DR. KARINS BLOGG

Numera finns jag här:

http://drkarin.wordpress.com

Det finns stora skillnader mellan bergsvandringar i Japan och i Sverige. För det första anses det som normalt att börja vandra på berg först när man är pensionerad här i Japan. När skulle man annars ha tid liksom? De flesta jobbar ju jättemycket ända fram till pensionen så det finns ingen tid förrän efter man slutat jobba och är gammal. DÅ ska man börja göra allt det man alltid drömt om....

En annan stor skillnad är att det ofta är rätt mycket folk som går de normala vandringslederna. Ta Mt Fuji tex, japans högsta berg. Vi var där under sommaren, men inte för att bestiga berget som ju verkade en aningen tröttsamt speciellt när man inte kan samla mossa där för sitt jobb. Nej, vi åkte till Mt Fuji bara för att ha sett det och för att vandra en liten bit. För en ekolog är det helt ok att inte bestiga toppen. Man har ändå kul och lär sig saker. Problemet med Mt Fuji och välbesökta berg i allmänhet är att man inte är ensam om att vilja besöka dem. Tvärtom så är det rena E6an på vandringslederna.

Det är inte kul kan jag tala om. Generellt så tycker jag väl inte att det är så kul att gå tillsammans med 30-40 andra flåsande människor. Och speciellt kul är det inte när de tjatar hela tiden, tar kort, röker och är allmänt jobbiga. Jag går nämligen inte på berg för att träffa människor att prata med utan snarare tvärtom.

När vi var på Mt Fuji gick vi förbi flera raststationer där det stod bajamajjor på rad och massor av folk i kö för att använda dem. Framför några byggnader bredvid bajamajjorna satt en 20 ynglingar och kedjerökte. Innan jag ens kom fram till den platsen kände jag cigarettröken klart och tydligt. När man väl tagit sig igenom rökmolnet och kom ut på andra sidan hamnade man i bajamajjakön. När man väl gått förbi bajamajjakön och skulle ta sig längre upp på vandringsleden, vad möts man av då? Jodå, en asfalterad vandringsstig.

Ja, det är verkligen en fin naturupplevelse att vandra på Mt Fuji. Ensam där ingen människa någonsin satt sin fot förrut...är det bara en dröm nu för tiden kanske?

På andra berg jag varit på här i Japan är det varierande antal människor som besöker. Tex är det nästan inga personer som besöker den aktiva vulkanen som jag jobbar på. Det kan bero på att man måste ha tillstånd för att få nyckel till grinden för att köra med bil till parkeringsplatsen. Av risk för vulkanutbrott har man gjort området lite besvärligt att nå för allmänheten. Ändå lyckas folk ta sig dit och vandra upp till vulkankratern. Jag bara väntar på den dagen när vulkanen får utbrott men jag hoppas intensivt att det dröjjer några år så jag hinner göra färdigt mina forskningsprojekt!

Andra berg jag jobbar på är mellanbesökta. På dessa berg måste man vandra upp och ner på en och samma dag för det är förbjudet att övernatta. Faktiskt så tror jag ingen skulle vilja övernatta även om det gick eftersom det finns massor av björnar här och där. På dessa berg är jag rätt glad över att det kommer lite människor då och då, eftersom jag ibland jobbar ute ensam. Jag är rädd för björnar och när man står still så ringer inte min bjällra längre. Jag vägrar använda en radio när jag jobbar ute på berg och i skogen (många japaner har en radio med sig som de lyssnar på medan de vandrar på bergen), det känns väldigt mycket som anti-natur-mentalitet. Istället pratar jag med mig själv.

Faktiskt så fann jag att det gick väldigt bra att prata med mig själv. Jag får bra svar och råkar aldrig i gräl (ok kanske vid nåt tillfälle men jag blev snabbt sams med mig själv igen). Jag försökte först att sjunga men kom bara ihåg 2 verser av en enda låt och efter en timma eller så, så blev det lite långtråkigt att lyssna på det. Jag skall fundera över att ta med mig en assistent nästa år. En assistent som kan sjunga då. Undrar om en sjungande assistent är dyrare än en vanlig?

Detta är mitt sista inlägg här på Aftonbladetbloggen. Jag är väldigt trött på att vara här eftersom det alltid är strul med utrymme, att fixa sms, att komma åt sina sidor och servern är ju helt uppenbart alldeles för överbelastad så ofta kan jag inte själv kolla in andras sidor eller skicka in mina inlägg. Jag lägger in en länk till ny plats när jag börjar blogga igen någon gång i framtiden. Ha en bra jul, ett gott nytt år och ett underbart liv! Om någon mot all förmodan kommer att sakna mig går det jättebra att mejla :-)

Här i Japan snackar allt. Rulltrappan, bankomaten, parkeringsautomaten, ja, kanske till och med dörrar. Numera blir jag inte förvånad när maskinerna pratar med mig. Förutom kanske det som hände idag, när toaletten snackade med mig.

Normalt sett tycker jag att 2 är en för mycket när man är på toan. Men så är jag ju gammaldags och konservativ oxo. Ok, dottern brukar få följa med in, men det är bara för att jag är rädd att hon skulle bli kidnappad av onda människor som specialiserat sig på att sno barn på toaletten. Tror inte jag någonsin hört talas om såna kidnappningsfall, men man måste ta det säkra för det osäkra.

De japanska toaletterna är lite (läs mycket) tekniskt avancerade. Det vill säga de som inte bara utgör ett avlångt hål i golvet där man måste sitta på huk och pricka rätt (rätt är inte skorna eller byxorna). Det finns hål, och sedan finns det vanliga toaletter, men de har oftast speciella sitsar, där det mesta går att få: avspolning, findusch med varm eller kallt vatten och tork därefter. Ofta finns också spolningsljud eller nåt annat ljud. Ibland har jag hört musik och jag är HELT säker på att det finns toasitsar med radio!

Idag när jag gick in på toan började en röst prata med mig. Då jag inte kan japanska vet jag inte vad hon sa, men numera blir man inte längre så där jätteförvånad över saker som händer. Jag lokaliserade rösten från den elektroniska enheten som hör ihop med toastolen som satt på väggen. Hon pratade på och sedan började ett spolningsljud ungefär av ljudet från ett mindre vattenfall. Sedan spolade toan av sig själv när den kände för det. Automatisk spolning...Min kompis som var på toa även han (inte på min toa!) sa att rösten sagt att det skulle spelas upp spolningsljud och att man inte skulle bli rädd. Nej, ok. Inte bli rädd för alla konstiga ljud på toan.

