all the way out

Ett tänkvärt citat - "DU KAN INTE HÄRSKA ÖVER ETT HELT LAND OM DU INTE KAN HÄRSKA ÖVER DITT SAMVETE"

Sista dagen för remissvaren skulle vara hos regeringen söndag den 15maj-2011. Jag hade ju skickat in ett svar och sagt det jag tyckte. På fredag innan söndag fick jag ett telefonsamtal från en reporter som vill komma och prata lite med mig om mitt remisssvar. Alla remissvar är offentlig handling. 

Jag har varit trött och inte riktigt orkat med det här att skriva blogg efter det..Men det finns en del skivet på min andra blogg placeofpower

Jag kommer att fortsätt skriva ibland på bloggen placeofpower - Letar efter en ny blogg på något annat ställe. Troligen blir det passagen.

Jag har hunnit fundera en del. Är väl inte helt nöjd med utredningen. Den tar framför allt för lång tid. Hur mycket ytterligare tid måste människor lägga ner, som väntat i hela sitt liv. Det är inte okey!
Jag beslutade mig för igår att haka på möjligheten att få yttra mig en gång till. Jag skrev ett remissvar igår. Inte för att jag kan slänga mig med en massa konstiga ord och termer. Utan jag har använt mig av den svenska som jag förstår och använder till vardags.

Att yttra sig kan man göra ända till den 15 maj "remisssvar". Som jag kan förstå så kan även privat personer göra det. Så varför inte!?

Här mitt remissvar.
17/4-11

Remissvar - Statens offentliga utredningar (SOU)
Utredningen om
vanvård i den sociala barnavården

Ensam i världen? utan rötter

Dålig livskvalite

Förlorad inkomst pågrund av förlorad skolgång / utbildning - skadestånd

250.000:- är väl en årsinkomst för en vanlig arbetare, en månadsinkomst för en politiker!? Det rör sig inte om mycket pengar för den som fått sitt liv förstört, den som blivit misshandlad, våldtagen, kränkt och spottad på, förlorat skol och arbets möjligheter, den som varit med om olyckor i sina fosterhem, olyckor som fört "men" med sig för resten av livet. Arbetsmöjligheter är ju detsamma som inkomst. Många har säkert förlorat möjligheten till inkomst och då en inkomst på minst 250.000:- om året, förlorat denna möjlighet på grund av fosterhems placeringar och dylikt. För att politiker och myndighetspersoner inte tagit sitt ansvar och brytt sig. Inte slutfört det dom lagt sig i och åtagit sig. Utan när det passat dom bara skitit i hur det gått för det lilla barnet!
Detta ointresse från myndighetspersoner har tyvärr upprepat sig ytterligare vid utredningen "Utredningen om vanvård i den sociala barnavården" om tidigare ointresse och slarv från myndighetspersoner. Det är oerhört skrämmande att åter igen bli utsatt för detta ointresse.  Min förhoppning var när jag äntligen tagit modet till mig, när jag kände ett litet hopp och tro på att nu äntligen blir det rätt, men så blev det ju inte.

När utredningen var klar så gick jag därifrån i den tron att jag blivit tagen på allvar, att min berättelse var av intresse. Självklart så trodde jag på det, trodde som så många gånger tidigare. Det skrevs och spelades in band under interjuven, så inget borde ju kunna bli fel! Men det blev fel. Jag blev tillskickad mig en lunta papper efter ett tag som jag skulle godkänna, jag godkände! Insåg väldigt snabbt att det inte fanns något intresse från de personer som interjuvat mig. Det fanns en del felaktigheter i de papper jag blivit tillskickad mig. Det fanns saker jag aldrig sagt. Det kändes tungt och bortkastat på något sätt. Min egen känsla av besvikelse över att det åter igen saknades uppgifter i det jag berättat. Vissa saker hade förändrats i det jag berättat. Men banden då som spelades in? Lyssnade dom aldrig på dem? Det kan dom inte ha gjort! Myndigheterna hade lovat att ta fram viktiga handlingar som berörde mig, men inget sådant gjordes.

Inkompetenta och ointresserade socialarbetare ödelägger liv.  "LIVSAVGÖRANDE. Socialtjänstens utredning kan vara livsavgörande – den kan exempelvis leda till att man förlorar vårdnaden om sitt barn. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det därför helt oacceptabelt att felaktiga uppgifter presenteras eller att uppgifter utelämnas".  Om man inte längre kan lägga fullt engagemang och ge positiv energi till människor som har svåra problem ska man byta arbete.

