För några år sedan jobbade jag ihop med en rätt galen snubbe. Galen men jävligt snäll.
Vi söp ihop en del när jag tog mina återfall,vilka var legio ett bra tag. Vad jag inte visste var att han, jag kallar honom M i fortsättningen, även var tung narkoman.
Inget var honom främmande,han rökte och tryckte heroin,amfetamin,kokain och braj,knaprade allt som finns i fass,tillverkade och drack GHB, ja, hela floran av droger lyckades han klämma in med jämna mellanrum.
Och alkohol,givetvis.
Efter att jag tagit tag i mitt alkoholmissbruk o vart nykter ett tag så rasade skiten för M,första gången blev det mer eller mindre en intervention på jobbet. Och då jag då var nykter ansågs jag väl som lämplig att vara med i denna intervention.
Men jävlar vad han duperade oss,han kände sej kränkt och felbehandlad och bla bla bla och inget var så illa som vi beskrev, han hade fan inga problem.....
Dock blev han tvungen att gå med på att besöka NA och jag hängde med i början.
Jävligt bra möten.
Saker blev lite bättre, åtminstone i andras ögon,M blev helt enkelt än skickligare på att dupera,manipulera och spela dubbelt.
När han åkte in på sjukan för att ha använt smutsiga verktyg så hade han skurit sej på en trasig ruta,när han drack, vilket var ok på den tiden,var han bara ovanligt full, etc etc.
Sanningen hinner dock alltid upp,man kan aldrig springa ifrån sej själv.
En dag var det kört.
M var så jävla dålig,hans föräldrar hade i desperation ringt mej o frågat om jag kunde göra något,M hade varit med i Länkarna ihop med mej ett tag och det hade gått hyfsat.
Jag och chefen åkte och hämtade honom, det var det jävligaste jag sett,fy fan.
Han var på första dagen på avtändning, av istort sett allt.
han krampade,lederna skrek,var inte talbar, det var helt enkelt ett paket av något förmodat, föredetta mänskligt.
Vi tog honom till Nordhem, kalla handen efter några timmars olidligt väntande.
Sen till psyket på Östra. Där fick han ett schema o lite benzo o sedan åka hem.
Nu kommer det skumma, han skötte nertrappningen, han bodde hemma hos sin morsa och orkade antagligen inte ut mer o jaga grejer.
Efter ett tag var det dags för jobbet.
Vi blev kallade till ett möte med personal, där jag var med som kontaktperson.
Det lät jävligt illa till en början, detta var hans fjärde sumpning av kontrakt och dom hade full frihet att sparka M.
Men, M är en bra kille, det vet alla som haft med honom att göra,och att slänga ut honom nu skulle vara ett jävla misstag,en sista chans? Det var så att vi fick mer eller mindre be på våra knän.
Men det blev så att M fick säga upp sej och skriva på att han skulle genomgå en Minnesotabehandling.
Han fick skriva på sin uppsägning m.ao.
Dock var den formulerad som en återanställning vid konstaterad drogfrihet i ett år.
Det var det enda,det eller lämna på fläcken.
Han valde rätt,han tog behandlingen.
Jag hälsade på några gånger på Alefors.
Jag såg förändringen komma.
Jag såg hur han började ta sitt liv på allvar.
jag såg honom gå på 90 möten på 90 dagar efter behandlingen.
Jag hörde hur han ändrade sätt att tänka,prata, verka.
Jag såg honom börja leva!
Han ringde idag.
Han har tagit körkort idag.
Han har en tjej som är drogfri och aktiv inom NA.
Han har fast jobb, hon likaså.
Han har varit snövit i över 2,5 år.
Det var länge sedan jag var så glad som idag, han kom hit med sin farsas bil o vi satt o tjötade bort en stund.
Många minnen, mycket känslor.
Fy fan va skönt, en levande skrattande människa som har så mycket kvar av livet,helt jävla fantastiskt att se!!
Det finns inga hopplösa,det finns inga chanslösa.
Så jävla gôtt !!!"!!