natt-ankare

att lägga ner den här grejen. När jag försöker sudda lite åtminstonde så känns det fel helt enkelt.

Lägesrapport;

Jag trivs ganska toppen. Inte deppig mer. Till o med lite glad ibland. Så där uppsluppet glad. Mannen är hos mig, me like much.

Men samtidigt inser jag att vi kanske aldrig kommer att bo ihop mer. För allt det som inte funkade innan, att han inte tog ansvar hemma, är fortfarande likadant.  Det bara märks inte nu när det är mitt revir och jag bara är glad att han är där och det lilla som behövs göras går så fort att göra.

Det har blivit mer plats i hjärnan. Mindre grubbel och mer avslappning.

Ofta går jag in på nätet med en förväntan , det nästan pirrar i magen ibland.  Jag kollar blocket, AB, bloggen, posten, torftigt , jag vet.

Nu kom jag på vad jag letar. Mig själv. Att jag själv ska överraska mig, komma med nåt nytt, utvecklas, komma ut.

Sluta vara så ordentlig, rädd för att trampa över, fatta hur man beter sig för att vara lite lättsam och inte så himla allvarlig. Jag vill ochså leka men jag har den där värdsförbättraren i  huvet hela tiden som inte gör den MINSTA nytta, som bara är tråkig.

Var är jag  "tittar mig omkring" glada jag som leker i livet och som allting går lätt för. Jag MÅSTE ju finnas här nånstans jag med.   här är jaaag kolla om du släpper taget lite

Släppa och släppa, OK jag ska försöka.

Hmm ...Äke har blivit anklagad för att starta ett nytt krig.  :-)

Det verkar vara som vanligt här.

Själv är jag ochså som vanligt fast bättre. Och så stavas också med KKKKKKK att det ska vara så svårt då.

Lite upp o ner fast definitivt mer upp nu. Det går faktiskt inte att jämföra med hur det var för ett år sen. Till exempel.

Eller två år sen.

Eller tre...fyra fem sex.

Jämfört med det så är det stabilt uppåt nu.

Varför ?

För att jag bor för mig själv och slipper bli galen (eller rättare superdeppig) varje dag.

För att jag har en stabil inkomst.

För att jag trivs med det jag håller på med.

Jag t.o.med börjar undra om jag är så där otroligt fäst vid och beroende av en viss person och då menar jag inte min darling. För det är han ju nu när jag slipper reta mig på allt ( och bli superdeppig) Nu när jag är fri.....are.

Nej, han den andre, han som hjälpte mig att överleva. Visst , jag gillar honom jättemycket och visst, jag kan känna stor attraktion. Men det är under kontroll nu, Definitivt. Han är ingen superduper kille heller jämt. ( här är jag inte helt ärlig men jag peppar mig )

Så jag är liksom på väg in i verkligheten nu. Och bloggen har varit till stor hjälp. Ni som svarat så man inte ropar ut i tystnaden och får tankarna i retur. Men även ni som läser, som inget säger. Som ändå gjort mig medveten om hur jag uttrycker mig, hindrat mig från att bli för långrandig.

Jag kommer ihåg hur chockad jag var första gången ni svarade och det var så tuffa svar. Och jag tänkte " är det så dåligt som jag har det ? ". tack, ni har hjälpt mig.

Och ni som ger snälla svar, som värmer och ger lugn och trygghet. Kramar till er alla.

Vet inte om jag kommer att fortsätta skriva eftersom jag är orolig att nära o kära hittat hit. Ska dessutom iväg på en långresa    =)))))) men det finns ju iofs internet överallt.

Nånting positivt..........

hmmm  jag är riktigt pigg idag, inte alls så trött som jag brukar

PLUS att jag känner mig positiv

egoistisk egocentrerad Vältrar mig i mitt eget "elände" eller mitt eget stressande.

Nu är det slut med det.

