MER FANTA, PUCKO!

Adressen till min andra blogg som jag haft ett tag men inte varit så aktiv på. Funderar på att bara lägga ner denna rakt av. Har läst igenom en massa gamla inlägg och konstaterat att såååå intressant är det inte. Men jag ska fundera.

http://papperstussen.blogspot.com

Dom ska lägga ner. Jaja, jag flyttar väl till wordpress då. Tror jag redan har en blogg där, men minns inga inloggningsuppgifter.

Men det ska nog ordna sig.

Sa till kollegan att jag borde ha varnat honom, men glömde. Vet inte om han var chockad över det som hände, jag var typ motsatsen till chockad. Jag var i "vad var det jag sa (eller glömde säga)"-tillståndet. Ett för mig icke alltför obekant tillstånd.

Nåt som däremot gjorde mig förvånad var finländarnas besök i Haparanda i söndags efter hockeyfinalen. Dom slogs och härjade och brände en svensk flagga. Poliser tillkallades från närliggande polisdistrikt för att stävja bråket. Min 78-åriga mor tyckte det hela var rättså överdrivet.

Ringt på tjänst söderut idag. I grannstaden, alltså. Pratat med en kul kollega och en kyrkoherde. Lät positivt. Lite närmare än till tjänsten i inlandet, och så hade dom ett övernattningsrum. I kyrkan. Lite udda, och SPÖKIGT. Men ganska nära till orgelen! Där kan jag sitta i stearinljusens sken och spela för mig själv om nätterna. Och så ska jag bygga upp en vuxenkör och fylla på i barnkören säger dom. Ja, den som lever får se. Kanske blir jag kvar här och går och drar och hamnar i FAS(-ansfulla)3(-an).

Och vädret är kyligt med kraftiga regnskurar och lite solsken. Jag tror jag ska ta en prommis på "Grisan", vårt berg här i närheten, och kolla in våren. Luften är tvättad ren från pollen efter allt regnande, så det gäller att passa på. Hittills har jag inte haft nästan några problem alls med allergin, skönt.

Hämtade föräldrarna och såg till så dom fick handla mat samt lite hönsgödsel. Fick lite gödsel på fingrarna, och det luktar faktiskt värre än värst.
Pappa har bältros, men det verkar som om antivirusmedicinen har hjälpt. Utslagen har blivit bättre, och han har inte så jätteont. Vi hoppas att det går över och att det inte tar ett helt år innan han blir bra. Han har nog med sin demens och sitt ljumskbråck (det senare går ju att åtgärda, men än är det inte akut). Jag minns honom som frisk, men ser samtidigt att de fina sidorna i hans personlighet finns kvar, och det är vi alla väldigt tacksamma för. Han blev så glad när jag och min lillpojke (som är 14 år och 175 cm lång) kom till stugan för att hämta dem till stan.

Idag har jag ringt ett antal viktiga samtal och fick tag på alla jag skulle skälla ut. Betalar man 414 kr i månaden förväntar man sig att få hjälp, KUNNIG hjälp, när det behövs.

Har också konstaterat att lägenheten jag bodde i för trettio år sen råkar vara ledig, om det nu blir så att jag måste börja veckopendla så hoppas jag på att få hyra den. Huset (prästgården) är till salu. Har inte varit bostad åt en präst på mkt länge, men den råkar vara till salu just nu, och lägenheten jag bodde i har ingen hyresgäst i fr.o.m. i höst. Så de eventuella nya ägarna kanske vill hyra ut den. Tänker jag.
Det vore väldigt lustigt om detta går i lås. Ser ut som en tanke. Men jag är Tomas tivivlaren tills jag vet säkert. Det är nästan för bra för att vara sant, sånt brukar sällan hända.

Jag hann med en promenad innan sonen skulle skjutsas till träningen. Han är förkyld, men jag tror det är lövsprickningen. Han är isåfall den sista i vår familj som blir allergisk. Dåliga gener.

Jag har bytt om till springbyxorna och ska nog ta en promenad om en liten stund. Planen är att gå runt spåret och ta en avstickare upp på hällarna för att se om man kan gena över dem genom skogen och komma ut på 5-kilometersslingan.

Sonen sitter och glor på teve 3. Och gissa vad det är där????

HOKKEEYY.

Hejdå, nu går jag.

Vädret är kyligt. Jag cyklade till jobbet i morse, bytte kläder, tvättade ansiktet och glasögonen när jag kom fram. Björkarna har sin värsta/bästa tid just nu. Men jag har lärt mig hur man gör för att klara lövsprickningen. Man ska inte vara ute så mycket, man ska börja med medicinen minst ett par veckor innan. Bra är också att sova med stängt fönster, duscha varje kväll (särskilt håret) och absolut inte torka några lakan ute.
Som det nu är så kan jag faktiskt ta en promenad eller en cykeltur varje dag.
Jag medicinerar med kortison i näsa och luftrör, samt vanliga ögondroppar till ögonen. Att ta allergitabletter är inte att tänka på, jag blir antingen trött, ledsen eller arg av dem.
Och så ska man undvika att fylla på med mer allergener, att träffa ett pälsdjur eller äta ett äpple är inte att tänka på.

