Leva Livet

Så har jag äntligen kommit igång med en ny blogg.

Välkommen att höra av dig och lämna mail eller länk så ska jag viska i ditt öra.

Oj, råkade klicka in mig på en blogg av misstag genom AB's nyhetssida. Loggade in mig på min gamla blogg och blev helt plötsligt så nostalgisk!!

Jag minns den första tiden här på AB's blogg, då vi var som en egen liten familj. En del av er finns nog säkert kvar här och bloggar. Och bloggandet var ett relativt nytt fenomen för de flesta i Sverige.

Mitt mål med att börja blogga, var att skriva av mig och hitta min väg till ett bättre liv, från utbrändhet, depression och en tung, gammal ryggsäck...

...så hur gick det då?

Tja, jag ser mig själv som helt frisk idag med ett fantastiskt liv. Jag har en underbar familj och underbara vänner. Jag är på väg tillbaka ut i arbetslivet, och jag äter som aldrig förr. Jag känner mina känslor....gråter och skrattar och skäller då det behövs, men för det mesta upplever jag glädje i nuet.

Jag har hittat min väg. Inga mediciner. Mycket stöd. Mycket kärlek. Mycket mod och ärlighet och andning.

Framförallt så har jag fått in mer andlighet och tacksamhet i mitt liv. Något som jag tror vi alla behöver.

Det känns underbart att se tillbaka...och veta vilken resa jag varit med om. Och att livet kan kännas så underbart att leva.

Må så gott.
Varma kramar
EnQ

att avsluta den här bloggen. Den har gjort sitt - för mig.

Nu kommer jag att börja på nytt, någonannanstans. Mer öppet, positivt och med växande.
Den som vill följa med när det händer kan lämna spår (även anonymt) i gästboken så kommer info skickas tids nog.

Må så gott i sommaren!

Kärlek
EnQ

Jag fick fina svar på mitt senaste inlägg, Tack! Och väljer här att kommentera i ett nytt inlägg.

Jag köper inte riktigt teorin att depression måste vara en sjukdom som man får dras med i hela livet OM man inte äter medicin. Därmed inte sagt att jag är emot medicinering! Jag har själv ätit SSRI tidigare som jag har skrivit om i min blogg. Det hjälpte mig och jag slutade i februari 2007 och har sedan dess varit medicinfri.

Dock har depressionen kommit tillbaka med alla de symtom som jag nämnde i föregående inlägg. Och jag var nära att starta med medicinering igen, men hela mitt väsen skriker att det inte är den rätta vägen för mig. Dumt kanske? Men får man lov att be om lite tid?

Tid att hitta min väg. Tid att läka genom alternativa vägar.

För den som inte listat ut det redan så arbetar jag med mig själv genom frigörande andning och samtal. Jag tar emot så mycket stöd och hjälp som jag orkar, och försöker göra bra saker för mig själv.

Jag cyklar, är med i en stödgrupp av andra orsaker, samt arbetar med mina tankar och på att leva i nuet. Jag fördjupar också min andlighet.

Frågan är vad som är vad. Vad ÄR en depression. Är det sviter från barndomen och gammal förträngd sorg och ilska som riktats inåt, eller ÄR det verkligen ett fel som sitter i hjärnan som enbart medicin kan hjälpa till med? NEJ jag tror inte på detta.

Hur lyckliga är alla dom människor som äter medicin? Visst, det tar bort de djupaste dalarna, men även de högsta topparna. Så vad finns det för alternativ?
-Finna sig i att leva ett halvdant liv eller söka andra vägar för att få det bästa liv man någonsin kan få?

Flytta till Bali? (Hur många käkar medicin för depression där?)

Jag erkänner min egen lathet, som f.ö kanske hänger ihop med depressionen? Svårigheten att motionera, då det är svårt att komma utanför dörren vissa dagar. Men villigheten finns där.

Jag tror det är extremt viktigt att man i samhället inte tillåts isolera sig för länge. Att det finns träffpunkter samt stöd för oss som lider av depression osv. Mötesplatser där vi får skapa, prata, motionera, tid för samtal och massage och möjlighet till alternativa behandlingar som yoga, massage, frigörande andning (andning rensar hjärnan och kroppen!), avslappningsövningar... åka och fiska?

Tja... tusentals svenskar lider. Mitt i den ljusa sommaren. Det jag önskar är fler alternativ och information om olika vägar. Det är så enkelt att tro att medicin är den enda rätta vägen. Kanske är det så? Jag kan idag inte för mitt liv välja att tro på det för egen, personlig del, men klandrar ingen som väljer att gå eller tro på den vägen.

Tack för mig.
EnQ

Jag kan märka att hjärnan inte fungerar som den ska. Depressionen tar tag i mig med full kraft ibland och jag får svårt att tänka klart.

Depressionen gör:
- Att jag blir en trafikfara då det helt plötsligt slår slint och jag inte vet hur jag ska köra i en korsning med mötande trafik.
- Att jag vill isolera mig för att mina tankar säger att världen har det bättre utan mig.
- Att jag får värk i hela kroppen.
- Att jag inte tycker någonting är roligt.
- Att jag tänker massa negativa tankar som är svåra att slå bort.
- Att jag är ständigt trött. Extremt trött.
- Att jag får huvudvärk.
- Att jag tvivlar på allt. Ifrågasätter allt.
- Att jag känner mig separerad från kroppen.
- Att jag inte känner igen mig själv och frågar mig VEM ÄR JAG???
- Att jag inte orkar med mina barn eller min man, vänner osv.
- Att det är svårt att ta sig ut genom dörren.
- Att inget känns bra; När jag är ensam vill jag vara med andra, och när jag är med andra vill jag vara ensam.
- Att jag inte klarar av att sköta ett arbete.
- Att jag dömer mig själv stenhårt för att jag inte klarar av en vardag.
- Att det känns som ett berg att duscha, sminka sig eller laga middag.

Just nu tvivlar jag starkt på medicinsk hjälp, för jag är rädd att jag bara ska hamna här igen varje gång jag slutar med medicinen.

Jag söker efter alternativ och försöker göra det som är rätt, men VAD ÄR RÄTT????
Vad ska man lita på?

Det känns som jag har seg gröt i hjärnan. Jag vill ut. Måste fokusera på något BRA, LÄKANDE.