Det borde lagstiftas att man är personligt ansvarig vid sådana här felaktigheter. Som det är nu så kan det bara slarvas undan, någon annan för stå för felaktigheterna. Så vad spelar det för roll? Mentaliteten verkar vara sådan "ansvarslös", man behöver inte göra sitt bästa eller bry sig.

Många berättar om att de inte förstått varför de har ryckts upp ur sina sammanhang, hur de har skiljts från sina syskon, kamrater och anhöriga. Det har inte funnits någon där som förklarat för dem. De har inte fått veta varför, för hur lång tid, eller vad som kommer att hända.”

Att ta ut sina papper från det sociala..det tycker jag man ska göra,  det har man rättighet att få göra. De enda rötterna många av oss,  är just de papperen från myndigheterna. Helst bör sådana här handlingar gås igenom tillsammans med den berörda personen och någon myndighetsperson. Fel kan kanske tillrättaläggas, den berörda personen kan kanske få lite förståels av vad som hänt.  Det här är ju ett sätt att göra en uppföljning visa intresse på det man tidigare gjorde som myndighetsperson. Lagts sig i andra människors liv och åtagit sig rollen av ansvar. Det är viktigt för den berörd personens del, viktigt att få klarthet och förståelse, viktigt för livskvaliten. För att kunna gå vidare i livet.

När jag omhändertogs så omhändertogs mina tre syskon samtidigt. Det var ett oerhört trauma. Vi särades åt vi fyra syskon som hade varit tillsammans i vått och torrt. Jag förstod inte hur allvarligt det egentligen blev för mina syskon. Men det blev det. Många år senare 2005 besökte jag min födelsestad, jag och min ena bror åkte på kvällen för att titta på det gamla barnhemmet "solgläntan" i Sundsvall. Det gjorde mig oerhört bestört och förfärad när min bror säger "vet du syrran - vi såg dig som vår mamma". Det som alltså hände när vi särades åt av myndigheterna var att mina små bröder förlorade sin trygghet, den som dom såg som den som vårdade dem. Jag själv förlorade dem jag tog hand om och skyddade.

Syskon bör inte skiljas / säras vid ett omhändertagande, många gånger är det de enda som återstår för barnen.

Det är också viktigt att barnet för möjlighet att träffa sina föräldar även om de blivit omhändertagna.

Ett fosterhem bör kontrolleras innan ett barn får placeras där, kontrolleras i polisregister och dylikt.

Ett fosterhem bör gå med på oplanerade besök från myndigheter. Det är ett måste. Barnet måste få tillgång till någon person utanför fosterhemmet som det kan prata med, en person som bara bryr sig om just det, det bör vara samma person hela tiden.

Byte av skola för ett barn kan bli mycket olyckligt

samhörighet - mobbing - skola - utanförskap

På mindre orter känner oftast barnen varandra sedan de varit små, rätt som det är kommer det in en nykomling som de inte känner eller vet något om, de har ingen samhörighet,  ofta pratas det vid kaffeborden i sådana här byhålor. Alla känner alla och det stora samtalsämnet blir den här nykomlingen. De vuxna är inte så noga med vad de säger även om barnen hör på. Vuxna kan tillochmed förbjuda sina barn att leka med det placerade barnet. Det som händer är att det placerade barnet hamnar utanför, får inte vara med, de andra barnen tisslar och tasslar i det placerade barnets närhet,  blir mobbat .m.m.  Så det vore ju bra om det berörda barnet slapp byta skola.

Dålig livskvalite går nog ofta i arv till barnen. Så misstaget myndigheterna gjorde återspeglar sig troligen långt in i framtiden.

Skadeståndet bör gå i arv till den drabbade personens barn om personen hunnit avlida innan skadeståndet betalats ut. Tyvärr har ju hela utredningen dragit ut på tiden och en del felaktigheter gjorts, besvikelsen har väl blivit så stor hos vissa så de inte orkat mer, utan avlidit. Det kommer ju att bli mycket svårt för en person som avlidit att ansöka om skadeståndet. Så dennes barn bör kunna ansöka om det istället.

Och man ska kanske inte glömma att barn inte är dumma - klokare än vad vuxna tror.

