Vem behöver ett hjärta/njure, lever, lunga när man är död? Anmäl dig till donationsregistret!

Angel/Diabla ville veta mer om hur det gick till när jag donerade en njure till min fru ...så här kommer den historien.
För nästan exakt tre år sedan, i slutet av januari 2006, donerade jag en av mina njurar till min dåvarande sambo, sedemera fru. Hon hade en medfödd defekt på njurarna och hon fick en av sin pappas njurar när hon var nio år gammal.
Och den fungerade alldeles utmärkt - med hjälp av tung medicinering mot avstötning naturligtvis. Så gjorde den också när vi träffades för lite mer än elva år sedan.
Men jag kände naturligtvis till att hon en dag skulle bli sjuk igen. Och för ungefär åtta-nio sedan så började hennes värden att bli allt sämre igen. Hennes pappas njure tappade allt mer i kapacitet, förmodligen skadad av den tunga medicineringen.
Och för fyra-fem år sedan så gick det inte längre, utan hon blev tvungen att gå i dialysbehandling. Och det är knappast någon särskilt trevlig behandling. Hon fick en så kallad shunt inopererad i kroppen och med den kopplades hon upp mot en dialysapparat vars uppgift i stort sett är den samma som en fungerande njures. Att rena blodet från gifter och slaggprodukter. Bland annat.
Behandlingen är oerhört slitsam och min sambo klarade inte av att jobba under den här tiden.
Och eftersom att väntelistan på nekronjurar (organ från avlidna) är så pass lång, så började vi titta på andra alterantiv. När hon var barn så passade både hennes pappa och mamma som donatorer, så nu inleddes det en utredning på om mamman fortfarande var en lämplig donator. Men efter flera månaders utdragen utredning så visade det sig att Marie utvecklat alldeles för många antikroppar för att just hennes mamma skulle passa som donator.
När man lever ihop och har gjort det så länge som vi hade, så var det egentligen inget svårt val. Ska jag vara ärlig så var det till och med något av en egoistisk handling. Jag avskydde att se henne må så här dåligt och kunde gjort vad som helst för att hon skulle må bra igen. Så på vinst och förlust så bad jag läkarna att utreda om min njure passade bättre.
Och efter tio månader så visade det sig att så faktiskt var fallet. Min njure passade alldeles utmärkt. Och det som är det fantastiska i det här var att hon och jag har två helt skilda blodgrupper. Men Huddinge sjukhus är det enda sjukhus i hela världen som genomför organtransplantationer över blodgrupperna. Åtminstone var det så för tre år sedan.
Det var en fantastiskt lycklig dag när vi fick reda på att vi skulle kunna genomföra operationen. Så den 20:e januari 2006 så var det äntligen dags.
Marie hade åkt upp till sjukhuset två veckor tidigare för att på något sätt rena blodet på antikroppar och förbereda den på den nya organet. Fråga mig inte hur ....
Jag kom upp på dagen innan operationen och gick igenom proceduren med läkare och fick skriva på diverse juridiska avtal (att jag avsa mig rätten till njuren så fort den avlägsnats från min kropp, etc)
Den natten blev det inte många timmars sömn. Inte för att jag var särskilt nervös, det kändes snarare som natten före julafton i barndomen.
Tidigt på morgonen så rullade de först iväg Marie. Jag fick passa på att duscha och tvätta mig i något speciellt operationsschampoo och någon halvtimme senare var det dags för mig att rullas ner till operationssalen.
Innan jag sövdes så bad jag en sjuksköterska att ta lite bilder från operationen. Ja, jag vet. Riktigt sjukt! Haha.
Sedan sövdes jag ner.
Vad som hände och hur jag kände när jag väl vakande upp igen fem timmar senare går inte att beskriva. När jag rullades in i operationssalen var jag fullt frisk och pigg, men när jag vaknade igen så var jag dödssjuk. Det var en otrolig chock både för kroppen och psyket. Fullproppad med droger av alla de slag fick jag ligga kvar några timmar på uppvaket innan jag rullades upp på avdelningen igen.
Uppkopplad mot diverse apparater, bland annat en morfinpump (tack gode gud för den), så låg jag utslagen i ett halvsovande tillstånd. Marie låg i eget rum. Vi fick inte bo i samma rum de första dagarna efter operationen. På natten efter operationen fick jag veta att Marie drabbats av svåra magsmärtor och att njuren höll på att lägga av.
Så hon skickades i blixtfart ner till operation igen. Och den ångesten jag hade då var nog det absolut värsta jag varit med om. Skulle allt gå åt helvete? Skulle njuren lägga av? Skulle hon dö?
Inga tabletter eller annat hjälpte mot den dödsångest jag kände då, snarare blev det ännu värre. Så jag bad sjuksköterskan att ringa efter sjukhusprästen.
Och vilken fantastisk kvinna! Hon satt vid min sida, höll mig i handen, och lyssnade oavbrutet i fem timmar. Hon var min räddande ängel just vid det tillfället.
Och då, mitt i denna stora ångest, så slöt jag tyst ett avtal med Gud. "Räddar du Marie och njuren, så lovar jag att ge dig en ordentlig chans". Det var mitt löfte.  Något som jag hittills inte hållit, men samvetet gnager sig in till benet och jag vet att någon gång ska jag hålla mitt löfte.
Marie överlevde. Njuren klarade sig. Det tillstötte fler komplikationer, både för henne och mig under de närmaste veckorna. Jag fick vara kvar i två veckor och Marie i en hel månad.
Personalen var fantastisk. Men. På något sätt så kändes det som om de tappade intresset för mig som donator så fort som njuren var ute ur kroppen. Jag blev aldrig erbjuden någon samtalshjälp hos kurator eller liknande. Vilket jag så här i efterhand ser att jag verkligen hade behövt.
Jag mådde uselt, både fysiskt och psykiskt i flera månader efteråt och var sjukskriven fram till den 1 maj.
Idag mår jag bra och får genomgå en gratis och grundlig hälsokontroll en gång om året. Mina njurvärden är något högre än normalt, men fullt tillräckliga. När man har två njurar så går de på cirka 50 procents kapacitet var. När du blir av med en så ökar kapaciteten i den kvarvarande njuren till cirka 75.
Titt som tätt hörs det röster om att levande njurdonatorer bör få en ekonomisk ersättning av staten. Så är det i vissa andra länder. Överläkaren vid njurkliniken på Huddinge sjukhus, skrev i en debattartikel i DN för några år sedan att han anser att alla njurdonatorer bör få en halv miljon i ersättning av staten. På varje lyckad njurdonation så sparar staten nämligen i genomsnitt fem miljoner kronor.
Jag vet inte om en ekonomisk ersättning vore någon bra idé, det var inte därför jag gjorde det här. Men. Jag vet att många donatorer, liksom jag, känner sig bortglömda och ointressanta.
Mitt förslag är att samtliga donatorer ska erbjudas fri sjukvård resten av livet. Det hade varit ett utmärkt tecken på uppskattning.

Många njursjuka har inte anhöriga som vill eller passar som donatorer. Och väntelistan för nekroorgan är som sagt otroligt lång. Fler borde se till att få tummen ur och anmäla sig till donationsregistret.

http://www.donationsradet.se