Plötsligt händer det...

Sitter i lägenheten i Norwich och är rätt slut. Vet inte riktigt var jag ska börja eller vad jag ska skriva. Men jag gör ett försök ;) Den här helgen kommer jag alltid komma ihåg, det var förmodligen den viktigaste segern i karriären (iaf en utav dom!). Efter att haft en tung fredag så skulle vi alltså starta från 24e och sista ruta! Så förutsättningarna var inte direkt idealiska... Men efter ett minst sagt kaotiskt första varv (där jag bland annat fick åka ut på en avåkningszon och göra en U sväng :P) så låg tillslut  på en 13e plats. I och med det så blev jag riktigt taggad till att försöka knipa mina första poäng för säsongen. Efter omstarten bakom säkerhetsbilen så tog jag direkt 3 bilar på banan. Efter det på varv 6 så dök vi in i depå. Teamet gjorde ett världsklass jobb och vi lyckades ta oss förbi 2 bilar till. Sedan fick även Valsechi ett "drive-through" straff, så då låg vi helt plötsligt på 7e platsen. Jag höll den positionen resten av racet, men var hårt uppvaktad av en viss Herck... Mot slutet var jag även rätt snabb och kunde sätta rätt hård press på 6e placerade Pic, men jag var mer än nöjd med min 7e plats. Så imål gick vi och första poängen för teamet  och mig var i hamn!

Till Race 2 fick jag sedan med hjälp av omvänd startordning för topp 8, starta i 2a rutan. Jag visste att starten var helt enormt viktig så för mig fanns det inget annat än att ta den när lamporna slockna. Efter att tagit starten så kontrollerade jag racet i ledningen, dock under ständig press av min träningspolare Van der Garde.

Att vinna ett race den här helgen på en bana jag aldrig kört på trodde inte ens jag var möjligt. Och efter att få starta sist i race 1 så trodde jag definitivt att det skulle bli 2 riktigt svåra race. Men vann gjorde vi och det känns helt obeskrivligt bra. Att vara racingförare är otroligt tufft och det är inte många dagar man åker från banan och känner sig 100% nöjd med sig själv (i stort sett aldrig!!) så gårdagen var underbar. Var även stort att stå högst upp pallen och höra svenska nationalsången, det är minnen man aldrig glömmer!

Så jag ska även passa på att tacka mina sponsorer Olsbergs, Uddeholm och Clear Channel mina mentorer/managers Kenny Bräck och Eje Elgh samt alla andra som gör det här möjligt. Ni vet vilka ni är! Vill även rikta ett stort tack till alla er där hemma som sitter och håller tummarna för mig och som skriver peppande saker. Att ha en sådan support i ryggen hemifrån Sverige är helt grymt!!! Jag är säker på att det är sista tiondelen per varv ;)

Nu ska jag sätta mig och njuta av det fina vädret här i England och bara slappna av. Ska suga på den här framgången i dag tänkte jag, men sedan blir det full laddning för Silverstone. För nu jäklar ska jag fortsätta att vara med där jag hör hemma.. I toppen.

/Marcus

P.s. Även om gårdagen var fantastisk så riktas mina tankar såklart till min teamkompis och gode vän Josef Kral. Han var med om en otäck olycka under race 2 och fick föras i ambulans till sjukhuset. Enligt dom rapporter jag fått så mår Josef efter omständigheterna bra. Men han klagar på smärtor i ryggen och ena armen. Inget ska vara brutet enligt vad jag fått veta. Så jag hoppas på en "Speedy recovery" för Josef så vi får se han i racingbilen snart igen!