......Fram och Tillbaka......

             

          

Från kran till rörmokare

Känns lite komiskt att jag från att ha sålt droger (varit kran) nu är på väg att utbilda mig till rörmokare :) Ja att livet tar sina vändningar är väl det minsta man kan säga. Hursomhelst blir jag kvar inom terminologin vid samma bransch. Skall börja som lärling om ca en månad, allt det praktiska är klart och tjänsten ligger bara och väntar på mig, själv har jag inte förmågan att vänta. Uttryck som: sedan, imorgon, snart och så småningom finns inte i min sinnesvärld. Nej med min älskade men samtidigt hatade diagnos utav ADHD är det inte bara ett främmande språk utan även för mig näst intill fysiskt omöjligt att med sinnesro låta skeenden bida sin tid, det skall ske NU, helst igår!

Jupp, själv upplever jag det som om jag redan ÄR rörmokare. När vänner och bekanta frågar mig vad jag pysslar med om dagarna så svarar jag utan förbehåll - Jag jobbar som rörmokare! Nu säger verkligheten någonting annat, självklart är jag fullständigt medveten om att det kommer ta minst två till tre år innan alla certifikat och gesällprov är avlagda och i hamn. Men jag vill vända på min oförmåga att med tålamod inte hasta förbi verkligheten, när jag skall se verkligheten som den nu är så ser jag bara hinder och fallgropar på vägen till mina mål. Likt andernas bergskedja reser sig realiteten och jag backar då bävande tillbaka och ser det som en gigantisk stoppskylt designad endast för mig.

Nu rider jag på mitt handikapp och låter mina dagdrömmar förverkligas inför mina ögon. Det ger mig styrka och mod att fortsätta i mina företag, jag är ju redan där, då finns det ingen anledning att backa. Det är väl som i idrottspsykologi kan jag tänka - en höjdhoppare klarar givetvis av betydligt mer om han visualiserar och ser sig elegant sväva över ribban. Om han skulle göra tvärtom och se det omöjliga i att klara 2.37 och utgå ifrån att det går åt helvete, ja då kan vi gissa hur det skulle gå med det hoppet..

Full fart framåt, uppåt - Jag är ju redan framme :)

          

Ur kaos föds ordning säger ett gammalt visdomsuttryck. Ja i mitt fall lär det bli min räddning :) Mitt stora problem har varit det att jag har haft lättare att hantera kaos än ordning. Blir väl lätt så när man som i mitt fall mer eller mindre har varit i och ur missbruk, anstalter och behandlingshem de senaste 20 åren. Men det var då det!

Varje gång som jag väl lyckas landa med fötterna i verkligheten och ta det ansvar som man kan tycka är belagt en rättrådig samhällsmedborgare så ser jag omedvetet till att allt vad social trygghet och inre lugn dräneras och åter förvandlas till ett fullständigt kaos. Men hör och häpna, inte denna gång! Nej de motgångar som livet bjuder mig på kan jag nyktert och balanserat anpassa mig efter utan att riva upp himmel och helvete för såväl mig själv som min omgivning. Tidigare såg jag till att varje problem jag stog inför, stort som smått, skapa anledning till återfall. Nu kan jag stå kvar, må vara lite oroligt och prövande men jag vågar möta livet på livets villkor. Visst gungar och blåser det och mina rädslor gör sig högljutt gällande, likt små osynliga demoner viskar de i mina öron - det kommer gå åt helvete, det är lika bra du själv tar första steget.

Denna gång har jag stått kvar och lyssnat till flera utav NA/AA´s deviser - det viktigaste först. - ett steg i taget. Med stöd och hjälp är jag nu bättre rustad än någonsin och det stämmer när de säger att om motgångar inte knäcker dig så gör de dig starkare.

Återigen är jag nu erbjuden lägenhet. Har fått plats på ett vvs-företag som rörmokarlärling och har flera drogfria vänner som jag kan skratta och gråta tillsammans med. Med ödmjukhet över livets gåvor tassar jag vidare. På na-mötena säger de gärna högljutt - om du bara är drogfri så kommer allt till dig, arbete, bostad, vänner och kärlek, de är alla sidovinster! Ja dessa ord har förvandlats till verklighet och jag är äntligen på väg bortom och förbi missbrukets avgrund.  Orkar inte förlora fotfästet igen, det finns bara en väg nu och det är uppåt, framåt!

