¡Hola Barcelona!

Just det, cupkväll i Barcelona innebär ju José Manuel Pinto-kväll. I första mötet med Valencia hade Pinto klistrat dit namnet Colorado på tröjan, för att hedra sin bortgångne morfar (eller farfar, man vet ju aldrig på spanska, men det känns mest rimligt att han ärvt pappans namn, inte sant?).

Ijallefall; att Pinto är en artist på alla tänkbara områden vet ni redan, och vill ni cupladda med Spaniens störste fotbollsekvilibrist har jag låten för er (tack Gerard Piqué för tipset).

Jag är inte helt tappad på musik, men jag har ingen aning om hur jag ska kategorisera det här stycket. Gregoriansk munknumetalpunk(med inslag av rap)?

Nähä, kom med nåt bättre då! 

 Paz! Foto: FCB

Marcelo Bielsas lejon hade inga som helst problem att skicka Mirandés all världens väg ur Copa del Rey och tillbaka till division tre-verkligheten på San Mamés i går kväll och i dag kan Fernando Llorente och hans vänner luta sig tillbaka och kasta ett öga på händelserna på Camp Nou om de vill veta vem de får möta i finalen senare i vår.
Om de nu bryr sig, Javi Martínez har ju ändå klart för sig hur den matchen kommer att gå. 

Vi ska inte förväxla Barcelonas situation inför kvällens match med en pressad situation. De har hemmaplan, ett oavgjort resultat, ett bortamål och statistiken med sig. Sedan Pep Guardiola tog över laget har Valencia aldrig slagit dem, men de har kryssat så att det stått härliga till och Unai Emerys killar har bjudit på spänning, hög fart och rolig fotboll nästan varenda gång. Och Pep vet vad som krävs i kväll; Barça måste kliva ut inför hemmapubliken och ikläda sig rollen som det högst stående väsen man hittar i medelhavskulturen (och alla andra kulturer på jorden, amen). De måste visa att de är MÄN.

Och plötsligt får Leo Messis nya skäggväxt en alldeles naturlig förklaring.

Dessutom har Ludas startat ett vinkrig med Andrés Iniesta och det är inte den enda fronten där Messi-klanen är offensiv just nu.
Storebror Rodrigo Messi, en gammal bloggfavorit när det begav sig, ska nämligen upp i rätten för att ha hotat en cyklist med en pistol i närheten av det messiska residenset i Castelldefels strax utanför Barcelona förra våren. Det faktum att vapnet var av plast hade kanske fått Rodrigo att komma undan lagens långa arm om han inte ackompanjerat viftandet med ett:
– Vad vill du? Att jag skjuter dig? Att jag dödar dig?!

Bakgrunden enligt tidningen La Vanguardias poliskällor ska vara att Messi den äldre brände förbi cyklisten i så hög hastighet att han höll på att tappa balansen och att ett ordkrig utbröt minuter senare när mannen på hojen konfronterade Ludas brorsa på en bensinmack.
Jag är personligen inte själv kallad som vittne till rättegången, men om åklagaren behöver empiri att stödja sig mot kan jag intyga att minst ett av Rodrigo Messis syskon, vi kan kalla honom Leo, en gång brände förbi cirkus en meter framför mig i sin bil vid ett övergångsställe som jag var i begrepp att korsa i en hastighet som låg nånstans mellan 100 och 110 kilometer i timmen över det tillåtna.

När man hämtat andan och tackat livet efter den typen av upplevelse smyger en väldigt obekväm frågeställning in i ens hjärnverksamhet: Hur skulle Aftonbladet ha presenterat nyheten att Leo Messi kört ihjäl mig?

"Juanita Frändén död i bilolycka – idrottssverige lamslaget av sorg
Förövaren känd sportidol.
Jan Helin: 'En stor förlust för svensk sportjournalistik'

Sidorna: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och mitten. Och sporten."

eller

"Leo Messi i skandal inför Champions League-semifinalen – Barcelonaspelaren körde i hjäl kvinna på övergångsställe.
Sportbladets Simon Bank: 'En stor förlust för fotbollssvärlden'

Sidorna: Varenda jävla rosa."

Men jag lever och kickar och innan cupclashen på Camp Nou i kväll ska jag iaktta the making of men och förfesta på Miniestadi där världens två kanske mest framgångsrika ungdomsfotbollsverksamheter har bestämt träff.
Det är Barças u-lag som tar emot Ajax i kvartsfinalen i fotbollskidsens Champions League och där både Ajax a-lags- och ungdomslagstränare är på plats.
De heter Ronald och Franck De Boer och har båda två de senaste dagarna lallat runt och hälsat på gamla vänner på Barcelonas träningsanläggning. 


Men, men, men, men, manly men wohohooo. Foto: FC Barcelona

Men dagens riktigt glädjande fotbollsnyhet hittills hämtar vi från huvudstaden där ett företag (från Valencia visserligen) gjort verklighet av mångas dröm att få ta en dusch med Cristiano Ronaldo.

Det är semifinaldags i Spanien och även om morgondagen förhoppningsvis bjuder på sedvanligt homo light moment när Barcelona och Valencia möts, så måste vi rikta blickarna mot Bilbao en stund.

 Pöss!

Marcelo Bielsas lejon ska egentligen bara göra en dag (kväll) på kontoret mot Mirandés och man har ju för guds skull 2–1 med sig och hemmaplan, och det här ska säkert gå som en dans men ÄNDÅ. Lillaget från Segunda B har precis noll att förlora på ett fullsatt San Mamés och de kommer att gå in för att paja den baskiska bjudningen i kväll.
– Vi åker inte till Bilbao för att festa, säger tränaren Pouso, vilket jag personligen tycker är en rätt trist inställning när man för en gångs skull får sina 15 sekunder i elljuset.