Hädanefter ska jag vara kontruktiv och positiv.

I och för sig har jag lagt grunden till det nu. Snart är min ekonomi fixad, snart är lägenheten "klar", jag har fått arbete.   :-))

 Visserligen finns det en del stressgrejer kvar men jag ska focusera på det positiva nu och "bara fixa" det andra.

Jag ska finnas för mina nära helt enkelt.

Det viktigaste av allt. Mina barn, sambo eller särbo, familj, vänner. Livets guld

påstås ju prostitution vara. Som ett statement att det kommer aldrig att gå att förändra och därför måste det accepteras.

Men när blev det ett yrke egentligen ?

Har aldrig läst om något naturfolk som praktiserar det. Älskarinna är inte samma sak.  Fri sex är inte samma sak.

Att betala för samlag hänger väl ihop med skam och skuld ? Eller ?

Igår fick jag hjärnblödning. Huvudet sprängde och nu är jag säker på att jag kommer att dö av det nån gång när ådrorna inte är tillräckligt starka.

När organisationer agerar oproffesionellt, då blir jag galet ilsken. Samarbetsviljan avtar med graden av makt motparten har för att slå över i nonchalans om man är obetydlig nog. Då måste man brösta upp sig och stå på sig ordentligt. Det är bara ett sånt jävla energislöseri istället för att behandla alla lika och med respekt.

Nu ska jag inte överdriva. Nästan alla har faktiskt en god vilja. Även om vissa är grinigare än andra. Det är bara att följa ALLA koder och regler. Att försöka nåt annat är som att tränga sig före i busskön.

Det finns ju en smidigare väg. Man skulle kunna kalla den god vilja för att lösa saker med minsta möjliga krångel. Vissa försöker verkligen. Många är väldigt hjälpsamma.

En del vet inte hur de ska vända sig för att inte stöta sig med någon. De glömmer sakfrågan. Några vill ha minsta möjliga arbete. De är i minoritet. Och vaknar oftast till när man står på sig.

Men som vanligt får jag skylla mig själv i slutändan. Nu efter två dagar har värken börjat ge med sig. Bäst jag sköter allt enligt regelboken hädanefter om jag vill leva länge.

Sköt om er    Kramar   :)

Ya, Yag har fått en etta.

Hur otroligt som helst

Första timmarna var jag jätteglad. Sen blev jag inte glad.

Men jag tänkte, Hallåå, nu hade jag ju bestämt att jag ville ha en etta så nu är det bara att köra på. Så det gjorde jag några dagar. Köpte bäddsoffa på blocket med små svarta ränder, smala heter det. Och fick ärva och låna av barnen, "ler"

Och ALLT jag tog dit hemifrån behövde skuras i åtta timmar. Här hemma har vi inget ljuse och det märktes när grejerna kom till lägenheten.

Men mannen ringde inte, han kom inte.

Och jag kände att jag är bara inte gjord för att bo själv. Så ÄR det bara. Skiter i om det osjälvständigt eller omoget. Menar, vad gör man helt själv i en lägenhet ???

Så jag blev kraftigt sur på mannen och ignorerade honom och DÅ kom han äntligen och då började jag stortjuta att jag vill minsann inte vara alldeles själv i den här skitlägenheten.

Så sov han där och vi har haft middag med ungarna och nu känns det som att jag har fått både smörgåsen och smöret. Eller ätit kakan och har den kvar.

Lägenheten ligger jättenära, fiffigt va. Ändå släpper jag allt och sover som en sten.

har gått igenom bloggen och plockat bort lite som jag inte vill att nån närstående ska läsa.

Och då hittade jag några inlägg som jag la in. Och trodde det skulle komma på sin gamla plats. Med det gjorde de ju inte utan dom kom här istället.

Men det gör ju inget. Visserligen är de gamla och det känns som evigheter sen fast det bara är sen i somras. Men de är ändå sanna. Eller har varit. Fort det känns som att man utvecklas när jag läser bakåt.

