¡Hola Barcelona!

Det är inte i Spanien det händer den här veckan, det är andra campeones som fått ta konsekvenserna av detta-gör-jag-med-min-frisyr-om-vi-vinner-vaden före helgen, men visst förtjänar Fernando Torres EM-plats en liten skuggblogg.

El Niño har ju den alldeles speciella status i sitt hemland som spanska spelare antagligen bara kan ha om de slagit igenom som 17-åringar, inte spelat i Barça eller Real, lämnat Spanien i ung ålder och avgjord kritiska VM-matcher.
Fernando Torres är helt enkelt underbar och älskad av alla, men på jobbet har det inte gått så bra det här året. Fram tills att Vicente De Bosque gjorde det otänkbara och petade El Niño från den senaste vänskapslandskampstruppen i februari.
Där och då fick Chelseas blondaste man någon form av indikation på att det här EM-slutspelet, det var han inte garanterad att få vara med på. Som lax på löken gjorde hans ersättare Roberto Soldado hattrick mot Venezuela, samtidigt som Fernando Llorente flög fram i Athletic Bilbao och allt såg plötsigt väldigt mörkt ut för Fernando.
Men så kickade Torres ut Barcelona ur Champions League och vann hela turneringen med ett lag som var så otippat att det i princip bara var denna bloggs upphovskvinna som spikade dem på förhand, och så levde de lyckliga i alla sina dagar igen.

Fernando Torres kommer att starta i La Roja i Spanien om inget oförutsett händer, det är min känsla. Inte tar VDB ut det lilla barnet för att sätta honom på bänken när han av allt att döma dessutom inte har David Villa tillgänglig.

Men det riktigt stora är förstås att landslagsledningen i dag bara presenterar Torres och hans wingman Juan Mata som klara för EM, men i övrigt låter skuggridåerna bestå. Resten av truppen togs ut den 15 maj och innehåller inga spelare från Barcelona eller Athletic Bilbao, eftersom de spelar cupfinal på fredag, och det är träningslandskamp för La Roja redan dagen därpå (och här vill jag applådera den fantastiska spanska planeringen).
Det kan därför diskuteras om det här rent existentiellt kan kallas en EM-trupp. Ergo; vi har ingen spansk EM-trupp ännu, men vi har två uttagna och färdiga spelare; Juan Mata och Fernando Torres.
I värsta fall får VDB spela tvåmanna i Polen/Ukraina.
Jag tror att Spanien skulle ha en ganska god chans ändå.

 

Visst hade man en liten känsla av att Cristiano Ronaldo skulle kunna hota Leo Messis brutala skytteligaseger när han dängde in 1–0 mot Mallorca i dag. Det var ju bara fem upp där och då, men Crille fick nöja sig med att ha skramlat ihop ofattbara 100 poäng för Real Madrid när den här säsongen tog slut på Bernabéustadion.
Och José Mourinho lyssnade till klubbens vädjan om att alla skulle dyka upp som blancos och satte på sig en vit skjorta dagen till ära.
Sedan gick han ner på knä inför sina spelare.



Men kvällens drama hittade vi ju någon helt annanstans, många hundra mil bort från sista minuten-slaget och Manchester, men inte utan andra likheter.
Rayo Vallecano startade matchen mot Granada med nästippen ovanför vattenytan och ena foten kvar i Primera División. Men när Zaragoza tog ledningen mot Getafe var madridgrannen Rayo på nedflyttningsplats. Man var kvar där tills klockan hade tickat iväg över 90 minuter. Då gjorde Raúl Tamudo vad Raúl Tamudo uppenbarligen föddes för; fick sitt huvud på en boll som gled in i mål bakom Granadas målvakt Julio Cesar och plockade upp Rayo i ettan igen. Offside. Bara så där. Heja Youtube.

 Det går bra nu. Foto: MD

– Den här matchen blir vår Champions League-final, sa Rayos tränare José Ramón Sandoval inför matchen.
Blir Champions League-finalen på lördag i närheten av lika spännande ska vi vara djupt tacksamma.

Och så kastade Falcao ut Villarreal ur Primeran (heja heja), till nästan ingen nytta alls, eftersom Málaga ändå knep den fjärde CL-kvalplatsen och hur Atlético Madrid ska motivera Tigern från Colombia att stanna kvar för spel i Europas andradivision övergår mitt förstånd, men jag gissar att de kommer att försöka.

Vad Málaga har att hämta i Champions League och vad Levante ska göra i Europa överhuvudtaget får vi nästan återkomma till, men man kan säga att det är två klubbar som med helt olika tillvägagångssätt visat att inget är omöjligt om man bara har en plan och lite tro på sig själv. 

Det håller på att dra ihop sig till det sista av det sista i la liga och när Real Sociedad, Valencia, Betis och Barcelona tjuvstartar omgång 38 i kväll är det för att ingen av dem är inblandad i någon streckstrid, annat än Leo Messi som nog ganska så gärna vill säkra skytteligan när övriga pokaler lyser med sin frånvaro i år.
Ludas har fem mål upp på Cristiano Ronaldo och mot alla andra kombattanter i världen skulle man ju vara ganska lugn även om man gick mållös av matchen mot Betis i kväll.

I Barças sjukstuga är annars Eric Abidal på väg att checka ut, medan Carles Puyol just checkat in.
"Abi" kommer att lämna sjukhuset under veckan som kommer och Puyi twittrade själv i dag från operationssalen om ett lyckat ingrepp i knäet.
Båda två är oavsett detta helt borta från sommarens EM-slutspel, Abidal möjligen borta från all professionell fotboll i resten av livet, och att hitta en ny lekkamrat till Gerard Piqué i La Rojas mittlås är nu vårens stora uppgift för Vicente Del Bosque. Det mesta tyder så klart på att Sergio Ramos tar steget in från högerkanten, precis som i Real Madrid, och att det blir ytterbacksplatserna som är up for grabs.