Det här kanske inte hör hit? Men något som fick mig mycket obehagligt berörd.
Jag besökte en pub för att äta en pizza, framför mig sitter en ung mamma med sitt barn, en pojke på ca 3år. De äter också pizza. Kyparen kommer med det de beställt in för att dricka. Pojken en läsk, mamman en stor stark öl. När mamman lyfter sitt glas så säger pojken - Mamma! drick inte den där!

För barnes skull borde det i lag förbjudas att barn får följa med in på sådana ställen som har spriträttigheter, eller att personalen inte får servera alkohol till människor som har barn med sig.
Barn borde inte heller få följa med in på systembolaget.

Jag ser det hela tiden hur människor tar med sina små barn för att supa, jag har sett små barn gå mellan borden och tigt öl av människor, jag har sett små barn fulla. Jag har sett hur vuxna lastar sina barnvagnar fulla av sprit.

Och det här är i allra högsta grad politikernas / myndigheternas fel att människor kan droga ner sig och missköta sitt liv och sina barn. Staten tjänar pengar på andras olycka. Och ett visst ansvar bör ju tas för det. Ingen tillgång ingen efterfrågan.

Socialdepartementet
Upprättelseutredningen
Socialdepartementet
Socialdepartementet Fredsgatan 8 103 33 StockholmTelefon 08-405 10 00Fax 08-723 11 91

Upprättelseutredningen överlämnas till Maria Larsson - Webbutsändning 10 februari 2011, klockan 15:30 Socialdepartementet - Upprättelseutredningen

Utredningen om vanvård i den sociala barnavården, S 2006:05

Statens offentliga utredningar (SOU)
Ladda ner     * Barnen som samhället svek, SOU 2011:9 - - åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården

Jag var väl rätt så naiv om jag trodde att allt skulle bli bra efter det att staten gjort sin utredning, att det skulle få ett bra slut.

Men så blev det inte! Jag tror inte många idag som varit med i utredningen, de som låtit andra få insyn i deras liv - jag tror inte de är speciellt glada idag .Många har under stor tvekan och rädsla låtit sig intervjuvas av de statliga representanterna.

Stora ord har sagts!? Men tydligen väldigt tomma! Ytterligare ett brev, men inget avslut! Det dras ut på tiden med banala frågor och och obetydliga saker?

Jag kan idag inte känna det som att min medverkan tagits på allvar, att det haft någon som helst betydelse.

Vad är av vikt för utredarna? Vad vill dom ha? Varför fördröja och plåga människor som redan innan är plågade. Men jag ska ju för guds skull inte glömma de stödsamtal de erbjöd efter interjuven. Det var några samtal med utbildade personer inom detta område "förbundet S.t Lukas"

Dom här samtalen! Hur många orkade gå dit utav de som orkat och tordats låtit sig interjuvas? Inte så många tror jag! Vad har de för betydelse i sammanhanget? Var det allt? Tror de statliga representanterna att dessa samtal ska lindra såren, att allt är borta med det?

No way! Så är det ju inte! Jag väntar ännu på en upprättelse och har inte glömt något i barndomen och vad det har dragit med sig, det får jag leva med i resten av mitt liv - Det som de styrande bestämde till mig som barn!

Jag fick ett brev från staten i veckan!? Ett svek till från politikerna, en kränkning till från staten!

Vanvård i social barnavård under 1900-talet - Upprättelseutredningen överlämnas till Maria Larsson

Utredningen om vanvård i den sociala barnavården drar ut på tiden?  

Det har sagts mycket under tidens gång av de som hållit på med den här utredningen - bara ett litet axplock av det som sagts:

Vad ska jag säga då? Ett tänkvärt citat - "DU KAN INTE HÄRSKA ÖVER ETT HELT LAND OM DU INTE KAN HÄRSKA ÖVER DITT SAMVETE"

Nu är det bara att fortsätta att skriva. Dagen är förstörd som så många andra dagar. Jag har iallafall blivit på det klara med att jag inte är udda eller konstig på något sätt. Tänk vad många som sagt att det är väl bara att glömma och gå vidare. Men så lätt var det inte. Precis som andra säger som haft en traumatisk barndom "det är som en film som spelas upp gång på gång i huvudet". Det behövs inte så mycket, så snurrar filmen igång.

