Korvasbloggen

Det känns lite paradoxalt, att jag sitter här och skriver på en bok om att vara med Korvas, samtidigt som hon är på dagis. Men hade jag haft henne hemma hade det inte kunnat bli någon bok, och hennes dagisvistelser hade blivit oerhört ”hattiga”. Men märkligt känns det likafullt.

Det var oerhört svårt att sätta igång. Till slut kände jag att jag behövde sätta upp ett mål för hur många sidor om dagen jag måste skriva. Jag tänkte att jag skulle sikta på tre sidor om dagen, men Lisa tyckte en. Det är ju trots allt ett snitt och det är många dagar jag inte hinner skriva någonting alls. Så en sida om dagen fick målet bli, och nu har jag skrivit tjugosju sidor.

Det var mer än tjugosju dagar sedan jag satte upp målet.

Jag gjorde ett klassiskt misttag idag. Väldigt ofta när timmen är sen och jag ämnar sätta mig ner och göra ett snabbt och effektivt inlägg, faller jag i fällan och börjar titta på bilder. Och ibland slår nostalgin till med full kraft och tiden bara rinner iväg.

Det är inte så lång tid som har förflutit, i dagar räknat. Men samtidigt är det är ett helt liv och hundra år i känslor.

Så här liten blir hon aldrig igen.

Hon har fått den åtråvärda sprutan nu Korvasson. I benet. De frågade mig om de skulle sätta den i armen eller i benet. Vad vet jag om det? Hade Korvas kunnat svara för sig själv misstänker jag att hon hade valt bort den helt och hållet. Men jag valde benet, därför att armen kändes så tunn. Jag såg framför mig hur nålen skulle skrapa mot skelettet om de stack den i armen.

Jag avskyr verkligen det där, att sitta och hålla i henne i ett skruvstädsgrepp så att hon inte sprattlar, samtidigt som en total främling gör henne illa. Hon somnade i vagnen på vägen dit och jag hade planerat att väcka henne en liten stund innan vi skulle gå in, så att hon skulle hinna vakna till lite. Men så gick han som hade platsen före mig på toaletten precis när det skulle bli hans tur och då tog de oss före, och så blev det precis som jag inte ville att det skulle bli. Man kan ju föreställa sig själv att någon rycker upp en ur sömnen och innan man har hunnit vänja sig riktigt vid det starka ljuset, drar de av byxorna på en och hugger en med något vasst. Och först har de fräckheten att fråga någon annan, en i sammanhanget totalt inkompetent person, var de ska placera hugget.

Det börjar kännas som i en domedagsfilm det här med svininfluensan och vaccineringen. Folk står och köar i långa rader, men många blir utan, därför att det hela tiden tar slut. Först uppmanas alla att vaccinera sig och när de flesta väl har bestämt sig för att det kanske är bäst att vaccinera sig i alla fall tar det slut. Hela tiden. När jag var där med Korvas idag stod det också en lapp på dörren att det hade tagit slut, men över lappen satt ett blankt och ganska slarvigt ditsatt A4-papper. Jag valde att tolka det som att det inte riktigt var slut i alla fall och gick in. Och mycket riktigt hade de hittat några extra doser, så Korvas hade äran att få en av de sista.

Jag föreställer mig hur det, likt i en skräckfilm, kommer att finnas ett före och efter svininfluensan. De olika lägrena av vaccinerade och icke vaccinerade kommer att ställas mot varandra, och det ena lägret kommer att bli galen av sin sjukdom. Frågan är bara vilket läger det blir. Men de kommer att bära på en smitta som helt säkert leder till döden och som kommer att utrota stora delar av världsbefolkningen. Den enda boten är att äta upp någon från det andra lägret. Det friska lägret. Ett fåtal människor kommer också att vara immuna, och det blir de som får spela huvudrollerna i filmatiseringen sen, som kommer att visas för de överlevande, i ganska tomma salonger.

Så nu sätter jag mitt hopp till att vi är immuna i den här familjen. För den andra utvägen, att jag måste äta upp mitt eget barn, eller ätas upp av mitt eget barn, känns sannerligen inte som något tilltalande alternativ.

Oavsett vem som måste äta upp vem.

