Life isn't ain't easy...

Sitter här ensam och funderar över allt möjligt, ledsen men samtidigt tacksam och glad. Kaos av känslor, vet liksom inte varken ut eller in, vad som fattas och vad som behövs i livet för att det ska bli till det bättre.

Käraste fick ge sig iväg och ploga snö för knappt en timme sen, han har ensam sisådär sex-sju timmars jobb framför sig. Jag hoppas nånstans att han kan komma hem och vila en stund innan han måste iväg igen för sitt ordinarie jobb. Själv sitter jag och tittar på Da Vinci-koden och tänker se klart, bara för att få slippa krypa ner i sängen ensam. Det blir därmed inte många timmars sömn, men who cares?

Känner mig nedstämd ikväll, inser att det snart är jul och att min ekonomi är totalt körd i botten! Har inte en sekin extra över, var tvungen att föra tillbaka pengarna från sparkontot till mitt lönekonto så försäkringarna m.m. kan betalas via autogirot i övermorgon. Inga extra kronor att leva av, inte någon som helst möjlighet att handla julklappar förrän FK tagit sig i kragen och behandlat mitt ärende kring sjukskrivningen jag fick i september p.g.a. stressen. Och sen stressen att arbetsgivaren inte lyckas förhandla fram något kring våra löner eller vår semester kommande år. Får arbetsgivaren som de vill, ska vi bara får sex betalda dagar nästa år av skäl jag inte vill gå in på här. Facket här sitter handfallna, de kommer ingen vart och jag blir så sönderstressad av att inte veta. Vi behandlas ju som skit, varför ska vi känna någon form av lojalitet mot en arbetsgivare som inte ser oss som värdefulla? Man får den personal man förtjänar. De förtjänar inte mig, känns det som. Min arbetsmoral brukar vara hög, men sorgligt nog känner jag att den blir allt sämre och förfallen.

Näe, orkar inte skriva mer negativt här.

/C.

Allt som är - ska det vara så här? Är det meningen med livet och tillvaron att stressa och flänga runt, jagad av sig själv och jakten på klockan? Kan jag inte bara få sitta i soffan och kolla på Tom & Jerry?

Nej, jag är vuxen, har familj, hus och jobb, alla kräver sitt och innebär plikter och krav. Inte sitta i soffan och glo på tv hela tiden. Fast jag önskar det gick.

Det ska hängas tvätt här idag, lagas god fars dagsmiddag och förberedas inför kommande vecka. Behöver fixa med både det ena och det andra, fast jag är så less på allt sånt... Alla måsten!!

Nej, neggojag skriver inget mer idag, har ju inget vettigt att komma med...

/C.

Jag nere...

Är så sjukt trött på alla skriverier om valet förra helgen, liksom på den mediala hjärntvätt av svenska medborgare som pågår, med Aftonbladet och Expressen i spetsen för drevet. Men måste få skriva av mig ändå, för jag mår illa långt in i hjärtat över det som händer i landet just nu.

Vi uppmanas i princip att hata dem som stöttar Sverigedemokraterna! SD hatar invandrare, de är rasister och nazister, deras politik håller inte och jag vet tamejfan inte allt vad negativt skit som skrivits om dem.

Undrar just hur många som verkligen LÄST IGENOM SD's valmanifest och därmed VET vad de står för och vad de vill jobba med. Personligen ser jag inga större fel i deras valprogram mer än att det ju är fruktansvärt osmidigt att gå ut med att islam inte bör finnas i Sverige och specifikt betrakta just det som det starkaste hotet mot det "ursvenska". Däremot har de flera andra punkter som jag mycket väl kan sympatisera med. De vill stärka våra äldres ekonomiska situation i samhället, de vill trygga sjukvården, barnen ska få ha en bra skola, de vill värna svenska traditioner och seder, de vill satsa mer på både rätts- och polisväsendet och därmed skapa ett tryggare Sverige, och, framför allt, det som ALLA verkar reta sig på - de går helt öppet ut med att de vill se över invandringspolitiken i Sverige!

BINGO! Eller? Nä...

Så får man tydligen INTE säga i det demokratiska pekpinnelandet Sverige.

Hur många står då till 100% bakom de partier de röstat på som inte är Sverigedemokrater? Någon? Kan någon till 100% säga att precis allt t.ex. socialdemokraterna står för stämmer överens med deras egna åsikter? Hm? Eller folkpartiet, moderaterna eller miljöpartiet eller vad som helst? Nej, trodde inte det. Men röstar man på Sverigedemokraterna, då ska man tydligen stå bakom ALLT de står för.

