller hitta, och förresten är det svårt att hitta någon som heter till exempel Anna Johansson om man inte vet exakt på vilken gata personen bor.

Tänk att man kan få sån panik av tanken på alla som ringt mig sedan den dog och inte fått tag i mig, och alla de personer jag kommer förlora kontakten med om jag förlorar min telefonbok!!!

Hjälp mig :(

Nu kommer jag låta som en kristdemokrat, men det är jag absolut inte, inget ont om dem, men det är inget för mig.

Däremot undrar jag: varför finns inga rättigheter för ett ofött barn? Varför har en mamma rätt att behandla sitt barn hur som helst utan påföljd? Om en mamma hade gett en ettåring alkohol skulle nog socialen kopplas in, men om en mamma dricker sig full med barnet i magen, vad händer då? Och varför är det ok att en mamma väljer att döda barnet ända fram till vecka 18 då barnet har utvecklat både hjärna och hjärta, utan någon som helst anledning? Jag är inte emot abort om det finns en vettig anledning, men att barnet är en flicka, är det en vettig anledning? Nej, varje abort efter typ vecka tio när det är ett litet barn med händer, fingrar, ögon, hjärta, hjärna, borde det först bli en utredning med psykolog och hela köret.

Usch och fy för att folk dödar små liv som lillen här i min mage..

Jag såg hans solbelysta leende och kände hans mjuka hud under mina händer. Aleksei var glad, tillfreds med tillvaron och jag tolkade det som att han kan få en slags ro nu när jag äntligen hittat en plats att plantera mina blomkruksrötter.

Jag har börjat drömma så mycket mardrömmar sedan jag blev gravid. Alla handlar om att jag förlorar någon som står mig allra närmast. Min älskling lämnar mig, min älskling är otrogen och till och med lillkissen har sprungit ifrån mig i drömmen. Men igår kom Aleksei till mig på natten. Jag hade nästan glömt bort hur det var att vila huvudet i hans knä och känna hans hand stryka över pannan. Den här drömmen var ingen mardröm, den var ljus och fin och jag förstod där i drömmen (vilket jag inte förstått i vaket tillstånd) att den relation jag har nu påminner så mycket om det jag och Aleksei hade.

Nu har alla på jobbet fått reda på att jag och min kille ska få barn. Det spreds på några sekunder efter att en kvinna sett det på mig och lite försynt frågat min kille på fikarasten om jag bara blivit lite tjock eller om det var en liten där inne.

På kvällarna storhandlar vi, städar, bakar bröd och muffins eller tittar på lyxfällan. Han har även ett foto på mig i sin plånbok numera. Så ser mitt liv ut. Det är inget jag tycker är intressant att skriva om.

Men men, jag brukar vara bra på att trassla in mig i problem och svartsjukedraman, så om ett tag kanske jag har mer att skriva om.

Tills dess sitter jag i soffan med datorn avstängd borta på skrivbordet och klappar över min mage som är det enda viktiga just nu.

Kram från mig

Jag förstår inte varför alla snackar skit om något av det bästa som finns i Sverige.

"Du ska inte tro att du är bättre än någon annan"

Det är väl det finaste man kan säga? Alla människor är lika värda - alltså är ingen bättre än någon annan. Sen tycker jag att man kan berätta om när man gjort något bra, och jag har aldrig mött några problem från andra när jag gjort det. Det handlar om att vara ödmjuk. Är man ödmjuk och om man inte berättar om sina fördelar med syftet att verka bättre eller trycka ned någon annan möter man bara positiva reaktioner.

Om en människa känner att jag respekterar den och att jag ser personen som min like, är det ingen som känner sig hotad eller avundsjuk när jag berättar hur bra jag är. Personen känner då att det är en like som berättar för en like och inte någon som försöker mästra en annan.

Vänner jag pratat med har sagt att de fått utbrott av tårar under graviditeten. Jag får utbrott av lycka. Det känns härligt.

