Jan Helin

Att göra bra journalistik kommer först. Att sälja måste dock komma lika först. Annars uppstår inte den nödvändiga och kreativa dansen mellan siffror och bokstäver i ett tidningshus. I går prisades fyra medarbetare på Aftonbladet som tillhör de allra bästa i branschen på att förstå det.

Sportchefen Håkan Andreasson, Pontus Carlgren, biträdande sportchef web och tv-chefen Nicklas Hermansson.

Och årets säljare Martin Bolter.

Genom kreativa nya tv-format har sportredaktionen i samarbete med annonsavdelning och sälj lyckats börja formulera ett intressant svar på miljondollarfrågan i hela mediavärlden: Hur ska journalistik finansieras i en digital värld? För detta belönades de i den internationella tävlingen Schibsted Sales Awards i går.

Håkan, Pontus och Nicklas vann pris för årets prestation. Martin för årets säljare. Nästan 700 Schibstedmedarbetare från hela världen var på plats i Stockholm i går för Schibsted Sales Awards.

Motiveringen för Håkan Andreasson, Pontus Carlgren och Nicklas Hermansson:

"Vinnarna av årets säljprestation har förstått vikten av samarbete mellan olika avdelningar för att skapa ett större värde för både läsare och användare, samt för annonsörer. Utan att ge avkall på den journalistiska integriteten skapar de ett sammanhang där läsare och användare tillsammans med annonsörer möts - och trivs."

Motiveringen för årets säljare Martin Bolter:

"Årets säljare har under året fortsatt att öka säljet och skapat fantastiska resultat tillsammans med sina kunder. Årets säljare har en ödmjuk säljstil som tillsammans med sin presentationsteknik är i världsklass. Årets säljare hjälper gärna sina kollegor och är ett stöd för hela sin avdelning. Årets säljare är en förebild för alla säljare i Shibsted Media Group."

 Så vad exakt har de gjort för att förtjäna dessa fina priser? Svaret på den frågan ska vi gärna ge mer i detalj vid tillfälle. Men exakt i detalj är faktiskt lite av hemligheter ännu. Det är i stora stycken det som gör att Aftonbladet är det mediehus i Sverige som är först till framtiden och står bäst rustat för den digitala revolution som sveper genom alla tidningshus.

Förr var relationen mellan sälj och redaktion ganska enkel. Vi skrev artiklar, tog bilder och redigerade dem med annonser placerade bredvid i papperstidning – klart.

Den gamla tiden hade sina fördelar i tydlighet och enkelhet. Inte minst internt för oss på redaktionen. Den nya tiden är betydligt mer spännande och erbjuder helt nya möjligheter. Den är också väsentligt svårare.

Därför är det oerhört glädjande att tre redaktionella medarbetare belönas i ett sammanhang som Schibsted Sales Awards. Att Martin Bolter är ett geni visste vi förvisso redan. Men att man nu också förstått det i ett internationellt perspektiv i koncernen är lika glädjande.

Här är bilder på fyra glada boys från i går kväll:

Mad Men för 2000-talet. Nicklas Hermansson, Håkan Andreasson och Pontus Carlgren.

Årets säljare: Martin Bolter!

Vid lanseringen på tisdag kommer Aftonbladet tv-guide innehålla tablåer för 189 kanaler och nio kanalers programutbud i Play. Genom att bara klicka kommer du komma direkt till de tv-program som erbjuds i Play.

Som en extra service för att vägleda dig som tittare kommer Aftonbladets nya tv-guide även topplistor över de mest sedda programmen online i en rad olika kategorier. Det ska vara lätt för dig att hitta dina favorit-tv-program, oavsett plattform.

Tv-tittandet förändras i allt snabbare takt. Webb-tv-tittandet ökar och tv-tablån är på väg att om inte försvinna, så i vart fall få en ny roll. Själv föredrar jag att se tv-serier i den takt jag själv vill och när jag vill. Jag kan uppskatta gemensamhetskänslan av att titta på Melodifestivalen eller Idol när det är direktsänt. Och fortfarande är tv-soffan en mötesplats för familjen.

Inte sällan kommer jag på mig själv i soffan, sittandes med dator i knäet tittandes på webb-tv samtidigt som jag "umgås" med familjen som kollar på ett tv-program på platt-tv:n. Min 14-åriga dotter tittar aldirg på tv, men kan sitta med och titta på sina serier via webben.

Tv-kanalerna och tidningarnas webb-sajter erbjuder numera ett stort antal playtjänster. Samtidigt kan man konstatera att intresset för journalistik om tv fortsätter att vara stort.  Det här tar Aftonbladet fasta på i och med vår nya unika tv-guide som lanseras nu på tisdag. Tjänsten innehåller guidning till både traditionella tv-tablåer, men framförallt till playprogram online. Målet är att vara det mest inspirerande stället att surfa runt på om du vill kolla på tv nu - och inte vänta tills en kanal behagar visa programmet. Du får tips och journalistik om hela tv utbudet. Och självklart presenteras också alla program från Aftonbladet TV, succéprogram som t.ex. Schulman Show och Oj, vilken vecka.