Jag är verkligen närmast oprofessionellt glad å Marcelo Bielsas vägnar för att han av allt att döma får sig en cupfinal redan under första året i la liga. Hade Barcelona stått på tur i finalen redan nu hade dessutom Athletic Club slagit dem. Men i Spanien jobbar vi inte så, här spelar vi av utslagsspelet i februari och håller inne med finalen till slutet av april. Det är ännu inte bestämt var den ska spelas men baskerna har på känn att det blir Madrid och har, enligt El País, i princip redan fulltecknat huvudstadens hotellrum den 21 april. 

Barcelona ja. Ja. Jag vet inte vad riktigt, mer än att Peps pack har haft ett skadeparty och målmissfest samtidigt på slutet och ska vi dra några slutsatser av det så tycker jag ändå att vi väntar till efter morgondagen.
Valencia är ju det roligaste laget att se mot Barça om ni frågar mig; snabba, vågade, oförlåtande och väldigt väldigt underhållande. Men trots det har Unai Emery ännu inte slagit Barça under Guardiola någon gång hittills och i morgon på Camp Nou känns kanske ändå inte som första gången. Men ett stabilt 2–2 och Los Che är i cupfinal ändå.

Barcelonaspelarna har haft lite ledigt i veckan och gjort sånt som bara Barçaspelare gör när de är lediga.
Går på musikal till exempel. El capità tog med sig sina lockar och spanade in (jag önskar jag kunde skriva Hair, men den ges inte i Barcelona just nu) Les Misérables i söndags och han vore ju inte Carles Puyol om han inte tog en bild med ensemblen och la upp på Twitter efteråt.



Det ser ut som en tavla från Pradomuseets avdelning Inhemska målare 1700/1800-tal, men det är ett livs levande fotografi. Det tar man inte så mycket på Barça-kaptenens närvaro som på tummen-upp-mannen till höger i bild. Hittar ni Puyi får ni en guldstjärna.

Och så har Míchel tagit över Sevilla, mitt framför ögonen på Sporting Gijóns ledning. Jag kan inte säga exakt varför, men jag känner i magen att det här är precis rätt man att få andaluserna på rätt köl.

Och så gratulerar vi signaturen Mou av alla, som faktiskt var först med att posta rätt svar på "Vem där?"-frågan i förra inlägget. Mou behövde bara 59 minuter från publicerad blogg för att svara "Afellay, Pedro och Iniesta".

Man lämnar Spanien med blicken i några dagar och vad möter en när man kommer tillbaka?

* En plusgrad
* En förkylning
* En debatt om Leo Messis vara eller inte vara i Barcelonas startelva

Jag kan inte bestämma mig för vilket som känns mest onödigt, men det sista tog Pep Guardiola udden av direkt på presskonferensen efter match i går (väderleken och min hälsa har han ännu inte tagit tag i). 

– Leo kommer alltid att spela när han är tillgänglig,  i dag skapar han fyra målchanser åt oss som hade kunnat resultera i fyra mål, säger Pep, som inte heller höll inne med lovorden inför de 50 000 människor som tagit sig till Camp Nou i går kväll:
– Jag måste knäböja inför de modiga som tagit sig hit. Ni har all min tacksamhet.

Ludas själv är så klart inte opåverkad av oljudet runt omkring honom och gjorde vad många 25-åriga män före honom i historien gjort när de börjar grubbla.

 

Det är bara ett tredagarsskägg säger ni, det betyder ingenting.
Jo jo, just nu ja. Men när Barcelonas nummer tio dyker upp till match med en akustisk gitarr på ena axeln och pratar om att boka en enkelbiljett till Goa i sommar "för att bara vara", då vet ni var ni hörde det först. 

Ni vet hur det är annars när temperaturen börjar mucka med katalanerna; de fruktar för sitt liv och tar inga risker.

(Den i läsekretsen som först tar alla tre vinner ett omnämnande på bloggen och en prenumeration på Kamratposten)

Kylan var inte kvällens enda dåliga omen på Camp Nou.

 Tot el camp es un katt.

Det var långt ifrån Barças första påhälsning från djurriket eftersom Katalonien lyder under en alldeles speciell djurskyddslag som gör att man inte har rätt att flytta på vilda djur i det offentliga rummet, vilket i sin tur lett till att flera kattfamiljer huserar i och kring Camp Nou och att en och annan gynnare ibland får för sig att ta en tur på innerplan mitt under match.
Jag vet inte så mycket om djurpsykologi, men desto mer om katter, som brukar vara skapligt skygga varelser, så vi får anta att Sotis haft en tuff barndom eller bara alltid drömt om att få träffa Leo Messi.
"Det var Mourinho som släppte ut honom när han väntade på parkeringen" tyckte någon, men ville Mou kattsfajtas med Barça hade han väl lika väl kunnat lämna Karim Benzema.

Dagens korpfotbollsanekdot hämtar vi från den spanska nordkusten där Iñaki Tejada fick en skaplig start på sitt interimstyre i Sporting Gijón med oavgjort mot starka Osasuna, men kunde sluta le när det uppdagades att El Molinón för dagen visade upp sig helt utan varmvatten i omklädningsrummen. Gijón-spelarna kunde väl stå ut med att få rulla hem och duscha medan Osasunas trupp fick ta hela hemresan i matchställ och bara ett poäng mot la ligas jumbo. Svettigt.

Och så säger vi grattis till Cristiano Ronaldo som blir 27 just i dag (och hans lillebror Neymar som lämnar tonåren samma dag) men som tydligen hamnat i en livskris liknande Ludas. 
Jag fattar dig Crille, det är inte så jävla gött här just nu, men jag lovar att inte är varmare i England!
Du. Kompis.

