portolanseglaren

Jag presenterar här ett utdrag ur en artikel som Noam Chomsky skrev i juli i år.

Den är intressant ur flera synvinklar och den kastar också ett indirekt ljus över det nu pågående valet i Afganistan. Vi är där och krigar för kvinnorna och demokratin, heter det. Men vad är och blir det för demokrati i ett land där val hålls under inbördeskrig i ett land där klaner har makten och där valet organiseras med hjälp av en ockupationsmakt?

Chomsky visar på likheterna mellan demokratiformen i Libanon, Iran och USA. I alla dessa stater lyder och lider folket under en vägledd demokrati, ” a guided democracy,” där folkets vilja kommer till uttryck först efter att ha filtrerats genom funktioner som är icke-demokratiska.

Chomsky diskuterar också Västs icke-demokratiska funktion genom att belysa hur det Palestinska valet 2006, där Hamas vann, ogiltigförklaras och folket straffas.

Israel, en elititsk stat,  en enfolksstat i ett land med två folk, betraktas likväl av Väst som en demokrati, och tillåts bryta mot internationella avtal och folkrätt år efter år.

Chomsky diskuterar Israel-Väst utifrån den Israeliska marinens kapning, på internationellt vatten, av fartyget Spirit of Humanity i våras, när det var på väg till Gaza från Cypern. Att Israel kapar båtar på internationellt vatten är inget nytt, det har pågått under årtionden. Väst tiger och samtycker.

Slutligen belyser Chomsky kuppen i Honduras där den folkvalde presidenten Manuel Zelaya avsattes av makteliten, i ett land beväpnat och nyttjat av USA.

Artikeln är lång, ha tålamod och ni lär er mer om demokrati och samtidshistoria genom den. Det gjorde i alla fall jag.

         Travestiernas tid: Frihet och demokrati i mitten av 2009

Noam Chomsky

chomsky.info, 9 juli 2009

Juni 2009 utmärktes av flera betydelsefulla händelser, bland annat två val i mellanöstern: I Libanon och sedan i Iran. Händelserna är betecknande och reaktionerna på dem är mycket instruktiva.

Valet i Libanon hälsades med glädje. New York Times kolumnisten Thomas Friedman talade hänfört om att ”han var såld på demokrati och rättvisa val” så att ”det värmer mitt hjärta att se” vad som hände i Libanon i ett val som ” faktiskt var fritt och rättvist, inte som det låtsasval vi kommer attt se i Iran i ett val där endast kandidater som godkänts av den högste ledaren kan delta. Nej, i Libanon är det grejer, och resultaten var fascinerande: En stor majoritet av alla Libaneser- - muslimer, kristna och druser-- röstade för koalitionen från den 14e mars ledd av Saad Hariri,” den USA-stödde kandidaten och sonen till den mördade ex-premiärministern Rafik Hariri, så att ” i den mån som någon kom ur detta val med den moraliska auktoriteten att leda nästa regering så var det den koalition som vill att Libanon styrs av och för libaneserna - - inte för Iran, inte för Syrien och inte för att bekämpa Israel.” Vi måste ge beröm där det passar för denna triumf för fria val (och Washington): ”Om inte George Bush stått upp mot syrierna 2005 – och tvingat dem att lämna Libanon efter mordet på Hariri – så skulle det fria val aldrig ägt rum. Mr Bush hjälpte till att skapa utrymmet. Makt spelar in. Mr Obama hjälpt till att väcka hoppet. Ord spelar också in.”

Två dagar senare upprepades Friedmans åsikter av Elliot Abrams, en framträdande medlem i rådet för utrikes relationer och en gång hög ämbetsman i Reagans och Bush IIs administrationer. Under rubriken ”Libanons triumf, Irans travesti,” jämförde Abrams dessa ”tvillingtester på [USAs] försök att sprida demokrati i i muslimska världen.” Läxan att lära är klar: ”Vad USA ska befrämja är inte val men fria val, och valet i Libanon klarade varje realistisk test... majoriteten av libaneser har avvisat Hezbollahs anspråk på att inte vara en terroristorganisation utan ett 'nationellt motstånd'... Libaneserna hade en chans att rösta mot Hezbollah, och tog vara på tillfället.”