Jag är nog mera rädd för att det skulle bli jordbävning under tiden som jag sitter på toan snarare än att bli rädd för ett spolningsljud. Men, men, livet är inte alltid logiskt. Undrar om de skulle larma via toaletten ifall det blev jordbävning: "Ursäkta mig, bli inte rädd, men nu är det stor risk för jordbävning. Det är inget skämt, bli inte rädd. NU följer ett spolningsljud."

Fast det här med den lilla japanska kvinnan som var inne på toan påminde mig om när min systers söner var små. De var riktiga busungar och hittade på massor av (dumma) saker (och gör det dessvärre fortfarande!). Men de var även mycket nyfikna och frågade därför pappan: "Pappa, hur fungerar videon? Varför går filmen framåt hela tiden?"

Deras pappa, som inte alls har doktorerat i elektronikens funktion hade en något begränsad inblick i hur dessa elektroniska maskiner funkade, så han svarade helt enkelt: "Det sitter en massa små japaner därinne som drar bandet framåt. " Hans svar var ju rätt logiskt på sätt och vis...maskinen VAR japansk, japaner är kända för att vara små och därinne finns ju massa små saker som gör att bandet dras framåt. Problemet var bara att sönerna tolkade pappans svar bokstavligen!

Samma dag försvann en massa filmjölk och knäckebröd, men detta var inget direkt onormalt i den här familjen. Mat försvinner hela tiden. Och brukar inte dyka upp igen. Men senare när familjen skulle kolla på video så gick det inte så himla bra. Det var massa vitt klet och knäckebrödsrester utanför hålet där videobanden skulle in. Barnen hade tyckt så synd om de stackars små japanerna som jobbade dygnet runt med att dra fram banden att de bestämt sig för att ge dom mat! Och vad är godare än filmjölk och knäckebröd?

Iofs vet jag nu att varken filmjölk eller knäckebröd äts i japan, så det hade kanske varit bättre att stoppa videon full med natto(ruttna sojabönor) och ris. Men lite svårare att få tag på...och kanske luktat en aningen värre.

Så här fina är mossornas sporofyter. Det gröna (som på denna bild är mer grå-vitt och ser lite rufsigt ut) är vad man kallar för gametofyt, och den är antingen hona eller hane (eller både och), lite förenklat beskrivet. På de gröna mossorna finns könsorgan som om de blir befruktade får dessa sporofyter som växer upp. Ur sporofytkapseln (det är det ljusgröna som sticker upp ur den rufsiga lagret) kommer sporer som sedan växer upp till nya gröna gametofyt mossor (eller grå-vita då som i detta fallet). För mer detaljerad info.

Verkar det spännande? Gå med i Mossornas Vänner!

Min mormor dog nu i augusti, 90 år gammal. Visst kan jag skriva massor av sorgsna saker om hur jobbigt det varit för mig, men jag vill minnas henne som en riktig envis och energisk speciell tant som inte gav upp i första taget.

Här är mormor Karin och hennes fästman Sven när de spelade kort med min gamlamormor Klara (med huckle) och mormors syster Anna, samt min mamma tror jag det är nere i hörnet. Foto från 1966, mormor var alltså 49 år och verkade vinna...?

Min mormor fick 4 barn. Sedan stack morfar till sjöss och hörde aldrig av sig igen. Ja, alltså jag vet inte om han hörde av sig eller ej, för om han hade hört av sig kan jag tänka mig att mormor svarat något typ: "Passade det inte att höra av sig innan så kan det kvitta nu". Men det måste ha varit svårt att vara ensamstående mamma till 4 barn på den tiden, och som jag förstod det så fick 2 syskon bo hos gamlamormor (alltså mormors mor; Klara).

Min gamlamormor Klara som ung.

Jag har träffat morfar Henry någon gång men jag minns inte hur han såg ut. Det stod om honom i tidningen, om hans fantastiska liv till sjöss, äventyren etc. Och att det var såå himla synd om honom för att han inte hade familj...precis som om det aldrig hänt att han faktiskt lämnade mormor och hennes 4 barn ensamma utan försörjning. Han bodde 15 km ifrån oss men jag tror att när jag träffade honom, kanske bara en enda gång som ung, då visste han nog inte vem jag var (eller ville inte veta kanske?). Han kunde lika gärna ha bott på mars eller i Stockholm. Jag tror att han kände igen syrran, eller om hon kanske presenterade sig för honom. Hon fick 15sek att köpa en julklapp till mig för. Det var det enda jag nånsin fått av min morfar. Minns inte ens vad det var.

Men mormor var inte ensamstående resten av sitt liv. Hon hade en fästman, Sven. Alla kallade honom för hennes fästman även fast de aldrig var förlovade. Mormor behöll sitt tillgifta efternamn men vägrade gifta om sig eller flytta ihop med någon man igen. Mormors fästman var stenhuggare och bodde i det lilla samhället som låg på andra sidan kullen. Mormors fästman fick komma på besök hos mormor. Och det gjorde han. Varje dag. I typ 50 år var de särbos. När han inte kunde köra sin saab längre för att hälsa på henne pga att han blev gammal och inte såg nåt (och körde på saker och i diket) så tog han buss eller taxi för att hälsa på hos sin fästmö. Mormors fästman var som min riktiga morfar, han lärde mig vinka på öronen och ögonbrynen när jag var jätteliten och han tog sig alltid tid med att prata. Det var lite jobbigt att prata med honom de senaste 10-15åren för han hörde nästan ingenting. Man var tvungen att skrika åt honom. Mormor klagade för att hennes fästman kom hem till henne och satte på alldeles för hög ljudvolym på Tvn, men som tur var klagade aldrig grannarna (när hon bodde i lägenhet). Fästmannen fick sitta alldeles framför TVn för att han skulle kunna höra ljudet. Det gjorde det inte lättare att prata med honom direkt. Och det var jättesvårt att se nåt av TVn.

Mormors fästman fick aldrig någa egna barn och han bodde kvar och tog hand om sina egna föräldrar och föräldrahuset ända tills han avled för några år sedan. Mormor var för sjuk för att gå på hans begravning men vi andra gjorde det; mormors barn och barnbarn. Han var ju vår "riktiga" pappa och morfar/farfar trots att vi inte hade några biologiska band alls till honom. Han var ju mormors fästman och särbo i typ 50år.

