oktobervåg

Igår lördag, öppnad vi ett konto på banken. Till ett sparande. Vad sparar vi till då?

Till vårat bröllop, där satt den!!!

Ja så i måndags fick vi nyckel till vårt framitda slott.

Veckan som har passerat har således bjudit på en hel del bärande och målande och tapetserande. Men gud va fint det blev. Min kärlek är ju målare och alltså proffs på dessa saker, han är om möjligt ännu mer älskad efter detta alster.

Veckan som kommer bjuder på barn i alla åldrar och påsklov för de största och lite mindre ledigt för de lite mindre.

Min yngsta prinsessa ska på tisdagen äntligen till vårdcentralen för hennes ständiga hosta. Möjligen har hon en släng av astma, sissodär kul, men men. Vad det än är, ge mig en diagnos så vi vet hur vi skall behandla. Hon lider, min stackars gullunge.

Naturligtvis kommer vi även att flytta som mycket saker som vi bara kan under eftermiddagarna, för jag jobbar ju. Och på söndag går flyttlasset, det ska bli underbart.

Fredag blir sista fredagen helt solo, skummich känsla det faktiskt.

kram på er.

Hur står det till i stugorna så här en arla lördagsmorgon?

Här på jobbet har vi det super, fast tröttsamt. De flesta av våra gäster sover, det är bra, det behöver dom.Hoppas på tillfrisknande snart för alls del.

Idag lördag ska jag först sova lite, sedan skall min stora kärlek och jag ta oss till ett i staden nyöppnat kafé. Därefter kommer kvällen bjuda på bastu och mat och dryck hos Pillis, ska bli trevligt.

Jag saknar mina barn jättemycket, låt det bli måndag snart bara.

Om tio dagar får vi nyckel till vår nya bostad, vårt gemensamma slott. Där skall vi bo, kärleken och jag och alla våra underbara barn. Det här kan inte gå fel. Längtan är total.

Gud vare med er, för själv har jag inte tid.

Jag jobbar andra av två nätter, mysigt.

Idag har vi varit på IUP-samtal med stora sessan, genomgående brabra. Stoltare mammi fick man leta efter i skolans korridorer efter avslutat samtal. Förra gången vi hade haft ett sådant samtal var minerna något mer ledsna, bara så ni vet.

Lill sessan befinner sig hos sin far, hon är sjukis. Jag kunde se det komma i söndags, efter parkleken och cykelturen blev det väldigt tröttsamt att vara minst i vår familj, hon hade en analkande sjukdom i sig. Stackars mitt yngsta.

Imorgon blir det till att springa en snutt, måste ju få till flåset inför "varvet", hur skall denna fars sluta.

Packa saker inför flytten borde jag också göra, men får liksom inte ändan ur, bör ta hjälp av min goda vän med detta, hon tycker det är roligt att packa, hm, jaja man gillar ju olika!!

Blikten kallar, kramen.

....sitter vi i soffan och kollar på Vi på saltkråkan. Efter att ha varit ute och lekt i parken och cyklat en rejäl tur så blev vi stelfrusna, vad lämpar sig bättre än soffmys då.

Söndag innebär numera i mitt "ensam mammanliv" även match.Inte för mig dock utan för kärleken som ägnar sin fritid till fotbollsspel. Idag är jag inte alls avundsjuk på att spela fotboll, det är skitkallt ute.

Maten skall fixas och, ja sen orkar jag inte mer.

I morgon väntar vardagen och jobb, kul kul.

Det som verkar en smula oklart i mitt liv just nu är inget allvarligare än just tiden!! Men herrugud, den räcker ju aldrig. Hur gör alla andra för att få livspusslet att klaffa? Jag konstaterar tortt att mitt gör det inte.

I morgonbitti kliver jag av en väldigt arbetssam arbetsvecka, bara nattpass, det svider galet i ögonen, för att tillbringa resten av helgen med kärleken.