Stödsamtal hade man ju kunnat fått, men till vilken nytta då? Slutar filmen då? Är allt glömt då? Blir jag lycklig då? Jag som sökt lyckan hela livet, jag har inte hittat den ännu. Har inte riktigt förstått varför den inte vill komma till mig. Nu förstår jag ju att den aldrig kommer att göra det, så jag kan sluta leta och se sanningen. Min lycka las i sank redan som barn.

Alla dagar får inte bli så här! Det finns saker man måste få gjort och idag funkar det inte. Jag har försökt lirka med mig själv flera gånger nu under dagen, men det vill sig inte! Jag har saker att göra som borde vara roligt, det skulle vara det för någon annan. Men ingen glädje, lycka eller tillfredställelse infinner sig. Jävla skit!

Jag hittade något ute på nätet. Jag tar med det. Det är bara en liten bit av sanningen. Jag blir förbannad, ja riktigt förbannad. Här tas det upp hur fosterföräldrar .m.m. har misskött sina fosterbarn. Men inte på ett enda ställe har framkommit om alla missar socialtanterna och farbröder gjort. Alla deras fel, alla deras lögner och felskrivningar i rapporter. Sånt höll dom på med "sociala" när jag var liten. Rena lögner. Dom hittade på sin egna lilla storry, utan att bry sig hur det skulle drabba den lilla ungen i resten av dens liv.  Dom har suttit och lyft sin lön och skitit i resten. På mindre ställen var det ju så att alla kände alla. Så självklart så höll ju barnavårdsnämden mina fosterföräldrar bakom ryggen. Små ställen ska man akta sig för. Mycket inavel, alla är släkt med varandra. Klart locket läggs på. Till och med lärarna ljög i sina rapporter .... då är det illa! Vilka jävla människor!

Här det jag hittade på nätet

Utredningen om vanvård i den sociala barnavården

Att bli intervjuad av statliga utredare om övergrepp och vanvård i barndomen kan vara en befrielse för gamla foster- och barnhemsbarn. Äntligen någon som tror på dem. Dessutom vill många bidra till att dagens barn inte drabbas på samma sätt, enligt utredaren Göran Johansson.

Fakta
”Flera av intervjupersonerna berättar hur de blivit slagna, i ansiktet, på kroppen, med eller utan kläder. De har slagits med sopkvastar, mattpiskare, kedjor, galgar, piskor, brädor eller med händerna.” ”Många har berättat att de tvingats anpassa sig till ­meningslösa regler, blivit nypta, fått kroppsdelar ­omvridna, blivit dragna i håret, hånade och sparkade, kastade upp i luften för att ramla fritt mot golvet, sparkade nerför trappor, fått sina ägodelar och leksaker förstörda som straff för någon förseelse.” ”Det finns exempel på hur barn har blivit spottade på, inlåsta i garderober, toaletter, pannrum, utelåsta i snön, med nedkissade kläder, fått stryk och blivit ­hånade för sängvätning, tvingats äta upp uppspydd mat, tvingats titta på när småsyskon blivit plågade. Barn har också blivit hotade med skjutvapen, med knivar, har hållits utanför fönster på hög höjd.”

”Flera berättar att de som barn blivit tafsade på, tvingats utföra sexuella handlingar på fostermor, fosterfar, institutionsföreståndaren, annan personal, blivit våldtagna sedan späd ålder, inte en gång utan systematiskt och upprepat.”

”Många berättar om att de inte förstått varför de har ryckts upp ur sina sammanhang, hur de har skiljts från sina syskon, kamrater och anhöriga. Det har inte funnits någon där som förklarat för dem. De har inte fått veta varför, för hur lång tid, eller vad som kommer att hända.”

Utdrag ur delrapport 1 från Utredningen om vanvård i den sociala barnavården, augusti 2007.

–Vad gör människor till torterare? Det var ju vanliga svenska fosterfamiljer och många hade en stark ställning på bygden men bakom fasaden förekom misshandel och sexuellt utnyttjande. Att så många av förövarna var kvinnor är nytt för oss. Det har vi inte läst om i forskning tidigare.

Man måste sätta in händelserna i‑ett historiskt perspektiv. En örfil på 50-talet var inte samma sak som en örfil idag. Först 1979 förbjöds barnaga i Sverige.

– Men det här handlar om värre saker än dåtidens uppfostringsmetoder. Det här var även då brottsliga handlingar.