Mormor hade flera jobb samtidigt under sitt liv, men heltidsjobbet var i sillfabriken. Hon brukade lägga in egen sill också. Antagligen för att hon inte ville äta "köpesill". Varför köpa färdig när man kan göra mycket bättre sill helt själv? Men annars så vägrade hon äta såna här nymodigheter som folk inte åt förr på västkusten såsom skaldjur. Och svamp var hon väldigt skeptisk emot. Det vet ju alla att skaldjur ser ut som insekter och att man kan dö av svamp. Däremot brukade hon plocka bär och frukt från naturen om det gick (men inte svamp!). Men hon var inte alls konservativ för hon smakade gärna av all konstig mat som jag och brorsan tog hem från våra utländska resor, tex turkiskt gelegodis. Det gick jättebra så länge det inte innehöll skaldjur eller svamp, typ.

Mormor bodde i ett litet, litet hus i många år, mestadels utan varmvatten. När jag var liten och fick sova över hos henne (kanske för att mamma och pappa jobbade, festade eller nåt?) brukade hon tvätta av mig i en balja, hon kokade upp vatten och hällde varmt vatten över mig. Jag frös som aldrig förr, för när det varma vatten åkte av dunstade värmen bort snabbt...Kanske var det därför som jag när jag blivit vuxen kunnat bo under flera år utan att ha dusch i lägenhet eller huset? Ren blir man alltid om man bara har varmvatten och en balja (lite större modell helst, annars blir golvet för blött).

Även när hon flyttade till mer modern lägenhet fortsatte mormor tvätta sin tvätt för hand, på sista tiden gjorde hon det i baljor ståendes i badkaret. Mamma försökte övertala henne att använda tvättmaskinen men det gick inte så bra. Ingen berättade nämligen för mormor hur hon skulle göra eller leva. Ingen. Hon bestämde själv. Alltid och (nästan) hela livet. På våren, hösten och julen skulle man vår/höst och julstäda och då skulle det städas. Även om hon var sjuk och trött.

När mormor var ung och även vuxen fanns inte tv. Istället brukade de spela kort. Ibland fick de celebert besök när någon av alla hennes syskon kom och hälsade på. Då kom kortleken fram och det spelades kort sent in på natten. Hon kunde spela kort till två-tre på nätterna oavsett hur gammal hon var. Jag förstod inte hur hon inte blev trött, men det var precis som kortspelet om 50öringar och 1kronor var mer som en upp-piggande drog för henne. Själv spelade jag med ibland men blev trött betydligt fortare än gamlingarna. Pengarna spelade inte så stor roll; det var inte summan som hade betydelse. Däremot var det rätt coolt att sitta där med ett halvt kilo mynt framför sig om man vunnit ihop allting själv. Jag lärde mig nog spela kort innan jag kunde vare sig läsa eller skriva, för det var ju betydligt bättre om barnbarnen spelade med i spelet än att de sprang omkring och hittade på massa hyss. Mormor bodde på ungefär 5min gångavstånd från vårt hus så det blev en hel del spring fram och tillbaka.  

Mormor var inte så värst religiös. Det var nämligen mest de som bodde på andra sidan järnvägen som var religiösa (ett lustigt sammanträffade att den sidan var närmare kyrkan också). På västkusten finns nåt som heter schartauaner. Det är en speciell form av kristendom, eller snarare prästerna...dom är mer asketiska och mer måna om att belägga folk med synd. Det är synd att ha gardiner. Man skall inte njuta av livet. Man skall bara ha det man behöver. Typ. Och om man inte är tillräckligt kristen målas helvetesperspektivet upp.

När min dotter döptes och en av svartrockarna (alltså prästen) sa under predikan nåt i stil med "alla dom stackars ogudafruktiga föräldrarna som inte låter döpa sina barn dömer barnen till att brinna i helvetet". Efter vi gick ut ur kyrkan sa jag till mormor: "hemsket vad han tog i då." (Jag tycker personligen att schartaunerna är lite FÖR asketiska, stränga och dramatiska). Coola mormor Karin svarade då: "Onejdå, det var en av de mildare/snällare predikningarna JAG hört."

De senaste åren mådde inte mormor så himla bra. I slutet när hon låg på sjukhus och ville åka hem (hon ville alltid åka hem, hon gillade inte alls att bli omhändertagen av andra, hon ville klara sig själv!), så var en sjuksköterska inne och undersökte henne. Mormor tyckte själv hon var helt frisk och således borde åka hem, nåt annat alternativ fanns inte. Sjuksköterskan var dock av en annan åsikt och berättade givetvis för läkaren om vad hon kommit fram till. När mormor träffade läkaren blev hon snopen och arg. På sjuksköterskan. Det var minsann inget fel på mormor! Mormor sa till mamma nåt i stil med: "Det där ragatan som måste skvallra för läkaren! Det är inget fel på mig!". Mamma kunde inte säga så mycket, för mormor visste ju inte att läkaren sagt till de anhöriga att hon inte hade så lång tid kvar. Nejdå, enligt sin egen diagnos var hon helt frisk och skulle åka hem. Men när hon var sjuk fick hon vika sin vilja för läkarens. Där gick ju inte att argumentera emot. Inte denna sista gången i allafall.

Den värsta tragiken var inte när morfar försvann till sjöss. Nej, livet går ändå vidare, med eller utan man. Men när mormors syster Anna dog, det var katastrof. Anna var inte så gammal och började hosta. Hon tänkte inte så noga på det, men gick till slut till läkaren, som sa att hon nog hade förkylning. Hon dog efter 2 veckor av lungcancer. Andra katastroftillfället var när min morbror dog, bara 57 år gammal. Av cancer också (mag).  (nästan alla i vår släkt har dött av cancer, på båda sidor av släkten, faktiskt förutom mormor själv). Mormor var förtvivlad och tyckte det hade varit mer rättvist att hon dött istället. Hon förstod inte varför hennes "lilla pojke" fick dö innan han ens hunnit få se sina egna barnbarn. På morbrors gravsten satte hon även dit sitt eget namn. Det var lika bra. Hon ville ligga bredvid honom. Och det gör hon nu. 