Den nya tv-guiden har utvecklats i samarbete med Schibstedbolaget tv.nu. Projektledare är Fredrik Coldén och Nicklas Hermansson, redaktörskapet står Martin Söderström för.
 
Aftonbladet har alltid varit dominerande och bäst i att ge våra läsare bra och gedigen servicejournalistik om tv. Nu tar vi alltså nästa steg och hoppas att du kommer hitta bättre i den myllrande tv-djungeln, oavsett om programmen sänds i tv eller finns online. Mycket nöje!

Smygtitt på Aftonbladets nya TV Guide.

Framtiden går fort nu. I flera år pratades det om hur stor mobilen kommer att bli som publiceringsplattform för nyhetsjournalistik. 2011 hände det.

I förra veckan slog vi på nytt svindlande trafikrekord.

Aftonbladet mobil hade 1,8 miljoner unika användare! Det är nytt all time high och en ökning på 180 procent jämfört med samma vecka 2011.

Samma vecka slog vi rekord på ”vanliga” sajten. Håll i er:

6 284 865 unika webbläsare under vecka tre. Också det all time high. Det förra rekordet låg på drygt 6,1 miljoner och sattes vecka 11 förra året under en vecka som innehöll dramatiska nyheter som härdsmältan vid Fukushima och attackerna mot Libyen.

Vad orsakade dessa historiska rekord?

Återigen kan vi ödmjukt och glädjande konstatera att Aftonbladet får läsarnas förtroende vid stora nyhetshändelser.

Det är veckan med Håkan Juholts avgång där nivåerna på lördagseftermiddagen då han avgått är de högsta vi någonsin sett. Costa Concordias haveri i Italien engagerade också självklart starkt. Andra trafikdrivare är mer kvällstidningstypiska som efterspelet kring Idrottsgalan och Jerringpriset.

En liten konkurrentjämförelse, som möjligen förstör försöket att vara ödmjuk, kan vara med Dagens Nyheter som under hela denna vecka hade knappt 200 000 unika läsare i mobilen. Det är ungefär samma antal läsare som Aftonbladet hade under en timme lördagseftermiddagen då Juholt avgick.

Några andra observationer kring trafiksiffrorna:

• Livesändningar i webb-tv blir allt viktigare för trafiknivåerna. Aftonbladet hade i web-tv 1,81 miljoner unika användare under rekordveckan. Vi börjar på allvar utmana TV-kanalerna på tv-innehåll när det handlar om att vara snabb och på plats. Aftonbladets läsare vet och räknar med att det kommer direktsända rörliga bilder från stora nyhetshändelser och heta presskonferenser i skarpa nyhetslägen.

• Som kontrast till stark digital utveckling är det populärt att prata om papperstidningens död. Det är betydligt överdrivet vad gäller Aftonbladet. Papperstidningen fortsätter under denna tid att nå över en miljon dagliga läsare.

• Ipaden fortsätter att utvecklas starkt. I Sverige beräknas i dag cirka 400 000 Ipads ha sålts. Aftonbladet har cirka 200 000 unika Ipad besökare i veckan. En siffra som stadigt växer. Tidningsbranschen hade hoppats att Ipaden skulle vara en snabb frälsare för papperstidningens problem. Det var den inte. Men den är en intressant möjlighet framåt – om man beaktar det grundläggande faktum att det är en publiceringsform som erbjuder online. Den som kan kombinera bläddringens sköna navigering med onlines möjligheter kan hitta något spännande ur tidningsperspektiv här, tror jag.

• Aftonbladet PLUS fortsätter att växa. Vi har i dag 137 000 digitala prenumeranter.

De fantastiska siffrorna är resultatet av många års fokus på digital utveckling. Aftonbladets digitala strategi är kontroversiell i branschen. Före jul fick jag på en debatt på publicistklubben på fullt allvar frågan om inte Aftonbladet skyndar på den digitala utvecklingen i onödan. Detta riskerar ju att äventyra papperstidningen.

Det vore en magnifik självöverskattning att tro att traditionella mediehus (ja, ja… gammelmedia) kan bestämma takten över digitaliseringen. Det är inte det val vi har. Valet vi har är att utveckla oss och utveckla oss bättre än nya konkurrenter som vill in i den bransch som ägnar sig åt att berätta vad som händer i Sverige och världen och göra det begripligt.

Mot bakgrund av det är det glädjande att se att annonsörerna nu allt snabbare hittar till mobilen. För att möta våra annonsörers behov bättre kommer vi nu att sätta ännu större fokus på utveckling av mobilen.

En stor omläggning för oss är att vi nu organiserar oss för att göra all teknikutveckling av Aftonbladet först för mobilen, därefter anpassa utvecklingen till vanliga webben. Fram till idag har vi jobbat precis tvärtom. Det är en stor omställning för oss, men nödvändig. Tidig vår hoppas vi fått detta på plats. Inspiratörerna är flera av världens största aktörer på onlinemarknaden som Facebook och Google. De jobbar sedan något år med att driva sin tekniska utveckling med mobilen först i fokus.