Jag har en kille bredvid mig varje natt som lägger armen om min mage när solen börjar gå upp och kysser mig på halsen. Det är miljoner gånger härligare än alla nätter jag somnat ensam och alla förmiddagar som jag inte haft någon anledning att vakna.

Jag har en liten varelse inuti mig. Jag har sett hans små händer boxas på ultraljudet i vecka tio, och jag inbillar mig att jag redan känner av rörelser där inne, trots att det är lite tidigt för det.

Vad mer kan man önska sig i livet?

Jag var rädd för att berätta om graviditeten för Natalija. Vi har ju varit varandras stöd så länge, vi har båda varit ensamma, eniga om att livet bara jobbar emot oss och jag har alltid funnits där så fort hon har behövt sällskap. Nu går allt min väg plötsligt, och jag kan inte vara hos henne lika ofta som förut, medan livet fortfarande jobbar emot henne. Därför var jag rädd att berätta.

Men hon verkade glad. Härliga Natalija, alltid så glad. Bara hon är det inuti med.

Då har jag en liten unge att köpa grejer till eftersom jag antagligen aldrig får nån egen, sa hon.

Jo, det får du säkert, sa jag.

Äh, jag är nog inte redo för det ändå, fortsatte hon.

Först var jag bara glad över barnet som växer inom mig.

Sen var jag lycklig över att han också vill ha barn och över att han säger att han älskar mig.

Men nu har jag börjat oroa mig. Han tittar på mig på ett speciellt sätt när jag nämner barnet. Jag frågade honom om han var orolig.

Ja..

Varför det då?

Jag vet inte..

Han kommer aldrig lämna mig nu säger han, för han vill inte att hans barn ska växa upp med skilda föräldrar.

Jag ångrar inte att vi var så ansvarslösa och blev gravida direkt, för jag ångrar inte den lilla som finns där inne, men jag vill inte att vi binds till varandra ofrivilligt.

Jag bara undrar, hur gör man?

Väntar man? Nej, det kommer ju ändå komma fram till slut.

Frågar man: hur mår du? Lyssnar på allt hemskt hon har att berätta, och sen när hon frågar det samma säger man: jag är gravid. Blir det tyst i telefonen då? Kommer hon tänka på det som varit, på den lilla som hon just begravt, och bli ännu mer ledsen?

Usch, jag måste ringa men drar mig för det.

Jag fattar inte.

Så fort han är iväg och jag får en dag för mig själv har jag till en början stora planer för allt jag ska hinna med att göra. Sånt som bara jag vill göra, som jag inte gör när han är hemma, för att förhållandet fortfarande är så nytt att vi vill göra allt tillsammans.

Men sen när jag då sitter här och har all den där tiden för mig själv som jag tyckte var så skönt att jag skulle få, då blir jag apatisk och väntar bara på att han ska komma hem. Sa han inte kl åtta? tänker jag. Kanske ska jag ringa och se om han är på väg? Det är ju onödigt om jag går ut och handlar nu för om han kommer kan vi ta bilen och storhandla. Jag kanske ska jobba lite, men å andra sidan kanske det är dumt för då måste jag avbryta det sen när han kommer och vi ska iväg och handla. Jag tänker: jag kanske ska laga lite mat, men det kanske är bättre att jag väntar med ifall han är hungrig när han kommer hem.

Fy vad jag är osjälvständig ibland.

Jag har varit iväg en helg och pulsat i snö. Härligt att få lite vinter i alla fall.

Jag har gått runt och känt på min mage och undrat och hoppats. Lever lillen fortfarande? Det återstår att se på nästa ultraljud, och sedan ska man passera vecka 12, därför att efter det är det väldigt liten risk att lillen rycks ifrån mig.

Jag har varit arg som ett bi på lillens pappa därför att han kan sitta och tjura en hel kväll utan att säga vad han är sur för, men sen har vi även varit runt och kollat på säng - ska köpa en dubbelsäng tillsammans! (Ett stort steg efter bara några månader tillsammans)

Jag har berättat för min chef om att jag väntar en liten, men bara därför att hon råkade fråga just det, och jag ville inte ljuga, men jag sa att jag hade fått många missfall tidigare och att det därför kanske inte finns någon lillen om ett par veckor. Jag sa att jag skulle återkomma med fortsättningen hur det än blir. Det är roligt när man har en chef som man gärna skulle ta en fika med privat, eller bjuda hem på middag. Då kan man berätta sånt.