Det var alltid roligt att träffa mormor, oavsett vad diskussionsämnet var hade hon oftast nåt smart och tankeväckande att tillägga. Många lyssnar dock inte tillräckligt mycket på sina gamla släktingar för att höra det. Till exempel gör ju 90 års livserfarenhet att man är betydligt mer insatt i världspolitiken och hur människor fungerar. Men de roligaste sakerna som hon brukade berätta var naturligtvis om stenhuggaretiderna när hon var ung, eller om när hon hälsade på bekanta och var tvungen att promenera 10km för att göra det. Eller när hon berättade om när min mamma och moster var unga och vad de höll på med då! Mamma förnekar givetvis ALLT tills man säger: "men det sa mormor". Man lär sig mycket om sig själv, sin familj och allt när man lyssnar på gamlingarna. Så man bör passa på när man har chansen för det enda man egentligen vet är att livet tar slut nån gång.

Och namnet, ja, det är ju ifrån min mormor som jag fått mitt mellannamn Karin ifrån.

Här nedan är foto av min mormors mormor och antagligen hennes man. Eller någon annan släkting.

OBS! Denna text är inte copyrightskyddad! Använd gärna delar av den för att skicka in insändare eller debattartiklar i ditt eget namn! Du behöver inte hänvisa till detta inlägg eller mitt namn. Jag uppmanar alla som vill att använda texten! Se tips hur du skriver om den längst ned.

Det är lätt att låta förtvivlan och uppgivenhet slå rot när man läser alla alarmerande rapporter och löpsedlar om klimathotet! Men om man förlorar hoppet så löser man inga problem utan grips istället av konstant passivitet. Vi kanske behöver ändra inställning till ansvarsfrågan när det gäller den miljökatastrofen som drabbar hela världen på grund av växthuseffekten.

De globala klimatförändringarna är faktiskt ett GLOBALT problem och borde angripas så. Mitt synsätt är alltså lite annorlunda från de flesta politikers, miljöfanatiker och världsorganisationers. De vill alla skylla på OSS, på oss individer. Att det är ditt och mitt fel att världen ser ut som den gör!

Och visst är det ditt och mitt fel att vi inte gör tillräckligt mycket för att uppnå en hållbar utveckling. Vi har alla ett ansvar som vi inte kan avsäga oss. Dilemmat är att även om jag och du skulle göra allt vi förmådde, så skulle det aldrig vara tillräckligt. Det är nämligen ett par miljarder ytterligare människor på denna planeten och dom vet inte ens vet om att växthuseffekten existerar, de har inte ens mat för dagen. De har inte tillgång till utbildning, de har ingen dator eller internet eller en välutbildad president som vet vad som händer ute i världen och vet vad man skall göra åt det. Hur kan man ställa krav på ovetande, oupplysta individer/länder om att leva i en hållbar utveckling utan påverkan på miljön när de inte ens vet om att det finns nåt som heter hållbar utveckling. Det är antagligen också vårt problem, ditt och mitt....

En vanlig strategi av miljörörelsen är att först lägga fram katastrofvisioner av tänkbara klimatförändringsscenarios och sedan säga "Du kan inte göra allt men du kan göra något". Det är i och för sig bra för oupplysta individer att få en slags hopplös uppmuntran. Ungefär som att "även om det egentligen är helt hopplöst och dödfött, så kan du göra lite skillnad, och det är kanske bättre än inget. Åtminstone för ditt eget samvete. Så att du kan se dina barnbarn i ögonen när de frågar: Varför gjorde ingen nåt för att stoppa världskatastrofen?".

Återigen: problemen är globala, men vi är individer. Ska man lösa globala problem på individuell nivå? Är det en bra strategi att vi ska kunna välja själva: "idag vill jag leva miljövänligt och enligt en hållbar utveckling. Men imorgon ska jag inte göra det."

Det mest underliga är naturligtvis att alla andra allvarliga miljöproblem oftast har lösts via gemensamma ansträngningar på en global nivå. Där alla länderna faktiskt uppfyllt sina åtagande (tja i viss mån). När det gäller miljöproblem i Sverige hade det varit absurt om någon politiker eller miljömyndighet skulle ha sagt att det vore en individuell fråga att lösa problemen.

Ta tex asbest. Tänk om regeringen bestämt att det vore en individuell fråga om det vore giftigt och cancerframkallande med asbets. Så att vi själva fick välja om vi ville andas in det eller ej om vi hade det på jobbet. Tänk om de sagt: "Du kan inte göra allt, men du kan göra något" när det gällde utsläppen av bly från bilavgaserna, när det gällde DDT användningen i jordbruket eller när det gällde utsläppen av luftföroreningar från bilismen och industrin (som ökar försurningen och övergödningen), eller om de påpekat vikten av att ta sitt individuella ansvaret när det gäller alla cancerframkallande tillsatsämnen som finns i matprodukterna? Tänk om de sagt att du måste ta ditt individuella ansvar när det gällde att sluta använda produkter som orsakade att ozonlagret i atmosfären förtunnades och försvann? Eller att det var ditt personliga val att avgöra om du ville kvicksilver förgifta Sveriges vattendrag? Skulle det vara en accepterbar lösning att lägga allt ansvar på dig och mig? Precis som de gör när det gäller växthuseffekten?

Så, jag frågar: Hur kan de globala miljöproblemen vara en individuell fråga när inga andra miljöproblem attackerats på individuell nivå?

Visst sker förhandlingar på global nivå. Men hur effektfulla har de hittills varit? Det verkar inte som om politikerna alls förstår allvaret i denna GLOBALA miljökatastof. De verkar inte göra tillräckligt och de säger (indirekt) att de förutspådda förändringarna inte verkar vara så farliga. Problemet är att de förutspådda förändringarna var baserade på forskarnas erfarenheter. Erfarenheterna var baserad på en normal planet + effekten av en projicerad växthuseffekt. Så här väl funkar det: en rapport säger "dessa förändringar kan komma att ske inom 100år". Sedan läser jag i rubrikerna på löpsedlarna att det redan hänt! Alltså inte inom en 100 årsperiod, även fast det vore önskvärt. Jorden vill inte alls bete sig som forskarna, politikerna och industrin vill.