Korvas var ledig från dagis igår igen, för att gå på sitt livs andra teaterföreställning. Jag närde vissa förhoppningar om att hon undermedvetet skulle förstå att hon gärna fick ta en liten sovmorgon, men hon vaknade tidigt och ropade barskt inifrån sitt rum. Hon ropade på det där sättet som betyder att man kan glömma att hon tänker somna om eller uppehålla sig själv. På trötta ben bar jag in henne till min säng i hopp om att vi i alla fall skulle kunna sova en liten, liten stund tillsammans, men det var inga planer hon på något sätt delade. Man går väl inte upp för att gå och lägga sig igen!? Hon tog med sig en bok in, som hon ville att jag skulle läsa för henne. En bok med fantastiska illustrationer och väldigt få ord på varje sida. En mening bara. Trots det lyckades jag somna mitt i meningarna flera gånger, men blev väckt igen av att Korvas sa ”pappa, pappa”, efter att ha väntat mer än skäligt länge på att sagan skulle fortsätta.

Men vilken teater! Föreställningen hette Bubbla och riktade sig till de allra yngsta teaterentusiasterna (men funkade bra även på de lite äldre), 6 – 12 månader. Förra gången var Korvas yngst i publiken, men den här gången var hon äldst. Det var en fantastisk skara barn, som mestadels liggandes, var utspridda över en madrass i foajén i väntan på att föreställningen skulle börja. Sedan fick alla ringa på en dörrklocka och välkomnades in i salongen, en efter en, av en skådespelare och fick en plats precis framför scenen, i sina föräldrars knän.

När föreställningen satte igång var det som att kliva in i en pekbok, med flera dimensioner. Det hälldes vatten i muggar, dörren stängdes och öppnades med skiftande miljöer bakom, och skådespelarna somnade och vaknade, försvann och kom tillbaka, efter klassiskt ”tittut”-manér. I den halvcirkelform man satt framför scenen fick man god överblick över resten av publiken, och jag kunde med förtjusning beskåda barnens gapande munnar och stirrande ögon. Den yngsta deltagaren var knappa sex månader och hade ännu inte fått full styrsel i nacken och satt och slokade och svajade med huvudet under föreställningen. Men hon (eller han), den drygt ett år äldre Korvas och de andra tretton småbarnen var utan tvekan mitt inne i ett magiskt äventyr.

På måndagarna håller Korvas ett hårdare tag om min hand (eller runt pekfingret för att vara precis), när jag ska lämna henne på dagis. Jag bär henne alltmer sällan, även om det går betydligt fortare att bära, men jag tycker verkligen om känslan att gå hand i hand med henne. När jag var liten så var det så jag föreställde mig hur det skulle vara att ha barn när jag blev stor . Att jag skulle gå och hålla det i handen. Det var en fin bild. Och det är fint även i verkligheten – kanske till och med ännu finare. Men det är svårt att jämföra en känsla man hade när man var liten med en man har när man är stor. Då kände man oftare känslan, utan att väga och analysera den. Nu gör jag ofta båda och det är inte omöjligt, kanske rent av troligt, att analysen stjäl lite från känslan.

När vi går hand i hand genom grinden in till avdelningen på dagis, känns det också mindre som att jag lämnar henne. I alla fall för mig. Vi går helt enkelt dit tillsammans och sedan stannar hon kvar och jag går. Men på måndagarna har en viss blygsel hunnit fästa sig i kroppen på henne, som får hennes grepp runt mitt finger att hårdna, och så gnäller hon när jag försöker lossa hennes hand. När hon sedan sitter i knät på någon i personalen är hon lugn, men med nedslagen blick. En lite uppgiven blick som uttrycker besvikelse och som skiljer sig från de kraftiga reaktioner som ägde rum i början när man lämnade henne. Nu vet hon precis vad som händer och det finns inte ett uns av rädsla i hennes uttryck, men en visshet om att hennes pappa ska lämna henne.

Hon älskar att vara på dagis och vet nog att även denna dag, med största sannolikhet kommer att bli bra. Och jag tvivlar inte en sekund på att hon har börjat stoja och skratta innan jag ens har hunnit lämna området. Men i just det ögonblicket när jag ska gå är hon besviken på mig. Och just det ögonblicket är mitt sista med henne på flera timmar. Hon tittar knappt åt mitt håll när jag ler och vinkar hej då.

Och jag går iväg med en klump i magen.