dustinthewind

Jag önskar att jag varje dag gjorde mig påmind om hur ljuvliga små barn egentligen är. Att jag inte hörde deras tjat, gnat och tandagnisslan utan bara fokuserade på det som jag borde ta tillvara på, det som (oftast) växer bort när tonåren närmar sig.

Mitt hjärta blir varmt...

...när jag stryker lilleman på kinden då han somnat och han drar till sig min arm och kramar den som ett gosedjur..

...när jag ser glädjen i hans ögon då han lyckats vända på korvskivorna i stekpannan..

...när han lyckligt inser att han kan vinna över mig i UNO. Eller när han surt konstaterar att mamma OCKSÅ kan vinna i UNO...

...när jag hör honom skratta, så där hjärtligt som bara barn kan, åt ett tv-program..

...när jag tar mig tid att förstå det intressanta i en tallkotte, fågel eller gråsten. Det jag sett miljoner gånger och tar för givet, ser han som något totalt annat, helt nytt..

Dessutom går de små liven att muta med en glasspinne eller klubba....

Vissa dagar är värre än andra. Man ser inget hopp, ingen utväg. Man tycker att alla nödutgångar är blockerade och att livet är hopplöst....

Jag kanske inte kan trycka på den magiska knappen, betala dina räkningar, bota ditt brustna hjärta, göra dig eller en närstående frisk. Kanske kan jag inte ens ge dig en kram, en axel att gråta ut mot eller skingra dina tankar med en rolig historia..

Men jag vill att du ska veta att jag finns här för dig. Kanske bara några steg bort,  ett samtal bort, ett musklick bort.... När du vill, dygnet runt, så vet du; du är min vän och jag älskar dig!

Avundsjuka är inget vackert ord. Inte heller en åtråvärd känsla..

Men jag ÄR avundsjuk. Fruktansvärt avundsjuk!

Jag bor så att jag ser hela grannkvarteret då jag går utanför min ytterdörr. Och dit går jag ofta eftersom jag är rökare...

Nåväl, det är här min avundsjuka kommer in. När jag går ut vid 22-tiden för att ta ett (inte kvällens/nattens sista) bloss så brukar jag såklart titta runt. Var och varannans fönster är MÖRKA. Dvs dom har gått och lagt sig.......!

Det är nu min nattliga vaka börjar. Jag kan känna mig trött men på något jäkla sätt så finner jag varken ro eller "ork" att gå och lägga mig. Får nästan lite prestationsångest över att jag förväntas sova nattetid.

Det är a pain in the ass att inte kunna sova när man "måste/bör".. Jaha, tänker ni hon sover säkert hela dagarna. Men näää, jag kan slumra några minuter när lilleman åkt till skolan. Men sova? Nix!

Jag är otroligt avundsjuk på alla som kan gå och lägga sig "normal" tid och sova en hel natt!!!

Jag önskar jag vore tonåring igen för då var sömnen nada problem....

Då jag har långt att åka för att besöka gravar så tänder jag ett ljus hemma..

Ni finns för alltid i mina tankar kära släktingar och vänner.

Idag kom brevbäraren med handskrivna kuvert....

Älskade vänner, jag blev så rörd att jag föll i gråt=) Tänk att bloggen skulle ge mig dessa underbara tjejer. Dessutom känns det som vänskap för livet.... Gissa hur mycket jag älskar er? Härifrån och till månen och tillbaka.....

Vänskap 
är ingenting man får
den blir till som en gåva
att vårda som ett smycke
ovärderligt.

Vänskap 
är trygghet,
omtanke när dagen blir svår
ger ro i oro,
tänder ljus i mörker.

Vänskap
kräver inte 
den ges frivilligt
utan baktankar
giv din vänskap som gåva 
och du finner glädjen.

Kungen kommer bli sååå glad=)

Jag har fått mammas gamla servis som dom haft i stugan. Tänk vilken kvalitet det var förut på allt. Den här har jag käkat på för över 30 år sedan och den är både stilren och hållbar än idag.

Nu ska jag bara försöka komplettera det som fattas...