Klipp ut detta stycke om du vill använda som insändare: Trots att jag själv forskat inom effekterna av klimatförändringarna förstår jag inte hur de förutspådda förändringarna är så missvisande. Det kan bero på att vi forskare är alltför försiktiga i vad vi säger. Språket skiljer sig. När jag säger "det är mycket troligt" betyder det att det är helt säkert. En normal person hade dock sagt sig vara 150% säker. När jag skrev ett manus på hur artdiversiteten av mossor av lavar dramatiskt kommer att minska pga klimatförändringarna i svenska fjällen och blev lite känslomässigt engagerad, så blev jag tillsagd att vara neutral och inte känslomässig och fick skriva om manuset. Mina resultat får nämligen inte vinklas till ett politiskt uppdrag. Därför får inte forskare skriva att deras modeller för framtiden är mycket illavarslande, visar på hemska effekter eller tyder på att miljoner människors kommer att dö.

Alla modeller är givetvis bristfälliga eftersom de enda faktorer som läggs in är de som VI känner till (alltså forskaren). Problemet är att detta är första gången ett globalt växthusexperiment i denna hastighet och skala utförs så man kan ärligt säga att ingen egentligen vet något. När det gäller globala förändringar är de alltför omfattande för att enskilda forskare ska kunna ha en översikt. Oavsett om man har en holistisk syn eller ej så hänger ju alla jordens system ihop. Att bara studera en liten del av jorden kan därför vara missvisande.

Så hur ska man kunna lita på att modellerna är sanningsenliga och inte överdriver eller underdriver de kommande händelserna? Det kan man inte. Det enda man kan vara säker på att massor av saker kommer att förändras, både till det bättre och sämre. Och att det går mycket fortare än vi trodde. Nu pratar forskarna om "runaway" klimatförändringar. Alltså om en skenande, ivägrymmande växthuseffekt. När växthuseffekten skenar iväg så gäller att vara förberedd på det mesta. Vilket scenario du vill förbereda dig på är också ett individuellt val. Värmebölja, vinterorkan, monsterskyfall, jordskred, eller en ny istid. Välj vad du vill, det är ditt val och ingen kan säga åt dig hur du ska leva!

Vad skönt med friheten att välja om man vill orsaka en global miljökatastrof eller ej. Alla har friheten att leva hållbart och i samspel med miljön om man vill. Vilket otrolig framsteg i den globala demokratin och mänskliga historian att ALLA har detta valet. Men det är lite synd att inte alla vet om det. Dom hade givetvis varit mycket lyckligare som individer om de vetat om att de hade haft så stor personlig frihet? Men frågan är vad dom valt. Förmodligen det som alla vi andra väljer. Att göra precis som vi vill.

Ja, varför inte? Det är ju allas personliga, individuella frihet att välja hur vi vill leva. Själv lever jag ju i Japan, ett av världens rikaste länder, där de inte har några lagar mot tomgångskörning, och där man köper plommon, kakor, riskex, risbollar och smågodis förpackade i plast (plast framställs vanligen av olja) ett och ett, och all matlagning och varmvattenuppvärmning sker med ickeförnyelsebar naturgas (fossil energikälla som bidrar till växthuseffekten). Synd bara att valet är att: inte duscha eller duscha, att diska i kallt eller varmt vatten, äta lagad mat eller inte äta lagad mat. Att köpa mat eller inte köpa mat. Men det är ju som sagt mitt individuella val att leva i en hållbar utveckling eller ej. Mitt och 127miljoner japaners val.

Konstigt bara att det känns som om vi alla blir lurade medan inga eller inte tillräckligt effektfulla åtgärder sker på global och nationell nivå. Men jag antar att bristen på effektfulla globala åtgärder som krävs för att lägga växthuseffekten i en lägre växel också är mitt och ditt fel. För varför skulle det inte vara min och din och allas individuella frihet att bestämma på global nivå när jag och du tydligen är ansvarig för de globala klimatförändringarna?

För detta inlägg avsäger jag mig copyrighten och vem som helst får lov att använda delar av texten för att skicka insändare! Klipp ut stycket om min personliga erfarenhet som forskare. Byt sedan ut mina japanska exempel mot Sverige och: "där vi inte har lagar om sopsortering", och om naturgas mot elproduktionen där en hel del kommer från oljeförbränning av fossila bränslen. Och 127 miljoner japaner mot befolkningsmängden i Sverige när du skickar in insändaren/artikeln. Lycka till!

Igår var dagen för att få mitt nya pass och för att fixa alla nya stämplar, små frimärkesgrejjer och fylla i massa papper för att få nytt VISA för att kunna stanna i Japan ytterligare en tid. Mitt gamla pass hade ju gått sönder och var egentligen ogiltigt så det var dags att skaffa nytt. Det enda som krävdes var en resa till Tokyo för att lämna in ansökan...Det gjordes i maj när jag ändå var där på möte.

Jag var ändå tvungen att skaffa nytt VISA då mitt gamla gick ut typ maj, juni eller nåt åt det hållet. Jag vet inte exakt eftersom jag hade 2 olika datum att gå efter: det datumet på VISA från ambassaden i Stockholm (15 maj), och en liten frimärkesgrej (landing permission, 22 juni). Sekreteraren här tyckte att det enda riktiga var att gå efter det med senare datum och skjuta upp VISA ansökan så länge som möjligt, tydligen rätt normal japansk mentalitet.

Så innan 22 juni gick jag till immigrationsbyrån och ansökte. Jag hade med en bunt med alla papper som jag visste behövdes. Trodde jag. Man kan nämligen aldrig vara säker, så dom ville såklart ha fler papper. Två stycken till. Ett av pappren lyckades jag övertyga dom om att det inte alls behövdes (det är möjligt att diskussionen på engelska var oförståelig för dom och att dom till slut gav med sig eftersom det ju var fler ärenden som behövde handläggas). Men handläggningen skulle ändå ta tid. Typ 2 veckor. Så mitt VISA var ju långt utgången när jag nu i fredags fick nytt. Det gör tydligen inget i praktiken eftersom jag ju faktiskt SÖKT nytt VISA innan det gamla gick ut (ja, inte det riktiga VISAt, men iallafall innan landing permission gick ut). Skönt med folk som följer reglerna!

När jag ansökte om nytt VISA fick jag upplysning om att jag måste ändra syfte med varför jag är här eftersom det förra syftet som ambassaden i Stockholm gav var felaktigt (kulturaktiviteter) och bara lät mig stanna i Japan 1 år max. Ok, det är väl rimligt. Sedan vet jag inte riktigt vad dom snackade om och argumenterade om, men jag har ett vagt minne av att jag inte skulle vara forskare, utan att dom (immigrationsverkets handläggare) tyckte det var bättre att ansöka om nytt VISA som professor. Motivationen var oklar men av flera praktiska skäl. Varav inga jag direkt minns på rak arm.