Jag har dansat runt i lägenheten till Jefferson Airplane och Janis Joplin och drömt mig tillbaka till en tid då jag inte levde, jag har lärt mig tvätta bilen som inte är min, jag har gått upp typ fem kilo och jag har inte handlat kläder på en månad (tidigare var nog en veckas uppehåll rekord).

Kort sagt: mycket har hänt, men ändå inte.

Just nu kan jag bara vänta.

Jag låter veckorna gå och hoppas att den lilla lilla i min mage inte ska ge upp som de tidigare, att det lilla hjärtat ska fortsätta slå.

Jag väntar också på att få reda på om jag blir av med jobbet eller inte, men i jämförelse med den lillas hjärta är det en bisak. Sedan kommer jag nog ta det mer allvarligt, om jag har en liten, men inget jobb, men vi är ju två också.

Jag är som ett barn innan julafton, timmarna går långsamt och veckorna känns som år!!

Det bara slog mig när jag såg frågan om vad alla singlar gör i kväll på ett inlägg här bredvid. För bara två månader sedan var jag ute på stan och singlade mig, och vinglade runt med den ena o den andra på fredagkvällarna, och nu sitter jag här hemma, ska lägga mig vid tio för är sjukt trött och hoppas att det kommer fortsätta så många månader framåt.

Finns det någon tjej som kan tycka det är lugnt och avslappnat när en främmande man stoppar in sina fingrar i slidan och trycker på magen för att känna på livmodern? Sen blir det ännu sjukare när det ska göras ett ultraljud och en dildoliknande sak stoppas in och gräver runt.

Jag märkte att han också tyckte det kändes konstigt.

- Det är bara för att du är så snygg, sa killen efteråt, han tänker nog på dig när han ru**ar sen.

- Blä, säg inte så!!! utropade jag.

Och så ska jag dit igen på nytt ultaljud om en månad!

Som tur var glömde jag bort att en främmande man hade stoppat in en ultraljudsdildo i min slida när jag såg lillens hjärta slå på datorskärmen. Då fanns bara jag och lillen där i rummet och det var underbart!!

(lillen är bara typ en cm än så han kan fortfarande dö som de tidigare har gjort, men jag tror på att det kommer funka nu)

Men samtidigt så kan jag inte. Det är så mycket av mig nedskrivet där. Det är som att slänga flera år av mitt liv. För jag kommer inte ihåg något av det om jag inte tittar i dagböckerna.

Jag skulle vilja slänga dem därför att jag aldrig läser i dem, därför att jag tycker det är obehagligt att läsa om känslor jag haft för gamla pojkvänner som jag idag inte lägger en enda tanke på och som jag undrar varför jag ens var ihop med. Jag skäms över hur barnslig, korkad, lättlurad, fjantig jag var så sent som för några år sedan. Skulle vara skönt att bara slänga allt och gå vidare från idag.

Det är nu och framåt som gäller!!

Ni andra med era superhjärnor har säkert redan kommit på det här:

Man måste känna en viss mängd lycka för att kunna hantera en sorg.

Jag bara känner det just nu. Jag är oövervinnlig just nu. Jag kan klara allt nu. Kom igen sorg, ge mig vad du kan och jag ska klara det, för vet du vad? Det spelar ingen roll nu.