Varför får man sålla godtyckligt när det gäller att sympatisera med de andra partierna, men inte Sverigedemokraterna?

SD vann till stor del för att de öppet går ut med att de anser att det är ETT problem som måste ses över, som inte kan nonchaleras längre. Och hur många tycker inte det - oavsett partitillhörighet? Björklund föreslog burka-förbud men det blev ett rabalder utan like (tills nu). I socialdemokraternas led finns ett kommunalråd vid namn Lago som t.o.m. stått inför amerikanska kongressen och ifrågasatt varför inte stora landet i väster tar emot fler flyktingar - Södertälje där Lago huserar tar emot fler än hela USA. Och även Lago, så socialdemokrat han är, anser att det måste göras någonting åt invandrings- och flyktingpolitiken i Sverige. Kanske dags att kicka både honom och Björklund från deras respektive partier, de är ju rasister som de håller på. Eller? Men nej, inte dom inte. De är ju inte Sverigedemokrater, så då kan de ju inte vara rasister. Eller? Hur fan TÄNKER folk? Tänker de alls? Inte som jag ser det.

Fy fan så sjukt det blivit! Vad hände med att respektera andras åsikter, kunna tolerera att vi faktiskt alla är olika och att oavsett vilket parti man röstar på så förtjänar man respekt, helt enkelt för att man är en människa? Jag förstår bara inte...

Vad gör det legitimt att både Reinfeldt och alla de andra politikerna helt öppet får markera att de inte vill samarbeta med dem? Men hallå - 5,7% av svenska folket röstade på SD i riksdagsvalet, dessa 5,7% vill se dem i just riksdagen eftersom det ju var dit man röstade. Försök köra över dessa 5,7% och det blir ett helvete!!! Man nonchalerar inte 331 000 invånare i ett demokratiskt samhälle (som Sverige). Eller?

Samtidigt så upprörs jag väldeliga över att media, med framför allt Aftonbladet och Expressen i spetsen, får hållas helt öppet med både uppvigling, förtal, tryckfrihetsbrott och vanvettiga argumentationsfel. Det verkar inte förekomma någon som helst journalistik på någondera av tidningarna längre, det är enbart sensationsjournalistik det handlar om. Om de ens är journalister.

Vad hände med att ta reda på fakta innan man skriver något, kunna verifiera det man skriver, kolla sanningshalten, kunna hänvisa? Det har varit väldigt hatisk stämning senaste dagarna, och jag mår illa över hur stämningen i Sverige blivit. Det verkar som media startat värsta drevet på Sverigedemokrater, de ska minsann både hatas och bojkottas, de ska förtryckas och enbart hålla käft, de har inte i vår riksdag att göra, de ska inte rådfrågas eller någonting sådant. Får Reinfeldt och co bestämma så ska SD ut! Innan de ens kommit in!

Demokratiskt, oh ja... Smart? Knappast...

Ta in dem i riksdagen, så får de visa vad de går för! Upp till bevis, helt enkelt! Man kör inte över representanterna för 331 000 svenskar i ett trollslag och förväntar sig att det ska bli lindrigt nästa val. Nope, think again.

Usch!! Vad jag sen röstade på i valet är min ensak, men jag vägrar i sten att svära mig till ett och samma parti rakt av resten av mitt liv. Jag väljer olika varje val, utifrån vad som är viktigt för mig just då och vad jag själv anser vara av prioritet. Jag valde olika i både riksdag, kommun och landsting, eftersom olika partier prioriterar olika i olika frågor. Och t.o.m. Palme ändrade sig politiskt under sin levnad. Född som borgare, dog som sosse.

Det jag dock vill poängtera här, trött och dann som jag är, är att vi

• fortfarande lever i en demokrati,
• alla har rätt att tycka vad vi vill (åsiktsfrihet),
• alla får säga vad vi vill utan att straffas för det (yttrandefrihet),
• har lagstadgad rätt att delta i demokratiska val om vi är över 18 och svenska medborgare, 
• inte ens i Sverige, på några villkor får ägna oss åt brott mot den mänskliga rättigheten genom ex.vis förföljelse p.g.a. politisk övertygelse
• har religionsfrihet

God natt, sov gott!

/C.

PS: Min pappa har sakta börjat tillfriskna. Han låg i respirator i 1,5 vecka och jag var sjukt orolig. Det blev sjukskrivning på heltid månaden ut för stress, därefter halvtid. Kan slappna av så smått, men tja, vågar inte hoppas någonting. Imorgon kommer styvbarnens mamma förbi och ska hämta Matilda. Jag tänker vara på dagis och hämta jr, det är då ett som är säkert. Vill INTE träffa henne om jag kan slippa. Usch...