En av spansk fotbolls riktiga tränarprofiler tillika bloggfavoriten Manuel Manolo Manolín Preciado får lämna Sporting Gijón efter sunkiga resultat under hösten, och plötsligt har José Mourinho ingen riktig tränarkombattant att slänga käft med när han är konfliktstinn.
Preciado tog upp Sporting till ettan för några säsonger sedan, men något riktigt lyft har inte riktigt kommit därefter. Men trots hans vana att tala ur skägget och inte ducka för konfliket ska ni inte tro att Preciado lämnar sin klubb med några som helst hard feelings. Tvärtom.
– Om jag gjort något fel så beklagar jag det, jag kommer att vara en Sporting-supporter hela livet, ändå till döden, proklamerar Preciado.

Den typen av uttalanden gör det ju generellt svårt att ta över nya Primera-klubbar, men vi hoppas på ett snart återseende av Preciado. Han blir svår att glömma.


Obs obs obs. Fotot är ett montage.

Och som ett brev på posten hälsar José Mourinho att han är "ledsen över att Preciado fått gå".

Men dagens riktigt smaskiga fotbollsnyheter handlar om Madrid och maffian.
Det är tidningen Interviú som tagit del av antimaffiaoperaionen "Eden" (guldstjärna till spansk polis som känner sig lite inspirerade av maffiatänket och använder sig av bibliska konnotationer här) och hittat inte mindre än fem spanska fotbollsspelare i utredningen.
Den är den colombianske maffiabossen/knarkkungen Laurentino Sánchez Serrano vars nätverk innefattar föred etta Atlético-lirarna Sergio Agüero och Paulo Futre samt Real Madrid-kvartetten Cristiano Ronaldo, Lass Diarra, Raúl och Guti.
Ska man finna ett fel är det väl att doldisen Lass hänger med de stygga pojkarna, och missförstå mig rätt nu, men jag hade blivit otroligt besviken om Guti inte hade figurerat i listan.

Anyhooo. Enligt polisens avlyssningar har Laurentino, Lauro kallad, gjort både det ena och det andra för att underlätta livet för la liga-stjärnorna. Ett samtal gäller om han kan styra ypp saker och ting för den då nyanlände Crille.
– Ja, jag håller på. Jag har förberett allt, en flickvän, ett hus, en bil och vad han nu kan tänkas vilja ha, den där Cristiano. Jag har en middag med Raúl imorgon också.

Lauro – killen vi alla behöver när vi flyttar till en ny stad.

Reaktioner från Real Madrid, Schalke och Irina Shayk låter ännu vänta på sig.

Det är en helg full av paradigmskiften i la liga.

Real Madrid har tagit ett strypgrepp på Barcelona i tabellen, och klarar Mous män inte ut det här då vet jag inte hur de någonsin ska plocka hem en ligatitel.
Frågan är om de får chansen att göra det med José Mourinho vid rodret igen? Uppgifterna från Sunday Times är svåra att slå bort av olika skäl, men främst för att inte vad som helst får plats i en veckotidning med riktigt seriöst anslag. Duncan Castles som skrivit texten är en färgstark typ och en man med mycket goda ingångar på Mourinho, och jag utesluter inte att Mou själv ligger bakom tilltaget för att kolla sin status på den engelska arbetsmaknaden. Men det absolut viktigaste ni måste veta om Duncan Castles är ändå att han innan sin journalistkarriär jobbade med att studera apor. Allt annat känns sekundärt.
I dag fyller Daily Mirror på med uppgifter om att det är Manchester City som i första hand kommer att vilja begagna sig av portugisens tjänster nästa år och det känns väl inte som något otänkbart scenario, José Mourinho är ju bra på att ta över tänkta storlag som Roberto Mancini byggt upp.

Paradigmskifte nummer två ska vi kanske vara lite försiktiga med att dra för stora växlar på, Málaga har trots allt gått segerlösa sedan den 13 december förra året, men alldeles nyss tog de en skalp i det andalusiska derbyt mot Sevilla och börjar allt mer kännas som sydspaniens säkraste skara i år.
Inte för att konkurrensen är särskilt hård, men i det lite mindre andalusiska derbyt mellan nykomlingarna Real Betis och Granada i dag fick i alla fall gamle bekantingen Abel Resino en smakstart på jobbet på Granadas bänk och dessutom ser han ut att ha rätt gött väder nere i syd.



Vilket i sin tur innebär att samtliga nykomlingar i la liga håller sig på de levandes sida av nedflyttningssträcket.

Unai Emery tog bara med sig halva styrkan ungefär till den spanska nordkusten på grund av veckans cupmatch mot Barcelona, något Racing Santander firade med att ta poäng utan Kennedy Bakircioglü som för tillfället sitter fast på bänken.

Men innan vi stänger ihop affären vill jag gärna belöna Leo Messi med helgens "jag säger inget så har jag inget sagt"-pris, efter att Lill-Ludas gjorde ett alltmer sällsynt framträdande i mixade zonen när Barcelona torskat poäng och målchanser mot Villarreal i lördags, med orden:

– Jag tänker inte prata om domarna, men ibland utnyttjar de sin makt och hotar med att dra upp kort för minsta lilla.

Jag tänker inte tala om vad jag ska göra nu, men jag går och lägger mig.
Nightie. 