Jag vill ändå vara väldigt tydlig med att en frånvarande Carles Puyol är ett jättetapp för Spanien. Puyi må vara 34 år gammal och ha passerat zenit, men hans härföraregenskaper är svåra att ersätta. Säg den match som Spanien eller Barcelona legat under och Carles Puyol inte klivit fram och klappat igång sina lagkamrater. Den matchen finns inte. Så ni kan vara helt tysta.



Mer operationsnytt. Ni minns kanske hur Granadas Carlos Martíns tvåårige son Gustavo konstaterats i behov av en ryggmärgstransplantation för några månader sedan. Nu har en donator lokaliserats, lagom till att Granada spelar för sin överlevnad i Primeran mot Rayo Vallecano i morgon.

 Foto: Marca

I morgon kan vän bli fiende och tvärtom i en sedvanligt spännande nedflyttningssträckomgång i la liga, för att inte tala om kampen om europaplatserna där Atlético Madrid, glory to them, har ett knivigt läge att nå Champions League nästa år, eftersom man måste slå Villarreal på bortaplan samtidigt som Málaga tappar poäng.
Real Madrid ska mest springa hem applåder på Bernabéu i morgon och det vore synd att säga att läget var spänt på träningsanläggningen Valdebebas i dag.
José Mourinho, som inte direkt spritt egna presksonferenser kring sig i år, plockade ut hela hjärntrusten till presskonferens och ihop med hjälptränarna José Morais, Silvino Louro och Rui Faria hetsade han sin närmaste assisterande Aitor Karanka med en liten sång som föreslår att han också borde byta nationalitet.

Karanka har dragit ett hyfsat tungt lass mediemässigt på slutet, där han ersatt Mourinho nästan femtio gånger på presskonferenser då Real Madrids förstetränare varit i blåsväder, bedrivit silenzio stampa eller bara inte haft lust.

– Vi är här allihopa för att vi jobbar ihop och för att samtliga, plus några till som inte kunde komma, har lika stor del i framgången den här säsongen, förklarar José, och efter att ha varit vrång i nästan en hel säsong så avslutade han fotbollsåret som Mou – mysgubben. Det är ett av hans många ansikten som jag gillar.

Ska vi säga så så länge?

Spanien har gått från att vara ett land där man spelar viktig fotboll till ett land där man pratar om fotboll sedan ligaavgörandet och uttågen ur Champions League för giganterna.

Jag har själv börjat tagga ner och fasa ut blogwise så att ni långsamt ska vänja er vid vad som kommer efter säsongen: nada.

Men. I kväll har vi en match att spela igen och jag skulle ljuga om jag sa att kände mig blasé inför Europa League-finalen mellan Spaniens två atleter.
Det är så sällan två lag som inte heter Real Madrid eller Barcelona får hela spotlighten i hemlandet att hela presskåren tycks skina upp. Helt plötsligt finns det NYA VINKLAR.
Dessvärre finns det också nya införvideoklipp från de båda klubbarna som båda lyckas med konststycket att leverera en crossover mellan dålig Hollywood-dramaturgi och reklam för Kristdemokraterna i Huskvarna. På 1980-talet.
(Egentligen finns det inget ni behöver förstå mer än att det rör sig om vita, generationsöverskridande och oqueera kärnfamiljer och pojkar och pappor som pratar fotboll.)

Så. Nu ska vi prata kvällens match i stället, och vi börjar väl med kvällens huvudrollsinnehavare.
Jag vill ju hävda att Radamel Falcao är det i Atlético Madrid och att döma av hans twittrande på slutet är han helt inne på min linje. 

Följer man colombianen har man de senaste dygnen fått sig en orgie av uppladdningsbilder, utlottningstävlingar avatarbyte (till en EL-logga så klart) och, förstås, några bibelord på vägen.
Atléticos Tiger packar nämligen tre saker vart han än åker (exakt samma saker som undertecknad för övrigt). Träningskläder, Den Heliga Skriften och Colombias flagga.



Falcao kan bli dubbelhistorisk i dag och hans insatser på Atlétis europaresa i år kan inte överskattas. Falcao har i princip ensam täppt igen hålet efter två av världens bästa anfallare och när Los Colchoneros springer ut på gräset i Bukarest i dag är det ju herregud i lagets andra europafinal på tre år. Även om lirare som Arda Turán och Diego Simeone själv har ett par fingrar med i spelet så är det falktigern från Colombia som fått vara lagets omslagspojke i år.

Hos motståndarna heter den personen Marcelo Bielsa. Det kan han inte hjälpa själv, men den mytomspunne argentinarens framfart med två finaler redan första säsongen i Athletic Club gör att Fernando Llorente och Iker Muniain snällt fått stå åt sidan när El loco Bielsa så mycket som harklat sig i mediernas närvaro. Eller spelarnas.



Man förtjänar förstås det när man coachar brallorna av Alex Ferguson i två raka matcher och det mest intressanta i kväll blir att se hur Cholo Simeones gäng beväpnar sig taktiskt.

Om det blir Atléticos Tiger eller Bielsas baskiska lejon som tar hem det här återstår att se, men det ger mig en väldigt bra anledning att länka till min absoluta favorit-hiphop från Sri Lanka. I kommentatorsfältet kan ni länka till er egen och berätta vad ni tror om kvällens resultat. Man får en resa med luftballong över Barcelona om man tippar rätt slutresultat samt första målskytt. Eller ett omnämnande på bloggen. Har inte bestämt mig.

Jag tycker kvällens match är svårtippad, men har efter mycket velande bestämt mig för att gå all in på rödvit seger.

Av olika skäl befinner jag mig på andra breddgrader än de spanska och för första gången på tre år får spanjackerna ro hem ligatiteln utan Juanita på plats.
Som de ska sörja det.
Needless to say är det ett vitt, stolt gäng som bryter den treåriga sviten mot Marcelo Bielsas lejon i kväll.

Längre söderut vann ihärdiga Betis det prestigefulla Sevilla-derbyt, men de får nöja sig med den uppmärksamheten på bloggen för både Barcelona och Real Madrid sprang hem den här säsongen på mycket karaktäristiska sätt.