Jag förstår inte problemet. Folk vill bli underhållna, folk vill läsa spännande saker, folk läser påhittade deckare varje dag och trivs med det, men bara på grund av att boken Gömda utgetts för att vara en sann historia och den inte är det blir det ett jävla liv. Jag förstår inte problemet som sagt. Jag skriver en historia som började som en historia om mitt liv. Sen har jag ändrat och ändrat därför att en människas historia inte är så medryckande som en bok måste vara. En bok måste ha någon slags upptrappning i spänning för att läsaren ska ryckas med och läsaren måste känna sympati för huvudrollsinnehavaren eller känna något annat, tex avsky, och människor är oftast inte bara goda eller bara onda. Vill man som författare att läsarna ska hoppas att det ska gå bra för huvudrollsinnehavaren kan inte huvudrollsinnehavaren helt plötsligt, utan någon anledning tex döda någon. Det här var bara ett exempel, men i alla fall. Vill man att läsarna ska tycka om huvudrollsinnehavaren måste denna vara god, och om personen gör hemska handlingar måste den ha en anledning till detta. Av liknande anledningar kan man inte skriva om en vanlig människa rätt upp och ned, för alla har sämre och bättre sidor och man kan inte hoppas på att personkemi ska uppstå mellan läsaren och boken, för då får man väldigt få läsare, nej, man måste skriva något som passar många, om man vill tjäna pengar alltså.

Ja, jag vet att det finns böcker där huvudrollsinnehavaren utan motivering dödar någon, men då är boken ofta upplagd på ett annat sätt. Nu pratar jag om sånna böcker som Gömda, som handlar om någons liv, då måste man känna sympati för personen.

Jag hör ofta tjejer tjata om att de stör sig på sina män som aldrig fäller ner toalettringen. Det här förekommer även mycket i filmer. Då undrar jag såhär:

Den ena parten har ringen uppfälld när den kissar, den andra har den nedfälld när den kissar. Varför kräver kvinnor då att män ska fälla ned den? De kan ju lika gärna fälla upp den? Då säger kvinnor: jamen killar har ju den nedfälld när de skiter. Jag tycker fortfarande inte det rättfärdigar ett krav på att den alltid ska vara nedfälld.

Kan man inte komma fram till en kompromiss att fälla ned allt, ring och lock, så att man slipper stirra ned i en öppen toalett? Då måste ju kvinnor oxå fälla ned något varje gång de varit på toa.

Varför är man nervös?

Vad ska man prata om?

Tänk om det inte finns någon personkemi, tänk om det blir stelt?

Å, hoppas det går bra..

Såg precis reklam för en serie som heter Armywifes som skulle börja på TV. Blir bara irriterad. JAg tänker på USAs fixering vid krig, glorifiering av krig, glorifiering av folk som ställer upp i krigen, trots att amerikanerna oftast inte har där att göra.

Kvinnor i USA som sitter och säger att de är stolta över sina söner som drar ut i Irak-kriget är lika hemska som kvinnorna i Irak eller vart det är som sitter och säger att de är stolta över sina självmordsbombande söner. Det måste finnas andra sätt att komma tillrätta med saker och ting än att bomba civila människor (som nu i Gaza tex).

Men i alla fall: vart är alla tyska och franska serier? Det måste ju finnas massor bra? Nej, vi dränker hela vårt TV-utbud i propaganda för USA istället.

Oj, nu blev jag politisk igen..

(måste bara skriva ett tillägg här som jag ofta gör. Jag måste bara säga att jag älskar USA och amerikanarna och när jag varit där har jag trivts jättebra. Därför tycker jag det är sjukt att andra som "står på USAs sida" inte kan vara tillräckligt kritiska och se när det blir för mycket av "det goda")

Tänk att det var såhär det skulle kännas. Som att vara bakfull dygnet runt. Men jag tycker ändå det är värt det och jag skulle gärna må tusen gånger värre om det betyder att det kommer gå bra den här gången.

Om ett par veckor kommer jag få se en bild. Och på den bilden hoppas jag att det kommer finnas något som inte är större än ett risgryn, men som innehåller ett litet hjärta som slår. Finns det ingen rörelse där på bilden kommer mitt eget hjärta att stanna.

Tänk att det kan bli såhär av ett enda oskyddat samlag? Alla religiösa får rätt. Och ändå, vad är det som är fel med det? Jag kunde jag inte vara lyckligare!!