Hastigheten på det mobila området överträffar just nu alla prognoser. För något år sedan skrev jag att den digitala revolutionen 2.0 är mobil. Det var inte en särskilt svår analys att göra då. Men det är märkvärdigt att uppleva med vilken kraft mediabranschen så snabbt åter igen slungas in i en avgörande omvandling.

Finansminister Anders Borg brukar säga att han tittar på kartongtillverkningens utveckling och restlager på brädgårdar för att få en känsla för konjunkturutvecklingen i landet vid sidan av excelark med siffror. Det finns en motsvarande realitycheck att göra för den som vill kolla in strukturomvandlingen i mediebranschen. Åk tunnelbana i Stockholm på morgonen. Kolla hur många som tittar in i en mobilskärm och hur många som läser något på papper. Repetera din resa då och då och se vilket beteende som växer.

Det är kanske där på tunnelbanan jag ska kliva upp med en megafon och säga till alla mobilläsare att nu får de ta och lugna ner sig lite grand. Vi är inte riktigt klara med affärsmodellerna ännu…

Jag tror inte det skulle fungera. Jag åker till tidningen imorgon istället och knogar vidare mot framtiden.

En orimlig situation fick till slut den enda mänskligt möjliga lösningen. Håkan Juholt lämnade det strålkastarljus som alltid kommer att riktas mot det uppdrag han hade.

Var allt medias fel? Nej, självklart inte och självklart är medias roll viktig att diskutera.

I bästa fall är denna mediekritik, som varit en ständig följeslagare till rapporteringen om Juholt, driven av medmänsklighet. I sämsta fall är mediekritiken politiserad och utslag av tröttsamt ogenomtänkt journalistförakt. Låt oss släppa det dumskalliga journalistföraktet och hålla oss till det bästa fallet. Alltså medmänskligheten.

Håkan Juholts situation blev redan i höstas på ett mänskligt plan ohållbar. Den smälek Juholt fick utstå i lämnar en alltmer oangenäm smak i munnen. Till en början fanns något folkligt komiskt i nya uttryck som ”att göra en Juholtare” när någon sagt en sak och menat en annan i vardagen.

Men de repetitiva klavertrampen och det eskalerande förlöjligandet av Håkan Juholt som utspelats i fikarum, i taxibilar, på middagar, i väntrum, i tv- och radioprogram, i tidningar och bussköer, för att nu försöka nämna några andra forum än sociala medier, var inte kul längre. Det gick till slut inte att röra sig i normala miljöer en dag utan att någon drev med Juholt.

Ingen människa ska behöva leva som ett skämt i offentligheten. Håkan Juholt är säkert en varm, rolig och intelligent person. Hans humor vittnar om det. Men han saknade som partiledare förmågan att säga en sak, mena det och hålla fast vid det. Sådan kommunikationsförmåga är en grundläggande ledaregenskap i alla sammanhang. Direkt livsavgörande för en partiledare.

Det är denna oförmåga journalisterna avslöjat. Gång på gång. Det är denna granskning som blottlade det till slut uppenbara:

Håkan Juholt fixade inte jobbet han utsetts till. Att be media tiga om saken hade inte varit konstruktivt. Det var inget tänkbart publicistiskt alternativ att sluta granska Juholts vinglande. Och om man ändå leker med tanken på att vi avstått - vad skulle den socialdemokratiska politiken tjänat på en sådan utebliven granskning?

Var Juholt särskilt drabbad av denna granskning? Knappast. Det ovanliga med Juholt var att han var bra på att säga saker, mindre bra på att mena dem.  Därför blev han ett lätt rov för grundläggande journalistisk granskning.

En annan lite krånligare vinkel i mediekritiken är att drevet utlöstes och drevs av klassförakt. Håkan Juholt var lantis, förankrad i småstad med dialekt och manér som sticker ut i ängsliga miljöer som Södermalm eller nyrika Bromma i Stockholm där många journalister och opinionsbildare bor. Han passade inte in i mönstret och mediedrevet fick därför extra blodvittring.

Inte heller det tror jag stämmer vad gäller själva den journalistiska granskningen. Att granska om en partiledare menar det han säger är en god utgångspunkt oavsett klass. Men jag tror det finns viss substans i kritiken om klassförakt i hur resultatet av dessa granskningar kommenterats – i såväl fikarum, sociala och mindre sociala medier.

Den stora frågan framåt vad gäller socialdemokratin är nu inte medias roll. Den stora frågan är om det finns en relevant socialdemokratisk politik på den här sidan 1900-talet. Inte för att ett århundrade har blivit ett annat, men för att det inte längre arbetas i Sverige på det sätt som gjordes när arbetarrörelsen växte fram och gjorde Sverige unikt i en kompromiss mellan reform och kapital med tillväxt som gemensamt fokus.