När man är hos japanska myndigheter, oavsett vilka myndigheter så är det enklaste att bara säga ja och hålla med. Om det inte är uppenbart olagligt eller åt skogen felaktigt. Om man ifrågasätter nåt så blir det bara långdragna problem och struliga processer, och i slutändan får byråkraterna ändå som dom vill. Även om det som nu då innebär att jag som bara är post-doc och forskare helt plötsligt och felaktigt blir kallad och antagen för att vara professor. Det stör inte mig så mycket som det säkerligen stör riktiga professorer :-)

Faktiskt när jag berättade om detta "missöde" för en av professorerna här på vår avdelning så frågade han mycket logiskt: "Men vad SA du till myndigheterna egentligen? "... Precis som om att jag måste ha sagt/gjort nåt fel för att dom skulle ge mig fel titel. Så jag sa som det var att det var felet gjort av ambassaden i Stockholm som orsakade hela händelsen att jag var tvungen att byta syfte med VISAt. Fast hans engelska är inte sådär jättebra så han var rätt borta i den diskussionen. Ja, ja. Huvudsaken är ju att man är professor oavsett hur det egentligen gick till :-)

Här är en liten frågetävling. Svaren står nedan.

1. När är Sveriges nationaldag?

2. Varför firas nationaldagen?

3. Vilka färger har den svenska flaggan.

4. Varför ser svenska flaggan ut som den gör?

5. Hur antogs den svenska nationalsången?

6. Vem skrev den svenska nationalsången?

7. Varför tog man fram folkdräkter i Sverige?

8. Varför hittade man på en svensk nationaldräkt och när blev den officiellt antagen som nationaldräkt?

9. Varför var det vanligt med att använda livstycke och förkläde förr? (som ofta ingår i folkdräkten idag).

10. Varför ska man skaffa folkdräkt?

--------------------------------------------------------

För att förkorta lidandet i okunskap kommer här svaren direkt:

1. När är Sveriges nationaldag? Idag, 6 Juni. Detta är också svenska flaggans dag.

2. Varför firas nationaldagen? Enligt wikipedia främst för att unionen med Danmark upphördes och Sverige blev en självständig stat, 1523. Samtidigt blev Gustav Vasa kung.

3. Vilka färger har den svenska flaggan. Enligt NCS färgsystemet: Gult: NCS 0580-Y10R, Blått: NCS 4055-R95B.

4. Varför ser svenska flaggan ut som den gör? En legend säger att Erik den helige hade en hallucination om det gula korset i en blå himmel när han landsteg i...Finland. !

5. Hur antogs den svenska nationalsången? Man sjöng en felaktig version ("du gamla du friska") av nuvarande nationalsången på Skansen och då reste sig kungen upp (Oscar II). Man tog det som ett tecken på att denna sång därför var nationalsången. Vid tillfället var Oscar II rätt gammal så man hoppas att det var en medveten handling och inte ett pockande behov att pudra näsan el dyl.

6. Vem skrev den svenska nationalsången? Richard Dybeck 1844.

7. Varför tog man fram folkdräkter i Sverige? Svenska kvinnliga nationaldräktsföreningen ville få bort influensen från det utländska modet i Sverige. Medlemmarna uppmanades att bära folkdräkter istället. Mer info.

8. Varför hittade man på en svensk nationaldräkt och när blev den officiellt antagen som nationaldräkt? Svenska kvinnliga nationaldräktsföreningen tyckte synd om dom som inte hade en befintlig bygdedräkt/landskapsdräkt... Dräkten blev officiell nationaldräkt först 6 juni 1983. (Den är blå och gul). Det vore ju synd om dom var tvungna att underkasta sig det utländska modet bara för att deras bygd/landskap inte hade en etablerad folkdräkt.

9. Varför var det vanligt med att använda livstycke och förkläde förr? (som ofta ingår i folkdräkten idag). Livstycket var en del av klädedräkten sedan medeltiden. Det är mest troligt att man hade den för att det inte fanns bh på den tiden...Om man prövar ett rätt sittande livstycke så märker man att det inte finns så mycket svängutrymme direkt...och rak i ryggen blir man eftersom livstyckena innehåller insydda järntrådar. (Iallafall mitt livstycke!). Förklädet användes bara för att inte spilla mat och skräp direkt på kjolen under. Man sparade tvätt och tyg på det viset (mycket viktigt förr innan tvättmaskin fanns och pengar var en stor bristvara). En del långkjolar har också en extra förstärkt kant på insidan (ca 5-10cm bred), bara för att kjolen skulle hålla längre. Kläder bar man tills dom gick sönder helt enkelt. Och när dom gick sönder lagades dom. och lagades. och lagades.

10. Varför ska man skaffa folkdräkt? Om man vill representera Sverige eller sin bygd/landskap i festliga sammanhang skall man givetvis skaffa en folkdräkt. Och så är det ju ett sätt att slå sig fri från det utländska modets influenser....:-) Personligen tycker jag att man inte måste skaffa dräkt exakt ifrån den bygden man kommer ifrån. Om man tycker att en annan dräkt är snyggare så går ju det också bra! Ju fler som bär folkdräkt, desto fler som vill ha en folkdräkt. Här i Japan är det mycket vanligt med kimono och det är synd att vi svenskar är så konservativa i att INTE bära vår "kimono".

Här finns foto på mig i Tjörndräkten (utan bindmössan: men den skall jag ha på midsommar 17 Juni i Sweden Hills!, om jag vågar sticka nålar in i huvudet för att fästa den vill säga...)

När vi landade i Japan för snart 1 år sedan var jag generellt rätt positivt inställd till det mesta. Antagligen för att jag inte visste bättre (visste exempelvis inget om japan alls!), och att vara negativt inställd skulle bara vara deprimerande. Men då Japan är ett civiliserat land (relativt sett), så har det mesta fungerat ok. Förutom hårklippning.