Vladimir Weiss har just slagit in ett tacka och ta emot-mål på Cornellà-El Prat mot Mallorca, och Espanyol uppträder precis som ett lag som har häng på fineuropaspelet, men som måste få till precis allt rätt för att det ska bli åka av nästa år. Då ska vi minnas att man fick lämna Copa del Rey efter att lilla Mirandés väntade till två minuter in på tilläggstiden i returen i kvartsfinalen för att fullborda sitt lilla mirakel.
Espanyol behöver en seger i kväll av moraliska skäl lika mycket som som poängmässiga.

Annars är det ju normalt sett ganske diplomatiske Xavi Hernández som hamnat i veckans stora blåsväder i Spanien. Xavi hoppade helt enkelt in i Barça TV:s eftermatchstudio, tänkte "det jag säger här läcker aldrig ut" när han trodde att kameran inte rullade och gick rätt hårt åt spelarna i motståndarlaget i el Clásico om ni minns vilka de är.
Det är Mundo Deportivo som publicerar utdragen från Xavis off the record-snack och i det spanska sportjournalist-skrået rasar debatten om det är rätt eller fel gjort.
Jag har varit inne på det antagligen någonstans mellan 15 och 1500 gånger i bloggen redan: relationen media/klubb är mycket komplex och generellt (alldeles för) lojal åt båda håll, vilket gör att spelarna känner sig trygga med att snacka skit med sina favoritjournalister med visshet om att det aldrig kommer att nå massorna.
Nu rörde det sig i det här fallet om en intervju i klubbens alldeles egna tv-kanal, med en personalstyrka som normalt sett famlar någonstans i gränslandet mellan klassiskt hejaklacksjournalistik och blint Barça-beundrade, alltid med målet att framställa klubben i absolut bästa dager. Jag har mycket svårt att föreställa mig varför någon där skulle vilja sälja ut en av klubbens mest populära spelare på det här sättet, vilket gör att det måste handla om en personlig vendetta.
Kanske är Xavi Hernández helt enkelt skyldig en underbetald, uppsägningshotat kameraman på Camp Nou en massa pengar. Ja, så måste det vara.

Alternativet är ju att någon på Barça TV blev glad att Xavi eldade på mot Real Madrid och tänker att det egentligen stärker hans position hos supportrarna på sikt, vilket det säkert gör, och att hans landslagsuppdrag då är mindre viktigt. Vad vet vi?

Den täta relationen mellan klubb och media manifesterades i går i mycket tristare omständigheter, när tv-kanalen La Sextas ankare Dani Montesinos tragiskt dog i en motorcykelolycka. Twitter svämmade över av Barçaspelare som skickade sina kondoleanser till Montesinos familj och innan gårdagens presskonferens med Pep Guardiola ordnade klubben en tyst minut i pressrummet, med samtliga fyra lagkaptener på plats.



I kväll ska de ta sig an ett mycket opålitligt Villarreal på el Madrigal bara minuter efter att tabellettan Real Madrid gjort slarvsylta av superjumbon Zaragoza på Bernabéu-stadion.
Det är första gången José Mourinho är tillbaka efter att han faktiskt buades ut efter förra helgens seger mot Athletic Bilbao. Paradoxalt nog känns det ju som att Mous emottagandet blir finare i kväll, trots att de vita kommer tillbaka från cuputslagning på Camp Nou.
Spela bra mot Barça och ändå åka ur är det nya vinna.

Men hörrni, Fernando Llorente!

Det var ju inte bara Barcelona som kvalificerade sig för semifinal i Copa del Rey i onsdags.
Det gjorde även Athletic Bilbao, med 1–0 mot ett Mallorca där Joaquín Caparrós ställde sin andrekeeper Juan Calatayud i målet och väntade på jordens undergång.

Jävlar i min lilla låda. Jag vet inte var jag ska börja riktigt så vi kör lite random stickord.

Pepe!

Pinto!

Fotboll!

Så ja. Precis i denna minut slår klockan midnatt och det är den 26:e januari, José Mourinhos födelsedag. Jag tror inte att Mou hade räknat med att få fira med cupavancemang och under hela matchen såg jag honom inte lämna sin plats under plexiglaset på bänken en enda gång. När han väl trampade därifrån och in i omklädningsrummet kunde han, på grund av en serie händelser som jag inte just nu kan överblicka på ett tillfredsställande sätt, göra det med högt huvud.
Det Real Madrid bjöd på i kväll övergick mina förväntningar. Skulle ett mål eller två trilla in så skulle det ju ske i matchens inledning, innan Barça tröttat ut Kaká och Mesut Özil med att spela kvadraten på mittplan.
Nu blev det helt tvärtom och snett upp till höger från min plats på Camp Nous pressläktare står ett gäng tillresta Real-supportrar, de kan inte vara fler än 35 pers, och väntar på klartecken att få lämna läktaren. De fick i alla fall en andra halvlek att skriva vykort hem till huvudstaden om och just som jag trodde att Real Madrid inte hade något reellt att sätta emot Barcelona, just då visar de att det är faktiskt nonsens.

Vi får ta domardetaljer, uteblivna straffar och annat senare, nu måste jag pysa en sväng. Vi hörs och det. 

 

Den här nyheten är för rolig för att vi ska orka vänta på att webbgänget på Sportbladet får tummen ur.
Jag ger er "Anonyma anarkistiska taxichaufförer höjer rösten". Rock 'n' roll.