Men nu ska jag ta en macka innan nästa pass.

Sitter och tittar på "mellon" och inser att nästan ingen sjunger rent, kan det vara dålig medhörning?
Dessutom skulle jag få migrän om jag var där och tvingades se blinka-blinkalyset bakom artisterna. Färgexplosionerna och det där.
Igår när jag var och hyrde film råkade jag titta upp på en av tv-skärmarna som dom har uppsatta på väggen ovanför hyllorna, och direkt började jag få synbortfall. Bara att gå ut ur affären och sätta sig i bilen och köra hem så länge jag såg någorlunda. Väl hemma började de välbekanta blixtarna dansa framför ögonen. Låter mer dramatiskt än det är, min huvudvärk blir aldrig mardrömslik, jag tar två alvedon och kan känna mig lite lummig i huvet. Igår gick jag bara och la mig och på morgonen var allt som vanligt.
Vissa migränpatienter blir ju typ halvsides förlamade, och har en sån fruktansvärd värk att dom spyr. Det har jag aldrig haft.

Jag var på "gröna skylten" idag. Köpte två små flaskor vin (till min enorma konsumtion). Killen i kassan påpekade att han trodde att det skulle bli en LITEN fest. Jag sa att det ju kan vara en liten fest varje dag, men då sa han att det trodde han inte eftersom jag inte varit där igår.
Dom fulingarna sitter där och håller reda på oss! Skam och skandal!

Yngsten tömmer diskmaskinen. Han har inte frågat om mitt jobb idag. Mitt jobb som jag kanske ska bli sparkad från. Han är rädd att han måste flytta med mig till skogen och äta kottar och pinnar. Dvs till inlandet och någon liten håla där han ska snöa in.
Nä, jag kommer att veckopendla och barnen stannar här.

Så blir det, ni ska få se.

Goda vännen sms-ade, hennes mamma är svårt sjuk i cancer och är på lasarettet. Kanske dör hon snart.

Om man jämför det med att jag snart kanske blir uppsagd så känns mitt liv ändå väldigt bra och jag ska inte klaga. Jag är frisk och om det blir veckopendling så kommer mina barn att klara sig själva när jag är borta. Dom är stora och vana att ta ansvar, som alla barn till ensamstående föräldrar.

Stämningen på jobbet är väl SÅDÄR. Jag har fullt upp med en massa musikcaféer, allsångsstunder och annat smått och gott. Jo, en konsert på söndag var det visst också. Många svarta noter som ska övas in. På musikcaféet är det allt ifrån servetter till plastmuggar som ska ställas fram. PYNT är inte min starka sida, men vad gör man inte för församlingens välbefinnande?

Man gör allt man kan.

Ett tag till iallafall!

Mamma ringde i morse och behövde skjuts till vårdcentralen eftersom pappa fått bältros.

Ack, ack ack. Hoppas nu att han fick antivirusmedicin i tid, annars har vi ingen rolig tid framför oss, framförallt inte han.

Jag är på väg till körövningen. Sista med denna kör, om det inte händer nåt remarkabelt och väldigt oväntat.

OM allt går enligt planerna är jag på annan tjänst, i annan församling, i annan kommun, inom ett halvår.

...är det där för häst som kommer springande över åkern?

Men det var ingen häst, det var en älg. Jag såg den i ögonvrån först, men man är alltid mer uppmärksam när man kör genom skogen än mitt i en by så där. Jag ser ofta älg på vägen till eller från Jokkmokk, renar är inte så vanliga. Dvs. jag är van att se renar vid varje biltur, men det gör man inte på den här sträckan.

Idag har vi haft varmt väder och jag har känt mig relativt i balans, trots att varselhotet hänger som ett svart moln ovanför huvudet. Pratade med grannen som är ombud för kommunal, och han sa att dom är kallade till information på onsdag. Bör även mitt ombud vara. Sen undrar man om man får veta nåt så fort facket vet. Själva förhandlingen bör vara nästa vecka, samma dag som kyrkorådet i den församling jag söker tjänst i har sammanträde och ska ta ett beslut. Men dom är medvetna om att jag inte kan tacka ja innan jag vet nåt här.

Tänk så fort livet kan förändras, utan att man gjort nåt. Det är inte mitt fel att det blir så här. Det är ju de förgjordade åtta miljonerna som ställer till det. Sparbetinget. De minskande intäkterna.

Det kunde ha varit värre. Alla är friska. Ingen ska dö. Det blir en ny livserfarenhet att lägga till handlingarna.