Barcelona genom att deras lyckohäst Leo kickade in ett hattrick på Camp Nou och höll drömmen vid liv ett par timmar till. Messi har slagit rätt många rekord i år, och bor man i Spanien så är det ingen hejd på påhittigheten att skapa nya noteringar.
Det är "flest mål av spelare under 25 i Spanien" och det är "flest mål på nick i andra halvlek" och det är "flest mål med fel fot på bortaplan".
I dag krossade Ludas självaste Gerd Müllers rekord i antal mål på en säsong i en europeisk liga och det tycker jag att han ska få fira lite faktiskt.
Han fick ju det också tills nästa tronpretendent klev upp på hästen i Baskien, började med att bränna en straff, men åtta minuter senare spelade fram Mesut Özil så snyggt att jag dog lite, och i andra halvlek sy ihop gottepåsen själv.
Cristiano Ronaldo heter han, han har just vunnit sin första stora titel med Real Madrid (kungens cup får ursäkta) och har till slut klivit ut ur den långa skugga Leo Messi kastar från Katalonien. (Det där var en metafor, jag vet också att Messis skugga aldrig blir längre än 1,20 meter hur lågt solen än står).

Och vet ni – tuppfajten om skytteligan är inte över än. Min gissning är att José Mourinho ger övriga tio man ganska tydliga instruktioner i de två återstående omgångarna om att sätta Crille i farliga målpositioner och bollen på hans fötter.

Den äldre av de två portugiserna har gjort ett magnifikt jobb med Real Madrid den här säsongen. För ganska exakt ett år sedan hade han just klivit ur tre veckor lång Clásico-kvadrupel-bubbla som den klara förloraren (kungens cup får, återigen, ursäkta) och var ungefär två hårstrån ifrån att bli ihågkommen som en mycket dålig sådan.
Innan den här säsongen petade han Barcelonas blivande tränare Tito Vilanova i ögat och när det var dags för nytt Clásico på hemmaplan var Real Madrid så där uddlösa igen, som de bara blir när de ställs mot Barcelona.
Eller blev, för för två veckor sedan hade det hänt något och Real klev in på Camp Nou med den där självklara pondus laget gjort sig känt för i historien, och vann för första gången på väldigt länge en match mot Barcelona genom att vara klart bättre.

Barça lämnar sin älskade mister Pep till lite välförtjänt vila och om några år, kanske mindre, kommer den stora fotbollspubliken förhoppningsvis kunna ta till sig vad Guardiola gjort för den här sportens utveckling, utan att prata om "självspelande pianon" och "världens mest lättränade lag".
Om Johan Cruijff revolutionerade fotbollen i Barça med sitt totaltänk har Pep förädlat och idiotsäkrat hans arv och det med en fotboll som de romantiskt lagda kanske bara kommer få drömma om de närmaste tjugo åren.

Själv kan jag som vanligt vid den här årstiden bara tacka alla inblandade krafter för att jag fått följa med på den spanska ligaresan under tre alldeles omtumlande år.

Det finns mer att älta om la liga 2011/2012, men just nu finns det bara en sak att säga:

Den uppmärksamme läsare såg att jag gjorde ett litet smitningsförsök i senaste inlägget. Det gick så där, dagen därpå var jag beordrad tillbaka i Europa League-tjänst (Aupa!) och i dag har tydligen Barcelonas tränare något viktigt att delge oss.

I går fick jag ett läsarmejl från en person som satt "med tårar i ögonen" över uppgifterna om att Pep Guaridola är på väg att lämna FC Barcelona.
Klockan halv två ska Barças míster och Sandro Rosell hålla presskonferens på Camp Nou och det mesta tyder på att tårarna kommer att flöda i Katalonien i dag också.
I går kväll visste ingen mer än dessa två (correction update: Tito Vilanova kan ha känt till det) exakt hur det ligger till med den saken. I dag tycks Marca ha pratat med någon i spelartruppen efter morgonens samling och att Pep säger tack och hej är just nu det mest spelade tipset på landets bettingsajter.
– Jag drar killar, ska Pep ha sagt till truppen när de samlades i morse 

Jag kommer att vänta till strax efter halv två innan jag börjar spekulera i en eventuell ersättare till Guardiola. Däremot skulle jag vilja påstå att Barcelonas tredje riktigt tunga tapp på mindre än en vecka skulle bli betydligt värre att bära för los Culés än både förlusten i el Clásico och uttåget i Champions League.

Josep Guardiola har blivit så synonym med Barças framgångar att folk bara har suddiga minnen av hur det var innan han satte sid på tränarbänken, kickade i gång jobbet med att vinna varenda pokal som stod på spel redan den första säsongen, och fortsatte jobbet med att förvandal FC Barcelona från ett europeiskt topplag till världens enskilt bästa.

Peps professionella storhet har legat i det taktiska kunnandet och förmågan att kunna motivera sina spelare till stordåd match efter match efter match.
Det är just de två sakerna som svajat i år, när Barcelonas offensiva spelmodell drabbats av inflation i sidledspassningar och där styrkan att värka fram ett avgörande 2–1-mål på en kylslagen fotbollsplan i Pamplona en lördagkväll i februari inte funnits där.
Guardiolas omvittnade förmåga att få en grupp med potentiellt bortskämda mångmiljonärer att dra åt samma håll och lyssna på sin míster i alla lägen har också fått sig en mindre törn i år och det berättas i de egna partiorganen Mundo Deportivo och Sport att det under våren funnits småkonflikter mellan Pep och "vissa viktiga spelare" (så dags att meddela det nu, kollegor).

Det spelar ingen roll. Pep Guardiola kommer, om han nu lämnar sin post efter säsongen, bli ihågkommen som den moderna fotbollens mest framgångsrike tränare. Ingen har på så kort tid tagit ett lag till lika många segrar som Barça-tränaren och samtidigt fått folk över hela världen att hänföras över sättet man gjort det på.

Men viktigast av allt för Guardiolas enorma popularitet i nordöstra Spanien är att han är en mönsterkatalan, en kille som föddes in i klubbens akademi La Masía, och en gentleman som kan varenda regel, skriven och oskriven, som råder inom FC Barcelona.