Ett tips till socialdemokraternas valberedning för att slippa nästa tröttande mediedrevdebatt är att inte iscensätta ett nytt skuggspel när en ny partiledare nu ska utses. Det är förvisso den perfekta dramaturgin för oss scoophungriga journalister. Men också vi skulle må bra av att ni testar något annat än falangstrider, korridormygel och hugg i ryggen. Den storyn känns lite gammal också för oss nu.

Testa istället ett väl beprövat demokratisk knep:

Låt kandidater öppet kandidera och öppet debattera vilken politik de vill föra. Låt dem på det sättet söka mandat i partidistrikten in mot en kongress där hon eller han väljs. Det kan låta läskigt och ovant. Men det har fungerat för andra, förvisso mindre statsbärande, partier.

Det kommer att ta lite mer tid än en sluten process. Men ni kommer att vinna tre viktiga saker:

1. Media kommer att rapportera massor om socialdemokratisk politik.

2. Ni får ett parti som köpt in på den nya ledarens politik.

3. Ni får ett parti med en politik.

Det är åter drama runt Håkan Juholt. Det är åter diskussion mitt i skarpt nyhetsläge om det är media som skapar detta drama. Jag var så sent som ikväll i diskussion med Göran Greider i Sveriges Radios Studio Ett om ”mediedrevet” mot Juholt. Kritiken om ett omotiverat mediedrev mot Håkan Juholt är varken ny eller riktig.

En partiledare ska kunna driva en linje. Det partiledaren säger ska vara vad hon eller han menar. Det är inte så enkelt som det låter och alla kan misslyckas med ett uttalande någon gång. Men Håkan Juholt framstår som grundläggande oförmögen till detta. Han säger en sak. Och säger kort senare att han egentligen menade något annat. Gång på gång.

Inbjudan till pensionsuppgörelsen i installationstalet. Libyenkrisen. Dubbla ersättningar för boendet.  Morgan Johansson och provmedborgarskap. A-kassan i skuggbudgeten. Försvarsuppgörelsen och Sverigedemokraterna.

Det är exakt sådant som media ska granska. Att politiker faktiskt menar vad de säger. Dessa granskningar av Juholt beskrivs nu som ”ett orimligt drev”.

Men det kan inte vara ett rimligt publicistiskt alternativ att sluta granska Juholts göranden och låtanden.

Frågan VU måste ställa sig detta dygn: är det ett realistiskt alternativ att tro att Juholts vinglande upphör?

Är det i ett rent medmänskligt perspektiv möjligt att svara ja på den frågan?

Kungavännen Anders ”Aje” Philipson försöker göra äpple till päron på ett köpt annonsutrymme i Svenska Dagbladet i dag. Det går inte så bra.

De rika och evigt festande kungavännernas ansträngningar att rentvå sig från olämpliga kontakter har dock ett visst underhållningsvärde.

Saken:

Aftonbladet avslöjade att Anders Lettström, en av kungens närmsta vänner, sökt kontakt med maffian i form av Daniel Webb och Milan Sevo. Syftet var att köpa sig en dementi av famösa uppgifter i boken ”Den motvillige monarken”. I paketet ingick också att bilder på kungen i påstått komprometterande situationer skulle försvinna.

På oklar väg hade den inte helt vederhäftige porrklubbsägaren Mille Markovic kommit i besittning av sådana bilder.

Den senaste tiden har bildernas äkthet ifrågasatts. Det är naturligtvis rätt och rimligt, men har egentligen aldrig varit den intressanta frågan. Det intressanta är varför vänkretsen närmast kungen var så övertygade om att sådana här bilder fanns att de tog kontakt med organiserad brottslighet för att få hjälp att undanskaffa dem.

Och hur de alls fick kontakt. Maffian står ju inte direkt i telefonkatalogen. Många tänkte nog liksom jag före detta blev känt; att Sveriges societet och juggemaffian levde i olika världar och att Snabba Cash var en fiktiv roman.

Naivt, skulle det visa sig.

Kungavännernas inblandning med Daniel Webb och Milan Sevo är sällsynt väl belagd.

Det styrks av bandinspelningar, mail från advokat Björn Rosengren, namn på faktura och avtal mellan kungavännerna och Sevo/Webb som Aftonbladet kan publicera i dag.

Mot detta anför Anders Philipson i sin annons en fällning av Aftonbladet i Pressens opinionsnämnd för en felaktig rubrik. Fällningen i sig får vi leva med. Vår källa ville vid denna tidpunkt vara anonym och vi kunde inte utan att röja honom presentera alla belägg för Anders Philipsons inblandning.

Pressens Opinionsnämnd kunde kort sagt inte veta bättre och har en poäng i att vi vid tillfället borde gjort en mindre kategorisk rubrik.

Nu är situationen annorlunda. Källan har trätt fram. Materialet visar att det finns goda skäl till att påstå att Anders Philipson är inblandad i denna affär.