Jag har älskat män efter honom.

Jag har sörjt när förhållanden efter hans och mitt har tagit slut.

Efter ett tag har jag glömt de flesta, eller mina känslor har i alla fall tunnats ut och försvunnit, ilskan har lagt sig och jag kan titta på bilder av de flesta av mina ex utan att det river upp några känslor inom mig.

En del av mina ex är jag till och med kompis med idag.

Men han, som min blogg är tillägnad, han kan jag inte glömma.

Råkade bläddra förbi ett kort på honom idag, och då stack det till sådär inom mig som det alltid gör. Tårarna var på väg tillbaka. Och ändå är det säkert tio år sedan.

Konstigt.

..säger jag TACK!

..och tack till alla andra icke-anonyma oxå naturligtvis!

När folk inte kommenterar anonymt brukar jag gå in på deras sidor och läsa massa inlägg och kanske kommentera lite själv, om jag inte har ont om tid just då. Men de som kommenterar anonymt har jag ju ingen aning om vilka de är. Och det är verkligen jätteroligt att få andras tankar och synpunkter på det jag skriver, så därför säger jag tack till alla er som kommenterar.

(i anonyma inkluderas alltså ni som skriver ert namn som tex "Maja", men som inte har någon blogg som jag kan lägga som favorit och sedan gå in på)

..verkar det som.

Hade min kille tänt ljus i hela badrummet eller fyllt sovrummet med rosor hade jag bara känt:

suck.. va fjantigt.. nu måste jag låtsas som att det här är fint så han inte blir ledsen..

Är jag den enda tjejen som känner så? Alla andra verkar gilla romantik.

Jag vill ha en kille som skiter i hur han ser ut, därför att han är så säker på sig själv ändå. Jag vill ha en kille som är omtänksam i vardagen hellre än att han anstränger sig extra vid speciella tillfällen. Typ att vi delar på disken och matlagningen, eller att han lagar mat om jag kommer hem senare från jobbet än vad han gör.

Men att anstränga sig med tända ljus och grejer? Jag har aldrig fattat det. Vad är meningen med ljus o blommor? Varför anses just det romantiskt? Jag vill ha mening.

Ok, nu ska jag bli lite politisk här.

Som rubriken lyder undrar jag hur man i medmänsklighetens namn kan rösta på partier åt höger?

Ett exempel är privatiseringen av en del av folktandvården.

Skapa konkurrens säger man är anledningen.

Vad innebär då konkurrens? Jo, att folk som har något att sälja lägger sig i högprissegmentet eller lågprissegmentet. Och vad är det man kan spela med för att ändå gå med vinst? Jo, kvalitet. Det här innebär att de som har råd att betala får bra kvalitet, och de som inte har råd får sämre kvalitet med stressade läkare, många patienter och sämre diagnoser på sjukhus tex. När det gäller mat kan man hålla på så. Då kan man köpa eldorado-varor om man har det dåligt ställt, men när det gäller vård, tandvård, äldrevård, dagis, då ska det inte vara skillnad i kvalitet!!!

Ett barn som föds in i en "fattig" familj ska ha samma möjligheter i livet som en som föds in i en "rik" familj.

Jag fattar inte alltså hur höger-röstarna tänker.

Jo, de tänker: mer till mig, mindre till andra.

Fan vad arg jag blir.

(och till dem som kommer hänvisa till kommunism och att all strävan försvinner om alla har det lika säger jag bara: så vi har det dåligt här i sverige menar ni? vi har ingen trailer-trash som inte har tänder och inte har mer kläder än en t-shirt och ett par jeans - vilket de har i marknadsekonomin i väster)

Igår när min vän och jag pratade om ett ex till mig, som jag var ihop med i 5 år, då råkade jag nämna att mitt ex var otrogen mot mig en gång. Jag hade inte tidigare berättat det här för min vän och min vän blev upprörd?

- Va, var XX otrogen mot dig?!!

- Ja, det var precis i början av vårt förhållande..

- Och du förlät honom?!!