Jobb 24 timmar om dygnet med småbarn på hemmaplan, ständig mediebevakning och hårda sjukdomsfall med Eric Abidal och hjälptränaren Tito Vilanova uppges som orsakerna till varför Pep vill hoppa av.
Att han snälla snälla snälla ska skriva nytt kontrakt har varit en angelägenhet långt utanför fotbollsvärlden den här våren.
Pep Guardiola har gått från att vara FC Barcelonas tränare till att vara FC Barcelona.



Blir det ett Pep-nej i dag står fotbollsvärldens mest attraktiva jobb ledigt.
Jag skulle inte rekommendera min värsta fiende att söka det.

"Achtung achtung. Vi vill uppmana Bayern Münchens supportrar att stanna på läktaren" säger mannen i speakern på Santiago Bernabéu-stadion just nu (lite annat också, som min treveckorstyska inte hann simultantolka).
Real Madrids publik vill inte gå hem heller. De står kvar och och glor lite sadomasochistiskt på Bayern-spelarna medan de gör ärevarv och dansar små grodorna framför sin hemmaläktare. 

Det här var det värsta av det värsta.
Vi får börja bakifrån.

Cristiano Ronaldo. Denna alldeles enastående fotbollsspelare som räddat det här Real Madrid så många gånger om, i sena matchminuter mot Osasuna, i cupfinaler mot Barcelona. I dag går en av världens säkraste straffläggare fram och skjuter bort Real Madrid från Champions League-finalen från elva meter. Eller, han inleder bortskjutandet, Kaká hakar ju mest på i sympati, och egentligen finns det väl bara en person Cristiano Ronaldo kan ringa för att få den exakta förståelsen för det han genomlider just nu. Kort kille i Katalonien, Crille. Leo i förnamn.



Ronaldo och Messi brukar gå hand i hand när det kommer till utslagsmatcher och målrekord och annat. Därför är de båda förlorare den här veckan. Men de är i alla fall världens två största förlorare.

Men vi tar ett steg bakåt nu, för jag måste få fundera på om jag någonsin i tjänsten fått se en mer spännande fotbollsmatch. Eller en bättre.

José Mourinhos Real Madrid gjorde precis allt de kunde för att vara i München den 19 maj, utom att de lät den här matchen gå till straffar då. 
Lika bra att vi tar hand om det, vi är ju ändå redan där då, tänkte Bayern München. Trodde man. Kändes det som.
Men när Iker Casillas skrämt upp Toni Kroos och Philipp Lahm till felbeslut fick Real Madrid en chans till, en som de nästan inte förtjänade. Sergio Ramos insåg nog det och var uppriktig nog att klippa av den sköra tråd som hela Florentino Pérez superbygge hängde på.

Madre mia.

Och från att ha haft en helspansk drömfinal i sikte får nu Bayern München göra lidandet kort med Chelsea i stället. De har hemmaplan och så, som om de skulle behöva fler fördelar inför den clashen.

Och moi-même? Äh, jag reder mig. Lite sol och bad, en bra bok och så är jag snart på banan igen. Det är ju EM i Östeuropa i sommar har jag hört.

Efter en kraftigt försenad flight från ett molnigt och deppigt Barcelona till ett molnigt och hoppfullt Madrid är det strax dags att stämpla in på jobbet igen.
Bernabéustadion står som scen för kvällens drama och låt mig gissa att gårdagens resultat i Katalonien inte gjort de vita i huvudstaden mindre segervissa.
Bayern München har ett resultat med sig att försvara men Real Madrid har också drygt en och en halv timme på sig att hitta en lucka och det kan, som Marca föreslår, lätt kännas som ganska så mycket tid.



Tyskan har uppenbarligen tagit över i den spanska huvudstaden, inte mig emot alls, och så här såg det ut när jag landade på Barajas för en liten stund sedan.

 

Och mer än så hinner vi inte förhandsgrotta ner oss i dag, men häng med på Sportbladets liverapportering från matchen på Berra, så lovar jag att bjuda på några twitterska gästspel.

FC Barcelona, lagens lag, fotbollens tårtglasyr och hela Qatars älsklingar är utslagna ur Champions League.
Den här gången gick vägen inte hela biten fram till München och det kan ni säga vad ni vill om, att brända straffar och stolpskott och ett bollinnehav uppe på procentsatser värdiga valsegrar i Nordkorea borde skrapa ihop till ett avancemang, men så är inte spelets regler och så här tio minuter efter slutsignal är nästan hela Camp Nou, där 95 000 människor trängdes nyss, tom.
Kvar är en hylla av vita sjungande engelsmän som jag verkligen önskar all lycka och framgång, men hoppas slippa möta på vägen ut.

Den här matchen har jag sett en gång förut på plats. Då var det José Mourinhos Inter som var på besök i CL-semin och de spikade igen sitt eget mål på exakt samma sätt som Chelsea gjorde i dag.
Det är ju, förstås, också José Mourinho som är vinnaren i kväll. Om hans Real Madrid går till final i Champions Leauge vill säga, för då får de möta ett lag vars stomme han kan utan och innan, och med tre riktigt tunga startspelare avstängda i München om en knapp månad.

Barcelona då? Ja, de som spekulerar i att klubbens världsherravälde är över fick nytt vatten på sin kvarn i kväll. Å andra sidan vill jag hävda att det inte ska vara möjligt att hålla den nivå katalanerna gjort jämfört med övriga fotobllseuropa de senaste tre, fyra säsongerna.

Jag vet inte varför, men jag tänker lite på Cesc Fàbregas i kväll. Efter att ha tillbringat några år på språkresa i England där han aldrig fick några vidare troféer kom han till slut hem för att ändra på den saken.
Vet du vad du har Cesc? Du har taskig tajming.



Och Fernando Torres väg tillbaka till spanska landslaget blev just lite längre igen.

Över och ut och ner i mixad zon. Håll ställningarna.