Spaniens mest laddade fotbollsmatch är några timmar bort i Barcelona och det är inte bara fotbollsfans som kommer att ta emot hemmalaget när de lämnar spelarhotellet för avfärd mot Camp Nou.
Enligt den katalanska tidningen La Vanguardia planerar taxichaufförer i hela staden en manifestation framför spelarhotellet, där de ska ha bestämt att parkera sina bilar så att Barcelonas spelarbuss inte ska kunna ta sig fram.
Enligt tidningen är motivet bakom auktionen oklart precis som klockslaget, men enligt schemat ska spelarna lämna Hotell W, som ligger på stranden mitt i Barcelona, strax före klockan 20 för avfärd mot Camp Nou, en resa på drygt 20 minuter.
Enligt La Vanguardia, som hänvisar till det spanska taxichaufförfackförbundet rör det sig om en grupp "anonyma taxichaufförer" som ska ha bestämt sig för en spontan manifestation och meddelat sig med varandra via mobiltelefoner. Andra källor uppger för tidningen att det är en grupp "anarkistiska chaufförer" som tagit initiativet.
Tidigare under eftermiddagen parkerade runt 400 taxibilar centralt vid Ronda Litoral mitt i Barcelona, för att blockera vägen i samband med ett fackföreningsmöte för just taxichaufförer.

Om någon i läsekretsen av en händelse skulle befinna sig nere vid Hotel W kan ni väl skicka en ögonvittnesskildring av händelserna.

 Andresito, du har mitt nummer.

Jag är mycket spänd på händelserna nere på Barceloneta, men måste styra skutan direkt ut mot arenan.

Det är Clásico i luften, mina vänner, och det är en match som Real Madrid måste tvärdominera från start till målgång och visst borgar väl det för en ganska underhållande tillställning?
Jag tror det. Jag väljer glädjer.
I nästa liv ska jag bli en anonym anarkist som kör taxi.

Det drar ihop sig till sanningens minut i Copa del Rey, och låt oss konstatera en sak: Morgondagens gäster på Camp Nou vet hur man bygger upp stämningen.
Efter Pepe-gate fick vi ett Ramos-gate fick vi ett Mourinho-gate och tongångarna i Real Madrid är ju alldeles spektakulära just nu med tanke på omständigheterna.
Senast jag kollade ledde man ligan med fem poäng före Barcelona och var åtminstone teoretiskt sett inte utslagna ur vare sig spanskt eller europeiskt cupspel. Att José Mourinho får busvisslingar efter en imponerande 4–1-seger mot Athletic Bilbao tyder på lite olika saker, men mest på att Real Madrids publik blivit så besatt av att bryta av Barcelonas nuvarande hegemoni att några poängs försprång i tabellen inte väger upp mot att man i modern tid aldrig tycks rå på katalanerna.

Mou själv höll en skaplig ospirituell presskonferens på Valdebebas i dag, där hans svar på frågorna vid endast två tillfällen varade längre än fem sekunder. I övrigt var det mest ”nej” och, i något fall, ”ja”.

 No way, I'm José. Foto: MD

Men när nu frågan om Mourinhos framtid ändå väckts kan vi väl ta och fundera på de eventuella konsekvenserna av att portugisen faktiskt packar sina pinaler och pyser vidare.
Vi kan kalla vårt seminarium ”Om Mou inte kan, vem kan då?”.
För ni minns hur det var, året var 2009 och Florentino Pérez hade värvat ihop en startelva som var så sprängfylld med kvalitet och stjärnglans och feta reklamkontrakt att det enda som saknades när man gick i mål i ligan 2010 var en poäng upp till Barcelona och ett riktigt hållkäften-namn på tränarbänken.
Manuel Pellegrini blev Flos första riktiga offerlamm och när José Mourinho presenterades inför Bernabéustadion var känslan att Pérez knutit upp världens då mest hajpade ledare (möjligen efter Barack Obama, som tydligen hade nog med sitt eget vita hus att sköta om).
Real Madrid satte sig i en sits där och då där de visste att några undanflykter inte fanns att ta till om satsningen inte skulle bära.
Där är de fortfarande, med FC Barcelona som ett evigt kliande eksem i ena armvecket.
Det går inte att göra mer än att värva världens alla bästa spelare och ge världens mest respekterade tränare fria tyglar att leka hela havet stormar med Pep Guardiola.

Vad kan Real göra i morgon då? Ja, de kan ju för all del gå ut på Camp Nou utan respekt, utan förväntningar och med inställningen att ska de köra det här party ner i avgrunden kan de lika väl göra det med diskodans och fyrverkerier.
Jag hoppas Real Madrid ställer ut årets mest offensiva startelva (nåja) mot Barcelona, att man får ett tidigt ledningsmål på Camp Nou och att resten blir en sån där jävlig nagelbitare som den spanska publiken, från båda sidor, faktiskt förtjänar.
Häpp.

Clásico-dimman låg så tung över Madrid i onsdags att den skymde lite annat cupgodis.
Marcelo Bielsa får ingen riktig styrsel på Athletic Bilbao i år, de pendlar i form som vore de Atlético Madrid, men i cupen har man nu ett rejält slagläge inför returen mot Mallorca.

Men först ska Bielsas Bilbao möta ett småstukat Real Madrid, som tappade både det professionella och moraliska ansiktet i matchen mot Barça och tvingats pudla på den egna hemsidan och tydligen inte nöjer sig där.

Where's your head at?

Det här är så klart ett sätt för Real Mourinho att visa att man är ett gentlemannalag oavsett hur många tunga förluster man tvingas till mot katalanerna.