– Den här typen av övergrepp förföljer en i resten av livet. Många talar om att händelserna spelas upp som en film i huvudet om och om igen.

Jag gick och la mig tidigt igår. Svart under ögonen, det kändes som jag blivit manglad av något. För ovanlighetens skull så somnade jag nog rätt så fort. Om jag drömt något? Det vet jag inte. Fast hjärnan har nog jobbat på högtryck iallafall. Den försöker hela tiden ta fram information, ta fram saker ur det fördolda. Vissa saker ligger ju väldigt långt bak i minnet, en del saker vill inte se sitt ljus, man förtränger det.

Jag hade väl fått i mig en kopp kaffe, rökt en cigg och kollat lite på det som hände igår. Skrivet några rader om det. Tänkte jag skulle göra något annat, så jag tog fram en teckning jag ritade någon gång på 1990-talet. Jag har tummat på teckningen under en tid nu, men lagt ifrån mig den igen? Nu tänkte jag att jag kanske skulle ta itu med den. Och då!!! säger det klick, då ser jag det! Nu tycker jag inte längre att den är så gullig som jag tyckt innan. Mitt i det gulliga och barnsliga finns något riktigt läbbigt. Tänk att jag inte sett det tidigare? Ville väl inte. Det här var mitt smultron ställe, jag älskade naturen som barn, älskade att vara ute i skog och mark. Var jag inte där så ville jag gärna sitta med mina pennor, kritor och papper.

Det jag kommer ihåg sedan jag var väldigt liten var de sagor min mamma berättade. Det var Elsa Beskow bl.a. Tro det eller ej, min mamma trodde på Gud, så lite sånt fick jag med mig i livet från henne. Tur var väl det kanske, hur hade det gått annars?

Tillbaka till teckningen som jag kallar "smultronstället" - Ett smultronställe är ju för de flesta ett ställe där man söker sinnesro och trygghet, att få vara ifred med sig själv. Så borde det ju ha varit även för mig. Den här teckningen döljer många hemligheter sedan min barndom. Jag ser det tydligt nu. Jag fick inte vara ifred på mitt smultronställe, någon / några förstörde det! Dom förstörde min barndom, ungdom och mitt vuxna liv.

Stenen fanns bredvid mitt fosterhem, där satt jag och väntade på min mamma, att hon skulle komma och hämta hem mig. Det var löftet jag hade fått. Skulle bara vara i fosterhemmet ett kort tag.  Jag väntade och väntade, dag ut och dag in, kunde sitta hela dagarna och vänta. Men min mamma kom aldrig och hämtade mig, hon kom aldrig något mera, hon är död nu sedan många år. Så nu har jag slutat vänta!

Titta på träden ... vad liknar dom? Det ena trädet bakom den lilla flickans rygg har ju kamoflerat sig. Det syns tydligt att grenarna är påsatta. Sedan har vi spindelnätet och spindeln som dinglar ner bredvid den lilla flickan. Visst ser väl det trädet ut som en "snopp"? Det gör nog det andra med. Det här var mitt fosterhem det! Här vimlade det av "snoppar" och läbbiga spindlar. Snoppar som förföljt mig resten av livet utan att jag förstått hur mycket det egentligen påverkat mig. Det har legat fördolt för alla. Det som ser så fint och mysigt ut, var inte så mysigt. Bakom fasaden dolde sig något annat.

Jag hade önskat eller jag ska kanske säga så här: - Jag önskar att det skulle bli obligatoriskt i skolorna att barnen fick teckna och måla på frihand, måla det dom själva vill. Om man är observant så kan man utläsa hur barnen har det, hur dom mår, vad som händer runtomkring dem, det som påverkar dem mest och det som gör störst intryck. Det mesta går att utläsa ur konsten, men då måste man få rita och måla på fri hand, inga mallar. Man gör det man känner för!

Den här teckningen hade jag tänkt göra något av, men nu vet jag inte? Får se? Helt plötsligt så fick den en annan innebörd än vad jag tänkt tidigare. Den ser annorlunda ut. En önskedröm som helt plötsligt blev förstörd. Det är väl bara att säga: - Välkommen till verkligheten Stella ! :-)). Det här var min barnvärld, det jag fick lära mig för livet. "Lära för livet"  det har jag hört någonstans!

