.

Nu finns jag på Wordpress också. Hoppas verkligen att alla ni som brukar titta in till mig här också kommer att göra det på min nya blogg.

Den är under uppbyggnad och inte riktigt klar, men välkomna ändå!

Anna på Wordpress

Jag har alltid varit rädd när det åskar. Det blev inte bättre för några år sedan då åskan slog ner i en grannes tall och stora vedklyven flög över tomterna och krossade rutor i villorna. Det var riktigt läskigt.

I kväll skyndade jag mig hem från jobbet för att hinna med en efterlängtad långpromenad i det underbart varma vädret. Jag såg dock att det var lite mörkt vid horisonten och en molande huvudvärk skvallrade om att det skulle kunna bli åska fram på kvällen.

När jag var längst upp på höjden så sa det bara pang samtidigt som himlen öppnade sig och ut vällde både hagel och regn. Det sista jag sa till maken innan jag gick var att om det blir åska så sätter du dig i bilen med en gång och hämtar upp mig. Men allt gick så snabbt och rätt som det var så befann jag mig mitt i ovädret.

Usch, vad otäckt det var! Jag sprang hela vägen hem. Egentligen skulle jag inte få börja jogga förrän nästa vecka med tanke på operationen. Men i kväll gick det undan!

När jag kommer hem är maken ute och letar efter mig. Vi har sprungit/kört om varandra. Men en räddare i nöden, det är han allt, min kära make!

Min lilla blogg ska försvinna bort i cyberrymden. Poff.....så är flera års nedskrivna tankar och reflektioner över. Även om jag kan tanka med mig information till nästa "ställe" så kommer den aldrig mer att bli sig lik. Det känns lite sorgligt....min blogg är så mycket jag, fast på ett öppet sätt som jag inte alltid kan vara "face to face".

Här kan jag skriva ner sådant som man egentligen inte säger till någon annan. Sådant som jag inte kan klä i muntliga ord, men som det går alldeles utmärkt att skriva ner.

Nåväl, nu är det som det är.

Vart ska ni ta vägen sen? Slutar ni att blogga eller flyttar ni bara till en annan adress?

På med 80-tals kläderna och krulla håret - nu blir det drag!

Underbar låt som kommer gå mycket här hemma i sommar. Jag blir ALDRIG för gammal för lite tunggung....

Om jag fick säga vad jag tycker - så skulle vi flytta ut på landet med en gång! Jag skulle ha massor av katter, en hund, hästar i ett stall på gården, en hönsgård och några mysiga och ulliga får. Föresten - barnen är tokiga i minigrisar så det skulle vi nog ha en också.

Varje morgon skulle jag gå ut i mitt hönshus och plocka varma ägg att koka till frukost. På vägen in i mitt faluröda vackra gamla hus med snickarglädje, skulle jag passa på att dofta på alla blommor som trängdes i rabatterna. Kanske skulle jag plocka några till en bukett att ställa på köksbordet i mitt gamla bonnakök.

När barnen stormat i väg till skolan och maken åkt till jobbet skulle jag ha hela dagen på mig att jobba ute och fixa i mina ägor. Stallet skulle ta en del tid. Jag skulle rida varje dag på mitt trogna gamla kallblod som inte heller han var särskilt äventyrlysten, utan vi tar det i lugn takt och njuter av livet och naturen.

Efter ridturen lägger jag mig i min hängmatta som dinglar mellan två vackra gamla björkar som ståtar i trädgården. Vaknar upp med ett ryck när lantbrevbäraren lämnar dagens post i brevlådan. Sen tar jag mig an landen och rensar frenetiskt en stund tills jag känner mig nöjd. Ser att tomaterna börjat blomma nu.

När barnen kommer hem från skolan så tar dottern också en ridtur på sitt vackra halvblod och sonen går ut en runda med hunden innan det är dags för fotbollsträning.

Maken lägger beslag på hängmattan när han kommer hem och snarkar snart ljudligt.

''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''

Nämnde jag miljonvinsten på Lotto också? Den som ska göra allt detta möjligt:-)

Jag är farlig för mig själv när jag vältrar mig i självömkan och tycker synd om mig själv. På gränsen till självdestruktiv....vill inte hamna i detta negativa träsk av "tycka synd om mig själv - hormoner"

Så jag tar ett djupt andetag (har jag lärt mig på yogan) och riktar blicken framåt, uppåt. Ser mig omkring ordentligt. Ser träden som lutar av vinden utanför min härliga altan. Sätter på Jennifer Lopez "On the floor" och känner hur det rycker i benen av danslust. Skiter i att jag inte kan röra mig utan att se gravid ut p.g.a av min nyopererade mage. Tänker i stället på hur jag dansade till denna låt på min fest, hur kroppen svängde och rörde sig till takten av denna härliga musik.

