USAs förhållande till Israel - Historisk överblick / Portolanseglaren

Den som vill få en snabb överblick över relationen mellan USA och Israel under de senaste 50 åren har här en bra artikel. Den är skriven av Muhammad Idrees Ahmad, Fil dr vid Strathclyde Universitet i Glasgow, och den är en kritisk recension av Patrick E Tylers bok  "A World of Trouble: The White House and the Middle East--from the Cold War to the War on Terror."

Imperium och agency: ” En värld med problem: Amerika i Mellanöstern”
Muhammad Idrees Ahmad, The Electronic Intifada, 13 april 2009

USAs Mellanöstern politik har sedan andra världskriget bestämts av spänningen mellan två konkurrerande hänsyn: De strategiska intressena, som kräver goda relationer med Arabisk-Muslimska stater, och inhemska politiska krav som begär entydig trohet mot Israel. Att USAs intressen i regionens energiresurser inte minskat, liksom dess stöd för Israel, får en del att dra slutsatsen att på något sätt är de två hänsynen komplementära. Det är de inte.

USAs president Harry S. Truman erkände staten Israel samma dag som den utropades, trots utrikesministeriets energiska invändningar, för att kunna räkna med den judiska rösten och än mer, judiska pengar till sin omvalskampanj. Alla presidenter, med undantag av Lyndon B Johnson och G W Bush, som inte ansåg att det fanns skäl att låtsas överväga saken – har velat att överkomma denna spänning genom att försöka lösa den Arabisk-Israeliska konflikten. Hittills har alla dessa ansträngningar misslyckats. En studie av USAs politik i regionen blir därför, oundvikligen, en studie av orsakerna till dessa misslyckanden.

Också om inte Patrick E. Tyler någonstans använder frasen ”Israel-lobbyn” i sin ovärderliga historia över åtta presidenters diplomati, ” A World of Trouble: The White House and the Middle East--from the Cold War to the War on Terror ”, så skymtar den ändå fram som den största orsaken till att alla dessa ansträngningar slagit fel. USAs kongress är sedan länge inmutad av Israel-lobbyn, och det är i dess verkställande utskott som de flesta bataljerna utkämpats.

Den överensstämmelse och kontinuitet som analytiker tillskriver USAs politik i regionen beror mer på svepande teorier än på försiktig värdering av de olikartade verkligheter som format den. Dessa redovisningars strukturella determinism förbiser politikens ”från fall till fall-natur” och målar över nyckelindividers personliga avtryck som är urskiljbara i den. Tylers text är ett oumbärligt botemedel. Den börjar med Dwight D E  Wisenhower, som inte högt prioriterade Mellanöstern förrän Suezkrisen 1956. Liksom Truman ogillade han Sionistiskt inflytande över den Amerikanska regeringen, men medan Truman uttalade sig för en politiskt lämplig medelväg, vägrade Eisenhower att kompromissa. Både Eisenhower och hans CIA-chef Allan Dulles tyckte om den Egyptiske presidenten Gamal Abdel Nasser, som de såg som en anti-kommunistisk förnyare. De hjälpte honom att förstärka sin makt. Den Israeliska regeringen ogillade detta och tog till terrorism vid ett tillfälle för att vänja USA av med detta.

Men där våld misslyckades, där avgjorde påverkan. Den Israeliska lobbyn, tillsammans med anti-Kina och bomulls-lobbyerna, blockerade utlovade bidrag till bygget av Assuan-dammen, och regeringens vägran att sälja vapen till Egypten ledde Nasser att vända sig till Sovjet. Trots detta övervägde Eisenhower att intervenera på Egyptens sida när Israel, England och Frankrike inledde sin invasion 1956. Han var rädd att denna unilatera aggressionsakt skulle göra den FN-ledda världsordning som USA ställde sig bakom, meningslös. När hans förslag att tukta Israel möttes med motstånd i Kongressen så gick han direkt ut till den Amerikanska allmänheten, och neutraliserade därmed lobbyns tryck.

Det märktes en tydlig förändring i USAs politik med Lyndon B Johnson, som inledde en tydlig pro-Israel omsvänging. Johnson, som omvänts till Sionismen av politiskt egennyttiga skäl, var snar att upphäva de begränsningar Kennedy hade försökt lägga på Israels kärnvapenprogram. Kennedy hade hållit Israel på behörigt avstånd och uttalat sig för en förlikning med Araberna. I kontrast till detta, skriver Tyler, "hade Johnson ställt sig själv till Israels tjänst som ingen annan president före honom," som lät beslut vid nyckeltillfällen avgöras av hans kotteri av judiska rådgivare, vilka bland annat inkluderade en före detta medlem av den Sionistiska terroristgruppen Irgun. Till skillnad från Eisenhower skulle Johnson acceptera Israels erövringar under 1967 års krig, och han ignorerade bedömningen som hans eget kabinett gjorde, och därigenom underminerade han permanent Förenta Nationernas stadgar.