Det jag gläder mig mest över är att tonläget är betydligt ödmjukare än under förra vårens Clásico-kvadrupel. 
Jag har svårt för regelrätta krigsattacker på fotbollsplanen (och inte bara där) men jag har nästan lika svårt för den här typen av folkmobb som triggas igång när en spelare tappar skallen (kanske för att det bodde en Pepe i mig under min korta karriär som vänsterforward i Lerdala IF:s damlag tidigt 90-tal).
Real Madrids defensive mittfältare/försvarare stampade väldigt tydligt Leo Messi på foten och aj, det såg ont ut och nej, det är inte okej.
Men nu lämnar vi det och går vidare med våra liv och om ni vill kan ni ta med er det faktum att Pepe, tillsammans med Iker Casillas, är den trevligaste liraren som Madridklubben har att ställa ut i en mixad zon efter match. Pratsam, lättsam, tålmodig och rätt kul.
På Twitter föreslår ni att ful på plan/fin privat är en ganska gångbar kombo i idrottssammanhang och det ligger ju en del i det. 
En gång i ett annat liv och en annan tid, då jag när kvällspasset föll på min lott fuskade som hockeyreporter, hade jag en gång uppdraget att ringa upp Djurgårdens Jimmie Ölvestad (som för övrigt är barnbarn till Nacka Skoglund om ni behöver fotbollsmark att hålla fötterna på) i egenskap av ”elitseriens störste buse” eller något annat moget maskulint epitet som hockeypubliken röstat fram honom till.
– Tjena, du, kan jag ringa upp dig lite senare? Jag är på Junibacken med mina barn, svarade elitseriens störste buse.

Det kan, vid närmare eftertanke, även ha varit Astrid Lindgrens värld han befann sig på. Men ni fattar prylen.

Jag skulle säga något om helgens omgång innan jag fintade bort mig själv med andra utsvävningar.
Jo, just det, jag sitter i Canal Plus och reder ut begreppen om Bielsa, Bilbao och Benzema på söndag.

Jag kanske får ta tåget dit. 

Klockan är långt över midnatt och vi får ägna oss åt det enda barnföbjudna element som detta Klässiko lämnar i kölvattnet. Och då pratar jag alltså kvantitet av naken hud, för ni har antagligen heller aldrig sett en så avklädd och samtidigt så totalt oanstötlig bild som denna. Det är något med kombon y-front och tummen upp-tecknet, tror jag.

Buenas noches.

 
Foto: Andresito Iniestas Facebook

Jag vill börja med att tacka Real Madrid för att de bjöd upp till dans, Pepe för att han bjöd på teater och elakheter och José Manuel Pinto för att han visade vems flätor som var längst i kväll. Det var hans egna, om ni missade det.

Real Madrid kommer förstås få ett enormt jobb att vända det här på Camp Nou om en vecka. Om ni inte granskade mig så noga skulle jag säga att det nästan är omöjligt i nuvarande form. Men de kommer förstås försöka och då är det så klart praktiskt att Cristiano Ronaldo fick göra mål igen. Jag trodde att det skulle bli Crilles match i kväll, han var på hugget, benen var rakade och pinnade på bra, frisyren felfri.

Det här var kanske inte det hetaste Klässikot vi sett på slutet (vi har ju ett gäng att välja mellan) men Barcelona gör, precis som senast, vad som krävs av dem; de reser till huvudstaden, åker på ett tidigt baklängesmål, plockar upp underläget och tar en komfortabel seger ändå. 
Det är väl egentligen inget annat än väldigt väntat och våldsamt imponerande. I Spanien är det numera vardagsmat.

Det är det däremot inte att Eric Abidal avgör en match. Det här är hans blott fjärde mål i hela proffskarriären.



Hej på ett tag!

Det börjar onekligen bli lite vardag, det här med Real Madrid mot Barcelona, men innan vi börjar gäspa i kapp över överflödets förbannelse ska vi ha klart för oss att det är världens största ligamatch just nu vi har att göra med och därför tänker jag kicka i gång ert engagemang här och nu.

Eller så låter jag en vän sköta jobbet, för Guti gjorde ett litet inspirationsbesök på Valdebebas i går och han tog sin nya skäggväxt med sig.



Och om det av någon anledning inte skulle få fart på marängerna så kanske det faktum att man bara har en seger på de senaste nio försöken mot Barça göra det.
Jag tänker så här: Real Madrid är ett aningen hungrigare lag än Barcelona i år. Det är fullkomligt naturligt, med den fantastiska framgångssaga som los culés har i bagaget. Real Madrid vill förtvivlat gärna lägga vantarna på den där ligatiteln och därför slarvar man bort väldigt få poäng på halvstora bortaarenor i Zaragoza eller på Mallis.

Men. Barcelona är ett aningen bättre lag i år (också) och när tändningen ligger på dryga hundra procent, och det gör den alltid när man möter Real Madrid, slarvar man bort väldigt få poäng.

Detta är alltså min ringa mening.

Det må vara nionde mötet på ett och ett halvt år lagen emellan, men det är det 28:e mötet mellan homiesarna Iker Casillas och Xavi Hernández. De gjorde för övrigt båda två sin Clásico-debut i samma match, den 26 februari 2000 som Real Madrid vann med 3–0, men därefter har Xavi dragit ifrån med 12 vinster, mot Ikers åtta och sen får ni själva räkna ut hur många matcher som blivit oavgjorda (och gärna berätta för mig i kommentatorsfältet, matte var aldrig min bästa gren).
Däremot kan jag tala om för er att om Barcelona vinner i kväll är vi uppe i oavgjort i Klassikerna, eftersom det i ett historiskt perspektiv inför matchen står 86–85 till Real Madrid (för helt borta i matte var jag inte heller).