I Anders Philipsons annons framställs sökandet efter sanningen om statschefens vänners kontakter med organiserad brottslighet som ett ”sanslöst kvällstidningsdrev”.

Det är ju ett sätt att se på saken. Ett annat är att konstatera att vad som pågår är relevant journalistisk granskning.

Anders Philipson hävdar också att Aftonbladet ”lätt hade kunnat kontrollera” att han inte var inblandad i denna soppa. Det är exakt vad vi gjort. Utfallet har bara inte varit till belåtenhet för Anders Philipson.

När vi ringt Anders Philipson i ärendet har han inte svarat på våra frågor. Istället har han med utsökt förakt kastat på luren upprepade gånger. Och inte heller antagit vårt erbjudande om ett genmäle.

I den av PON fällda publiceringen citerade vi istället Philipson från Dagens Eko, där han hävdar att han inte är inblandad.

Nu säger han alltså samma sak i en betald annons i Svenska Dagbladet. Och svaren på frågorna fortsätter att utebli:

• Hur kommer det sig att Anders Lettström flera gånger nämner Anders Philipsons namn som finansiär på bandupptagningar från mötet med Daniel Webb?

• Om Anders Philipson inte är inblandad såsom nu påstås – hur kommer det sig att hans namn finns på fakturan från Daniel Webb och Milan Sevo?

• Och hur kommer det sig att advokaten Björn Rosengren på uppdrag av Anders Philipson vill ha kvittens på att betalning för fakturan faktiskt skett?

• Hur kommer det sig att det upprättas ett avtal för att slå fast att inga ytterligare krav kan riktas från Sevo/Webb gentemot Anders Lettström och ”övriga i fakturan av den 16 maj namngivna personer”?

• Vem betalade 625 000 kronor till Daniel Webb och Milan Sevo?

Nu bekräftar advokat Björn Rosengren att Anders Philipson ville ha kvittens på betalningen för att omfattas av avtalet med Daniel Webb och Milan Sevo. Den bekräftelsen är svår att få ihop med påståendet att Anders Philipson inte är inblandad.

Hela hanteringen av affären, med Anders Lettströms magnifika magplask till debattartikel i DN nyligen (missa inte Lena Mellins analys av artikeln) och nu Anders Philipsons knasiga annons, ger intrycket av att någon gett kungavännerna en mindre lyckad medierådgivning.

Tillåt mig därför att i all välmening och i julfridens anda bjuda på ett medieråd:

När du trampat i klaveret – stå still. Svara på frågor. Ljug inte.

Det senaste dygnets nyheter om hackerattackerna mot 57 svenska sajter är omtumlande. 180 000 lösenord är på drift. Politiker och journalister på i stort sett samtliga Sveriges dagstidningar och TV-kanaler är drabbade.

På Aftonbladet har vi kunnat konstatera att två medarbetares lösenord legat offentligt. Det har dock visat sig vara ett par år gamla lösenord som inte längre används och vi har inte kunnat spåra något intrång i Aftonbladets system.

Ändå inger hela historien en djup olustkänsla. Omfattningen är så stor att vi ännu inte kan vara säkra på att personer med hjälp av dessa lösenord kommit in i datorer på någon svensk redaktion där känslig, eller till och med källskyddad information ligger.

Det är ännu för tidigt att se var denna historia tar vägen. De grundläggande frågorna vem och varför som ligger bakom detta är till exempel obesvarad.

Varför är det sådant liv när journalister drabbas? Det är väl ingen skillnad mot om jag drabbas som privatperson?

Jo, det är det faktiskt. Källskyddet är inte bara en helig princip för journalister. Det är en demokratisk grundfunktion. Den som har något viktigt att avslöja om samhället eller enskilda makthavare måste kunna göra detta utan att få sin identitet röjd.

Det har att göra med de konsekvenser vissa källor riskerar om det blir känt att just hon eller han lämnat uppgifterna. Därför är källskyddet reglerat i svensk grundlag. Inte för att journalister ska vara ”märkvärdiga” eller ha specialbehandling vilket ibland en okunnig mediekritik tycks vilja påstå.

Just nu jobbar vi stenhårt på redaktionen för att ändra rutiner och stärka säkerheten tekniskt. Det ska vara säkert att höra av sig till Aftonbladet också via mail och vi kan alltså inte se att denna hackerattack riktats mot Aftonbladet. Men inga system i världen kan någonsin utge sig för att vara 100 procentigt säkra. Hackare har klarat att ta sig in i Pentagons och CIA:s system som rimligen omgärdas av de tekniskt mest avancerade lösningar som finns i världen.

Ha inte samma lösenord när du registrerar dig på offentliga sajter och tjänster som du har till din privata mail. Ju säkrare du vill vara, desto krångligare lösenord behöver du. Blanda stora bokstäver med små bokstäver och siffror.

Och kom ihåg: Möjligheten att ringa upp en reporter och träffa honom eller henne finns alltid om du till 100 procent vill försäkra dig om att inte lämna några som helst digitala spår.