..Godnatt och Godmorgon vackra jord..

           
                  

Vänskap något lockande och hotande.

Jag har så jävla mycket att stå i för att utveckla mig själv och gå vidare med min person och alla mina beteenden som jag genom alla år samlat på mig. Att sedan vara tillmötesgående gentemot nära och kära käns för mig som ett stort steg. Låt mig få vandra min väg stilla, jag kanske har lång väg kvar men mina steg bär mig framåt! Äh, orkar inte mer just nu sov gott värld och låt oss hoppas på att vi vaknar upp till en bättre!

          


Till Alla Hjärtans Dag vill jag kort ge min kärleksförklaring till livet och min flickvän. Från ett liv fyllt med destruktivitet och falnande passion kom du in i mitt liv. Du förstod och tittade forskande på mitt tidigare liv och leverne, men du var den första som "såg" mig, du bedömde mig varligt men var aldrig dömande. För första gången i mitt liv kunde jag helt och fullt klä av mig alla roller, alla masker föll som regnet under en monsun. Jag var fri från anstalter och narkotikaberoende men du befriade mig från skam och skuld.

Jag vill vara en tår
Jag vill födas vid ditt öga
Jag vill färdas nedför din kind
Jag vill dö vid dina läppar
Jag vill alltid vara din...

Till livet vill jag med ödmjukhet bocka för att det åter vill visa sin skönhet för mig. Så många år som jag trodde att det var över och att jag var en skugga lämnad, likt en vålnad utav mig själv, dömd att stanna kvar och sona mina synder. Nu skiner solen i mitt liv även när himlen är tjock av blytunga moln, nu har stormarna lagt sig och vinden blåser mig varligt framåt.. alltid framåt, uppåt!

Ge inte upp om det känns tungt en dag
Ge inte upp, det finns sol bakom molnen
Ge inte upp, ta ett djupt andetag
Om det inte kan bli värre
då kan det bara bli bättre
Du håller själv styrkan och kraften inom dig
Ge inte upp, säg Ja till Livet
och livet skall säga Ja till dig

Till alla mina medmänniskor, dvs även Dig! Vill jag bara uttrycka ett stort tack. Så många år som jag uppfattat dig som ett ouppnåligt fenomen, där jag likt en Alien var på besök från en annan planet och försökte kommunicera på ett främmande språk. Jag ställde mig utanför din gemenskap, vågade inte närma mig, vågade inte visa min förtvivlan. Förlåt för alla gånger jag sårat dig men jag behövde göra min resa genom Dantes inferno, jag behövde växa i min själ och finna tron, hoppet och kärleken.. nu är jag framme!

       
   

Vad finns det för samband mellan ADHD och drogmissbruk?

ADHD och drogmissbruk går på något sätt hand i hand med varandra. Det ena är ett diagnostiserbart tillstånd och det andra är, i mitt fall symptomet. Det kan vara svårt att se skillnaden för den som inte insatt. Människors uppfattning om ADHD blir ändå mer abstrakt i samband med amfetaminmissbruk, eftersom amfetamin är en drog som orsakar precis dom besvär som en ADHD-person har som sitt ”normaltillstånd”. Då undrar man självklart; ”Vad är vad här, egentligen?”

En ADHD-person, reagerar helt motsatt till andra på amfetamin. Man blir lugn, får struktur och ordning på tankarna. En person som gett intryck av att vara rastlös, irrationell och helt sanslöst ostrukturerad, kan helt plötsligt framstå som den klokaste och lugnaste filbunken i världen, och alla i omgivningen säger; ”Men vad lugn och sansad du var i dag då… och vad fräsch du ser ut. Det var väl roligt, och vad glad jag blir att se dig så här...  Dom har då trott att jag varit drogfri. Egentligen var det ju helt tvärt om!

Det är detta som gjort att andelen ADHD-diagnoser uppmärksammats så koncentrerat just kring amfetamin-missbrukare.