Orolig för min pappa, som ligger i respirator sen tidigt imorse, för att avlasta hans kropp i kampen mot den j-la lunginflammation han åkte på kort efter sin operation av bråcket på aortan i förra veckan. Visst, respiratorn avlastar hans kropp och ger bättre syresättning samt vila, men ändå. Han ligger på IVA och där ligger man inte utan anledning. Känns jättjobbigt...

Sedan allt skit som mina styvbarns morsa ständigt kommer med. Igår var det så himla viktigt att Kärleken och den yngre styvdottern åkte till farmor och farfar så fort sonen kommit i säng här, styvdottern t.o.m. hjälpte till att få honom i säng till kl 19. Misstänkt bara det, egentligen. Sedan det mystiska flinet när de gick ut genom dörren, och den otäcka föraningen jag då fick, obehagskänsla som jag bara varit med om EN gång innan i mitt liv.

Väl på plats sitter så styvbarnens morsa och den äldsta styvdottern hos farmor och farfar. De trodde att min stackars make visste om att de andra två var där, vilket ju inte var fallet. Och här hemma satt jag och undrade vad i helvete som vad i görningen, för det ska inte behöva ta två timmar att handla hem lite mjölk, blodpudding och lingonsylt, liksom och svänga förbi farmor o farfar.

Och visst, mycket riktigt så stämde det ju de onda och obehagliga föraningarna jag hade. Jag fick jordens spel mot Matilda som vetat om det hela och ingått nån jävla maskopi med sin morsa o syrra. Skällde rätt så bra och tyckte att det var jävligt taskigt gjort att gå bakom pappas rygg så där, det jävla skitbeteendet får mig att se rödaste rött och jag vill inte veta av det i mitt hem.

Han visste inget, lika lite som hans föräldrar gjorde det, de i sin tur trodde han visste om att de där två skulle vara där. Han kände sig fruktansvärt obehaglig till mods så klart - att sitta inför sitt ex och den dotter som bett honom fara åt h-vete och låtsas som att inget hänt...

Fy fan för den där jävla människan. Jag föraktar henne från djupet av mitt hjärta, Imorse frågade jag Matilda - började med att återigen be om ursäkt för mitt utbrott igår - hur hon tycker det är att bli inträngd i ett hörn. Hon gillar det inte, det vet jag, att få press på sig och inte kunna ta sig därifrån. Sa att det var exakt det hon och hennes morsa o syrra gjort mot pappa igår, trängt in honom i ett hörn utan chans att komma undan.

Tycker det är så jävla lågt beteende, åka till farmor o farfar som inget hänt och bara vara så jävla falska!

Jag mår illa av sånt beteende, klarar inte av falska människor alls. Det finns en hel del att reda ut, det är då säkert. Men den äldre lär aldrig i h-vete ta tag i det så länge hennes morsa lever, för så länge hon är vid liv så kommer hon att hjärntvätta sin äldre dotter till att föredra mamma, att alltid tycka mamma är bäst och att det är så som mamma säger gör och tycker livet ska vara. Aldrig kunna få stå på egna ben och fatta egna självständiga beslut utan påverkan från lilla mamma som ska lägga sig i och styra och ställa, vara med och curla och påverka så det blir som HON vill.

Och när jag dessutom fick reda på att blivande fadern till styvdotterns väntade bebis har ADD kände jag direkt att jaha, ska jag ringa soc och be dem ha ögonen på dem? Misstänker ju  väldigt starkt att både styvdottern o hennes morsa har AD/HD, och om då fadern har ADD så lär ju arvet definitivt slå igenom.

Jävla röra. Hoppas läkaren jag ska träffa är empatisk och förstående för det jag har att berätta idag, och kan ge mig ett par veckors sjukskrivning t.a.b.m. för nu behövs det.

Suck...

/C.

Vabbar med snorig och småvarm son, men inte direkt jättesnorig och jättesjuk, men off och lite blankögd. Inte helt 100. Trist.

Ute är det en fin höstdag, en liten regnskur föll för någon timme sen, men nu skiner solen igen.

Sitter och längtar bort från vardagen, vill ut och resa, komma bort, leva ett annat liv. Vi var förbi Arlanda i helgen, och både Kärleken och jag kände hur vi kunde tänka oss att jobba där på något sätt. Fast, tja, man sliter inte upp ungar hur som helst från en fungerande tillvaro.