Den självklarheten tål att påpekas i en värld där vi sköter allt mer och allt fler av våra behov på nätet. Den ”sköna nya världen” har liksom den ”gamla goda” både uppenbara styrkor och svagheter.

De två svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson sitter fängslade i ett ökänt fängelse i Etiopien. De riskerar 15 års fängelse för journalistiskt arbete i Ogadenprovinsen.

Ändå är engagemanget från oss svenska publicister så här långt lamt.

Det duger inte.

Spekulationer i varför vi publicister hittills varit lika synliga som tysta diplomater leder kanske ingenstans. Men det har i kommentarer kring fallet funnits en underton av att Johan och Martin är äventyrare, inte ”riktiga” journalister.

Det är inte bara trams. Det är felaktigt.

Martin Schibbye och Johan Persson har publicerat sig i publikationer som Folket i Bild och Svenska Dagbladet. Nu handlade det om att dokumentera Lundin Petroleums verksamhet i den slutna och förbjudna provinsen Ogedan i Etiopien med förhoppning att sälja jobbet till tidskriften Filter.

Det är ett ytterst relevant journalistisk uppdrag mot bakgrund av utrikesminister Carl Bildts ifrågasatta engagemang i bolaget. En granskning vi som är ansvariga för stora redaktioner i Sverige har anledning att fråga oss varför vi inte varit bättre på.

I Etiopien var det nu alltså istället två svenska frilansjournalister, utanför stora redaktioners säkerhetsrutiner och resurser, som gav sig i kast med frågan om vad Lundin Petroleum gör i Etiopien.

Hur det är med Schibbye/Perssons äventyrliga själar kan vi lämna därhän. Journalister kan innerst inne ha alla möjliga bevekelsegrunder för att bege sig till farliga områden. Spar de analyserna till psykologerna. Låt oss istället visa vårt stöd till två svenska journalister som av alla rätta skäl befann sig i Etiopien och av alla fel skäl nu sitter fängslade.

Journalistförbundet, PEN och Reportrar utan gränser har alla engagerat sig i Martin Schibbyes och Johan Perssons fall.

Det är hög tid att vi som driver de stora redaktionerna i Sverige också gör det.

Imorgon inleds rättegången i Adis Abeba. Aftonbladets Staffan Lindberg och Jerker Ivarsson är på plats i Etiopien. Förhoppningsvis flera svenska medier också, efter ett absurt byråkratiskt spel av etiopiska myndigheter.

Det är en start.

Aftonbladet avslöjade att Håkan Juholt tog ut dubbel ersättning för sin bostad i Stockholm av riksdagen.

Han flyttade in med sin sambo 2007 och lät riksdagen stå för hela hyran. Både sin egen och sambons del i den gemensamma hyran ansåg Håkan Juholt att skattebetalarna skulle står för via bidrag.

Eller så ansåg han inte att det var rätt och rimligt. Han tänkte inte på det helt enkelt. Han tyckte möjligen inte att det var så viktigt hur tidigare en riksdagsledamot och nu partiordförande för Socialdemokraterna handskas med bidrag. En tredje förklaring skulle kunna vara att han helt enkelt är oförmögen till noggrannhet i denna fråga.

Där ligger alltså saken. Och drevet kunde starta på en högoktanig mix av bostadsbidrag och högavlönad socialdemokrat.

Redan i den första artikeln i Aftonbladet säger kanslichefen Sven-Eric Söder att reglerna är oklara för vad som gäller kring dessa bostadsbidrag för riksdagsledamöterna. En viktig detalj som mediekritiker helt ska bortse ifrån senare.

Hela storyn i sammanfattning ser ut så här:

Aftonbladet har avslöjat en felaktighet. Håkan Juholt själv tycker att han gjort fel. Och betalar tillbaka 160 000 kronor. Reglerna är oklara. Drev utbryter. Dramat i media når sin peripeti i fredags när Håkan Juholt efter ett långt möte med verkställande utskottet på en presskonferens meddelar att han stannar kvar. Vid presskonferensen håller han hedersamt fast vid linjen han hållit från början:

”Detta är mitt eget fel”.

Nu startar det traditionella ”skyll-på-media” drevet som numer är lika obligatoriskt som själva nyhetsdrevet. (Fyndigt sammanfattat i förväg av Expressens chefredaktör Thomas Mattsson redan i veckan i detta blogginlägg.) Kritikerna tar nu spjärn i att eftersom det inte finns några regler om riksdagsledamöters bidrag så kan ju inget ha hänt. Det är en besynnerlig plattform att stå på för mediekritik; lägg av att granska politikerna på det här sättet – det finns ju inga regler…

Medierna i allmänhet och Aftonbladet i synnerhet är bara otäcka blodhundar som är ute efter att förstöra en människas liv i akt och mening att begå bland det värsta av brott: att sälja tidningar.

Att avslöjandet visat på både en omoral, alternativt slarvighet, hos Håkan Juholt och ett komplett virrvarr i regelverket kring hur riskdagsmän tillåts använda allmänna medel går dessa kritiker helt förbi.