Amfetamin fungerar som lugnande medicin för en spretig och okontrollerbar ADHD-hjärna. Helt plötsligt hamnar alla papper rätt i pärmen!  Men amfetamin är olagligt och narkotikaklassat, vilket i sin tur per automatik gör en själv till kriminell med allt vad det innebär utav fängelsevistelser och behandlingshem. Man hamnar i ett fullständigt kaos fyllt med skam, skuld och stora portioner ångest för att man sårar sina nära och kära pga missbruket.

Mot den här betongväggen har många av oss stångat våra pannor blodiga genom åren. Ska man känna sej hel och fungera någorlunda som en människa inuti, så krävs det ofta medicin av något slag. Medicinerar man inte, kan man få leva med ett inre kaos som är fullständigt outhärdligt, även för omgivningen, och livskvaliteten uteblir till slut helt. Man blir en riktigt Jobbig typ.

Självklart finns det grader här också, som med så mycket annat. ”ADHD-Helvetet brinner med olika temperaturer”, kan man säga. En del blir bara lite svedda i skinnet medans andra får koka riktigt ordentligt!

Det viktigaste jag har att säga; Låt inte oss med ADHD ”koka” för länge med dom här problemen. Vi vill inte leva i ett helvete på jorden och vi vill heller inte skapa ett för våran omgivning.  Det måste samhället förstå och låta oss barn och vuxna med diagnosen ADHD få adekvat medicinering.

Jag med många andra vill inte knarka, vi vill bara leva med samma förutsättningar som de utan ADHD…

VISDOMSORD FRÅN GAMMAL TEXT DATERAD 1692
 FUNNEN I EN KYRKA I BALTIMORE, ENGLAND

Kära vän…
Vandra lugnt i brådskan och larmet, - minns vilken frid som det kan finnas i tystnaden. Lev i sämja med andra människor, så långt det är möjligt utan att förneka dig själv. Hävda din sanning lugnt och högt, men lyssna också till vad andra säger - även dårar och ignoranter har synpunkter. Om du jämför dig med andra, kan du bli bitter eller inbilsk, ty det kommer alltid att finnas de som är bättre och sämre än du.

Gläds åt det du uppnått och åt de planer du gör upp. Gör det du gör med hjärtat, hur oansenligt ditt arbete än är. Att lyckan skiftar är ett bestående faktum. Var försiktig i dina företag, ty världen är full av svek. Men låt inte detta skymma den sanna dygden - många strävar efter höga ideal och livet är fullt av hjältemod. Var dig själv och trotsa framför allt inte känslan. Var inte cynisk inför kärleken, ty i jämförelse med all strävhet, kyla och alla besvikelser är kärleken evig som gräset.

Mottag sorglöst vad åldern bär med sig, uppge utan bitterhet ungdomens attribut. Utveckla din självstyrka så att den kan bli ett värn vid plötslig olycka. Men plågas inte av fantasifoster - mycket ängslan föds ur ensamhet och leda. Behåll en sund disciplin, men var mild mot dig själv. Du är ett barn av världsalltet, liksom stjärnorna och träden har du rätt att vara här, oavsett om det står klart för dig eller ej.

Betvivla inte att världsalltet är sådant, som det synes vara. Förbli således i fred med Gud, vad du än tror om hans existens, vad du än upptas av och vad du än åstundar. I gatularmet, i livets förvirring, förbli i fred med din själ. Trots all sin förljugenhet, sin möda och sina försvinnande drömmar är denna värld alltjämt härlig.

                            ...Var aktsam, försök vara lycklig…

 

 

Melankoli på morgonen. Glädjespratt på eftermiddagen!

          

              
 

Sista tiden har jag känt en bizarr längtan tillbaka till tiden som aktiv narkoman. Längtan är inte så mycket eller inte alls skulle jag vilja säga till drogerna. Nej det är känna sig vid liv som lockar. När ens liv är fullständigt kaotiskt, när ångesten, skammen och skulden tränger sig på och genomsyrar själen, när kronofogden står och bankar på dörren och utanför vispar blåljusen från lagens långa arm.. då känner jag mig vid liv!