Reaktionerna var genomgående desamma i huvudfåran [av USamerikanska kommentatorer; min amn.] Det fanns dock smolk i bägaren.

Först och främst det aktuella valresutatet, som tydligen inte rapporterades i USA. Den Hezbollahbaserade koalitionen från den 8e mars vann lätt, med ungefär de samma siffror som Obama mot McBain i november 2008, ungefär 54% enligt inrikesministeriets siffror. Alltså skulle vi, så som Friedman-Abrams resonerar, beklaga Ahmadinejads förkastande av president Obama, och den ”moraliska auktoritet” som Hezbollah vann när ”majoriteten av libaneserna ... tog tillfället” att avvisa de anklagelser från den amerikanska propagandan som Abrams upprepar.

Liksom andra så syftar Friedman och Abrams på representanter i parlamentet. Detta antal är snedvridet genom det konfessionella röstsystemet som skarpt minskar antalet platser som är anslagna den största av sekterna, Shiiterna, som i överväldigande grad stödjer Hezbollah och dess alierade Amal. Men som seriösa analytiker påpekat så underminerar dessa konfessionella grundregler ”fria och rättvisa val” på andra än mer betydande sätt än detta. Assaf Kfoury noterar att de inte lämnar rum för icke-sekteristiska partier och reser ett hinder mot att driva socioekonomiska linjer och andra sakfrågor i valsystemet.

De öppnar också dörren för ”massiv yttre inblandning,” lägre valdeltagande och ”röstmanipulation och röstköp,” allt som förekom i Junivalet, och till och med i större utsträckning än tidigare. Så kunde mindre än en fjärdedel av de röstberättigade rösta i Beirut, som är hem för mer än hälften av befolkningen, utan att återvända till sina vanligtvis avlägsna födelseorter. Resultatet är att gästarbetare och de fattigare klasserna effektivt underrepresenteras genom ”ett slags mygel i libanesisk stil,” som gynnar de previlegierade och pro-Västklasserna.

De resultat som tillkännagavs av inrikesministeriet i Iran saknade trovärdighet både genom sätt på vilket det meddelades och genom siffrorna själva. En väldig folklig protest följde som brutalt undertrycktes av de väpnade styrkorna och det ledande prästväldet. Det kan hända att Ahmedinejad skulle ha vunnit majoriteten av röster om rösterna räknades rättvist, men det förefaller som att ledarna inte var villiga att chansa på det. Från gatorna skriver Reese Erlich, som har haft en betydande erfarenhet av folkliga uppror och bittert förtryck i USAs domäner, att ”det är en genuin iransk massrörelse som utgörs av studenter, arbetare, kvinnor och medelklassmänniskor” - - och möjligen mycket av landsbygdsbefolkningen. Eric Hooglund, som är en respekterad forskare som intensivt har studerat Irans landsbygd, avvisar standardspekulationerna om landsbygdens stöd för Ahmadinajad och bekriver ”överväldigande” stöd för Mousavi i de regioner han studerat, och vrede över vad den stora majoriteten ser som ett stulet val.

Det är högst otroligt att protesten kommer att skada den kyrklig-militära regimen på kort sikt, men som Erlich noterar så ” sår den fröna för framtida kamper.”

Liksom i Libanon bryter själva valsystemet mot grundläggande rättigheter. Kandidater måste gogkännas av de ledande prästerna som kan hindra, och faktiskt också gör det, politiska linjer som de ogillar. Och även om förtrycket inte är så grovt som som i de USA-stödda regimerna i regionen, så är det tillräckligt fult, och visade sig också vara det i juni 2009.