Då utseendefixering inte är nåt jag funderar på varje dag direkt (mer än i förundran över hur mycket tid alla andra verkar lägga ned på det) så har detta inte varit min mest prioriterade livsfråga här i Japan. När jag landade i juni 2006 hade jag långt hår. Jag gick till hårfrissan i höstas och fick henne att förstå klart och tydligt att hon bara skulle toppa det. Sedan var jag Lucia på Luciafirandet i Sweden Hills och fick floder av stearin i håret. Så då kom nästa besök till hårfrisörskan. Hon förstod rätt tydligt att jag ville ta bort håret där stearinet var. Det gjorde hon.

Problemet var bara att hårmodet och kvinnornas roll i samhället är annorlunda gentemot europa/västvärlden. Så när hon klippt bort stearinet fortsatte hon klippa håret: vilket innebar att hon tog fram nån slags håruttunningssax...och klippte bort det jag uppskattar mest med att ha hår: nämligen volymen. Volymen gör att håret blir fluffigt så att man slipper borsta och tvätta det varje dag (!).

MEN, här i japan skall tjejerna ha platt, litet huvud och se söta ut, ungefär som småflickor med små huvuden och utan nån större intelligens, typ. Då ska man inte ha volym. När tjejen väl börjat tunna ut mitt hår på ena sidan fanns inte mycket att protestera åt....Hon klippte ändå fräscht och bra, så jag tänkte att OK, men nästa gång ska jag väl få den frisyr jag vill och inte se ut som någon där dom tagit bort hjärnan på (ungefär som dom där stackars människorna i apornas planet).

Nästa gång när jag gick dit visade jag klart och tydligt på en bild i hårsalongen HUR jag ville ha håret: "page" (? avklippt direkt rakt av lixom). Inga krusiduller. Bara rakt av. Ingen håruttunning som får mig att se ut som jag transplanterat bort min hjärna till bättre behövande...

TROdde jag ja. Visst, hon klippte AV håret i rätt längd. Men sedan började hon håruttunna...och eftersom jag inte hade glasögonen på mig så såg jag det även denna gång alltför sent för att opponera. Den här gången var definitivt mitt tålamod slut. Vill man inte se ut som en hjärnbefriad människa med dvärgskalle så vill man inte. Och jag betalade ändå ca 360 sek varje gång...för att bli missnöjd. Inte mycket att göra heller när man inte kan språket. Kanske tur eftersom mitt tålamod är rätt begränsat...

Så nu förra veckan när jag såg att håret började se alldeles för vildväxt ut för att passa in bland alla välfrisserade i Japan så insåg jag att jag måste få tag på en engelskspråkig frisörska. Det borde inte vara så svårt. Här i Hokkaido tex bor ca 9 miljoner människor, så oddsen borde vara rimliga att hitta någon som BÅDE kan klippa hår och kommunicera på engelska. Trodde jag, ja.

Nix. Har inte hittat någon. Men jag var verkligen tvungen att klippa mig. Att betala 360sek för att se ut som någon som tappat sin hjärna igen lockade inte. Vad hade jag då för alternativ? Inget kan bli värre än att se ut som man är utan hjärna tänkte jag...och bad 7åriga dottern följa med in på toa. Sedan gav jag henne saxen och bad henne klippa mig.

Hennes meritförteckning som hårfrisörska är gedigen. Hon har klippt av morrhåren på vår förra katt (stackare!). Hon klippte även av honom pälsen ibland (vilket var ok då han är långhårig). Och dockorna har också blivit rejält klippta. Speciellt dom dyraste med långt, fint hår. Så hon har erfarenhet.

Först blev hon jätteförvånad. Sedan satte hon igång att klippa. Hon tyckte att det var kul!  Och rätt så hyfsat blev det. Jag har kvar volymen och ser inte ut som jag är utan hjärna. Att få håret relativt rakt avklippt såg jag som en omöjlig lyx. Jag berättade för sekreteraren här som tyckte det såg bra ut (möjligen av ren artighet, men man får väl hoppas att folk är ärliga oxo). Det bästa av allt var att dottern inte insåg möjligheten att ta betalat, så jag fick klippt mig gratis. Undrar hur långt tid det tar innan hon kommer på att jag borde betalat henne? 

Här är min nya hårfrisörska...

Nåt som irriterar mig enormt när jag bor som ensamstående förälder i Japan är att folk alltid antar a) att jag är någons hemmafru eftersom det är mycket ovanligt med kvinnliga forskare, b) att jag är gift och om jag inte är gift är jag skild, c) att det var min man som tog med mig till Japan. Dessa fördomar är grunden till hur jag blir bemött överallt och är nåt jag är väldigt, väldigt trött och irriterad på.

Generellt sett trodde man att Japan som är ett ekonomiskt välmående land med hög utveckling frigjort sig från konservativa värderingar. Men tyvärr är det inte alls så. Om man har barn är man hemmafru. Punkt slut. Eller jobbar deltid för sitt nöjesskull. Enligt bekanta håller detta på att ändras och de påstår att det finns japanska kvinnor som faktiskt vill jobba och inte vara hemmafruar. Men jag är tveksam. Tydligen är det också extremt svårt för kvinnor att slå sig fram på arbetsmarknaden och de får oftast nöja sig med deltidsjobb...I Japan finns nämligen inga lagar mot diskriminering i någon form. Blir man särbehandlad för att man är kvinna får man acceptera det och söka sig vidare.

Därför är det många ambitiösa japanskor som gör (akademisk) karriär utomlands. Tex i Sverige och USA. I Japan är det nästan omöjligt. Det finns nästan inga kvinnliga professorer alls!

För en svensk är sån här konservativism mycket svår att förstå (i dagsläget). Det här med att kvinnan skall vara hemmafru genomsyrar HELA japanska samhället, och när man då som ensamstående och utlänning försöker att vara delaktig i det...så är det inte så lätt.

Exempelvis så är de flesta dagis endast öppna 6 timmar per dag, vilket gör det omöjligt att arbeta heltid. Föräldraledighet för pappor existerar inte. För mig var nog den största chocken att vi föräldrar var tvungna att varje dag fylla i en hel sida i en bok om massa detaljer om mitt barn; när hon vaknade, vad och hur mycket hon åt, när hon åt lunch, hur mycket...etc etc. Sånt där går väl bra att göra om man är hemmafru och inte har nåt viktigare för sig. Men när man inte är hemmafru är det inte alls möjligt. Min dotter gick på japanskt dagis i 8 månader ungefär och jag skrev aldrig en enda rad i den där boken.