Medias granskning är nu istället ”full av lögner” och jag borde nu som ansvarig avgå, alternativ avlivas på något plågsamt sätt, beroende på om vi läser öppna eller anonyma forum.

Lögnerna förefaller bestå av två saker, enligt kritikerna.

1. Medierna påstod att det fanns regler, trots att det inte fanns några.

2. Medierna har blivit brickor i ett maktspel. Särskilt när de försöker påvisa att Håkan Juholt fått varningar han inte brytt sig om.

 Invändning ett faller platt i sak eftersom Aftonbladet redan i den första artikeln skrivit att reglerna är oklara. Det medges att det förvirras lite av att det i en annan artikel konstateras att bidraget är ”ett klart regelbrott”. Den meningen i sig är inte så konstig eftersom Håkan Juholt själv som svar på Aftonbladets uppgifter säger att han ”begått ett solklart regelbrott”.

Faktum är att regelverket är oklart. En allvarlig brist i sig som blir uppenbar av Aftonbladets avslöjande. Oklarheten i reglerna är också orsaken till att inget åtal väcks. En omständighet som till exempel Lena Mellin påpekat i Aftonbladet mycket tidigt i affären.

Kritikerna påstår att mediedrevet i allmänhet och Aftonbladet i synnerhet skulle haft en slags önskan, eller agenda, att fälla Juholt. Det är en illa genomtänkt analys. Lena Mellin har med kraften av 20 års erfarenhet av politisk journalistik hela veckan skrivit att det är osannolikt att Juholt skulle avgå på grund av detta.

Detta går självklart mediekritikerna spårlöst förbi. De borrar fast sig i tesen att eftersom det inte finns några regler fanns alltså inget avslöjande att göra. Allt var ett klavertramp från Aftonbladets sida och därefter resten av de svenska riksmedierna. Ofta tror jag att journalisters jargong förväxlas med en agenda. Ett exempel på ett försök att hitta en agenda i en jargong är ett inslag i Medierna i P1 om Juholtaffären. Det är sant att de bästa nyhetsjournalisterna ofta önskar att nyheter händer, snarare än inte händer. Det kan skapa en upphetsad stämning och jargong i skarpa nyhetslägen. Det kan tyckas osmakligt, men skadeverkningarna av det är knappast av den omfattning som ibland påstås. Makthavare avgår inte  på grund av journalisters jargong.

I detta första kritikspår kommer också en invändning mot att Aftonbladet och andra medier använt ordet fusk i rubriker. Hur kan någon fuska om det inte finns några regler?

Frågan är rimlig. Och säkert hittar man i ett sådant drev vi denna vecka sett en och annan rubrik som är väl hårt dragen. Ord är viktiga och fusk är inte samma sak som slarv. Men den som läst det publicerade denna vecka och inte bara hänger på slentrianmässig mediekritik håller nog med om att det inte varit helt självklart hur Juholts uttagande av dubbelt bostadsbidrag ska rubriceras.

Har han fuskat eller slarvat inom ett oklart regelverk för att tillskansa sig ett för stort bidrag?

Den diskussionen lär fortsätta. Men klart är att han till och med själv anser att han gjort fel och betalat tillbaka. En intressant parallell är nya centerledaren Annie Lööf. Hennes bostadssituation ändrades på ett mycket snarlikt sätt jämfört med Håkan Juholt.

Hennes reaktion var inte att plocka ut dubbel ersättning när sambon flyttade in och de därmed hade en situation där hyran skulle delas på två. Istället hörde hon själv av sig till riksdagens kansli, beskrev det uppkomna läget och enades om att hon skulle ta ut hälften av bidraget.

Det är att vara noga med allmänna medel och bringa klarhet för sin egen del om reglerna är oklara. Ett beteende som många socialdemokrater säkert önskat att partiordföranden funnit självklart i rollen som bidragstagare.

För er som orkar. Låt oss ta den andra punkten. Den som handlar om att Juholt blivit varnad för situationen kring sitt bostadsbidrag.

Aftonbladet publicerar uppgifter från två anonyma källor som säger att Håkan Juholt blev informerad redan 2009. Detta dementeras av Juholt själv. Det finns en svaghet med anonyma källor, tveklöst är det så. Men det gör inte uppgiften värdelös kring en central fråga i denna affär:

Vad visste Håkan Juholt och när?

Vad avser uppgiften om 2009 står nu en anonym källa mot en öppen dementi. Det gör uppgiften svag. Mönstret stärks dock ett par dagar senare då en öppen källa berättar samma sak. Juholts egna assistent Cervin uppger nu att han så sent som i augusti i år upplyst Juholt om att hans bostadsersättning riskerar att inte vara ok. Juholt bryr sig inte om denna varning utan går in med en ny, identisk ansökan om full täckning för sitt och sambons boende i Stockholm.