Och som det ser ut nu, så byter man inte jobb hur som helst heller, inte om man som jag är extremt lågavlönad och inte kommer nånstans utan vettig utbildning över huvud taget. Läste en artikel idag om hur antagningskraven för universitet och högskola ändrats så att det blir svårare för dem som läst upp sina betyg via t.ex. Komvux, att komma in på de få platser som finns. Trist att de som inte vid 15 vet exakt vad de vill bli och väljer rätt utbildning hela vägen och orkar plugga tio år till, liksom. Är verkligen inte avundsjuk på dagens tonåringar, inte vad gäller utbildningskrav och tuffare skolgång, högre krav på massivare kunskaper. När jag gick ut gymnasiet kunde man ju eventuellt få jobb ändå utan avslutad utbildning, även om det förvärrades avsevärt bara under mitt sista år. De som gick ut året innan mig fick jobb utan problem, men min årskull fick svårt med jobb. Men då kunde man få tag i jobb utan att ha pluggat klart nåt.

Men tja, så är det. Men visst, jag har drömmar om en annan tillvaro. Undrar när jag ska få förverkliga vad JAG vill göra i livet? Känns som det är min tur nu. Jag har väntat länge nog.

/C.

Insikten har kommit - jag är på fel plats, rent yrkesmässigt! Många kvalitéer som cheferna inte ser finns hos oss allesammans, som de inte verkar intresserade av att ta tillvara på. Företaget som sådant är så fullt av motstridigheter, knäppa värderingar och annat att jag blir tokig. Cheferna är så måna om att det ska verka bra utåt mot kund, men när informationsflödet och kommunikationen i företaget är käpprätt åt skogen, så är det inte så lätt att hålla god min inför kunden i längden. Ofta får ju vi veta saker av kunden - ta t.ex. att vår vd skulle sluta och börja ny tjänst inom moderbolaget. Det fick några kollegor veta av kunden de jobbar hos. Bra, lysande! NOT!

Hittade häromdagen när jag storstädade vid min säng, en artikel jag skrev ut för nästan tre år sen - om att vara fastbränd i tillvaron. Det mesta stämde in fortfarande, vilket skrämde mig. Om det stämde då, för tre år sen, så hade jag nog gått omkring och känt så ett tag redan då - och jag känner samma sak nu och har inte kommit vidare...

Så det kanske börjar vara dags att ta tag i tillvaron och söka sig ett nytt jobb? Det är ju rena döden att gå runt i det här och aldrig få uppleva att cheferna klappar en på axeln och säger "bra jobbat", aldrig är på plats i ens vardag och ser vår verklighet eller hur vi fungerar på våra arbetsplatser och i gruppen, aldrig har några möten såvida inte stora saker är i görningen, och inte delger oss information annat än med lönespecen en gång i månaden. Ett företag med 150 anställda som inte har kontinuerliga personalmöten där vi kan samlas och prata om det som händer och sker?? Befängt! Helt vansinnigt! Och så vill de förmedla att vi är företagets ansikte utåt. JAMEN INFORMERA OSS OM VAD SOM HÄNDER, i så fall!!!

Nä, fy f-n för den arbetsgivaren! Kommer den dagen att jag säger upp mig, ska jag framföra mina åsikter till högste hönset vad gäller kommunikation och informationsflödet i företaget - det är åt h-vete när vi anställda inte får veta saker och ting, utan det blir att någon hör något som vandrar vidare och så är ryktesspridningen i full gång p.g.a. att vi inte sitter med informationen i handen utan måste spekulera!

Usch, måste iväg! Funderar starkt på att plugga basämnen och försöka läsa upp mina betyg, allt för att komma bort från arbetsgivaren, skaffa en bättre kompetens. Bli något. Men vad??

Suck, lite att fundera på...

/C.

Seg så här första lediga dagen av årets semester. Eller, tja, den börjar ju på måndag först, men ändå. Regnet har dragit in, en ljuuvlig doft av vått gräs, varm och våt asfalt och vått trä/virke fyller altanen.

Läste igenom några inlägg igårkväll, sådana jag skrivit när allt var som svartast och jobbigast i tillvaron... Hur orkade jag? Vad höll mig kvar? Vad höll mig uppe? Vad lärde jag mig på det helvete jag levde i då? Läste en mening som jag log åt, för jag hade skrivit något om att jag reser mig lättare nu. Tja, jag börjar sakta inse att det som inte dödar en, härdar en istället. Jag är inte död, men f-n så härdad, i så fall.