Bloggandets förtjänst, hmmm

Sex ... innerligt ...skojigt.... snabbt....mmm....  Ju  närmar själen ju bättre, men man kan ju inte låta bli att äta bara för att det inte serveras filet mignon varje dag. Med åren så blir man  lite mindre förväntansfull och mer realist.

Jag tror inte att man "förstör" framtida sex genom att vara vårdslös med   vem eller hur man har det eller ha en lista att pricka av eller what ever.

Däremot om man jagar bekräftelse tex så blir man garanterat besviken. Typ jag vill känna mig åtrådd ocg känna att nån vill ha mig.  Och många vill ju ha sex.  Och så har man sex utan att få bekräftelse och då kan det få motsatt effekt. Att man känner sig värdelös och jagar igen. 

ROSA

Varför är det ingen kille som har en rosa sida  ?

På min tjugo år gamla spis fastnade ingenting. Torka med trasan och vips, borta. Nu har den umgåtts med mig i nåt år, och nu behövs svinto varje gång.

Undrar vad hon hade för hemlighet (ingen fördom, vet att det var hon) Kanske ska ringa och fråga ?

Var person har sin sanning som är sann utifrån hur den personen uppfattar omvärlden.

Jag har varit extremt känslig och uppfattat minsta lilla grej som fientlig. Varför ? Dålig socialisering skulle jag vilja säga. Vi flyttade mycket, innan jag började skolan. Delvis levde vi på resande fot.

Har länge känt mig utanför. Men varför ?? Det finns inget skäl till at jag skulle göra det. Jag hade det inte sämre eller bättre än någon annan . Kunde inte svenska riktigt när jag började skolan men ingen retade mig för det. Har liksom hållit mig på min kant de första trettio åren. Gått mina egna vägar.

För at jag var rädd för att bli ratad. Och om jag blev det så hade jag ingen kraft i mig själv att tycka att jag var okej ändå. Utan då föll hela jorden samman, och jag blev urförtvivlad.

Det var ju så viktigt att vara lika som alla andra. Och jag undrar om alla andra känner likadant ?

Cilenfilen skrev ett svar som jag först slog ifrån mig. Men vid närmare eftertanke så har hon rätt.

Undrar om min erfarenhet av vänskap är samma som andras. Jag tror det, och det kanske bara är ett fåtal som kan lita på sina vänner i ur och skur. Eller som har den där vänskapen där man bara lyfter varann. Eller är sådan vänskap omöjlig när man kommer närmare varann ?

Min erfarenhet är att vi är mänskliga och därför opålitliga. Det kan ochså vara så att jag har begärt för lite för egen del. Inte tagit plats, inte tyckt att jag varit värd uppmärksamhet och stöttning. Det har varit så, och är det delvis fortfarande. Det tar emot som sjutton att erkänna det, bara så ni vet.

Min bästa vän svek mig oerhört en gång. Tillsammans med andra som jag ochså kallade mina vänner.  Det var en uppskruvad situation och jag såg den växa fram, som ett oväder. Men jag var för osocial för att hantera den rätt. Istället för att lösa den, tjurade jag och tyckte de andra var dumma i huvet. Konflikten handlade om ordning.

Känner nu att jag har satt på mig ett skal av förnuftighet som ska rädda mig från att bli sviken.

Känner mig så mycket bättre än på länge. Har dragits upp ur leran och studsar runt på stranden, lite försiktigt visserligen. Livet är så spännande, bara man inte fastnar i alla fällor. Det är som en djungelstig, med deppträsk, beroendepölar, och ensamhetsgölar. Alla glädjefjärilar fladdrar runt däruppe, omöjliga att nå när man står med fötterna djupt nere i sörja. Men så kommer det några lianer susande, man klamrar sig fast man svänger runt i den fria luften en stund innan man dråsar i backen.