Man kan hävda att den Iranska ”vägledda demokratin” har strukturella motsvarigheter i USA, där valen till största delen är köpta och kandidater och program effektivt ”prövas” genom kapitalkoncentrationer. En slående illustration utspelar sig just nu. Det är knappast kontroversiellt att det katastrofala USamerikanska sjukvårdssystemet har hög prioritet för allmänheten, som länge stött statlig sjukvård, en möjlighet som hållits undan från dagordningen av privata krafter. Genom en begränsad omsvängning mot folkviljan så debatterar nu kongressen huruvida man ska tillåta att möjligheten till offentlig vård ska få konkurrera med försäkringar, ett förslag som har ett överväldigande folkligt stöd. Oppositionen, som ser sig som den fria marknadens försvarare, anklagar förslaget för att vara orättvist mot den privata sektorn, som inte kan konkurrera med ett mer effektivt offentligt system. Om än argumentet är en smula udda så är det ändå plausibelt. Som ekonomen Dean Baker påpekar, ”vi vet att vi inte kan konkurrera för vi har redan detta experiment som kallas Medicare-programmet. När privata försäkringar måste konkurrera på samma nivå som den traditionella statsstyrda planen så slås de nästa ur marknaden.” Besparingarna genom ett statsprogram skulle bli än större om, som i andra länder, staten tillåts förhandla om priser med läkemedelsbolagen, en möjlighet som stödjs av 85 % av befolkningen men är ändå inte på dagordningen. ”Om inte kongressen skapar en allvarligt menad plan för det allmänna,” skriver Baker, kan Usamerikanerna ”vänta sig den största skatteökningen i världshistorien – och alltihop hamnar i läkemedelsindustrins fickor.” Återigen: Detta är den troliga utgången i den USamerikanska formen av ”vägledd demokrati.” -Och det är knappast det enda exemplet.

När nu våra tankar ägnar sig åt val så ska vi inte glömma bort ett nyss timat autentiskt ”fritt och rättvist” val i mellanösternregionen, i Palestina i januari 2006, på vilket USA och dess allierade genast svarade genom att hårt bestraffa den befolkning som röstade ”fel.” De förevändningar som gavs var skrattretande, och reaktionen krusade knappast ytan på floden av kommentarer till Washingtons ädla ”försök att sprida demokrati i den muslimska världen, ” en bragd som avslöjar en effektfull undergivenhet mot makten.

Inte mindre effektfull är bredvilligheten att gå med på att Israel är berättigat att sätta igång en brutal och destruktiv belägring av Gaza, och att attackera det med skoningslöst våld med hjälp av USamerikansk utrusting och diplomatiskt stöd, så som Israel gjorde i vintras. Naturligtvis finns det en förevändning: ”rätten till självförsvar.” Denna förevändning har blivit i det närmaste universellt accepterad i Väst, om än Israels aktioner ibland fördöms som ”oproportionerliga.” Eftersom förevändningen faller samman vid närmare betraktande är reaktionen anmärkningsvärd. Frågan gäller rätten ATT ANVÄNDA VÅLD för självförsvar, och en stat har denna rätt endast om den har uttömt alla fredliga medel. I detta fall har Israel blankt vägrat att använda de fredliga medel som redan finns tillgängliga. Allt detta utförligt diskuterats på annat ställe, och det skulle vara onödigt att återge dessa enkla fakta igen.

Genom att återigen lita till straffrihet som Israel har som en av USAs skyddslingar, avslutade Israel juni 2009 med att upprätthålla belägringen genom en skamlig kapning. Den 30e juni kapade den israeliska marinen ”Free Gaza”-rörelsens båt ”Spirit of humanity” -- på internationellt vatten, enligt dem som var ombord - - och tvingade med sig det till den israeliska hamnen i Ashrod. Skeppet hade seglat från Cypern där dess last hade inspekterats: Den bestod av mediciner, återuppbyggnadsmaterial och leksaker. Bland människorättskämparna ombord fanns nobelpristagaren Mairead Maguire och före detta [amerikanska] kongresskvinnan Cynthia McKinney, som sänder till det isaeliska fängelset i Ramleh – och som det verkar utan ett ord från Obamas regering. Brottet utlöste inte ens en gäspning – med viss rätt, kan man säga, eftersom Israel har kapat båter i decennier som rört sig mellan Cypern och Libanon, kidnappat och ibland dödat passagerare eller skickat dem till fängelser i Israel utan att ha anklagats för något och där de gör sällskap med tusentals andra som i vissa fall hållts som gisslan i många år. Så varför skulle man ens bry sig om att rapportera denna senaste illgärning från en skurkstat och dess herre..?