 

Det är inte varje dag som Barcelona har som uppgift att hämta upp underläge i europasemifinaler och lyckas. Sist det hände var motståndet – svenskt.
Ganska många av er som tittar in på bloggen minns sannolikt inte IFK Göteborgs framfart internationellt för tjugo, trettio år sedan, men 1986 var de i Europacupsemi mot just Barcelona, då under Terry Venables styre, och var tvungna att vända ett 0–3-underläge som Roland Nilsson och de andra ställt till med på hemmaplan.
Och så kom det sig att Staffan Lindeborgs matchreferat toppar Marcas sajt i dag. 

Marca har till och med ansträngt sig för att kasta in de där knasiga prickarna som svenskarna envisas med att sätta över 'o'. Med ett intressant resultat.



Pep Guardiola minns garanterat matchen, han såg den från sidlinjen, men inte som tränare (inte ens Pep fick den typen av uppdrag i tidiga tonåren) utan som bollkalle.

 Fåjadinautograaaf? Foto: Marca

I går var Pep långt ifrån den bekymmersfria pojken på bilden. Efter att cirkus fjorton raka frågor på presskonferensen haft mer eller mindre olyckbådande tonläge var det min tur att ställa ett spörsmål – och Peps tur att lacka lite.
Juanita: "Leo Messi har på sju matcher mot Chelsea aldrig gjort mål, oroar det dig?"
Pep (svart i ögonen): "Por favor! Jag kommer aldrig oroa mig för Leo Messi, om han så går mållös i 27 matcher. Hans problem är att han gör tre mål normalt sett" och så spann Pep vidare på det där spända sättet som han ibland har när Barcelona är lite småpyrt ute. Undrar om han dragit in min ackreditering till matchen i kväll.

Några som kanske skulle ryka före mig är ioförsig förstasidesritarna på tidningen Sport.
Så här såg deras förstaupplaga ut i går, och bredvid den nya versionen sedan någon på den vanligtvis mycket Barçatrogna Sport insett att en Xavi med Carles Puyols höfter i ansiktshöjd precis ovanför annonsen "Sex är livet" var att ha lite väl roligt på jobbet.

En fotbollshelg kom och gick i Spanien och en sak lämnade intryck på mig lite mer än andra.
Arda Turan gjorde en fruktansvärt bra insats i den sömniga söndagseftermiddagen mot Espanyol och krönte omgång nummer 33 i Primera División med vad som kan vara årets mål (och ni som kan turkiska, betyder "rövasata golü" som står under klippet "rövsnyggt mål"?).

Att Atlético Madrid skulle vara på topp mot Mauricio Pochettinos gäng kunde man ju ana med tanke på den osannolika uppladdningen med huvudrollsinnehavaren i tonårsrullen American Pie, Jason Biggs, några dagar tidigare. 
Jag kan inte förhålla mig till den här bilden riktigt, men ni får den i alla fall.

 
Foto: Falcaos Twitter

Falcao har lagt upp jag vet inte hur många olika bilder på honom själv och Jason Biggs eftersom colombianen anser att American Pie är "en riktigt kultfilm från min tonårstid".
Ja ja. Falcao är ju söt, och vältalig och bra på fotboll, man kan inte ha allt.
Och ska vi ändå diskutera hans smak måste jag få bjuppa på en bild från el Tigres egen Twitterprofil.

 Säg tortilla!

Efter el Clásico i lördags bestämde sig sändande tv-station La Sexta för att skjuta upp matchstart mellan Sevilla och Levante efteråt, för att kunna sända presskonferenserna från Camp Nou.
Det tyckte Sevillas fans inte alls var schyst och svarade med ett regn av tennisbollar in på planen på el Nervión, med det mycket spanska budskapet "ni saknar kulor".
Ej att förväxlas med pengar. 

Och innan vi riktar blicken mot morgondagens händelser i Barcelona och onsdagens i Madrid, så får ni inte missa Gutis senaste. Spaniens mest missförstådda geni är ju inte dummare än att han vet att driva lite med bilden av sig själv, och i hans senaste reklam med La Quiniela, motsvarande Stryktipset ungefär, får Guti symbolisera det hela med att tippa: "Mycket fotboll, många miljoner, liten ansträngning".

Man kan säga mycket om la liga. Att den bara handlar om två lag, att den är full av stjärnglans högst upp och lika tjock med ekonomisk dopning och konkurshot längre ner. Att den är världens bästa.

Jag konstaterar att den är avgjord. Real Madrid och deras Míster Mourinho har just vänt på en sten som såg så stor och tung och ädel ut för bara några månader sedan. De baxade och stånkade och slet och till slut rubbade de på den katalanska dyrgripen.

Real Madrid har inte bara avgjort årets liga, de har gjort det i en match mot Barcelona på Barcelonas hemmaplan. De skrev för alltid in ett historiskt målrekord för spansk fotboll på kuppen.
De såg faktiskt inte ens svettiga ut efteråt.

Det här är en av förklaringarna till varför säsongen tagit den väg som den tagit i år.

Det här är en annan:


Kramiz! Foto: Marca

En fylleledsen man trampar omkring utanför pressläktaren och ropar "Puta España!" för full hals. Det betyder ungefär att Spanien är en hora och underförstått att Barcelona inte vill vara med där.
Men nu är de det och i kväll fick de se sig besegrade av Real på hemmaplan för första gången sedan 2007. 
Hala. Och grattis. 

Hoppsan hejsan. Om vi ska tro Radio Marca, och det tycker jag att vi gör, så har inte Pep Guardiola bara drabbats av sina vanliga stormatchticks och kastat in en oväntad startman i elvan (välkommen Cristiano Tello, 13 år gammal, från Sabadell, Barcelona-förstaden som kan vara norra Spaniens fulaste)... 

 Foto: MD

...utan han nobbar också två brothers in arms.
Gerard Piqué var ju nu bänkad redan mot Chelsea i veckan, i kväll får han nöta bänk igen.
Om det är till någon som helst tröst så får han göra det ihop med bästisen Cesc, som får se sin startplats gå till Thiago eller möljigen nämnde Tello, beroende på var ni helst placerar honom i startelvan.
Både Gerard och Cesc har haft dokumenterade respektive obekräftade (men välskvallrade) småsprickor med Pep under säsongen vilket får mig att undra:
"Vad hittade de två på när övriga sov i London efter matchen i onsdags?"