Det var dock inte förrän under Richard Nixons tid som president som USA med emfas försvor sig åt att beväpna Israel. Det var lika mycket en cynisk ploj från Nixons sida för att ta bort fokus från Watergate-skandalen, som det var ett resultat av hans rådgivare i Nationella säkerhetsfrågor, och senare statssekreterare, Henry Kissingers ränker, som vid vissa tillfällen gränsade till förräderi.. Kissinger hade gjort karriär genom att undergräva en påbörjad fredsplan av statssekreterare William Rogers, som, liksom Nixon, ororade sig för att Israels oförsonlighet skulle underminera USAs säkerhet vad gällde oljan. Under 1973 års krig, när Nixon och försvarssekreterare James Schlesinger talade för att USA endast var förpliktigat att försvara Israel, inte dess erövringar, så avvisade Kissinger skillnaden såsom irrelevant "fininställning", och fortsatte med att göra saker som, vilket Tyler emfatiskt betonar, var "konstitutionellt tveksamma." Kissinger, vars hängivenhet för den Sionistiska saken utgjorde "själva grunden för hans syn på Mellanöstern," väckte först falskt alarm om att andra Arab-arme'er var på väg att ansluta sig till kriget mot Israel. Därefter lade han ved på brasan till en konflikt med Sovjet för att ge Israel mer tid; han handlade emot Nixons order att få med sig Sovjet på ett gemensamt förslag om eldupphör; han reste till Israel och uppmuntrade Israelerna att stå emot Nixons tryck och bryta vapenvilan för att avsluta Egyptens omringade Tredje arme'; han ljög för Nixon om Sovjets avsikter och om strykan hos det inhemska trycket, för att säkra vapenförsändelser till Israel som ett svar på denna "Ryska svekfullhet."

Tyler drar slutsatsen att Kissinger manövrerade ”som om han vore anhängare av Israels krigsplaner” och ”hans handlingar genom hela krisen blev till ett fokuserat försvar mer för Israels strategiska mål än för USAs.”

Tyler hoppar över Ford administrationen som var händelselös förutom förslaget att omvärdera” USAs relationer med Israel. Ford steg tillbaka efter att ha fått ett brev som skisserats av den Israeliska lobbygruppen AIPAC, i vilket 76 senatorer skrivit sina namn. Jimmy Carter var på samma sätt ifrågasatt av lobbyn när han blev den första USA-president som lanserade ide´n om ett Palestinskt ”hemland.” Han visade sig emellertid att vara en starkare motståndare. Om än han tillfälligtvis fick lämna mark så lyckades han genom sin blotta seghet att utvinna eftergifter från Israelerna.. Den övertygelse med vilken Carter hotade att skära mer på biståndet, som svar på Israels invasion av Libanon 1978, fick Israels Premiärminister Menachem Begin att förklara att ”Det är över” innan han beordrade ett tillbakadragande. I stormiga möten med Begin, enligt Moshe Dayan, levererade Carter sina anklagelser som ”inte kunde att uttryckts i en mer fientlig form.” (Så ”äcklad” var Carter av Begins taktik att han sade att skulle ha bett Begin att ”fara åt helvete” om han inte hade varit en gäst.) Det var denna samma seghet som till slut skulle tillåta honom att tvinga Israel att dra sig tillbaka från den ockuperade Egyptiska Sinaihalvön, trots Begins ovilja och motståndet från lobbyn. Carters önskan om en omfattande Mellanöstern-fred kunde aldrig bli verklighet därför att han inte lyckades bli omvald 1980.

Ronald Reagan började sitt presidentskap stadigt pro-Israelisk, men han fann sina försök till strategiskt samarbete med Israel upprepade gånger hindrade av en omedgörlig Begin, som han kände alltid ignorerade USAs nationella intressen.

Denna spänning utnyttjades av Reagans statssekreterare Alexander Haig som ofta skulle lyfta den Israeliska makten i sin byråkratiska kamp mot presidenten och realisterna i administrationen (vicepresident George HW Bush, försvarssekreterare Caspar Weinberger och den nationella säkerhetsrådgivaren William Clark.) Haig blockerade Weinberges och Bush försök att straffa Israel för dess attack mor Iraks Osirak-reaktor. Han gav också grönt ljus till Israels försvarsminister Ariel Sharon, för hans plan att omskapa Mellanöstern genom att invadera Libanon. Reagan ignorerade realisternas råd att sanktionera Israel och ställde sig bredvid de neokonservativa som menade att invasionen tjänade USA genom att sända ett budskap till ”den Sovjetstödda Arabiska fronten.” Realisterna ansåg å sin sida att ”Israelisk militarism med Amerikanska vapen…skadade  Amerikas image i Mellanöstern,” och gjorde det svårare ”att bygga en stark anti-Sovjetisk allians.”

USAs engagemang i Libanon slutade I blodbad med de hämnande bombningarna av dess ambassad och marinens barracker i Beirut efter det att dess styrkor öppet deltagit I konflikten på Högerfalangens sida. Till de neokonservtivas stora förtrytelse beslutade Reagan för ett tillbakadragande mot deras råd. Administrationen kom också att bli platsen för en tävling mellan de två regionala makterna, Saudiarabien och israel, där båda tävlade om status som “strategisk tillgång” som kulminerade I den bizarra Iran-Contras affären.