Jaha! Då var det här också förstört. Tänk att det som hände för snart 50år sedan fortfarande kan förstöra ?! Visst är det väl märkligt? Det hänger på, vill inte släppa taget, precis som en otäck spindel som spinner sitt nät runt en, sen sitter man i smeten, inlindad i en fälla och blir väl snart uppäten av den otäcka spindeln. Vilken envis jäkel som inte vill släppa taget!

Nu har jag tittat på direktsändning "Presentation av delbetänkande om vanvård i den sociala barnavården".  Det är lindrigt att säga att jag inte är tagen. Ändå hade jag stålsatt mig. "haha" trodde jag ja! Tårarna strömmade mest hela tiden. Spänd till tusen på vad utredarna och staten kommit fram till. Vissa önskemål hade jag ju redan vid interjuven. Och kan man tänka sig, lite av det kom med som förslag i en handlingsplan eller om det nu var en lagändring. Mycket som sas lät ju så himla bra. Lilla naiva jag tror till och med på att det är en sanning / sanningar som kommer att infrias!

Jag är helt slut, så den här dagen får gå in i historieboken som den dagen jag bestämde mig för att inte göra något mera resten av dagen. Ärligt! Det finns ingen kraft kvar till det :-)) Nu ska jag bara sitta och häcka i ett hörn tills anfallet gått över. Det var tufft det här. Fast det känns väldigt stort och större kommer det ju att bli. Det står 500 personer till på kö som ska intervjuvas "jäkligt krångligt ord det där. Det är bra att så många kommer att ställa sig bakom den här utredningen. Ju tyngre väger den, ju större plats tar den i historieboken. Förhoppningsvis så stor att den aldrig faller i glömska.

Men ändå men ändå! Det kändes STORT det här! Det måste jag nog säga en gång till... tänk ändå att mitt liv kanske har en betydelse för någon annan stackars människa, då har det ju inte varit helt bortkastat iallafall. JAG HADE EN BETYDELSE, jag var inte en helt värdelös figur, det fanns en mening med mitt liv också!

"Upp till kamp!" Visa var skåpet ska stå! -  så brukar det väl heta?

Kanske kan man rädda några stackars ungar undan ett elände. Inte vill jag att några barn ska behöva ha det som jag haft det. Nä! Det vill jag verkligen inte. Då är det bara att haka på igen då och följa upp resten. För det här ska jag vara med på innan jag kastar in handduken. Absolut! Tänker inte missa historieboken!

Fast jag kunde nog tycka lite synd om statens representanter. Egentligen ska väl inte dom behöva be om ursäkt? Dom har väl inget gjort? Det är nog andra människor som skulle komma med den ursäkten, men många är döda och andra gömmer sig fegt bakom något eller någon. Men inte fan räcker en ursäkt för mig. No way! En ursäkt är för mig ingenting. Det kan man ju slänga ur sig hur lätt som helst, imorgon är den glömd. Nä! Något konkret får det bli. Något man kan ta på! Självklart så är den viktigaste biten att det verkligen görs något för barn som far illa, att det verkligen syns och hörs! Det är en bra ursäkt! Eller gottgörelse om man så vill. Fast det är ju klart, stålar är väl alltid bra om man är fattig som en kyrkråtta, men det får inte komma först.

FÖRST BARNEN! varenda sekund, varenda minut är dyrbar.

Fast jag ska inte glömma att säga att dom som utreder det här gör ett stort och tungt jobb. All heder och ett stort tack till dom från mig iallafall!

Länk: Webbutsändning 14 januari 2010, klockan 15:30
Socialdepartementet
Utredningen om vanvård presenterar sitt delbetänkande "Vanvård i social barnavård under 1900-talet". Delbetänkandet presenteras av den särskilde utredaren Göran Johansson. Vid pressträffen medverkar även äldre- och folkhälsominister Maria Larsson.

Socialdepartementet
Ny utredning om upprättelseprocess
Det är ett stycke mörk historia som presenteras idag.

Regeringen har gjort omfattande insatser för att stärka tillsynen inom den sociala barn- och ungdomsvården och för att stärka barns rättigheter. Och barnskyddsutredningen bereds vidare i regeringskansliet

- Det är av avgörande vikt att se till så att detta inte händer igen. Regeringen har därför genomfört en mängd insatser för att stärka barns rättigheter, säger Maria Larsson.