José Mourinho har lämnat sin lilla utanförfyrklöver med Sahin, Lass, Altintop och Carvalho kvar i huvudstaden, men tagit med sig hårt kritiserade Fabio Coentrão till Katalonien. Jag håller honom ändå utanför min tippade startelva i kväll, men om portugisen spelar från start ska vi inte bli förvånade.
Alla såg att Coentrão inte gjorde någon vidare match mot Bayern München.
Alla såg hur José Mourinho och därefter Aitor Karanka gjorde två snabba utryckningar för att försvara honom.

Det kan se konstigt ut, men det klarnar en aning om man drar in Jorge Mendes i uträkningen. 
Mendes är den iberiska halvöns mäktigaste fotbollsagent, med madridspelare och portugiser som sin specialitet, och när startelvorna i ett derby mellan Atlético och Real Madrid förra säsongen (eller kanske förrförra) presenterades visade det sig att Jorge Mendes representerade tio av lirarna.
I hans stall hittar vi José Mourinho himself, Cristiano Ronaldo, Ricardo Carvalho och Falcao, för att nämna några.
Vi hittar sedan förra året också Fabio Coentrão.
Det här är inga ovanligheter i internationell fotboll, och i Spanien spekuleras det ganska fritt i att José Mourinho bytt ut nästan fläckfrie Marcelo när det kommit till stormatcher i år, för att sätta lite ljus på sin landsman som han också delar agent med.

 Hörde du den om Coentrão?

Och om ni tror att det bara är i den spanska huvudstaden som uttagningen av startelvorna har inslag av politik så kan jag berätta att Andrés Iniestas agent heter Pere Guardiola och är brorsa till – ja just det.
Nu är det ju inget problem eftersom Andresito kommer att ha en naturlig startplats i alla elvor i världen tills han slutar med fotbollen, men ni förstår det potentiella dilemmat.

José Mourinho sägs ha skrivit om sitt kontrakt med Real Madrid (och i solidaritetens namn förbättrat villkoren för sina hjälptränare) och det återstår väl till efter kvällens drabbning att se hur den vita publiken ställer sig till det.
I dagens tidning spekulerar jag i hur José Mourinho av allt att döma väljer den säkra, titelgaranterande vägen i dag, allt annat vore väldigt icke Mou-igt, men jag tar inte gift på detta.

Det är säsongens sjätte Clásico vänner, det är nytt rekord, och ändå sitter jag här och är tokladdad. Vi kan få ett ligaavgörande i kväll, vi kommer att få en lång nervpers och vi får det av planetens två just nu kanske bästa lag.

Så här startar Barça:

Valdés
Alves, Mascherano, Puyol, Adriano
Busquets, Xavi, Thiago
Iniesta, Messi, Tello

Real Madrids elva är ännu höljd i dunkel.

I dag har jag hållit matchuppladdning på en mycket rutinerade nivå och inte hamnat i den här svackan timmarna före match som man ibland gör om man startar att varva upp för tidigt.
Heja Juanita och heja Barcelona – Real Madrid!

Vi ses på den dära andra sidan. 

Det är strax dags för två av la ligas mittenlag (och ett som befinner sig lite högre upp i tabellen) att kliva in i semifinalerna av Europa League, numer den enda turnering där vi är helt garanterade spansk representation i finalen.
Lagom till det har jag spekulerat loss lite i varför Spanien i år hävdar sig så bra i Europas andraturnering, när så mycket talar för att man inte borde. Det påstås ju ofta, och det med goda belägg, att spansk fotboll bara handlar om två lag.
Atlético Madrid, Valencia och Athletic Bilbao finns här för oss i år för att ge svar på tal och visa att så inte är fallet. Och skulle nu både Barça och Real Madrid trilla ur Champions League nästa vecka har vi minst ett av de tre EL-lagen i final för att rädda den spanska äran i år.
Det är inte skitlätt att hitta någon röd tråd i de tre klubbarnas satsning, men jag blev tillsagd att göra ett försök i alla fall och voilà.
I övrigt är ju semifinalerna i år en heliberisk historia, och minns att förra året var det i stället tre portugisiska gäng i semi. Det har jag ingen som helst förklaring till, men ge mig några dagar så ska jag känna efter.

Men, det var ju en av spansk, och numer även tysk fotbolls stora som sa tack och hej i dag och Raúl González Blanco darrade lite på läppen när han meddelade att han lämnar Schalke 04 efter två säsonger.
Jag har alltid gillar Raúl lite mer än your average Joe, men i dag fick jag faktiskt lite avsmak. Eventuellt.
För allt pekar på att den evige nummer sju hoppar av Bundesliga för att skriva ett fetingkontrakt på fyra år i Qatar, som antagligen innebär så mycket pengar att vi inte riktigt kan föreställa oss.
Det är väl okej, men då tycker jag inte man ska sitta med fuktiga ögon och säga att det var ett "oerhört svårt beslut" att lämna Ruhr-området som handlar om att man vill "tillbringa mer tid med sin familj". 

Då kan man sluta spela fotboll och flytta hem till Madrid och ta ett deltidsjobb på Reals sekretariat.
Om nu Al-Ahli blir hans nästa destination alltså, det låter ju onekligen så när Raúl säger:
– Jag är färdig med spel i de stora europeiska ligorna. 



Om det bara är ett illasinnat rykte så glömmer jag allt, Raúl. 

Gary Cahill.
Jesus Christ.

En av ovanstående var det som fällde Andrés Iniesta. Bra att ni är på tårna när jag inte är och klockan är sent. 

Lystring, spelare och supportrar till Barça: Fotbollsmatcher vinner man inte på bollinnehav. Aldrig. Inte nån gång. 
Det finns inga "moraliska" segrare i den internationella fotbollen. Hundra skott på mål kan aldrig väga upp för ett mål i baken. 

