Find Baby Thor Wang

På gator och torg ler människor mot varandra. Jag försöker le. Jag vill se ut som vilken annan mamma som helst ute i vårsolen i Stockholm med mitt lilla barn. Men för mig är leendet ibland en fasad. En fasad som döljer att jag har haft mitt barn kidnappat. Jag ler men jag är rädd under ytan. Så solen skiner och människor gläds som de ska åt våren. Och jag klistrar på mitt bästa, normala, leende.

I lekparken svara jag de andra föräldrarnas frågor om Thor. “Hur gammal är han?” “Ett och ett halvt” “Är hans pappa...?” “Ja, hans pappa är Asiat.” Jag svara mekaniskt. I mitt huvud idag snurrar samtalet från Gustav. Gustav vars två små flickor kidnappats till min ex-makes hemland, Taiwan. Jag har vetat om Gustav och hans döttrar alltsedan tidiga mars. Nu får jag veta att Taipei Mission i Sverige utfärdat illegala pass. Gustav finns på http://bergendal.wordpress.com/

Dagarna går, men så skriver Aftonbladet äntligen lite om Saknade Barns Nätverk (www.saknadebarn.org). Jag hör att Gustav fått träffa sina flickor, även om det är ett par timmar gör det samt AB artikeln mig glad. För det spelar ingen roll vem som tar ens barn, en pappa eller mamma, det gör så ONT i mig när jag hör att det skett igen. För man läker visserligen lite i taget när ens barn mot alla odds fått komma hem, men man glömmer aldrig.

Ett litet sätt jag hoppas kunna bättra situationen för Gustav och för många andra är att skriva. Ni som läser detta, om ni följt min kamp för att hitta och få hem min son (www.thorwang.com) eller ej: låna oss en hand med Saknade Barns Nätverk, skänk en tia i månaden, eller rösta och se till att denna fråga inte drunknar i nästa års valfrågor om Pirate Bay, skatter med mera. Sverige måste bli ett föregångsland när det gäller att förebygga att barn kidnappas och sen vara främst med att återfinna och få hem våra småttingar.

Tills dess att situationen förbättras klistrar jag på mig mitt leende i parken.

Vad behöver göras, lite tankar sent en midsommarnatt:

• När det finns en chans att ett barn kan kidnappas bör domstolen hålla hela familjens pass.

• Rese-stopp bör utfärdas elektroniskt för alla inblanded. Ett skrivet förbud måste finnas för att ta barnet/barnen från staden/orten där de bor.

• Stora tillgångar, hus, bilar etc. ska frysas och spåras för ev. flyktförsök. Polisen bör ha ett register.

• En punktlista på saker alla poliser och åklager bör veta i fall där det finns risk för att barn tas ska finnas alltid tillgänglig.

• En jour dit oroliga föräldrar kan ringa ska finnas dygnena runt. Om ett barn tas på julafton eller måndag morgon under en vanlig arbetsvecka SKA INTE SPELA ROLL för polis och åklagare. Resurser måste sättas in omedelbart för att spåra den/de som tagit barnet. Situationen har prioritet över allt annat än mordjakt.

• De första 24-48 timmarna är kritiska i att spåra och finna den som tagit ett barn.

• Krishantering måste finnas direkt för föräldern som är kvar. Oavsett tid på dygnet.

• Interpol ska kontaktas direkt.

• Mer sammarbete krävs mellan UD och alla svenska konsulat utomlands för att hjälpa på plats när ett barn har hittats, eller tros finnas i det landet.

Nu måste jag sova, men jag återkommer med mer imorgon. Glad Midsommar, njut av era barn och av familjen, men glöm inte alla som inte får fira i mammas eller pappas armar!

Mycket har hänt sedan jag skrev sist. Det är därför jag inte skrivit något. Det mesta kan jag inte alls skriva om på bloggen. Det blir definitivt inget mer Twitter eller Facebook. Jag hade inget emot att vara en officell person, persona är väl mer korrekt, när Thor var kidnappad. Det gällde att hitta Thor. Vad skulle inte du göra för ditt barn? Men nu är situationen en annan. Bara en del i varför jag inte ger mig in i debatterna på Andrews eller hans anhängares bloggar och sidor. Jag har inte och kommer inte att skriva mer om Thor efter detta. Jag ska göra en uppdatering med bilder och text på www.thorwang.com på Engelska, men sen inget mer.