Om några veckor är jag tillbaka på dansgolvet, på löparrundan mer sugen på att svettas än någonsin.

Vänta bara...........

Nej föresten - massor av självömkan behöver jag! Mängder av negativa vibbar strömmar genom min kropp just nu.

Förra veckan - en ärtig atlet som äter bra och tar härliga löparrundor varannan dag. Mår som en prinsessa och har massor med ork.

Nu - nyopererad, ont överallt, på liphumör, orkar ingenting, får inte anstränga mig på fyra veckor, har ingen aptit och känner mig allmänt nere.

Bara att skriva detta får mig att lipa igen....

Jag äter inte bröd längre. I stället tar jag detta goda mellanmål varje dag. Magen mår mycket bättre av det än av en smörgås.

1 dl keso

½ skalat äpple i bitar

5 halvor valnötter, hackade i små bitar

Rör i hop och pudra över lite kanel. Bra både för förbränningen och smaken:-)

LYCKA!!!!

Den som inte tror att yoga är fysiskt - ta och tänk om!

Benen skakade efter dagens pass på mattan. Då är jag ändå bara nybörjare. Mina "vanliga" muskler som jag använder när jag joggar är inte samma som jag använder när jag yogar. Det märkts klart och tydligt i kväll. Jisses, om jag fortsätter med yogan så kommer jag bli lika vig som en cirkusprinsessa.

Men det tog inte lång tid förrän jag märkte en skillnad i kroppen. En smidighet och medvetenhet som inte fanns där innan. Jag är lång och rak i ryggen, men nu känner jag mig om möjligt ännu rakare och ännu längre. Inte mig emot för jag njuter av känslan.

En tanke som jag ideligen återkommer till är - varför väntade jag så länge med att börja yoga?

Det blev inte som jag tänkt mig i helgen. Maken blev sjuk och alla planer fick ändras efter bästa förmåga.

När någon inte mår bra så blir allt annat så futtigt. Har ni tänkt på det? Vad snabbt man omväderar det som sker runt omkring. Festen kändes inte viktig. Jobbet kan vänta. Det räcker med att ha sina älskade omkring sig. Det är det viktigaste. Tryggheten i sin familj. Den betyder allt för mig.

Utan min familj blir jag till luft....jag är mamma till mina barn. Maka till min man. Ändå en egen personlighet med egna krav. Men jag behöver alla bitarna för att känna mig hel.

Massage, kaffe i solen, ljuvlig promenad, lunch i solen, kaffe i solen bredvid ridbanan, hämtpizza i kväll.......i den ordningen:-)

Morgondagen bjuder på våreld och frisk luft hela dagen. Söndagen går åt till att inhandla rekvisita inför kommande fest.

Just nu känns livet som före och efter festen. Jag delar in tankar och göranden i två olika avsnitt. Efter festen inbillar jag mig att jag kommer att ha all tid i världen....vet inte vem jag försöker lura:-)

Jag har motionerat i dagarna tre nu. I fredags var jag ute och gick i ca. 1 mil utan några bekymmer alls. Höll ett snabbt och jämnt tempo. Men igår kväll när jag och dottern var ute och sprang så kändes det som om jag skulle flåsa ut lungorna ur kroppen. Kunde knappt prata medan jag sprang. Kände mig som en flodhäst som rymt från zoo. Ingen rolig känsla alls.

Fick en idé i dag och ca. 1 ½ timma innan jag skulle ut och springa tog jag en tablett med Rosenrot. Jag vet att tanken kan flytta berg, men på något sätt tror jag ändå på detta. En ren naturprodukt som sägs ge extra energi och dessutom så ökar den syreupptagningsförmågan. Jag sprang som en gasell i dag (när jag ändå är inne på zoo-temat....) och jag flåsade knappt alls. Visst är det märkligt!? Jag känner min egen kropp väldigt väl och vet att jag i vanliga fall hade haft en riktigt tung runda i dag med föregåendea dagars motion i benen. Det är därför som jag ofta motionerar varannan dag.

Det är roligt att hitta något förutom kosten som kan tillföra extra energi på ett naturligt sätt.

Skulle kunna lägga mig ner på golvet och skrika som ett barn bara för att få min vilja fram.

Jag vill ha!!!!!!!!!!

Wow!

I dag gjorde vi krigaren. Vilken fantastisk känsla det gav. Andningen, fokus på rörelserna. Jag gick rak i ryggen därifrån med en ny inombords energi.

Underbart!