Isarels kapning är ett vida mer extremt brott an någonting som utförs av somalier som drivits till piratdåd av fattigdom och förtvivlan, och genom förstörelsen av deras fiskevatten genom rov och dumpning av giftigt avfall – för att inte tala om ödeläggandet av deras ekonomi genom en Bushs antiterror-operation som anses ha varit falsk, och en USA-stödd etiopisk invasion. Den israeliska kapningen är också ett brott mot den Internationella Konventionen ”on the safety of maritime navigation” från mars 1988 som USA är tar del i, och följdaktligen genom konventionen är skyldig att se till att den följs. Israel har inte vidkänt konventionen – vilket inte på något sätt förminskar brottet eller skyldigheten att upprätthålla konventionen mot förbrytare. Att Israel inte gått med på den är särskilt intressant eftersom konventionen till del inspirerades av kapningen av Achille Lauro 1985. Det brottet rankas högt bland terroristiska illdåd i Israel och Väst – till skillnad mot Israels bombangrepp mot Tunis en vecka efter som dödade 75 personer, som vanligt utan trovärdig förevändning, men ännu en gång tolererat under den beviljade straffriheten för USA och dess skyddslingar.

Det är möjligt att Israel valde att inte ansluta sig till konventionen på grund av dess stående vana att kapa båtar på internationellt vatten vid den tiden.I anslutning till kapningen i juni 2009 så är det värt att undersöka att sedan 2000, efter det att Brittish Gas funnit betydande reserver av naturgas i Gazas territorialvatten, så har Israel konstant Gazas fiskebåtar mot kusten, ofta med våld, och därmed fördärvat en verksamhet som är väsentlig för Gazas överlevnad. Samtidigt har Israel börjat förhandlingar med BG i syfte att utvinna gas ur dessa fyndigheter, och stjäl således de magra resurserna från befolkningen genom sitt hänsynslösa krossande.

I slutet av månaden bevittnade också den västra hemisfären ett brott som relaterar till val: En militärkupp i Honduras avsatte president Manuel Zelaya och utvisade honom till Costa Rica. Ekonomen Mark Weisbrot, som är en erfaren analytiker av latinamerikanska händelser, noterar att den sociala strukturen hos denna kupp ”är en återkommande historia i Latinamerika” där en ”reformistisk president som stöds av fackföreningar och sociala organisationer” står mot ”en maffialiknande, narkotika-ansatt, korrupt politisk elit, som är van att tillsätta inte bara den högsta domstolen och kongressen, men också presidenten.”

De ledande kommentarerna beskrev kuppen som ett olyckligt återvändande till de dåliga tiderna för några årtionden sedan. Men det ät ett misstag. Detta är den tredje militärkuppen under det senaste årtiondet, och alla stämmer de överens med den ”återkommande historien.” Den första, i Venezuela 2002, stöddes av Bushregeringen, som doch steg tillbaka efter det skarpa latinamerikanska fördömandet och återupprättendet av den valda regeringen genom ett folkuppror. Den andra, i Haiti 2004, genomfördes av Haitis traditionella plågoandar, Frankrike och USA. Den valde presidenten, Jean-Bertrand Aristide, smusslades iväg till Centralafrika och hölls på säkert avstånd från Haiti av hemisfärens Herre.

Det nya med Honduraskuppen är att USA inte givit den sitt stöd. Tvärtom har USA anslutit sig till de amerikanska staternas organisation, OAS, och motsatt sig kuppen, om än med ett mer reserverat fördömande än andra, och utan att reagera, till skillnad mot grannstaterna och övriga Latinamerika. Som den ende i regionen har USA inte kallat hem sin ambassadör, vilket Frankrike, Spanien och Italien gjorde, liksom latinamerikanska stater.