Jag gjorde en enda uppföljningsintervju med Aftonbladet i en stressig period då Thor och jag gömde oss. Ifrågasatt ja, men för pengar eller uppmärksamhet - nej. Jag ville visa hur det kan vara och gå till när man flytt hem till Sverige. Att det finns väldigt lite skydd för utsatta kvinnor, om det nu är någon som missat det. Baserat på den artikeln kan ingen hitta Thor eller mig. Jag ville som vanligt tala om hur det är. Men som sagt, jag är klar med den del av mitt liv som levs i rampljuset med eller för Thor. Jag jobbar i bakgrunden för andra bortförda barn nu.

Men nu är Thor hemma, efter mycket om och men. Det har varit väldigt turbulent för mig de senaste 3-4 månaderna. Men de sista veckornas stillhet tillsammans med Thor, borta från internet, FB etc. har gjort underverk. Thor och jag mår väldigt bra nu. Jag kan inte säga var vi bor. Jag vill inte disskutera legala åtgärder. Vår säkerhet beror ju på att Andrew inte hittar oss igen. En av de bästa saker som skulle kunna hända är att Andrew går ut och säger att han inte planerar att kidnappa Thor igen. Att han insett att han gjort fel och att han vill samarbeta för att vara en förälder. Då skulle jag kunna yrka på att vi kan samarbeta med rätten här i Sverige. Klart jag vill att Thor ska ha en pappa, men en pappa som inte hotar eller sprider lögner om mig på internet för honom att se. Thor måste få ha en trygg uppväxt, utan att jag eller han ska vara rädda för att Andrew ska komma och ta honom igen. Och kalla det kidnappning eller ej, det var och är inte bra för en litet barn att bli ivägsläpad till okänd ort utan sin mamma i mitten av natten. Tror jag att Andrew kommer att ta sitt förnuft till fånga: nej, tyvärr. Han är för stolt. För arg. För självisk. Och det är Thors förlust. Således jobbar jag tröttlöst med att vara en super bra mamma, att skapa ett tryggt hem och en bra omgivning för mitt barn. Jag gör det ensam och det är mycket jobb. Men det är ett kärlekens offer. För ett barn som mirakulöst hittats efter den djupaste av sorger.

Jag har skrivit en hel del om att jag är villig att ge Andrew en chans till att vara förälder. Det lilla jag sett och hört från hans bloggande och skrivande på andras bloggar gör mig ledsen för Thors skull. Jag struntar i vad han eller andra skriver om mig. De vet inte hälften av allt det som skett. Andrew målar en bild av det han vill måla om mig på internet. Men hur ska det han skriver och tycker hjälpa honom att läka. Hur ska han bli en bättre förälder av att kasta skit på mig. Jag känner mig hotad av hans fasoner, inte av vad han skriver. Det är vad han gör, inte vad han säger som skrämmer mig. Andrew är lika arg som han var under skilsmässan. Och han tänker lika lite på Thor nu som han gjort tidigare.

De som skriver och tycker och tänker så mycket om det Andrew skriver på internet: ni har aldrig sett mig och mitt barn. Jag är en bra, rolig, stabil och kärleksfull mamma. Det finns inte en "expert", domare, vän, bekant eller fiende som sett mig med Thor som inte håller med om att vårt band är starkt, kärleken emellan oss omisskänlig och mitt engagemang och vårdnad om Thor exeptionell. Jag tvivlar inte på att Andrew älskar Thor. Han älskar bara sig själv och det han tycker är rätt mer. Och hatar mig mer än han älskar sin son. 

Andrew klagade aldrig på mig som mamma under domstolsförhandligarna i L.A. Då skulle han ha totalförstört sina chanser till att vara förälder - för de skulle direkt ha dömt ut hans lögn. Nej, Andrew valde alltid mer manipulativa, elaka sätt att försöka få sin vilja igenom. Att övertyga om det han tyckte och tycker är rätt. Dessutom, de som känner mig vet hur sann jag är som person. Att jag donerara, jobbar och kämpar för rätt för andra också. Bland annat så har jag har varit gymnasielärare i flera år på jobbiga skolor med lite resurser för att jag bryr mig om unga människor. Andrews "bevis" online, som på något sätt ska justifiera hans brott (!) är hur jag spenderat mina egna pengar (innan Thor kidnappades), hur jag tydligen ljugit om hur hemsk han varit (påhitt, det finns så mycket mer som ingen sett, det var 11 månaders rättegång). Tydligen är det heller inte ok att jag fick in donationer för att söka mitt barn, eller att jag använt donationerna till att överbetala min advokater i Guatemala. Tja, ganska svaga argument mot: kidnappning och aldrig få se mitt barn igen.