Hade det varit så hade FC Barcelona inte förlorat en match sedan den här snubben tog båten från Holland till Spanien (vadådå, det finns ju massor med kanaler i Amsterdam, nån måste väl rinna ut i Medelhavet?) 1988 och började styra upp saker och ting.

I övrigt gjorde Barcelona förstås precis vad de kunde för att ta med sig ett bortamål hem till Katalonien. I kväll gick det inte, och utöver ett par träkänningar hade faktiskt inte Barcelona så där sinnessjukt många jättelägen. Man får ju inte det borta mot Chelsea. Didier Drogba däremot fick via någon sorts poetisk rättvisa bli hjälte mot laget som han troligtvis ville slå mest av alla i kväll.
Enligt de flesta tidningarna i Spanien borde Andrés Iniesta haft en straff när Tim Cahill ramlade ner honom i straffområdet, men kan ni historien så vet ni varför de inte ropar särskilt högt på den saken.

Kvällens bästa bad boy moment var ju ändå när John Terry först trampade på Carles Puyols hand och sedan kramade om den en gång till.

Nu har vi ett läge där båda returmatcherna lever vilt (ärad vare Gud i höjden) och där vi inte får bli förvånade om vi blir helt utan spansk inblandning i Champions League-finalen.

Men vad som än händer har vi ett helspanskt Clásico på lördag. Det kan bli sista gången Real och Barça möts i år. Med varsin CL-förlust i bagaget håller jag Barcelona som svag favorit i kraft av hemmaplan, men låt mig suga lite på mitt tips innan jag sväljer helt. 



Grattis mitt i oflytet till Alexis Sánchez som i dag blev förste chilenske spelare att spela en semifinal i Champions League. Hipp hipp hurra.

Och så en varning om det var någon på bloggen som bröt sig in i Real Madrids omklädningsrum på Allianz Arena i München i går och snodde Crille Ronaldos, Karim Benzema och Mesut Özils skor; den tyska polisen kammar just nu nätet på auktionssajter där dyrgriparna kan tänkas säljas.
Var diskreta.

Gerard Piqué saknas i Barcelonas startelva i kväll. Det är förstås en överraskning av monumentala mått och jag har ingen bra förklaring till varför. Vi hoppas att Pep Guardiola har det efter match.

Annars är ju det här matchen vars förlaga slutade på ett mycket dystert och på många sätt djupt orättvist sätt för Chelsea (och fortsätter ha tragiska konsekvenser för Norge) men som för alltid skrivit in sig i den barcelonska historien. Så här kände Andresito när vi pratade om den skruvade kvällen på Stamford Bridge 2009 i förra veckan. Och så här lät det i den spanska etern.

Av förklarliga skäl blev Chelseas spelare skogstokiga. Alldeles bindgalen blev Didier Drogba och om ni tror att han glömt Tom Henning Övrebö så känner ni honom inte.
Det gör jag ioförsig inte heller, men en fransk kollega är gammal bekant med Drogba och satt häromdagen på Facebook och chattade med ivorianen. Yours truly satt bredvid.
Fransosen: "Jag ska i väg till Barcelonas presskonferens nu. Ska jag hälsa Andrés Iniesta något från dig?"
Drogba:  "Haha, nej nej, jag har inget emot honom, Iniesta är fantastiskt. Men den där jävla domaren alltså...".
(bonusinfo: Drogbas profilbild var VM-loggan från Sydafrika 2010 har jag för mig. Ut och leta upp honom nu bara)

Real Madrid lämnade Allianz Arena med uddamålsförlust, men med ganska goda miner. Att spela på resultat på Bernabéu-stadion nästa vecka är förstås inget Jupp och gänget kan ägna sig åt och jag tror på det hela på en mycket underhållande retur i Madrid. Jag tänker själv se den från första parkett.
Nu ber jag min vanliga CL-bön om ännu en semi som lever över två möten.
Och vi, vi ses på andra sidan.

Det är laddat och tänt och skarpt läge i München och jag tror lite som Simon le Bank att det här är en match då Cristiano Ronaldo blir avgörande. Åt något håll.
Bayern München har just låtit Bundesliga glida dem ur händerna, och ett revanschsug tillsammans med en hemmamatch på självaste Champions League-final-arenan lär vara nog för att de ska kunna framkalla positiva känslor mot Real Madrid i kväll. Och räcker inte det kan de ju tänka på att deras tränare heter Jupp i förnamn.

Men redan innan match har ett litet drama utspelat sig på Allianz Arena. 
Medan Real Madrid var ute på annat (uppvärmning möjligen) har nämligen någon tagit sig in i omklädningsrummet och stulit sex par skor från spanjorerna. Tre av dem hörde till Crisitano Ronaldo, så är ni i närheten av München och har ett par pjuck i storlek 42 kan ni väl vara schysta och låna ut dem till Crille.
Även Karim Benzema och Mesut Özil fick ett par var snodda.

 Hårdvaluta. Foto: Marca

José Mourinho hävdade i går att han haft sin startelva klar ganska länge (han pratade ju på presskonferens dagen före match "eftersom Uefa tvingar mig till det") och jag hoppas för portugisens skull att den står emot tyska frontalangrepp i 90 minuter. Bayern München kan spela anfallsfotboll när de är på det humöret.

Så här startar Real Madrid på Allianz Arena:

Casillas
Arbeloa, Pepe, Ramos, Coentrao
Khedira, Xabi Alonso
Di María, Özil, Ronaldo 
Benzema 

Och så här ställer Jupp upp :

Neuer
Lahm, Boateng, Badstuber, Alaba
Schweinsteiger, Luiz Gustavo
Robben, Kroos, Ribéry
Mario Gómez 

Visst har vi ett Clásico som hägrar i slutet av veckan, men det innebär ju inte att helgen som gått inte var full av götta. Det börjar bli dags att blicka nedåt mot La Liga Adelante, för att reda ut vilka lag som gör oss sällskap i Primeran nästa säsong och vad kunde väl ha kommit lägligare i spelschemat än ett galiciskt jättederby mellan två slumrande spanska giganter.
När Celta Vigo tog emot Deportivo la Coruña i dag, gjorde de det som tabelltvåa respektive -etta, dessvärre med en hel del stökigheter på Vigos gator som bieffekt, och när matchen och helgens omgång av segundan var över hade Depor kickat grannen ner på kvalplats.