Det har sagts att Washington hade information i förväg om en möjlig kupp och försökte hindra den. Det övergår föreställningförmågan att inte Washington hade noga vetskap om vad som skulle ske i Honduras, som i hög grad är beroende av USAs stöd, och vars militär är beväpnad, tränad och rådd av Washington. De militära relationerna har varit särskilt täta sedan 1980-talet när Honduras var bas för Reagans terroristkrig mot Nicaragua. [När Noam Chomsky beskriver detta krig som ett terroristkrig så är det inte fråga om överdriven retorik utan en saklig benämning: USA blev dömt av den internationella domstolen i Haag för statsterrorism för detta krig. Min amnärkning.]

Det återstår att se huruvida detta kommer att utveckla sig som ännu ett kapitel i den ”återkommande historien,” och det beror i inte liten grad på reaktionerna inom USA.

http://www.chomsky.info/articles/20090709.htm

Den som vill få en snabb överblick över relationen mellan USA och Israel under de senaste 50 åren har här en bra artikel. Den är skriven av Muhammad Idrees Ahmad, Fil dr vid Strathclyde Universitet i Glasgow, och den är en kritisk recension av Patrick E Tylers bok  "A World of Trouble: The White House and the Middle East--from the Cold War to the War on Terror."

Imperium och agency: ” En värld med problem: Amerika i Mellanöstern”
Muhammad Idrees Ahmad, The Electronic Intifada, 13 april 2009

USAs Mellanöstern politik har sedan andra världskriget bestämts av spänningen mellan två konkurrerande hänsyn: De strategiska intressena, som kräver goda relationer med Arabisk-Muslimska stater, och inhemska politiska krav som begär entydig trohet mot Israel. Att USAs intressen i regionens energiresurser inte minskat, liksom dess stöd för Israel, får en del att dra slutsatsen att på något sätt är de två hänsynen komplementära. Det är de inte.

USAs president Harry S. Truman erkände staten Israel samma dag som den utropades, trots utrikesministeriets energiska invändningar, för att kunna räkna med den judiska rösten och än mer, judiska pengar till sin omvalskampanj. Alla presidenter, med undantag av Lyndon B Johnson och G W Bush, som inte ansåg att det fanns skäl att låtsas överväga saken – har velat att överkomma denna spänning genom att försöka lösa den Arabisk-Israeliska konflikten. Hittills har alla dessa ansträngningar misslyckats. En studie av USAs politik i regionen blir därför, oundvikligen, en studie av orsakerna till dessa misslyckanden.

Också om inte Patrick E. Tyler någonstans använder frasen ”Israel-lobbyn” i sin ovärderliga historia över åtta presidenters diplomati, ” A World of Trouble: The White House and the Middle East--from the Cold War to the War on Terror ”, så skymtar den ändå fram som den största orsaken till att alla dessa ansträngningar slagit fel. USAs kongress är sedan länge inmutad av Israel-lobbyn, och det är i dess verkställande utskott som de flesta bataljerna utkämpats.

Den överensstämmelse och kontinuitet som analytiker tillskriver USAs politik i regionen beror mer på svepande teorier än på försiktig värdering av de olikartade verkligheter som format den. Dessa redovisningars strukturella determinism förbiser politikens ”från fall till fall-natur” och målar över nyckelindividers personliga avtryck som är urskiljbara i den. Tylers text är ett oumbärligt botemedel. Den börjar med Dwight D E  Wisenhower, som inte högt prioriterade Mellanöstern förrän Suezkrisen 1956. Liksom Truman ogillade han Sionistiskt inflytande över den Amerikanska regeringen, men medan Truman uttalade sig för en politiskt lämplig medelväg, vägrade Eisenhower att kompromissa. Både Eisenhower och hans CIA-chef Allan Dulles tyckte om den Egyptiske presidenten Gamal Abdel Nasser, som de såg som en anti-kommunistisk förnyare. De hjälpte honom att förstärka sin makt. Den Israeliska regeringen ogillade detta och tog till terrorism vid ett tillfälle för att vänja USA av med detta.