Nu fylls dygnen utav en välsmakande vardagssoppa och jag känner mig förhållandevis harmonisk, en sinnesro har smugit sig på mig som en tjuv om natten. Varför är det så svårt att då att glädjas utav det här lugnet som drogfriheten har gett mig som gåva? Tidigare kunde jag känna varje fiber i min kropp vibrera utav liv, min själ hungrade och skrek efter sinnesförändring, varje sekund var en evighet och jag levde NU. Jag vill inte gå tillbaka till mitt tidigare leverne och kommer förhoppningsvis heller aldrig göra det, men en middag med levande ljus och myspys i soffan går inte jämnföra med känslan utav att ligga och tugga i hallmattan pga ångestattacker.. och verkligen känna att man LEVER!

Skall nog gå på ett NA möte och tala med min sponsor känner jag :)

          

      


Var i uppenbarelsekyrkan i helgen och lyssna på en jazzmässa, den gjorde mig mer upprymd än en Pink Floyd konsert. Vet inte om det är något typiskt för missbrukarsläktet men jag vill tro att de flesta är sökare. Ja sedan går de flesta utav oss vilse i drogerna och det vi sökte från början blir allt mer avlägset! Jag har studerat de flesta av de stora religionerna och flera filosofiska inriktningar. Redan som tolvåring började jag plöja genom bibliotekets för mig allt för korta spaltmetrar utav självhjälpsböcker. Senare som sextonåring gick jag med i scientologerna och trodde min lycka var gjord, åtminstone fram tills de började predika om tomaters potentiella själsliv :) Snabbt gjorde jag en kovändning och gick med i en zenbuddhistisk rörelse för att studera meditation och dess filosofi, åtmistone fram tills det att jag fick kramp i benen efter ha suttit i timmar, dagar, veckor och månader och sökt upplysning sittande i halv lotusställning :)

Nu följde taoism, konfucianism och ockultism mm. Ja på det här sättet har jag flackat själsligt, desperat och krampaktigt efter en tro, något att vila min sargade själ emot. Ju mer jag sökte desto längre kom jag ifrån mig själv och min egen botten, jag blev bottenlös, vilsen och förlorad i min sista religion.. knarket! Nu har jag äntligen kommit ifrån det sistnämda gisslet men min törst och mitt sökande fortsätter. Nu har jag åter blivit milt påtvingad religionen eller låt mig säga andligheten genom NA/AA och blivit en besökare utav samfund och kyrkor, denna gång utan hets, det är bara fridfullt och vackert.

Jag behöver inte köpa kristendomen såsom den predikas och jag kommer aldrig heller hänge mig till någon trosuppfattning mer än andlighet. Jag tror på en kraft starkare än mig själv, det räcker gott och väl för mig. Jag vill inte ge den något namn, inte heller något heligt hus. Jag kan känna samma frid i en moske eller i synagogan som i kyrkan, eller varför inte hand i hand med min flickvän strosandes på Kungliga Djurgården. Jag är fri att känna andlighet, jag behöver ingen tro.. jag känner frid och jag är äntligen framme!

       
 

Det viktigaste först.. är en av de stora deviserna för  AA/NA medlemmar. Något så självklart och enkelt kan det tyckas och i det här sammanhanget är det drogfriheten som då skall vara gällande. Jag kan i stora drag hålla med och det är väl så att utan drogfrihet så faller gärna resten av ens drömmar och ambitioner snabbt som sand mellan fingrarna. När väl drogfriheten är etablerad som den nu är i mitt fall och jag tror mig också vara trygg i den. inte så att den är självklar men det är inte längre en daglig kamp där jag går fram genom livet med vita knogar och stelt sammanbiten med en enda tanke - i dag skall jag inte knarka! Nej, jag har gått över tröskeln och är förbi mitt kemiska fängelse.

Varför känns det då så svårt att känna tacksamhet och lycka då? När solen går ner och jag skall summera min dag så fylls jag allt för ofta av en gnagande tomhetskänsla  och saknad till den naivitet jag tidigare hade gentemot droger. Jag trodde så många år att drogerna var mitt medvetna val och inte en självmedicinering för att överleva mig själv, för att dämpa all den rädsla, skam och skuld som pockade i mitt bröst. Som ett kvarglömt blomsterbarn från sextiotalet ville jag propagera för Peace. Love And Understanding. Äh, ett sådant jäkla självbedrägeri, det var hela tiden en flykt från mig själv och mina egna demoner.

