Mina funderingar

Skriv under för tjänstemannaansvar!

Tjänstemannaansvar

Då kan ingen myndighet smita undan från sitt ansvar, socialtjänsten begår fel som inte ska få ske när det gäller barn! Sprid denna länk!

Skriv under för att stoppa myndigheters maktmissbruk mot föräldrar och barn som kommer i kontakt med socialtjänsten! Det begås fel som inte får ske då det handlar om barn!

Namninsamling

 

Enligt denna blogg är föreningen Dom Glömda Barnen hatisk och aggressiv, men det finns kanske en orsak till detta?

Läs om vad som hände oss:
Nu tänkte jag beskriva vår son. Hur han mådde då han omhändertogs och hur han mår nu. När soc. familjehemsplacerades vår son hade han ätit bra hemma, inte på utredningshemmet för föräldrar med påstådda omsorgsbrister mm där vi hamnade. Vår son hade under hela utredningstiden varit glad och aktiv, sprallig, precis som han varit hemma. På utredningshemmet fick vi träffa 16 olika personer på två månader som alla bedömde oss! Vi fick höra mycket positivt: vi var kärleksfulla och beskyddande. Men soc. såg bara det negativa där vi anklagades att ha "omsorgsbrister", men ingen har kunnat berätta hur vi brustit! När vår son var placerad, var han ofta allvarlig, helst då vi skulle gå. Då storgrät han ofta och klängde sig fast i min arm! Ändå hette det: "för barnets bästa"! Det var väldigt jobbigt för oss alla tre! Vi ville få hem vår son, men soc. hotade oss hela tiden med LVU, utan att kunna förklara varför! När vår son äntligen fick komma hem har han varit glad varje dag! Det var Länsstyrelsen som beslutade detta, soc. var emot det och startade en ny barnskyddsutredning, utan någon förklaring! Valdemar äter bra. Är aktiv och sprallig! Är extra känslig för separation från sin mamma, även korta stunder. Var värst de första veckorna, då jag inte ens kunde gå på toaletten utan att han började storgråta! Vi har varit på BVC som sagt att allt är helt utan anmärkning! Även soc. har varit här, dit vi nu flyttat. Det var soc. där vi bott som krävde ett hembesök. Besöket resulterade i att förra soc. lade ner hela utredningen! Så nu äntligen kan jag börja ta hand om min familj utan att oroas!

Jag har slutat blogga om detta, men nu när detta kom upp kände jag mig tvungen att skriva något i alla fall och att kopiera av denna ovanstående text som jag skrev 2007.

Är trött nu så jag sätter bara in en bild:


Tyvärr lös solen med sin frånvaro! Tur att det inte var så kallt! Lillen trivdes bra!

Tänker nu ta upp mitt liv i stolpar, orkar inget annat:

* Mobbades dagligen under hela grundskoletid. Skulden lades på mig av lärarna!

* Utfryst på gymnasiet, fick en vän. Hoppade av, var så skoltrött. Började på ungdomsuppföljning år 1991. Trivdes men var väldigt märkt av mobbningen. Ville inte höras, inte synas..................................

* Fick ett jobb då  jag var 18 år. Utsattes för mobbning igen! Fick sparken och fick inte veta varför! Arbetsförmedlingen satte psykisk diagnos på mig trots att jag inte hade någon! Fick inga fler jobb, fick socialbidrag.

* Började studera på KomVux. Fick en vän. Blev sedan mobbad av två nya lärare!

* Hoppade av, flyttade från Gällivare till Härnösand. Hade börjat plugga på distans innan jag flyttade. Där mobbades jag inte av någon på sammankomsterna! Härligt!

* Säg den lycka som varar..........................................................

* Träffade en då trevlig man som sade han älskade mig, jag trodde på honom, TYVÄRR! Han började utnyttja mig, förnedra mig, mobba mig, smeka mig och till slut slå mig! Han ljög om att hans släkt var en farlig klan, att jag skulle vara rädd för dem!

* Flydde efter ett strupgrepp. Jag fann en fristad på Kvinnojouren. TACK OCH LOV ATT KVINNOJOUREN FINNS!

* Började gå i terapi i Umeå. Fick lägenhet i Vännäs. Träffade en ny man som jag hade fått höra var snäll, men jag var mycket märkt av allt som hänt: hade slutat äta då jag träffade denne man som nu är min sambo!