Först lite sömn, sedan min rara lilla mormor och sedan bara mys med lite god mat och vin. Söndagen bjuder på skogen , spinning och kärlek.

Jag har dessutom blivit skickad till panduro för att handla presentsnöre!!, här ska pysslas egnaa fönsterdekorationer av min nästan tonåringsdotter. Det skall nog hinnas med under denna lediga period.

Plikten kallar.

Kram

Eftersom allt händer samtidigt i mitt liv så gick det ju inget vidare med den där utmaningen. Därför gör jag som jag vill. Jag kör 5:e inlägget idag istället.

Vad är kärlek?

Plätt lätt, kärlek är han jag har nu eller snarare det vi har tillsammans, aldrig har känslan för någon varit så total, så komplett. Allt har klaffat sedan dag ett, i hur vi tänker och är. Det har aldrig varit i närheten av detta tidigare.

För mig är kärlek detta. Tack älskling för att du fanns på fotbollsplanen den där dagen i juni.

Det här åt jag idag:

Frukost. Skogsbärsfil och nötter samt rågpuffar. En knäcke med ost och en kopp te.

Lunch: Potatis och purjolöksoppa, en knäcke med ost, ett glas äppeldryck samt lite sallad.

Middag: Pasta skruvar med köttfärssås, majs och gurka, ett glas mjölk.

Det har även ätits en clementin, samt druckits två koppar kaffe.

Mina föräldrar.

Hmm, jag vilka är det.

Jo, två helt vanliga arbetare som fick mig i mitten av 70-talet.

Min mor är en mycket enkel person som inte gillar konflikter och helt rätt och slätt givit mig en ganska friuppfostran av just samma anledning. Men det inte sagt att jag var en stökig familjemedlem för henne utan snarare helt tvärtom.

Min far var en mycket mer regelmässig man och det var han som "bestämde" i vår lilla familj, precis som i så många andra 70-talsfamiljer.Dock finns denne för mig mycket viktiga man inte kvar på jorden.

Någonstans i mina tidiga tonår fick familjen klara sig utan far, det gick bra, mycket bra, fast saknaden av honom har än idag inte klingat av.

Om man så här i vuxen ålder skall på något sätt analyser hur saker och ting blev som de blev , så. Ja, mina föräldrar har betytt och gör än idag otroligt mycket för mig utan att just därför göra mig till en osäker varelse. Dessa två personer har lärt mig allt som varit viktigt att dela med sig av till sitt barn. dom har givit mig gränslös kärlek och tagit hand om mig som barn. Dom har också lärt mig att, när vuxen livet kommr så förväntas man ta hand om sig själv. Och trot eller ej, jag gör det och jag kan det. Jag är ingen person som åker till mamma flera gånger i veckan, vi ringer kanske någon enstaka gång i veckan och då mest för att mina barn och mormor har massa saker att berätta för vanrandra...

Kort och gott, dessa tu har skänkt mig livet och jag ger tillbaka iform av barnbarn och vanlig enkel omtanke.

Min första kärlek.

Ja, min första kärlek är väl som för de flesta flickor, pappa.

Men det är inte den kärleken jag tänker på när jag vill berätta om min första kärlek.

Jag var 11 år och pojken hette Johan, vi träffades på tennisbanan och där tog allt sin början.

Sommaren 1983, varmt som tusan och hur mycket tennis som helst spelades. Jag och min flick kompis och denne Johan spelade hela dagarna på sommarlovet.

Då förtiden var kärlek enkelt, vi lekte och vi pussades lite i smyg, vi gick på disco och dansade och hade bara roligt. Lätt som en plätt.

Kärleken rann nog ut i vänskap och hösten kom, skolan började och allt var som vanligt, men sommaren hade givit mig en tenniskompis, en kärlek och en vän för livet.

Vi stöter på varann än idag och hälsar och småpratar lite, vi har helt olika liv, men är ändå varandras första trevande kärlek.

Tack för det Johan.