Min bitterhet gentemot min äldsta styvdotter och hennes mamma finns kvar, de har slängt så mycket skit efter oss och det liv vi lever. Och även där har jag lyckats formulera mig tidigare i denna blogg; för pappa är inte mamma... Det är så hon dömer, min äldsta styvdotter - hon dömer bort sin pappa, för han är inte som mamma, för det är som mamma lever, gör, tänker och resonerar livet ska vara... Det mamma säger är sant, rätt och riktigt... Tycker HON ja! Sorgligt nog är min äldsta styvdotter sorgligt lättpåverkad, och jag vet inte hur mycket hennes mamma "tutat i" henne om den man hon har som far till sina döttrar. Något har hon ju onekligen bidragit med, eftersom sms-et stvydottern skickade till Kärleken i höstas (snart ett år sen...) hävdade att Kärleken slutade vara som en far för henne då han träffade mig. Hon var då inte mer än 5,5 och när sms-et kom inte 17. Hur farao har hon uppfattning om det?? Jo, morsan sin, så klart! Hon är väl ännu så enormt bitter över att jag dundrade in i tillvaron och slog undan alla hennes inbillade chanser till en återförening med döttrarnas far. Han var aldrig intresserad av någon sådan, men hon förstod det inte. Hon trodde att hennes list skulle vinna - tyvärr hade hon aldrig räknat med min konkurrens. Ha!

Men jo, nog har jag undrat över tillvaron, varför jag stannat kvar. Mått så dåligt periodvis, i fjol höstas var det riktigt illa ett tag. Mådde verkligen inte bra, ville härifrån till nästan vilket pris som helst. Tappade nog greppet om verkligheten rätt rejält ett tag, levde i ett vakum och visste inte riktigt vad framtiden skulle ge.

Men här är jag nu. Lite starkare, lite äldre... Lyckligare vet jag inte, men lite mer kunskap och visdom har jag fått. Klokare kan jag knappast påstå att jag blivit. För ärligt talat, det liv jag lever bäddar inte för att man ska bli klok, bara ännu mer förvirrad, förbittrad och slutkörd... Inte så konstigt jag drömt mig bort så ofta, senaste året.

/C.

Har inte skrivit på så himla länge, men vet ju inte ens om jag orkar... Känns jobbigt med det mesta kring mina styvbarn, samtidigt så släpper jag taget om den äldre. Orkar inte mer.

Hon och hennes mor förnekar sig inte, skilsmässan mellan mamman och hennes karl gick igenom inom ett par år, precis som Kärleken förutspådde.

Den äldsta väntar barn och hon har precis flyttat till en ny lägenhet med sin mor... Tja, varför ska det nånsin vara still i vissas liv? Och varför ska mitt någonsin få stagnera?

Usch, nä, jag slutar innan jag blir för negativ. Men solen skiner och vi ska grilla. Jag trivs med det mesta i livet och har precis fått jordens hicka. *suckar*

/Cina

Det är så mycket som snurrar runt i skallen. Skönt jag ringt kuratorn nu och bokat tid för nytt samtal. Behöver reda ut så mycket i skallen. Kaos ju.

Hemma med efterdyningarna av migrän idag. Det har varit mycket huvudvärk på sistone, men inte så konstigt som jag ser det. För det första går jag ute och fryser stora delar av dagarna, ut och in mellan hus som är allt annat än varma. Drar upp axlarna omedvetet antar jag för att kompensera och försöka hålla värmen. Spänningar byggs upp, huvudet värker konstant. Jobbigt.

Och så en hjärna som inte vill stänga ner, någonsin! Den kokar konstant. Så jobbigt...

/C.

Förlåt att jag inte godkänt era kommentarer! Har tyvärr inte haft tid att hitta var man läser dem o godkänner förrän nu... Sorry!!

Sedan har jag med flit valt att ta bort surmulna och ilskna kommentarer, både andras och mina egna, vad gäller min äldsta styvdotters relation och attityd/inställning till oss. Mår så dåligt över att få skit från folk som läst ett sketet inlägg och därmed utropar sig till experter på min familj och vill agera rådgivare, förmodligen i all välmening, men det handlar om vad de vill uttrycka och hur jag tolkar det de skrivit... Suck...

Hela vår familjesituation är oerhört komplicerad vid det här laget, och som jag tidigare noterat är det här uppenbarligen helt fel ställe att ventilera negativa känslor på. Det är tyvärr inte så att jag är styvmor och studsar av glädje över det, precis. Psykologen vi träffat på sistone har dock gett sitt fulla stöd till min man och mig, han vet vad vi alla går igenom och är förfärad över både det ena och det andra. Mer än så uttrycker jag inte här.

Stor kram på er alla! Tack för att ni orkar kika in emellanåt!

/C.