Detta försöker kritikerna nu i svepande ordalag beskriva som att Aftonbladet blir ”en bricka i ett maktspel”. Nu tar jag mig för pannan. Finns det ingen gräns för hur förblindad man kan blir av journalistförakt?

Menas verkligen att media bör avstå från att skildra maktspel eftersom vi kan få information från källor som har en avsikt? Hur naiv får mediekritik bli?

De publicistiska avvägningarna i sådana här situationer är grannlaga för att inte springa någons ärenden. Men alla som ger information till media har en avsikt. Det kan du utgå ifrån. Frågan är alltid om det är sann och relevant information. Uppgifter kring i vilken utsträckning Juholt varit informerad om tveksamheterna kring bostadsbidraget är självklart relevant information.

Den plågsamt valhänta krishanteringen av Juholts team denna vecka är en egen historia. Liksom det tidigare vinglandet i viktiga politiska frågor som jag menar har gett drevet en särskild hetta den här gången. Libyenfrågan, skuggbudgeten, frågan om tillfälliga medborgarskap är politiska frågor där Håkan Juholt agerat med samma skriande brist på noggrannhet som i frågan om hans egna bostadsersättning.

Håkan Juholts uppenbara förmåga till retorik verkar inte sällan förekomma hans tankeförmåga.

En sak hedrar Juholt i relation till mediekritiken. Han har aldrig skyllt ifrån sig. Han tycker själv att han tänkt och gjort fel när han agerat så att staten ska betala hela hans sambos hyra. Det är en god första insikt.

”Det är lika konstruktivt för en politiker att klaga på medierna som för en sjöman att klaga på havet”, skrev Katrine Kielos träffande på Aftonbladets ledarsida i går.

Det må låta förmätet, men mediekritiken låter nu i stora stycken som landkrabbors klapprande om stormen.

Det är i för stor utsträckning en slentrianmässig och trött kritik. Men visst, i vissa delar ett relevant påpekande av saker och detaljer som kunde gjorts bättre. Kritikerna har här skäl att lyssna till sig själva – blås inte upp dessa detaljer bortom rimliga proportioner.

Inget har fått mig att ändra uppfattningen att Anette Holmqvist gjort årets avslöjande och att det fortfarande är en god ordning att publicera, be damned och därefter debattera.

Aftonbladet ha aldrig i historien haft så många läsare som nu.

Ni är 2,4 miljoner som läser oss varje dag. Det gör oss till Sveriges i särklass mest lästa tidning. Ändå måste vi ställa om och göra Aftonbladet med färre anställda. Men lugn – papperstidningen kommer att finnas kvar. Vi satsar nu på att utveckla den och göra den ännu bättre.

Dagspressen står inför tuffa utmaningar i en omvärld som ändras allt snabbare. Denna höst har flera stora mediehus i Sverige aviserat nerdragningar. Aftonbladet är som marknadsledare i den svenska tidningsbranschen inget undantag. I går meddelade vi ett besparingsprogram som kommer att göra att vi blir 45 – 65 medarbetare färre på redaktionen.

Det känns tungt och tråkigt för oss som älskar att göra kvällstidning att få färre kollegor. Men för dig som läser oss törs vi lova en utvecklad och ännu mer engagerande tidning.

Orsaken till att vi måste ställa om beror på att så många läsare föredrar att läsa Aftonbladet i digital form. Vi har i dag cirka två miljoner dagliga läsare av Aftonbladet digitalt och cirka en miljon dagliga läsare av papperstidningen. Det är en räckvidd som är nästan en miljon större än vår närmsta konkurrenter Expressen, GT och Kvällsposten tillsammans.

Vi på Aftonbladet bejakar den digitala utvecklingen och har goda skäl till det. Aftonbladet är en av de tidningar i världen som bäst lyckats ta våra läsare, våra historier, skribenter och tilltal med ut i den digitala världen.

Vi är mycket glada över att vi idag har drygt 124 000 digitala prenumeranter i Plus. Men det är ingen hemlighet att vi ännu inte utvecklat modeller för att få betalt för vårt innehåll digitalt. Därför måste vi ställa om.

Detta får olika förståsigpåare att spekulera i papperstidningens död. Det ryktet törs jag lova är betydligt överdrivet. Vår kära papperstidning kommer att vara med oss under lång tid framåt och nu satsar vi på att utveckla den. Jag har startat ett genomgripande utvecklingsprojekt med målet att ha en ännu bättre tidning som når er läsare i början på nästa år.

Vi kommer att utveckla den för att göra ett fastare handslag med dig som redan läser oss på papper. I nära samtal med läsarna kommer vårt utvecklingsteam att ta fram en kvällstidning med en ännu härligare mix av högt och lågt och nyheter som engagerar och berör. Med bilagor som inspirerar och erbjuder en skön stund. Och självklart:

Du kommer fortsatt att hitta Sveriges mest kunniga sportbevakning i vårt rosa Sporblad och den roligaste Nöjesjournalistiken i Nöjesbladet.

Konstigare än så har världen inte blivit.