Vilka hjältar!

Igår var det stor fotbollsdag i den här familjen. Grabbarna kämpade på bra och vann två matcher, förlorade även två. Av 20 lag som spelade så kunde de bli som sämst 8, men det fick vi vänta med att få veta till idag söndag. Grabbarna kämpade på kanonbra och det var en fröjd för oss åskådare att se dessa små grabbar.

Jag försökte med att få vara med som lagkapten i laget, men det blev tvärt NEJ! Det kunde även ha blivit ett problem eftersom bandet inte gick runt mina överarmar. Det hade varit härligt för mig att få vara lagkapten en gång i livet, om så bara för små 9:åringar. Tänk att inte ens de vill ha mig som ledare, snyft.

Efter sista matchen som grabbarna även vann så blev de såhär glada!

Det där var alltså igår! Vädret var behagligt, inte varmt och inte för kallt, solen kom och gick...vi skulle ha uppskattat vädret mer för idag visade sig vädret vara helt emot oss.

Ni ser väl själva alla paraplyer! Regnet bara öste ner och våra grabbar mötte stort motstånd. Vi hejade på dem så att vi blev hesa och grabbarna kämpade något helt otroligt. Jag tror aldrig jag sett dem så taggade, de krigade för allt vad de var värda. Min lille grabb stod i mål och han var kanon, han sprang ut och mötte upp, var på alerten och kämpade. Men tyvärr så räckte det inte den här dagen. Det blev förlust med ett sketet mål och våra Årstagrabbar var ute ur spelet. De slutade som femma och de var så olyckliga. Många grät och min grabbs axlar hängde. Det blir nog så när man verkligen har gett allt och så räcker det inte.

Här ser ni ett nedslaget gäng som precis fått fina medaljer. Vi föräldrar är i alla fall superstolta över våra små hjältar!

Efter detta så drog vi hem. Jag stack ut och sprang 18 km och det kändes skönt. Lite jobbbigt var det eftersom regnet öste ner fortfarande, men i min värld så finns det inget dåligt väder.

Efter träningen så drog Lillen och jag på bio. Kung Fu Panda 2 blev det och den var kanonbra faktiskt. Det var i och för sig en sorglig historia och Lillen var riktigt ledsen och lilla mamman fick trösta. Han var inte nöjd med att de tvingar på honom en massa sorgliga saker och frågade mig vem som hade kommit på det där ledsamma. Det är ju en barnfilm mamma, då ska det väl inte vara så mycket sorg. Vad svarar man på det? Livet är ju tyvärr så sorgligt ibland. Sen direkt på detta så börjar han älta mitt liv och att det är synd om mig...bla..bla...bla...Han undrar hur jag ändå kan vara glad och skratta när jag inte har några föräldrar. Och det är sant, jag undrar också hur människan är funtad, att man kan fortsätta med sitt liv fastän man mist de käraste man hade...Det kan jag inte svara på, tyvärr.