Om man sedan går ett steg längre med hemmafru rollen och betänker att männen är de som bygger upp samhället, rent ekonomiskt, så skulle man ju knappast bli förvånad om det sker diskrimineringar i resten av samhället. Tex i affärer och på sjukhus. Männen är de som har pengarna och som ansvarar för familjens inkomst. Och bingo! Om jag tar med mig en manlig bekant ut till affärer vänder sig alla expediterna till honom. Vad gäller sjukvården så undrar jag varje gång jag är på sjukhuset ifall de hade varit lika överseende med mitt (sjuka) hälsotillstånd om jag vore man?

Iallafall så ser jag nåt positivt i att alla antar att jag är hemmafru och gift. Det är att alla alltid tappar hakan när jag berättar att jag inte är gift, hemmafru eller någons medfölje. Jag är den som är forskaren. Men, i fortsättningen skall jag nog göra som en australiensisk filur föreslog: säg att du dödade din man! Och tja, varför inte. Om alla japanerna alltid måste anta att jag är gift så kan väl jag anta att jag dödat mannen jag aldrig haft. Det blir roligt att se deras miner! (Jag hoppas bara att ingen ringer japanska migrationsverket!)

Jag gillar verkligen sex!

Alltså hos växter och klorofyllbärande organismer. Och svampar och alger och till och med hos slemsvampar! Mänskligt sex är inte alls särskilt varierande, djupt eller intressant när man jämför med alla de möjliga sorters sex, kön och parningssystem som finns i tex växtriket! Vad som är speciellt fascinerande är när sex och fortplantningssystem interagerar med miljön på olika sätt. Mycket komplicerat men också mycket intressant!  

Insekter som letar efter mat överför pollen som befruktar blommorna. Jag undrar i texten om det går att jämföra insekternas funktion i växternas sexliv med den som internetdate siter har för människor?

En komplicerad och välutvecklad samlevnad (symbios) är den som går att hitta mellan växter och deras pollinatörer. Växterna lurar till sig oskyldiga insekter som bara letar efter mat och får dom att befrukta blommorna utan att dom ens är medvetna om det! Där kan man prata om att lura till sig “sex”. Visserligen i utbyte mot mat, men bytet är ju knappast frivilligt när ena parten blir lurad... 

Tänk om vi människor gjorde samma, lurade oss till en kille med hjälp av ett löfte om mat och sedan lät han befrukta oss. Synnerligen manipulerande och omoraliskt! Men i naturen finns inga moraliska konstlade regler att följa! Här gäller att överleva på bästa sätt!

En helt vild idé: kan insektspollinatörerna snarare liknas vid en förmedlare av överföring av pollenet..som leder till befruktning? Isåfall är dom kanske mer att jämställas med internet datesiter (som gör att folk hittar varann och skaffar barn)...Dom (dvs internetdate siterna) gör det ju i syftet att få nåt...dvs pengar...och för pengar kan man köpa mat så där finns vissa likheter!

Man kan blogga seriöst om sex. Dr. Karin bloggar om mossornas hemliga sexliv.

Mossor är inte som vi människor. Faktiskt är dom så annorlunda att dom nästan är tvärtemot hur vi människor är. På bilden ovan ses själva mossan (den gröna delen), och sporofytkapseln (det vitaktiga). Den gröna mossdelen förknippar man automatiskt med den mänskliga formen, dvs kroppen som har två uppsättningar gener (en från mamma och en från pappa). Tyvärr är detta helt fel.

Större delen av mossornas liv tillbringas i en haploid fas (dvs enkärnig), vilket i en mänsklig jämförelse motsvarar spermien eller ägget. Den tvåkärniga fasen (som då skulle motsvara våra kroppar) är bara den mycket kortvariga tidpunkten mellan det att honorganen befruktas och själva stjälken till sporkapseln som växer upp. I själva verket brukar man jämföra denna tvåkärniga fas (den diploida som motsvarar människornas kroppar) med en parasits: den växer upp på bekostnad av den gröna mossan och snor näring från den för att kunna producera sporer (sporerna är dock haploida precis som själva mossan är).

Mossan har alltså en livscykel som är nästan exakt tvärtemot människans. Men det gick tydligen bra att överleva ändå....Det är ju inte ALLA levande organismer som är sexfixerade, och mossorna kan klara sig ganska bra genom att bara föröka sig vegetativt också. DET önskar jag att vi människor kunde.

Ett tragiskt livsöde: Eva Cassidy (se här för hennes familjs hemsida).

Alla dödsfall är såklart onödiga, men vissa mer onödiga än andra. Och som smärtar mer än andra. Det är så tragiskt när personer med en unik världstalang som är större än man nånsin anat dör alldeles i onödan i förtid. Bara för att de befinner sig i sin egen tid. Ett sånt fall är Eva Cassidy. Hon är förmodligen en av de allra största sångerskorna som funnits under 1900-talet. Men hon dog innan någon egentligen upptäckt det (1996).

Hon sjöng för att hon älskade att sjunga, och jobbade med annat vid sidan av. För att ge ut en skiva lånade hon pengar på sitt kreditkort. En mycket liten summa jämfört med hur extremt mycket pengar hennes skivor gett efter hennes död. Men hennes stolthet var så stor att hon inte ville sjunga det som skivbolagen tyckte hon skulle sjunga. Därför var det svårare för henne att leva på sången. Men det gör henne ännu mer beundransvärd. Att hennes egen sångkänsla och moral fick gå före att slå igenom som sångerska. Hon ville inte sjunga meningslös popmusik och gjorde det inte heller. 

Hon dog av cancer.  Hon opererades för cancer men gjorde aldrig någon kontroll efteråt. Det är kanske ett ganska typiskt amerikanskt system? Har man inte en bra sjukförsäkring, så är det svårt att få ordentlig sjukvård.

Tänk om läkaren/läkarna vetat om vilken världsunik talang Eva hade, eller hur mycket pengar hennes skivor skulle spela in. Hade han inte bett henne komma tillbaka för kontroll då? Åtminstone en gång. Om hon inte bara verkat vara en nobody utan stålar. En amerikansk looser. Men hur ska man veta att den person som man möter är en nobody eller ett världsunikt geni som blir miljonär på sin talang inom några år? Det vet man ju aldrig.

Därför måste man behandla alla som om dom ÄR världsunika genier. För vem vet: då kanske nån faktiskt har chans att bli det? Innan dom dör.