Kämpa Mira vår tappra tös..

2010-08-25

Kämpa Mira vår tappra tös..

Det var en lång, lång dag igår. Och en lång, lång natt.

Natten mot operationsdagen hade Mira sådana enorma smärtor. Det gjorde så ont att hon knappt kunde vara till då attackerna kom. Vad kunde man göra? I stort sett inget. Bara se på när sitt barn lider och på sin höjd försöka massera magen lite grann, de gånger man fick. Usch å fy. Det blir som ett stort hål i ens hjärta.

Operationsdagen. Vi fick veta att 10:00 var det dags. Man tippade att operation skulle ta någonstans mellan 2-4 timmar, då det inte är någon lätt operation. DET TOG 8 TIMMAR. 8 enormt långa, långa timmar.

Det var så att att Miras dit sydda "diafragmamuskel" hade släppt lite igen. Så tjocktarmen hade krupit upp mellan muskeln och goretex biten klämts fast. Tro f-n att hon har haft ont. enligt kirurgerna så tror man att hon haft detta problem i ca ett halv år, hur i hella friden har hon maskerat detta? Har hon haft ont utan att sagt något, det är det som är det troliga enligt dom.

Man fick då även ta bort en bit av tarmen och sy ihop den igen, då den börjat blivit förstörd pga av att den legat i kläm.  Men kirurgena Magnus & Björn har gjort ett fantastiskt  jobb. Med tanke på vilka ingrepp de gjort. Tack ni båda och alla runt omkring.

Mira är nu placerad på Barnintensiven. Hon mår inte så bra. Hon relativt stabil, men väldigt svajjig i allmäntillståndet. Natten var tung liksom denna dag. Mira kommer inte till ro, kan inte sova. Har sovit typ 1 timme på mer än 24 timmar. De har konstaterat att hon har övertryck i hjärtat vilket betyder att blodet inte syresätter sig som det ska samt att hon har en infektion i kroppen. Så just nu är det inte riktigt bra, och vad allt detta betyder vet jag inte just nu, och det känslan av att inte veta är jobbig. vi vet intet ett smack egentligen, vart detta bär hän. Går det åt rätt håll? Är jättedålig om en halvtimme? Ingen kan ge något svar. Ovissheten är outhärdlig. Hela dagen i dag har vi suttit hos Mira och sett hur allt pendlat. En sekunden kännss det relativt bra, för att en halvtimme senare känns jättejobbigt, då hennes andning blir tyngre och pulsen skenar iväg. Inget kan man göra. Bara se på och hoppas, hoppas. Den känslan som är i kroppen är obeskrivbar. Man mår så himla kass, men måste ändå försöka hitta en gnutta styrka att få upp modet igen och med endast ett par timmars sömn i kroppen så huvudet rätt förrvirrat.

Nu är det bara att hoppas att Mira klarar av att vända detta och komma in på rätt väg. Jag ber till högre makter att det är så. Kämpa vår lilla tös. Förstår nog inte den smärta du haft och har just nu. Hoppas bara att du och din sargade lilla kropp orkar att övervinna allt det onda, så vi får fara hem till vårt hem på Radhusgatan snart och leka med alla dina vänner. Vi älskar dig..

Tack alla för de fina kommentarerna, det värmer i den tunga stund.

 Över & ut...

/Fredrik