Och ändå. Det bästa med Barcelonas cupmatcher är ju att José Manuel Pinto står i mål.
– Pinto kommer att få förtroendet. Dels för att han är en bra målvakt, men också för att om jag hade petat honom hade jag svikit både honom och mig själv, filosoferade Pep G på gårdagens presskonferens.
Pinto gör sin (vad det verkar) näst sista säsong som andreslips i Barça och med det menar jag inte att han blir förstekeeper nästa år, utan att han drar vidare på livets resa. Jag är osäker på vad Barças filantrop tänkt sig men jag vet att han har en liten väckelserörelse som inte alls har med fotboll att göra.
Jag ska inte påstå att jag förstår exakt vad hans WMakinaciones imperium går ut på, men det är någon form av cyberteam som kommer med livsråd med mycket himmel- och jordmetaforer, ordnar hip hop-läger för ungdomar och delar ut klistermärken till folk som kan sprida deras budskap. Och där får man säga att Pinto, som skriver under pseudonym eller i alla fall gjorde tills Dani Alves outade honom för ett tag sedan, i kraft av sitt yrke är ganska så well connected.



Och eftersom jag själv haft Twitter-fasta i några dagar kan jag inte lova att måttfullhet kommer bli mitt ledord under kvällen.

Ni tänker att det ska handla om el Klässiko nu, och det ska det om en liten liten stund. Pep Guardiola fyller till exempel 41 jordsnurr just i dag (undrar vad han önskar sig) och undertecknad sitter halvvägs på väg till Madrid för att se efter hur han tänker fira.

Men hörrni, nån av er kunde väl för bövelen talat om för mig vad Espanyol skulle bjulla på för drama i går, så hade jag så klart pallrat mig iväg till Cornellà för att uppleva det hela live. Att vara perico, Espanyol-supporter, är ofta ett alldeles spektakulärt tufft öde när man har gigantgrannen FC Barcelona som snor all istid. I går var det jobbigare än vanligt fram till drygt 80 minuter in i matchen mot långtfrånförstaligan-laget Mirandés, som ledde med 2–0 på Cornellà-El Prat och var på väg att skicka los pericos ut ur spanska cupen eller åtminstone i ett jävulskt jobbigt läge inför returen på bortaplan. Men Espanyol var inte färdiga med matchen.
 
Klubben meddelar samtidigt att man nu på lördag, den 21 januari, öppnar port 21 på sin hemmastadion för en bronsstaty av bortgångne lagkaptenen Dani Jarque. Ni vet ju så klart att han hade nummer 21 på ryggen och att la ligas kanske bästa hemmasupportrar under varje hemmamatch på Cornellà-El Prat bjuder på applåder just i denna matchminut.
Det där med brons hittade jag på förresten, har vi några skulptur/metall-experter som kan tala mig till rätta i läsekretsen så varsågoda.



Snart hörs vi igen. Då ska ni få vad ni tål i Clásico-väg. 

Det är brassarnas dag i spansk fotboll, varken mer eller mindre.
Maxwell gör ett uppbrott med sin historia och hakar inte på Zlatan till Milan ett år i efterhand, utan styr skutan mot hårdsatsande PSG. Maxwells speltid i Barcelona har gått från lite till nada och om inget dyker upp på sluttampen har han dessutom lyckats lämna klubben under Mino Raiolas överinseende utan skandaler eller hard feelings vilket måste tolkas som ett inofficiellt rekord. Grattis.

Brasse nummer två i hetluften heter Neymar och var i Barcelona i går. För att spela in en reklamfilm för ett skoföretag förvisso, men det hindrar ju inte lokalpressen att spekulera i om det INTE ÄR ETT TECKEN ÄNDÅ.  

 Ring mig då så styr vi upp någe.

Om reklamsnutten för Nike blir ens hälften så bra som Neymars framträdande med radiopopidolen och hela Brasiliens (andra) it-kille Michel Télo häromsistens ska de vara nöjda. Okej, han har kanske lite bättre högerfot än gehör, men visst känner man direkt att den här killen skulle få kul med Dani Alves i Barças omklädningsrum?

Brasse nummer tre för dagen är son till den före detta playboyspelarennumerapolitikern Romario och vad tror ni att han heter egentligen? Va, jag hörde er inte?
Just det. Han heter Romarinho och spelar just nu en ungdomsturnering för sitt Vasco da Gama i Brasilien och gör, precis som farsgubben, ofta mål.
Men en brasse är ju inte en helt färdig brasse innan den där nödvändiga larger than life-attityden fått fäste och se där är Romarinho inte långt ifrån en fullfjädrad fotbollsspelare.
På frågan om Leo Messi är alla tiders bästa spelare svarar Romarinho, med all den auktoritet en 17-åring med en aningen jävig livssituation kan:
– Nej, ännu är han inte uppe på pappas nivå.

Pappa är å andra sidan inte riktigt uppe på Romarinhos nivå rent fysiskt.

 Vadå då, mamma är ju lång.

Men dagens i särklass mest lovande nyhet hittar vi ändå på Twitter.

Om Guti blir klar för la liga ska jag streaka tvärs över Camp Nou (Obs. kortsidan alltså, jag är ju inte galen) när Barcelona möter Real Madrid i cupen nästa vecka.

Men kvällens riktiga drabbning står i Sevilla, där Valencia ska hålla undan med 1–0 i bagaget och slå ut andaluserna ur Copa del Rey. På gästande lags bänk sitter en alltid lika hårt pressad Unai Emery, som tackade ja till jobbet i Valencia för fem år sedan cirkus, efter att Sevillas nuvarande tränare Marcelino tackat nej.
Marcelino sitter, om vi ska prata talangsåpalingo, löst inför kvällens drabbning och ett av veckans trending topics på Twitter är det föga smickrande #Marcelinoveteya, typ #Marcelinolämna.

Jag tänkte lägga locket på i några dagar och åka på lite okynnessemester i Istanbul. När jag bokade resan var ju Guti kvar i landet, nu får jag helt enkelt göra det bästa av situationen ändå.
Vadfårjagintemissadå?