- Ja, han ångrade sig så väldigt.

Min vän skulle aldrig förlåtit en sån sak, och tycker att jag har dålig karaktär och att jag nedvärderar mig själv då jag förlåter en otrohet. Jag tycker att alla förtjänar en andra chans, och mitt ex var aldrig otrogen efter det under de fem år vi var ihop. "Hur vet du det då?" sa min vän då. Jo, vi bodde ihop nämligen, och vi var allt för varandra och gjorde aldrig något utan den andre. Han hade aldrig tillfälle att vara otrogen ens. Jag tycker förlåtelse är något fint, och jag hade aldrig fått de fem underbara åren om jag inte hade förlåtit.

Sen tycker jag inte att man alltid ska förlåta, det måste bedömas från gång till gång.

Fan vad det irriterar mig. Var ute en sväng i gårkväll. Träffade min vän kommunisten. Han är en kille som läser väldigt mycket. Han läser nobelpristagare och andra författare som jag aldrig hört talas om och som är väldigt "svåra". Han lyssnar på musik som är långt ifrån mainstream och diskuterar politik och är insatt i de flesta problem i världen. Min vän är som ett uppslagsverk.

Nu har han blivit ihop med en tjej (eller de har faktiskt varit ihop ett halvår). Hon är vad jag skulle kalla korkad. Hon upprepar bara vad andra säger och inser inte när det är dags att hålla tyst. När min vän berättar om en bok han läser och som han tycker att flickvännen ska läsa, säger hon:

- jag orkar inte läsa böcker med så liten text.

Och alla vi andra tänker: orkar hon läsa någon bok över huvud taget?

När vi andra diskuterar något sitter hon ofta tyst och tittar sig omkring för hon har ingen aning om vad vi pratar om. Det är som om min vän hade tagit med sin dotter istället för sin flickvän, och vi är de vuxna som pratar ovanför hennes huvud om saker hon inte förstår. För att inte prata om hennes intressen; när min vän läser sina djupa böcker brukar tjejen öva på singstar på sitt playstation. Vi har en gång fått smakprov på hennes falsksång när vi råkade hamna på en kareokebar. Vad fan har de gemensamt egentligen?

Det här är inte första gången en kille jag känner blir ihop med en korkad tjej. Varför är det såhär? Jag skulle aldrig vilja vara ihop med en kille jag måste berätta allt för som för ett barn.

(nej singstar är inte tecken på ointelligens, det var ett exempel på hur olika de är)

Jag vet att det är gammaldags, och jag är ju själv förespråkare av sexuell frihet, så det känns lite som en slags dubbelmoral att vilja dölja hur många jag har haft sex med.

Han frågade inte mig rent ut, han begärde inte en siffra, men han började räkna upp de killar jag varit ihop med, och sen sa han som en fråga:

- Sen kanske det har varit några enstaka one night stands?

Jag svarade:

- Nej, sånt håller inte jag på med.

..nu för tiden, kunde jag lagt till men det gjorde jag naturligtvis inte. Och han glömde ju fråga om KK:s eller vänner med förmåner, och då har jag ju ingen anledning att berätta om det har funnits sådana heller.

Och trots att han inte vet allt är han osäker på om han räcker till, därför att jag är mer erfaren som han säger. Det kunde inte vara mer fel när han tänker så. Det har inte med erfarenhet att göra, det har med känslor och kärlek att göra, kärlek i kombination med attraktion och med att lyssna på varandra, bry sig om varandra.

Älskling du räcker till!

Jag tror jag har pratat om den lilla hunden förut, en arbetskamrat, som flåsande springer och hämtar vad jag än nämner för honom. Jag har också sagt att jag dejtar en annan kille på min arbetsplats. Jag trodde att den lilla hunden hade förstått det, eftersom han jag dejtar, min älskling, nämligen har börjat komma upp till min våning varje dag. Han fikar med mig, vi går och äter lunch tillsammans, och han kommer och hämtar mig när vi ska gå, så att vi går från jobbet samtidigt. Har den lilla hunden inte märkt det här? Alla andra har ju märkt det!