Jag lever bland människor som jag älskar, och som älskar mig tillbaka. Jag har ett jobb och ett liv. Saker som skänker mig glädje. Jag har friska ben som bär mig ut i naturen och jag kan åka dit jag vill när jag vill. Mina barn har vänner och intressen. Jag har mat för dagen och råd att köpa nya kläder om andan faller få. Jag har ett hus och en underbar trädgård. En altan med fina möbler där jag kan sitta i kvällssolen med en kopp kaffe och njuta. Jag får läsa de böcker jag vill. Säga vad jag tycker utan att bli förtryckt. Jag har en röst att göra hörd om jag vill. Om tystnaden känns bättre kan jag välja den. Jag kan åka på semester varje år. Handlar den mat jag vill ha och inte bara den billigaste. Varje månad får jag en lön. Jag får promenera precis vart jag vill. Jogga en tur när jag har lust. Naturen ett stenkast bort. Blommor i trädgården. De mest underbara ungar som finns. En man som jag älskar. Jag kan höra koltrasten spela på våren och sommaren. Kan se min katt jaga möss utanför huset och stolt lägga fångsten på trappan. Jag har råd att renovera mitt hus och köpa nya möbler. Jag kan uppmuntra mina barn i deras skolarbete. Jag äter mig mätt varje dag. Har en egen säng att sova i. Jag kan känna det sommargröna gräset mot mina bara fötter. Hänga ut min tvätt att torka för vinden. Jag har någon att krama och prata med om jag behöver. Någon som lyssnar och bryr sig om.

Skinnjackan jag ville ha är nu inköpt! Den kändes helt rätt trots mina snart 40 år:-) Men säg den glädje som varar länge (måste vara en pessimist som uppfunnit det uttrycket...). Kom just på att den stora festen närmar sig med stormsteg. Då måste jag ju ha något nytt att ta på mig. Så en ny runda på stan måste inplaneras....utöver alla andra rundor som vi måste göra innan festen. Det är mycket att tänka på, men det är riktigt roligt å andra sidan.

De flesta bitar har fallit på plats nu, men den största och svåraste utmaningen är att hitta uppdrag till de tre olika lagen som vi ska ha. Vad i herrans namn ska de få hitta på? Inga lekar, utan uppdrag att genomföra i sann laganda. Har googlat massor om detta, men inte hittat något som känns rätt. Ja, det löser sig väl till slut.

Bara jag kommer på vad jag ska ha på mig så blir jag lugn.... ;-)

Lite pirrig i magen klev jag in i lokalerna härom kvällen för att vara med om mitt första yoga-pass någonsin. Ännu mer pirrig blev jag när jag väl satt där på min matta, men snart så spred sig ett lugn inombords och jag kände att nu har jag hittat rätt. Tanken bakom varje rörelse (asanas) är så total och så naturlig att man blir alldeles salig inombords. Varje andetag fyller dig med ny kraft och för dig genom rörelserna på ett mjukt och följsamt sätt.

Att benen skakar och kroppen knakar glömmer man ganska snabbt. Det kommer gå åt många timmar på mattan innan rörelserna sitter som de ska. Men känslan av välbefinnande fanns där hela tiden. Att detta kommer ge så mycket tillbaka.

Fortsättning följer....!

Efter en dag vid ugnen, bakandes bullar inför kommande kalas nästa vecka, så känner jag mig nu ganska redo att svida om till illaluktande joggingkläder och ge mig ut i duggregnet. Träningsvärken sedan rundan i fredags dröjer sig kvar, främst i låren, och jag misstänker att det blir ganska tungt i benen i dag. Har inte riktigt hittat en bra "flow" i stegen. Men det kommer....

Bara jag slipper röra på min högra armbåde för mycket så är jag nöjd. Klumpig som jag är råkade jag slå i armbågen mitt på det där stället där man är extra känslig och där det gör så in i h-vete ont att slå sig. Tog ca. 10 sekunder innan jag kände att om jag inte lägger mig ner pladask nu så svimmar jag. Inte första gången i mitt liv om jag säger så. Pinsamt, men sant. Om jag skär mig på en kniv - svimläge. Om jag slår mig ordentligt - svimläge. Om jag har magsjuka och mår illa - svimläge. Jag kan alltid hitta en anledning att svimma, kort och gott. Och jag gör det också! Har vaknat upp många gånger och tittat upp i oroliga ansikten över mig.

Sådan är jag!

Har sprungit ut och in ur affärer nu på förmiddagen och letat efter en vårjacka.

Helt plötsligt känner jag att jag faktiskt ska fylla 40 snart. Jag är livrädd för att köpa något som ser tantigt ut, eller något som ser alldeles för ungt ut så att det verkar desperat. Jag som alltid haft min egen stil och alltid känt att jag trivs i det som jag tar på mig. Nu känns allt fel.

Efter ett idogt provande har nu jag och mitt ego enats om en svart skinnjacka av kortare modell. Då ser jag väl varken för gammal eller för ung ut? Nu återstår bara det svåraste - att hitta just den jackan som jag vill ha!