Regeringens insatser för att stärka barns rättigheter

Lagändringar 1 april 2008 i Socialtjänstlagen (SoL) och Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
- barn och unga har rätt till information och rätt att få sin inställning dokumenterad
- för barn och unga i familjehem/institution ska en genomförandeplan upprättas
- tydligare ansvar för socialnämnden att tillgodose behov av stöd och hjälp efter en placering
- tillsynsmyndigheten kan stänga ett HVB (hem för vård och boende) vid allvarliga missförhållanden
- uppdrag till Socialstyrelsen utveckla kriterier för bedömning av familjehem - klart 31 december 2010
 
Ny tillsynsreformen 1 januari 2010, Socialstyrelsen ansvarig
- barnrättsperspektiv som bl.a. innebär att barn och deras föräldrar ska få information om barns rättigheter i samband med placeringen
- barn och unga ska kunna kontakta tillsynsmyndigheten om placeringen via särskilt telefonnummer
- HVB ska tillsynas minst 2 ggr/år - ett besök ska vara oanmält
- vid tillsyn av HVB har tillsynspersonal rätt att tala med barn utan att i förväg informera föräldrar. Barn har rätt att säga nej till samtal.
- försöksverksamhet med tillsynsombud för barn i familjehem 2010-2012, redovisas 2013

Proposition om Lex Sarah
En proposition med anledning av förslagen i Ds 2009:33 Förändringar i Lex Sarah-bestämmelsen m.m. lämnas i vår. Förslagen i Ds innebär i korthet att var och en som fullgör uppgifter inom socialtjänsten eller inom Statens institutionsstyrelses institutioner ska vaka över att de insatser som genomförs är av god kvalitet och genast rapportera missförhållanden.

Förslagen i den remissbehandlade Barnskyddsutredningen bereds vidare i regeringskansliet
Bland förslagen:
- utbildning och stöd till familjehem och jourhem
- avtal mellan socialnämnden och familjehem
- varje placerat barn får en egen socialsekreterare - självständig i förhållande till familjehemmet eller institutionen - med ansvar att följa vården och besöka barnet minst fyra ggr per år
- lagstadgad skyldighet att tala enskilt med barnet om barnet vill

Andra exempel på åtgärder

- från den 1 juli 2007 lag om obligatorisk registerkontroll av personal vid HVB för barn
- uppdrag till Socialstyrelsen att utveckla kriterier för
bedömning av familjehem - klart 31 december 2010
- uppdrag till Socialstyrelsen att intensifiera arbetet med att utveckla öppna jämförelser och utveckla statistiken om insatser för barn - pågående
- överenskommelse mellan regeringen och SKL om att utveckla
en plattform för evidensbaserad praktik i socialtjänsten - klart i maj 2010.

Jourtelefoner
- Jag vill tacka alla som har bidragit med sina historieberättelser för utredningen. Många mår dåligt när detta nu kommer upp i ljuset och därför finns det jourhavande personer som är beredda att ta emot samtal, säger äldre- och folkhälsominister Maria Larsson.

För vuxna som har egna erfarenheter under uppväxten
Röda Korsets telefonjour - 0771-900 800 (alla dagar)
Nationella hjälplinjen - 020-22 00 60 (alla dagar 13-22)

För barn och unga som är placerade i dag
Socialstyrelsens tillsynsenhet - 075-247 30 00 under kontorstid eller e-post socialstyrelsen@socialstyrelsen.se
BRIS - 020-230 230 (måndag-fredag 14-22, lördag-söndag 15-18)

Tiden håller på att rinna ut. Idag är det en månad kvar för att kunna anmäla sig till utredningen staten håller på med.

Utredningen om  "vanvård i den sociala barnavården".

Det är en statlig utredning  som söker vittnesmål om vanvård i den sociala barnavården. 

Påminnelse!
Anmälan till utredningen om vanvård måste ske senast
den 1 mars 2009

Utredningen påminner nu om att personer som vill berätta om sina erfarenheter måste anmälan sig till intervju senast den 1 mars 2009, annars går den möjligheten förlorad.
-Det är viktigt att så många som möjligt nås av denna information, så att deras erfarenheter kan dokumenteras om de vill det, säger Göran Johansson, särskild utredare. /

Jag kopierar lite från statens egen sida. Lite fakta och lite av vad som framkommit i utredningens början. /