Min älskling sa senare när jag berättade det för honom: han kanske tror att vi bara ses på jobbet, och så ville han passa på att ta dig innan jag gör det.

Min älskling blev sur också, därför att han trodde att jag invaggat den lilla hunden i falska förhoppningar, vilket inte alls är sant.

I vilket fall som helst blev jag lite irriterad när den lilla hunden frågade om en dejt, eftersom han borde märkt att det inte är någon idé, och jag bemödade mig inte ens om att vara artig eller komma med en ursäkt. Jag sa bara:

- eh.. nej.

Jag är nyfiken och vill veta allt om hans förhållande till sitt ex, alltså hur de hade det när de var ihop. Samtidigt så känner jag att det blir lite obehagligt att veta hur bra de hade det, hur kär han var och hur ledsen han var när hon träffade en annan.

Samma sak med honom, han vill veta allt om mina tidigare förhållanden, och jag berättar. Kommer det göra honom avskräckt? Kommer han känna att han bara är en i en lång rad av killar?

Jag vet inte hur mycket man ska prata om egentligen.

Sedan en liten tid tillbaka har den här sidan varit spärrad när jag försökt gå in på den på jobbet. Usch, känner mig kontrollerad och förföljd. Har it-avdelningen sett att jag gått in på bloggen? Kan de läsa vad jag skriver?

(Sen har jag haft besök på kvällarna så har inte kunnat skriva några inlägg då)

Jag saknar mitt bloggliv!

Nu, för ett halvår sedan, för ett år sedan, för tre år sedan och för fem år sedan:

Jag pussar honom på pannan, på kinden på örat, på pannan igen. Stryker min hand genom hans hår, kramar honom, håller om honom hårt för att han inte ska försvinna.

Tycker du det är jobbigt att jag är så kramig och pussig?

Han svarar: nej det är inte jobbigt, det är det bästa som finns när du är pussig.

Men det är då de börjar tröttna, precis när jag halkat över gränsen då jag slappnar av och släpper in dem i mitt hjärta.

Jag är bara intressant så länge jag inte vill ha dem.

För några år sedan skulle det inte varit en fysisk möjlighet, då hade jag vridit mig i kramper så svåra att jag skulle ha haft svårt att byta kanal.

Men nu funkar det.

Har fått en del kommentarer om mitt inlägg om flera sexpartners under ett liv. Med dessa kommentarer i åtanke och även andra religiösa regler i minnet, skriver jag detta inlägg:

Varför värdesätta regler som begränsar och skuldbelägger? Det är det religiösa människor gör, oavsett religion. Det är de här reglerna vi kämpat emot i århundraden. Vi har kämpat för frihet att göra som vi vill, att leva som vi vill.

Jag går aldrig runt och tänker på hur många sexpartner någon har haft i sitt liv, vad den eller den gör hemma, vilka traditioner de har, och om någon berättar om sitt liv för mig brukar jag vara nyfiken och lyssna och tänka: jaha, så lever han/hon. Jag har vänner som är medlemmar i vad jag kallar sekter, jag har vänner från en rad olika kulturer och religioner, och tycker inte det är konstigt.

Det jag reagerar på när jag hör religiösa personer prata om tex regler för när och hur och med vem man ska ha sex, är att de står för en sån ofrihet, en instängdhet. De säger inte: JAG vill inte ha sex innan äktenskapet. De säger: om man har sex med mer än en person kan man få könssjukdomar och bli gravid av misstag.

Det är det jag retar mig på! Då har de klampat in i min värld. Det vore en sak om de sa hur de själva ville leva, men att säga att det eller det händer om man gör så eller så, då dömer de mig.

Jahopp, då kanske jag inte har ett jobb nästa år då. Läser i tidningen här om dagen oxå att arbetsförmedlingen skulle ha kvällsöppet i någon stad någon stans. Varför då?!

Känner inte en jävla människa som fått jobb genom arbetsförmedlingen!