Vad gäller la ligas åka ur-gäng tror jag vi har treklövern klar, även om Zaragoza klamrar sig fast en smula vid drömmen om överlevnad. Racing Santander gör också det rent teoretiskt, men fotboll handlar ju mer om poesi än matematik, det vet ni om ni såg Borja Valeros assist till Hernán Pérez i det oavgjorda mötet mellan Villareal och Racing tidigare i dag. Ja, jag sitter ju alltså inte och trycker på något klipp från den matchen, så jag hoppas som sagt att ni såg det.
Vad det här handlar om har jag inget bra svar på, annat än att Roberto Soldado tydligen var fly förbannad när han lämnade träningen på Paterna dagen före match outtagen i truppen.
– Läkarna rådde mig att vila honom, svarade Unai Emery som har det sedvanligt hett om öronen, trots att Valencia ligger trea i tabellen och efter dagens lunchgenomklappning i Cornellà har det knappast blivit bättre.

Radamel Falcao gjorde vad han brukar mot Rayo Vallecano i dag – han är uppe i imponerande 22 ligamål och 30 i alla turneringar – trots att hemmalagets tränare verkligen gjorde sitt bästa för att sätta stopp för grannen från centrala Madrid och Atlético fortsätter att slita om europaplatserna.
Vill ni ha en tidig prognos säger jag att Osasuna mycket väl kan tappa det här och glida ur europazonen till fördel för Atléti eller Athletic Bilbao som är klart bättre fotbollslag, inget snack om saken.
Jag vill sträcka mig så långt som att säga att ett lag som har 37 – 53 i målskillnad borde självdiskvalifieras från att visa upp sig internationellt.
Att Valencia är på CL-plats är helt i sin ordning, att Málaga är på väg att knipa sin första är också bra. Spansk fotboll behöver visa upp lite nya nunor i Europa utan att göra bort sig, och antagligen kommer andaluserna att förstärka sitt lag ännu lite till i sommar. Och så kan Levante få åka på lite lagom roliga klassresor till holländska halvstora städer i stället för att sätta Sergio Ballesteros och gänget på att markera typ Didier Drogba och tappa ansiktet på kuppen.

Då säger vi tack och god natt från Dagens Målsvep och laddar för en vecka med så mycket spansk toppfotboll att man får lite svindel av tanken. Lite som ordet "västkustskt".

Det är tystnaden som talar i Madrid i dag. José Mourinho har fortsatt att bojkotta medierna sedan vi hördes senast och Real Madrids motståndare Sporting Gijóns omåttligt impopuläre tränare Javier Clemente gör samma sak efter att ha följt upp den senaste mediala genomklappningen med fortsatta småbråk med lokaltidningarna.

Sporting är ju det där nedflyttningslaget som inte jobbar med gråzoner utan antingen förlorar kvällens match på Bernabéustadion med 0–7 eller gör som förra året och chocktar tre pinnar från José Mourinho.
Jag gissar på det första, men medge att poängtapp för Real i kväll gör saker och ting mycket intressanta inför nästa omgång i la liga.
Måste kolla vilka de möter då, vänta lite. Ah, just det; Barcelona.
Som inte heller har någon enkel uppgift framför sig i kväll, när hela Spaniens älsklingskorplag Levante tar emot. Och tro det eller ej, men katalanernas facit borta mot Valenciagänget är en förlust, tre oavgjorda och bara två segrar, de sex gånger man varit på besök.
Bloggfavoriten Sergio Ballesteros är inte så där överoptimistisk inför mötet trots det.
– Barcelona är det svåraste laget i världen att möta som försvarare, betydligt svårare än Madrid. De är så bra att det kan bli förödmjukande att spela mot dem. Deras anfall gör en helt galen, man märker helt plötsligt att man inte markerar någon, att ingen i backlinjen gör det, och samtidigt dyker det upp fyra Barçaanfall från kanterna, säger Levantes lagkapten till tidningen El Periodico.

Fler lagkaptensnyheter: Atlético Madrids Antonio López, som inte varit särskilt mycket kapten alls under El Cholo och spelat noll matcher under argentinaren, har fått en ny släng av "vértigo", ett tillstånd som är lite svårt att översätta till svenska, det är ju inte svindel han har, mer illamående och balansproblem.
I alla fulla fall har López eventuellt gjort sin sista match för Los Colchoneros och det bara 30 år gammal.

 Ograttis.


Och fler hälsonyheter, för ni undrar förstås hur det är med Eric Abidal och jag får väl säga efter omständigheterna väl. I går tog Barcelonas tränare Pep Guardiola med sig sin fru och hälsade på Abidal på sjukan. Mer än så har inte kommit ut i Spanien, men uppenbarligen är inga nyheter goda nyheter när det handlar om organtransplantation.

Efter att ha spänt musklerna rejält i skytteligakampen mot Leo Messi är Cristiano Ronaldo i dag killen som inte får dra på sig kort om han vill möta Messi i nästa omgång. Ta det piano nu kompis.
Enligt dagens Marca är Crille dessutom på gång att skriva ett jättekontrakt med Real över 2018. Vi avvaktar lite med att dra slutsatser av det innan vi har det svart på vitt, men låt mig tjuvstarta med att säga att det är skillnaden på titlar och icketitlar man opererar med när det handlar om Ronaldo.

Och så har Vicente Del Bosque sagt att han Raúl är "potentiellt uttagbar" till EM i sommar, vilket ändå låter ganska långt bort från "på riktigt med i diskusisonen". 
– Jag väntar ut David Villa så länge det går, säger VDB. 

Hur långt Erik Hamrén kommit med Sveriges trupp är jag oklar över, men är det några spelartyper han saknar i sin tänkta EM-elva föreslår jag att han gör det enda vettiga och beger sig till Lerdala IP i Guldbyn alldeles omgående och hälsar alla jag känner.