Men där våld misslyckades, där avgjorde påverkan. Den Israeliska lobbyn, tillsammans med anti-Kina och bomulls-lobbyerna, blockerade utlovade bidrag till bygget av Assuan-dammen, och regeringens vägran att sälja vapen till Egypten ledde Nasser att vända sig till Sovjet. Trots detta övervägde Eisenhower att intervenera på Egyptens sida när Israel, England och Frankrike inledde sin invasion 1956. Han var rädd att denna unilatera aggressionsakt skulle göra den FN-ledda världsordning som USA ställde sig bakom, meningslös. När hans förslag att tukta Israel möttes med motstånd i Kongressen så gick han direkt ut till den Amerikanska allmänheten, och neutraliserade därmed lobbyns tryck.

Det märktes en tydlig förändring i USAs politik med Lyndon B Johnson, som inledde en tydlig pro-Israel omsvänging. Johnson, som omvänts till Sionismen av politiskt egennyttiga skäl, var snar att upphäva de begränsningar Kennedy hade försökt lägga på Israels kärnvapenprogram. Kennedy hade hållit Israel på behörigt avstånd och uttalat sig för en förlikning med Araberna. I kontrast till detta, skriver Tyler, "hade Johnson ställt sig själv till Israels tjänst som ingen annan president före honom," som lät beslut vid nyckeltillfällen avgöras av hans kotteri av judiska rådgivare, vilka bland annat inkluderade en före detta medlem av den Sionistiska terroristgruppen Irgun. Till skillnad från Eisenhower skulle Johnson acceptera Israels erövringar under 1967 års krig, och han ignorerade bedömningen som hans eget kabinett gjorde, och därigenom underminerade han permanent Förenta Nationernas stadgar.

Det var dock inte förrän under Richard Nixons tid som president som USA med emfas försvor sig åt att beväpna Israel. Det var lika mycket en cynisk ploj från Nixons sida för att ta bort fokus från Watergate-skandalen, som det var ett resultat av hans rådgivare i Nationella säkerhetsfrågor, och senare statssekreterare, Henry Kissingers ränker, som vid vissa tillfällen gränsade till förräderi.. Kissinger hade gjort karriär genom att undergräva en påbörjad fredsplan av statssekreterare William Rogers, som, liksom Nixon, ororade sig för att Israels oförsonlighet skulle underminera USAs säkerhet vad gällde oljan. Under 1973 års krig, när Nixon och försvarssekreterare James Schlesinger talade för att USA endast var förpliktigat att försvara Israel, inte dess erövringar, så avvisade Kissinger skillnaden såsom irrelevant "fininställning", och fortsatte med att göra saker som, vilket Tyler emfatiskt betonar, var "konstitutionellt tveksamma." Kissinger, vars hängivenhet för den Sionistiska saken utgjorde "själva grunden för hans syn på Mellanöstern," väckte först falskt alarm om att andra Arab-arme'er var på väg att ansluta sig till kriget mot Israel. Därefter lade han ved på brasan till en konflikt med Sovjet för att ge Israel mer tid; han handlade emot Nixons order att få med sig Sovjet på ett gemensamt förslag om eldupphör; han reste till Israel och uppmuntrade Israelerna att stå emot Nixons tryck och bryta vapenvilan för att avsluta Egyptens omringade Tredje arme'; han ljög för Nixon om Sovjets avsikter och om strykan hos det inhemska trycket, för att säkra vapenförsändelser till Israel som ett svar på denna "Ryska svekfullhet."

Tyler drar slutsatsen att Kissinger manövrerade ”som om han vore anhängare av Israels krigsplaner” och ”hans handlingar genom hela krisen blev till ett fokuserat försvar mer för Israels strategiska mål än för USAs.”