Relationen mellan USA och Israel nådde sin lägsta punkt under GH Bushs administration, vars statssekreterare James Baker förargade många av sina supportrar genom att rättfram säga åt dem att 2lägga bort, en gång för alla, den orealistiska visionen om ett Stor-Israel.” Vid ett annat tillfälle hotade han att utvisa den Israeliska ambassadören. I efterdyningarna av Gulfkriget 1991, tog Bush och Baker initiativ till en fredprocess I Madrid som tog slut I förtid genom att Bush förlorade till Bill Clinton I 1992 års val. Bush höll inne med lånegarantier för att förmå Israel att frysa byggandet av bosättningar och hans beslut att vädja direkt till folket mitt I synen på Israellobbyn skulle visa sig vara hans efterskrift. Efter att ha tagit åt sig äran för en på det hela taget, norsk insats för att skapa fred, för att polera sina meriter som statsman, gjorde Clinton lite för att få Israel att hålla sina löften. Faktiskt tillät han sig att fösas omkring av både de Israeliska premiärministrarna Benjamin Netanyahu och Ehud Barak (där den förre vid ett tillfälle försökte dra in Clinton I en mordkomplott mot Palestinska motståndsledare). Hans rådgivare var före detta lobbyister för Israel som, enligt en medlem I hans förhandlingsteam, allt för ofta tjänade som “Israeliska advokater”. Han återvände endast till frågan med någon övertygelse I hans administrations sista dagar, och när den Palestinske ledaren Yasser Arafat vägrade de orimliga Israeliska erbjudande som han försökte tvinga på honom, anslöt han sig till Israelerna och skyllde på Arafat. Än värre förgiftade han den Palestinska brunnen med den inkommande G W Bush-administrationen genom att skylla allt på Arafat, som han kallade en “förbannad lögnare”. Innan han lämnade ämbetet, tillät sig Clinton att bli vad Tyler kallar “duperad och mutad” av folk som var “nära förbundna till den Israeliska underrättelseorganisationen Mossad” att bevilja amnesti åt den flyktade finansiären och Mossadtillgången Mark Rich. (Barak vände sig personligen till Clinton å Ricks vägnar.)

Medan mycket av boken vinner på den omfattande förstahandskällorna, inklusive frisläppta dokument som erhållits genom “Freedom of Informaion Act”, så går kvalite'n tydligt ner i de kapitel som handlar om G W Bushs presidentskap. Den enda intressanta nya information som Tyler ger, är i prologen och baseras på ögonvittnesskildringar. Dessa inräknar CIA-chefen George Tenets berusade tirad, när han simmar I den Saudiske prinsen Bandar bin-Sultans pool, om “arslena” I Pentagon och “tokarna” I vicepresidentens kansli. “Judarna,” klagar han, och menar de neokonservativa I administrationen, lät honom bli syndabock för kriget. I en annan scen har vi Bush som personligen godkände tortyr av internerade genom att beordra CIA att “Stick something up their ass!” Resten av boken är en ganska blek redogörelse för händelserna som ledde till krig.

Trots sina svackor här och där, som mest har att göra med Mellanösterns historia, som inte är bokens fokus, så är “A World of trouble” det viktigaste bidraget till debatten om USAs utrikespolitik sedan professorerna John Mearsheimers, Stephen Walts respektive Jimmy Carters förmedlingar. Noggrann forskning, intelligent analys, detaljerat beskrivna händelser och en författaren öga för ironi och berättarkonst gör den läsvärd, trots den stora längden och det bistra ämnet. Inte någon som studerar USAs policy I Mellanösterns konflikter har råd att förbise den rikedom av ny information som Tyler presenterar. Boken kommer sannolikt att vara en ovärderlig källa för dem som söker styra över USAs policy mot en mindre destruktiv riktning. Tyvärr har många förmenta supportrar till det Palestinska folket accepterat den tveksamma påståendet att Israel tjänar som en “strategisk tillgång” för USA, eller, är liksom dess “hangarfartyg.” Tylers största bidrag är att avslöja denna myt med rikligt med belägg som visar att denna åsikt är I minoritet I USAs etablissemang (och framfört av mest av Likudniks såsom Kissinger, Kirkpatrick och Haig)..Faktiskt har makthavare länge ansett USAs Sjätte Flotta vara Israels “ultimata säkerhetsgaranti.” Israel är en olägenhet, och att fortsätta att insistera på något annat – vare sig det är av rädla för lobbyns repressalier eller för att upprätthålla en materialistisk dogm – är att göra Palestinerna en stor otjänst. Lyckligtvis, vilket Tylers belägg, om än inte hans slutsatser bekräftar, så är det politisk-strategiska skälet för att bryta med Israel lika övertygande som det moraliska.

http://electronicintifada.net/v2/article10460.shtml

Muhammad Idrees Ahmad är medgrundare till Pulsemedia.org. Han kan nås på m.idressATgmailDOTcom