Nu står jag här tom och naken i min själ, alla mina tidigare ideal är inte vatten värda, mina aktiva vänner har jag lika självklart valt bort såsom en kristen väljer bort en satanist. Vad gör jag nu då när de gamla kickarna är ett minne blott? Skall jag bara gå runt med ett fånigt leende och vara tacksam för att jag nu är drogfri? Visst är jag glad för att förhoppningsvis en gång för alla ha lämnat mitt destruktiva leverne bakom mig men nu då... vad skall jag ta mig till med mig själv? Ja det är väl bara till och börja tvätta byken ren och betala av alla skulder jag hunnit samla på mig, skaffa ett jobb, en lägenhet och vara förbannat tacksam för att jag överlevde i motsatts till många av mina f,d vänner... och hoppas på morgondagen!.

      
 
Så jäkla tråkigt! Tycker det här med att blogga är ett utmärkt sett att skriva av sig samtidigt som man i bästa fall får feedback från svenska folket. Tidigare gick jag ut med såväl förnamn som efternamn och skickade glad och stolt i hågen en länk av min blogg till mina kära föräldrar. Hmm, det visade sig att de höll på och få en mindre hjärnblödning när de fick läsa mina alster. Det jag gör med glädje och stolthet, dvs bearbetar och går vidare med mig själv så skäms de livet ur sig. De kan inte förstå hur jag kan göra så här mot DOM! Att gå ut med namn och allt, så dom skäms.. och de vill få mig att känna skuld. Alla som känner mig vet hur min historia har sett ut och till de som inte känner till den kan jag utan återhållsamhet upplysa om mitt spräckliga liv och leverne. Jag tänker inte skämmas en sekund mer för hur mitt liv har sett ut! Skammen har varit mitt ok under många år och den har inte gett mig mer än ytterliggare näring till fortsatt missbruk.

SKAM och SKULD är varje narkomans största gissel och mina föräldrar har gjort så gott de kunnat för att spä på den.. Nej jag känner ingen skam längre, jag bär huvudet högt. Må vara att det finns mycket i mitt tidigare leverne som jag önskar ogjort men nu är det som det är och det är bara och gå vidare.. framåt, uppåt! Ovanpå allt detta så hittade de en artikel i tidningen som de trodde var jag " här är en länk till denna artikel"..

Nu visade det sig att det inte var jag men de tog det som ett faktum och misären var grundmurad. Enligt artikeln var jag en av Sveriges mest skuldsatta personer till brottsofferfonden med över en miljon i skuld till tidigare brottsoffer. Det fanns ett och annat som stämde såsom misshandel men jag har aldrig varit dömd för grov kvinnofridskränkning, något som mina kära föräldrar ville tro. Jag blev dömd den sommaren för en hel härva incidenter och de gick väl händelserna i förväg och såg det som en självklarhet. Hur som helst tycker jag det är jävligt tråkigt att de inte kan glädjas utav alla positiva gensvar jag får på bloggen och se till att jag har gått vidare i livet!

    
 

Vill passa på och önska hela svenska folket en underbar helg.. Hmm, tycker det känns som jag har lördag hela veckan lång då jag inte riktigt kan företa mig allt det jag vill. Inte ens det mest nödvändiga kan jag ro i land just nu, har blivit som paralyserad i min behagliga men enahanda vardag.. Har fått beviljat lönebidrag och det är bara för mig att söka upp en arbetsgivare. Tro fan det att de kommer ta in mig i firman då arbetsförmedlingen står för fiolerna men jag orkar inte skriva CV, är väl i grund och botten nog bara rädd för att jag kommer vantrivas på mitt kommande jobb och då går på något sätt drömmen i kras och det känns för tillfället bättre att ha drömmen kvar vid liv än att den kommer grusas sönder utav verkligheten! Vet inte vad det är men återigen tror jag att min ADHD spelar in. Fan att jag inte kan få äta den medicinen som jag är ordinerad. Vill få mitt eget boende och bli självständig och slippa alla dessa institutioner. Lyder under såväl kriminalvården, frivården, socaltjänsten och ovanpå allt Lönnen där jag bor! Fri ifrån droger.. men det är också allt.. men kanske det viktigaste?