Tyler hoppar över Ford administrationen som var händelselös förutom förslaget att omvärdera” USAs relationer med Israel. Ford steg tillbaka efter att ha fått ett brev som skisserats av den Israeliska lobbygruppen AIPAC, i vilket 76 senatorer skrivit sina namn. Jimmy Carter var på samma sätt ifrågasatt av lobbyn när han blev den första USA-president som lanserade ide´n om ett Palestinskt ”hemland.” Han visade sig emellertid att vara en starkare motståndare. Om än han tillfälligtvis fick lämna mark så lyckades han genom sin blotta seghet att utvinna eftergifter från Israelerna.. Den övertygelse med vilken Carter hotade att skära mer på biståndet, som svar på Israels invasion av Libanon 1978, fick Israels Premiärminister Menachem Begin att förklara att ”Det är över” innan han beordrade ett tillbakadragande. I stormiga möten med Begin, enligt Moshe Dayan, levererade Carter sina anklagelser som ”inte kunde att uttryckts i en mer fientlig form.” (Så ”äcklad” var Carter av Begins taktik att han sade att skulle ha bett Begin att ”fara åt helvete” om han inte hade varit en gäst.) Det var denna samma seghet som till slut skulle tillåta honom att tvinga Israel att dra sig tillbaka från den ockuperade Egyptiska Sinaihalvön, trots Begins ovilja och motståndet från lobbyn. Carters önskan om en omfattande Mellanöstern-fred kunde aldrig bli verklighet därför att han inte lyckades bli omvald 1980.

Ronald Reagan började sitt presidentskap stadigt pro-Israelisk, men han fann sina försök till strategiskt samarbete med Israel upprepade gånger hindrade av en omedgörlig Begin, som han kände alltid ignorerade USAs nationella intressen.

Denna spänning utnyttjades av Reagans statssekreterare Alexander Haig som ofta skulle lyfta den Israeliska makten i sin byråkratiska kamp mot presidenten och realisterna i administrationen (vicepresident George HW Bush, försvarssekreterare Caspar Weinberger och den nationella säkerhetsrådgivaren William Clark.) Haig blockerade Weinberges och Bush försök att straffa Israel för dess attack mor Iraks Osirak-reaktor. Han gav också grönt ljus till Israels försvarsminister Ariel Sharon, för hans plan att omskapa Mellanöstern genom att invadera Libanon. Reagan ignorerade realisternas råd att sanktionera Israel och ställde sig bredvid de neokonservativa som menade att invasionen tjänade USA genom att sända ett budskap till ”den Sovjetstödda Arabiska fronten.” Realisterna ansåg å sin sida att ”Israelisk militarism med Amerikanska vapen…skadade  Amerikas image i Mellanöstern,” och gjorde det svårare ”att bygga en stark anti-Sovjetisk allians.”

USAs engagemang i Libanon slutade I blodbad med de hämnande bombningarna av dess ambassad och marinens barracker i Beirut efter det att dess styrkor öppet deltagit I konflikten på Högerfalangens sida. Till de neokonservtivas stora förtrytelse beslutade Reagan för ett tillbakadragande mot deras råd. Administrationen kom också att bli platsen för en tävling mellan de två regionala makterna, Saudiarabien och israel, där båda tävlade om status som “strategisk tillgång” som kulminerade I den bizarra Iran-Contras affären.