Och ändå måste man gå dit och sitta o lyssna på deras råd, när det eg är jag själv som vet bäst vilken kompetens jag har.

Jag har varit några vändor dit till arbetsförmedlingen, och varje gång jag sedan hittat jobb har det inte varit deras förtjänst.

(Förlåt till alla som jobbar där)

You'll never turn the vinegar to jam..

Jag vet att det kommer börja krypa i kroppen efter några veckor. Jag kommer vilja ut och iväg, bort från allt, byta, förändras, inspireras. Jag kan inte sitta still och stanna kvar.

Han är en sån som stannar kvar.

En gång för länge sedan tänkte jag skicka ett sms och fråga om han ville ses någon kväll. Jag gjorde inte det därför att han såg så säker ut, som om han kunde få vem han vill.

Samtidigt vågade han inte fråga mig om jag ville följa med honom på en promenad, därför att jag såg rädd ut när han kom in på mitt kontor, som om jag kände ett obehag över att se honom.

Tänk så fel det kan bli.

M, min partykompis och kollega tystnade under lunchen igår. Han la ned gaffeln som han nyss hade varit på väg att föra till munnen.

- Du har kommit lite sent till jobbet några dagar nu, sa han.

Jag kunde inte låta bli att skratta lite åt hans plötsliga konstaterande.

- Det stämmer det, svarade jag.

- Kan det vara så att du inte åt frukost ensam?

- Kan vara så, sa jag.

Jag skrattade igen.

M verkade bli lite tjurig av någon anledning.

- Du byter ju killar som skjortor, sa han.

Jag blängde irriterat på honom. 

Tidigare i år var jag med om en lek där vi satt i en ring och en i taget skulle vi säga vad vi inte erkänner för oss själva. För varje nytt varv i ringen blev det djupare och djupare saker och till slut blev det nästan obehagligt. Folk kunde säga saker som: jag vågar inte erkänna för mig själv att jag inte älskar min mamma. Typ.

Det konstiga var att jag inte kunde komma på något efter typ två tre varv. Jag kan inte komma på något som jag inte vågar erkänna för mig själv. Kursledaren som höll i övningen sa då att jag har dålig självkännedom. Jag som trott att jag är så ärlig mot mig själv.

Nu läste jag ett inlägg av islandsmamman, där hon frågade oss läsare vad vi snobbar med, alltså vad man gärna vill verka lite bättre genom att visa (inte nödvändigtvis skryta med), tex att man har en fin utbildning eller så, något som man gärna påpekar eller framhåller på något sätt.

Inte heller här kunde jag komma på något speciellt.

Vet du vad du inte vågar erkänna för dig själv?

PS. Finns det någon som läser min blogg som kan säga vad jag snobbar med, eller vad jag inte vågar erkänna för mig själv?

Han kletar ner mig med sin kärlek.

Får min hjärna att undvika alla de tråkiga tankar som förut gjorde mig produktiv.

En känsla av att jag inte måste sträva efter något längre börjar växa.

Det enda jag behöver är väl hans kärlek?

Och den har jag ju.

Lilla Laima har nog fått en släng av den där kärlekssjukan, den som alla andra pratar om. Jag märker det på att hjärtat sätter fart redan vid åtta när jag ska på ett möte som han också ska gå på. Och när det väl lugnat ner sig efter mötets början, och han tittar upp från sina papper på andra sidan bordet, flinar lite sådär sött, då sätter hjärtat fart igen.

Hur står han ut med mig? Jag ställer in när vi ska träffas, är otrevligt, ger honom ingen bekräftelse på mina känslor. Och ändå skrattar han bara och jag ser värmen i hans ögon, och det verkar som att han är säker på mina känslor, trots att jag inte är det själv. Hans ögon säger mig: jag kommer vänta på dig, genom alla utbrott och allt dåligt uppförande, för du är min.

Det är en väldigt härlig känsla.

PS. Förlåt till dig som jag pratade med på dejtingsajten, du är verkligen trevlig, men jag har lite mycket i huvudet just nu..