* Av terapin och av min underbare man började jag må bättre! Jag blev gravid och mådde då nästan helt bra, med diagnosen posttraumatiskt stressyndrom!

* Säg den lycka som varar............................................

* Förlossningen var mycket tuff, jag förlorade mer än en liter blod och fick ta fyra påsar blod. BVC tyckte vi skulle begära stöd i hemmet av socialtjänsten. Vi visste inte vad det innebar, lät ju bra eftersom jag var fysiskt svag.

* Här kan ni läsa om vad som hände:
 http://www.aftonbladet.se/debatt/article1120262.ab
Detta var den värsta mobbning jag någonsin utsatts för! Dessutom drabbade den min familj också!

* Fortfarande diagnos stressyndrom som nu förvärrats av den senaste mobbningen! Men livet MÅSTE GÅ VIDARE!

JAG BETACKAR MIG FÖR ELAKA KOMMENTARER! DÅ VÅR SON OMHÄNDERTOGS MÅDDE JAG MYCKET BRA, VILKET INTYG VISADE. MEN DET HJÄLPTE INTE!

VAD BRA detta är! Hoppas nu att Tonis advokat INTE tillåter ett överklagande! Varför dra upp detta SOLKLARA fall igen?

Varmaste tankar till alla anhöriga!

Jag gick i grundskolan under hösten 1981 till våren 1990 och var STÄNDIGT mobbad! Lärarna skyllde på MIG och sänkte mig ännu mer då de placerade mig i specialundervisning! På mellanstadiet blev jag utsatt för inte bara glåpord utan även instängning och försök till slag men jag hoppade undan då sopkvasten kom farande! Jag blev instängd efter slöjden som var i ett annat hus, några killar höll fast dörren tills de tröttnade och sprang hem. På högstadiet var jag mycket inbunden och rädd. Började på en ny skola där mobbningen övergick till dagliga mordhot! En rådig lärare blev arg på denna mobbare men att bli arg hjälpte inte. Först i nian började en lärare som jag här vill namnge: Mikael Svalkvist som hjälpte mig att få det drägligt på skolan men de dagliga mordhoten fortsatte, varenda rast, blev trakasserad i klassrummet med.......................... Lärarna tyckte JAG skulle byta klass! Men jag vägrade! Hemma saknade jag stöd. Mamma gick på extra föräldramöten men hon satt alltid ensam eftersom mobbarnas föräldrar ALDRIG KOM! Så hon försökte i alla fall, men hon kunde inte trösta mig, grät ensam hemma......................................... Det här är bara en bråkdel av vad som hände under min skoltid. Efter nian försökte jag ta mitt liv, men innan jag tog steget fullt ut ändrade jag mig. Jag är född och uppvuxen i Gällivare. Jag orkade inte polisanmäla skolan förrän nio år senare och då fick jag en åklagare som ville att jag skulle komma upp till Gällivare och träffa skolledningen, jag hade krävt SKADESTÅND! Men, tyvärr mådde jag för dåligt, var mitt inne i ett förhållande med slag och hot! Nu är det försent men nu har jag kommit över allt med terapi.

Finns så mycket mer att berätta! Skulle vilja vara lika engagerad som Björn men det är ju inte alla som orkar! Tyvärr var inte mobbningen det enda som jag fick kämpa med, sedan vuxenmobbning, efter det en man som drog nytta av min sårbarhet och efter det fick jag gå en specialist terapi. Hade tidigare pratat med kurator för att komma över all mobbning.

Har hittat några bilder som påminner om den första underbara, härliga och harmoniska tiden hemma!



Gullungen växte och frodades:



Så här såg han ut i november 2006, 8 månader gammal:



Minns denna tid som harmonisk, livfull, glad! Tills det hände saker som jag inte vill gå in på nu...............................................................................................................

När jag läser detta blir jag förvånad! Om inte tyskan är skyldig, VEM är det då? Jag önskar verkligen att detta får ett SNABBT slut för Max och Sagas föräldrars skull!

Tänder återigen ljus för de stackars barnen:

Så skönt att Arbogamorden fått en lösning. Blev jättelättad då jag läste detta

Nu kan äntligen Emma och barnens pappa börja sorgeprocessen ifred!