Relationen mellan USA och Israel nådde sin lägsta punkt under GH Bushs administration, vars statssekreterare James Baker förargade många av sina supportrar genom att rättfram säga åt dem att 2lägga bort, en gång för alla, den orealistiska visionen om ett Stor-Israel.” Vid ett annat tillfälle hotade han att utvisa den Israeliska ambassadören. I efterdyningarna av Gulfkriget 1991, tog Bush och Baker initiativ till en fredprocess I Madrid som tog slut I förtid genom att Bush förlorade till Bill Clinton I 1992 års val. Bush höll inne med lånegarantier för att förmå Israel att frysa byggandet av bosättningar och hans beslut att vädja direkt till folket mitt I synen på Israellobbyn skulle visa sig vara hans efterskrift. Efter att ha tagit åt sig äran för en på det hela taget, norsk insats för att skapa fred, för att polera sina meriter som statsman, gjorde Clinton lite för att få Israel att hålla sina löften. Faktiskt tillät han sig att fösas omkring av både de Israeliska premiärministrarna Benjamin Netanyahu och Ehud Barak (där den förre vid ett tillfälle försökte dra in Clinton I en mordkomplott mot Palestinska motståndsledare). Hans rådgivare var före detta lobbyister för Israel som, enligt en medlem I hans förhandlingsteam, allt för ofta tjänade som “Israeliska advokater”. Han återvände endast till frågan med någon övertygelse I hans administrations sista dagar, och när den Palestinske ledaren Yasser Arafat vägrade de orimliga Israeliska erbjudande som han försökte tvinga på honom, anslöt han sig till Israelerna och skyllde på Arafat. Än värre förgiftade han den Palestinska brunnen med den inkommande G W Bush-administrationen genom att skylla allt på Arafat, som han kallade en “förbannad lögnare”. Innan han lämnade ämbetet, tillät sig Clinton att bli vad Tyler kallar “duperad och mutad” av folk som var “nära förbundna till den Israeliska underrättelseorganisationen Mossad” att bevilja amnesti åt den flyktade finansiären och Mossadtillgången Mark Rich. (Barak vände sig personligen till Clinton å Ricks vägnar.)

Medan mycket av boken vinner på den omfattande förstahandskällorna, inklusive frisläppta dokument som erhållits genom “Freedom of Informaion Act”, så går kvalite'n tydligt ner i de kapitel som handlar om G W Bushs presidentskap. Den enda intressanta nya information som Tyler ger, är i prologen och baseras på ögonvittnesskildringar. Dessa inräknar CIA-chefen George Tenets berusade tirad, när han simmar I den Saudiske prinsen Bandar bin-Sultans pool, om “arslena” I Pentagon och “tokarna” I vicepresidentens kansli. “Judarna,” klagar han, och menar de neokonservativa I administrationen, lät honom bli syndabock för kriget. I en annan scen har vi Bush som personligen godkände tortyr av internerade genom att beordra CIA att “Stick something up their ass!” Resten av boken är en ganska blek redogörelse för händelserna som ledde till krig.

Trots sina svackor här och där, som mest har att göra med Mellanösterns historia, som inte är bokens fokus, så är “A World of trouble” det viktigaste bidraget till debatten om USAs utrikespolitik sedan professorerna John Mearsheimers, Stephen Walts respektive Jimmy Carters förmedlingar. Noggrann forskning, intelligent analys, detaljerat beskrivna händelser och en författaren öga för ironi och berättarkonst gör den läsvärd, trots den stora längden och det bistra ämnet. Inte någon som studerar USAs policy I Mellanösterns konflikter har råd att förbise den rikedom av ny information som Tyler presenterar. Boken kommer sannolikt att vara en ovärderlig källa för dem som söker styra över USAs policy mot en mindre destruktiv riktning. Tyvärr har många förmenta supportrar till det Palestinska folket accepterat den tveksamma påståendet att Israel tjänar som en “strategisk tillgång” för USA, eller, är liksom dess “hangarfartyg.” Tylers största bidrag är att avslöja denna myt med rikligt med belägg som visar att denna åsikt är I minoritet I USAs etablissemang (och framfört av mest av Likudniks såsom Kissinger, Kirkpatrick och Haig)..Faktiskt har makthavare länge ansett USAs Sjätte Flotta vara Israels “ultimata säkerhetsgaranti.” Israel är en olägenhet, och att fortsätta att insistera på något annat – vare sig det är av rädla för lobbyns repressalier eller för att upprätthålla en materialistisk dogm – är att göra Palestinerna en stor otjänst. Lyckligtvis, vilket Tylers belägg, om än inte hans slutsatser bekräftar, så är det politisk-strategiska skälet för att bryta med Israel lika övertygande som det moraliska.

http://electronicintifada.net/v2/article10460.shtml

Muhammad Idrees Ahmad är medgrundare till Pulsemedia.org. Han kan nås på m.idressATgmailDOTcom