Besök vid Kahn Market

Skrivet 23/5-09

Har varit ute på shoppingtur idag också. Idag besökte vi Khan Market som också är en marknad för de som har pengar. Här finns, förutom kläder, inredning, leksaker och elektronik, även matvarubutiker som säljer sådant som inte går att få tag på någon annanstans, importerade varor från hela världen. På grund av detta är Khan Market populärt bland diplomater och andra utlänningar som är bosatta i Delhi. Själva omårdet är slitet och ser inte alls inbjudande ut, men parkeringsplatsen som är överfylld av stora blanka bilar (alla i någon nyans av silver) och alla människor i dyra kläder skvallrar om att det här inte är vilken marknad som helst. Jag ock Pinku tog oss till Khan Market för att jag ville besöka Anokhi-butiken ( http://www.anokhi.com/ ). Anokhi är ett indiskt klädmärke som härstammar från Jaipur i Rajahstan och de gör underbara kläder. 
Efter frukost på Subway tog vi oss till Anokhi. Innan vi gick in fick jag lova mig själv att bara köpa en grej och jag lyckades hålla detta löfte även om jag lätt hade kunnat köpa 50 klädesplagg. Nu blev det en lång tunika i lila med blommönster. Jättefin!
Efter Anokhi gick vi ett varv runt marknaden och tittade in i en butik tillhörande ett annat stort indiskt märke: Fabindia (http://www.fabindia.com/ ). Där inne köpte jag ett klädesplagg och några armband och när jag skulle betala fick jag uppleva ett väldigt omständigt tillvägagångssätt. Vid smyckesavdelningen jobbade en kvinna som plockade fram de armband jag ville ha och skrev ner priser och summa på en nota. Sedan gav hon notan till mig och skickade mig till kassan för att betala. Armbanden stannade hos henne tills jag hade betalat. Jag gick till kassan och lämnade över notan samt klänningen jag skulle köpa. Allt slogs in i kassaapparaten och ett kvitto i tre exemplar skrevs ut. Kassören plockade fram en stämpel och stämplade kvittona plus den inlämnade notan. Sedan gavs två kvitton till mig och klänningen skickades vidare till en annan disk.
Jag tog nota och kvitton och gick till smyckeskvinnan. Hon tog emot kvitton och nota, plockade fram en stämpel, stämplade och signerade innan hon lämnade över armband och papper till mig. Sedan fick jag gå till disken vid utgången där en vakt kollade på mina kvitton, sade till mannen bakom disken att ge mig klänningen jag köpt och sedan stämplade kvittona ännu en gång. Han behöll ett kvitto och armbandsnotan och den sista återstående kvittoremsan (nu översållad med stämplar) fick jag behålla. Den fick jag sedan visa upp för butikens dörrvakt innan jag kunde gå ut.
Jag har varit med om omständiga betalningsförfaranden här i Indien förut, men aldrig som detta. Det påminde mig lite om när jag skulle skriva in mig vid universitetet för 3 år sedan ( http://www.indien.nu/berattelser/berattelse22/1/ ) , men på Fabindia slapp jag ju i alla fall att göra ett HIV-test.
Jag tror att allt det här krånglet är ett sätt att skapa extra arbetstillfällen och jag tycker att det är rätt underhållande, men om man har bråttom måste det vara outhärdligt.