Det drar ihop sig till en partidazo, en jättematch, i Málaga, där Manuel Pellegrini säkert inte skulle ha något emot att sätta stopp för sitt gamla Real Madrid som har ett cupfiasko eller ett dubbelmöte i kvartsfinalen av Copa del Rey mot Barcelona att välja på.

Cristiano Ronaldo har ju inte varit så glad på slutet. Han har inte firat ett mål sedan Clásico-förlusten i ligan på Bernabéustadion den 10 december förra året. Det senaste snacket gör gällande att det är för att han är sur på sin hemmapublik som buar ut honom så fort han inte är på topp.



Jag förstår vad han menar. Senast på Berra fick jag ju en vanlig publikplats och en liten inblick i hur den genomsnittlige mannen på läktaren ser på den portugisiske stjärnan och vad de skriker till honom. Det är mycket om hans mamma, hans ursprung och hans fysiska attribut.
– Ta inte slut på dig Ronaldo, du kan ju förstöra frisyren! var en av favoriterna.

I kväll hoppas jag att att Crille offrar frisyren, för två januariderbyn mot Barça hade jag inte tackat nej till.
Se så. 

Vill passa på att upplysa er om att Lionel Messi fick Guldbollen i Zürich i kväll, det var ju en nyhet som hade lite svårt att tränga igenom mediebruset (vi hade herregud potentiella diplomatiska kriser att reda ut och gamla att begrava) men så blev det i alla fall. 
Han tog emot sin tredje boll och kastade samtidigt en verbal slängkyss till Xavi, när han förklarade att han ville tillägna Barças mittfältskille bollen eftersom "du också förtjänar den" och visst såg ni att Hernández fick en antydan till tår i ögonvrån som blir svår att snacka bort.
Xavi kommer av allt att döma att bli utan guldbollar i sitt liv, men han var lika glad för det i går.
– Jag tävlar inte mot Leo, jag spelar med honom och det är en ära, sa Xavi.

Och varför egentligen ge Guldbollen till Xavi Hernández när han ändå skulle passa den vidare till Messi direkt, som vi frågade oss i Spanien i kväll.

Halva Barcelona var i Zürich i går och fick tränga ihop sig i Fifas världselva. Gerard Piqué var längst.



Barcelona har nu vunnit nio Ballons d'Or genom historien, vilket gör klubben till den mest bollförsedda av alla i världen, med Milan och Juventus på åtta var strax bakom.

Nej, hörrni, vi säger så.

Ett vinteruppehåll och en ligahöst är över, Racing Santander inledde våren med att ta en überviktig seger med Kennedy B på bänken, José Antonio Reyes fick en osmakstart när hans Sevilla torskade mot Rayo Vallecano och Real Madrid målade sönder Granada på Bernabéustadion i går.
Men trots att Cristiano Ronaldo slog in säsongens 21:a mål, tio fler än hela Granadas lag mäktat med hittills under säsongen och fyra fler än Ludas gjort för Barcelona, var han inte gla.

Var det José Mourinhos mathån häromdagen? Har lill-Crille kommit i trotsåldern?
Dagen efter matchen är teorierna i Spanien många.
– Det var inte mycket kvar av matchen och kanske ville han visa Granada respekt, funderar Emilio Butragueño.
– Det var hans sätt att visa ilska över att han inte gjorde mål mot Málaga i förra matchen, tänker Aitor Karanka.
– Det är sån Cristiano är, konstaterar Sergio Ramos.

Jag konstaterar att Real håller avståndet i tabelltäten och att Barcelona har en något tuffare uppgift att ta sig an i dag.
Cupsegern mot Osasuna i veckan var ingen nagelbitare direkt. Det mest spännande som hände på Camp Nou var väl frågan om vem som först skulle trotsa det nya definitiva rökförbudet. Själv hade jag nog satt en peng på pressläktaren, där Björnen på El País, Gemma Herrero på Marca eller någon av alla franska korrespondenter känns som några av de tydligaste favoriterna. Men det blev Osasunas president Patxi Izco, som plockade upp och tände en cigarett så diskret att inte ens bänkgrannen Sandro Rosell såg det först, men sedan fick ge Izco en liten regelgenomgång, om man ska tro Mundo Deportivo.


Där är rökrutan. Du behöver bara målsmans underskrift. Foto: MD

Vi ska strax i väg till Cornellà, där Espanyol tar emot Barça i ett derby som måste vara det med flest hemmagrodda spelare i hela Europas toppligor. Så här spår Sport att lagen kommer att ställa upp i dag, vilket innebär sammanlagt 13 spelare (fem i Espanyol och åtta i Barça) på planen som antingen fostrats i en katalansk klubb eller fötts här. 



Det gör ju inte att de här lagens supportrar gillar varandra mer för det (inte journalisterna heller, det finns ett helt gäng murvlar på Barçatidningarna som av princip inte åker ut till Cornellà-El Prat, ens när det är derby och de jobbar), men spelarna har generellt sprungit på varanda så mycket genom åren att de ganska ofta är polare.
Carles Puyol, exempelvis, tillbringade uppskattningsvis 70 procent av sin lediga tid framför Espanyollegendaren (och tidigare Barçaspelaren) Iván de la Peñas Playstation innan han fyllde 32 och började gå ut på krogen efter pilatespassen.

Vill ni vara socialt mediala i kväll derbyhärjar los pericos på Twitter under den småfyndiga hashtaggen #cornellaHELLprat och det finns ju en del sköna underdogpoäng att plocka när storheterna i Barça kommer på besök.


Derby mot Qatar-regimen. Kamp mot en filosofi värd 500 miljoner euro.