Försöker skärpa mig lite...

Seg så här första lediga dagen av årets semester. Eller, tja, den börjar ju på måndag först, men ändå. Regnet har dragit in, en ljuuvlig doft av vått gräs, varm och våt asfalt och vått trä/virke fyller altanen.

Läste igenom några inlägg igårkväll, sådana jag skrivit när allt var som svartast och jobbigast i tillvaron... Hur orkade jag? Vad höll mig kvar? Vad höll mig uppe? Vad lärde jag mig på det helvete jag levde i då? Läste en mening som jag log åt, för jag hade skrivit något om att jag reser mig lättare nu. Tja, jag börjar sakta inse att det som inte dödar en, härdar en istället. Jag är inte död, men f-n så härdad, i så fall.

Min bitterhet gentemot min äldsta styvdotter och hennes mamma finns kvar, de har slängt så mycket skit efter oss och det liv vi lever. Och även där har jag lyckats formulera mig tidigare i denna blogg; för pappa är inte mamma... Det är så hon dömer, min äldsta styvdotter - hon dömer bort sin pappa, för han är inte som mamma, för det är som mamma lever, gör, tänker och resonerar livet ska vara... Det mamma säger är sant, rätt och riktigt... Tycker HON ja! Sorgligt nog är min äldsta styvdotter sorgligt lättpåverkad, och jag vet inte hur mycket hennes mamma "tutat i" henne om den man hon har som far till sina döttrar. Något har hon ju onekligen bidragit med, eftersom sms-et stvydottern skickade till Kärleken i höstas (snart ett år sen...) hävdade att Kärleken slutade vara som en far för henne då han träffade mig. Hon var då inte mer än 5,5 och när sms-et kom inte 17. Hur farao har hon uppfattning om det?? Jo, morsan sin, så klart! Hon är väl ännu så enormt bitter över att jag dundrade in i tillvaron och slog undan alla hennes inbillade chanser till en återförening med döttrarnas far. Han var aldrig intresserad av någon sådan, men hon förstod det inte. Hon trodde att hennes list skulle vinna - tyvärr hade hon aldrig räknat med min konkurrens. Ha!

Men jo, nog har jag undrat över tillvaron, varför jag stannat kvar. Mått så dåligt periodvis, i fjol höstas var det riktigt illa ett tag. Mådde verkligen inte bra, ville härifrån till nästan vilket pris som helst. Tappade nog greppet om verkligheten rätt rejält ett tag, levde i ett vakum och visste inte riktigt vad framtiden skulle ge.

Men här är jag nu. Lite starkare, lite äldre... Lyckligare vet jag inte, men lite mer kunskap och visdom har jag fått. Klokare kan jag knappast påstå att jag blivit. För ärligt talat, det liv jag lever bäddar inte för att man ska bli klok, bara ännu mer förvirrad, förbittrad och slutkörd... Inte så konstigt jag drömt mig bort så ofta, senaste året.

/C.