En liten detalj som jag faktiskt vill gå ut med är att jag såg samma psykolog under mer än tre år med Andrew. Andrew försökte använda hennes noteringar (rätten tillät inte detta), han försökte ringa henne ett flertal gånger (min terapeut) för att stämma möte. Hon vägrade. Jag ser en psykolog nu i Sverige och går i stödsamtal med kvinnojouren för att ta itu med det trauma det varit att ha Thor kidnappad. Och jag hörde från någon att Andrew ber mig gå i terapi. Han mer än någon vet att jag har alltid varit ansvarsfull inför de saker jag har att jobba med. Speciellt viktigt är det nu att vara en bra person alltsedan Thor föddes. Jag har gått och går i terapi. Men jag är inte en kronisk lögnare, alkoholist, hora eller har en dålig familj som han påstår. Det är äckligt att se att Andrew inte är ett dugg mogen att vara Thors far. För det är jag enormt ledsen. Som det är i nuläget ser jag ingen chans för Andrew att vara förälder. Jag försöker se det, men som han betett sig och beter sig är han inte redo.

Vad jag kan erbjuda honom är att inse vad det är han gjort. Men det är väl för hemskt för att han ska kunna erkänna det? Andrew har inte heller dementerat att han sagt att han tänkte hålla Thor gömd från mig tills Thor fyllt 18 år. Tänk er in i den situationen. Och nu lever jag med Thor, vetandes att Andrew inget ångrar och finns där ute. Han skriver lögner och hackar mina email och gamla blogg konton. Bloggen som var min "säkra" plats att skriva lite som jag ville, långt innan jag blev Mamma Mia och sökte mitt barn. Den som inte tänkt/skrivit tokiga saker under stress räck upp en hand!

Mina tatueringar har inte det minsta med underhåll/donationer eller hur bra eller dålig mamma för Thor jag varit eller är. En sido poäng bara.

Överskottspengarna donerades bort när Thor och jag landat i Sverige. Som jag sa att de skulle göras. Vi lever på knappa marginelar, men jag har fått jobb och börjar snart arbeta igen. Jag håller på att bygga upp en normal tillvaro för Thor och för mig. Men jag tog aldrig en krona av de donerade pengarna för mig själv. Jag använde aldrig underhåll som skulle gått till Thor för tatueringar. Jag har inte ljugit eller hittat på för att få in donationer, och även om jag vet att de flesta som donerade och jobbade för att hitta Thor vet och förstår detta ser jag att det finns en del som går på det Andrew försöker göra gentemot mig. Ni som donerade tid, pengar och saker hjälpte mig att hitta och föra hem Thor till mina armar. Er belöning är att veta att ni gjorde en kärleksfull och ädel handling. Jag lever med er som exemple för det liv jag bygger upp åt Thor.

Med kärlek, Mia

Jag skrev tidigt när Thor och jag kom hem att jag inte tänkte gömma mig eller oss. Men eftersom det inte finns mycket annat (inget annat!) att göra för att Andrew inte bara ska komma farandes och ta Thor igen, eller döda mig, så är vi nu gömda.

Vi bor på en kvinnojour och håller på med processen att få skyddade identiteter. Det verkar inte på Andrews blogg och på hans hemsida, på-eldad som han är av ett par få rabiata, arga män, att han har tagit sitt förnuft till fånga. Andrew verkar snarare mer desperat än någonsin, och det gör mig rädd.

Jag önskar att mitt liv och Thors inte var så här. Att vi måste gömma oss. Nu kan jag inte tänka mer än ett par dagar framåt i tiden. Det gör mig ledsen att inte kunna slå rot. Söka jobb, tacka ja till en dagisplats (vi ska flytta bort från Stockholm). Ja ni kan kanske tänka er. Och jag är trött.

Så här skrev jag till Aftonbladet på måndag:
 
Jag vilade med Thor mitt på dagen igår. Lillkillen vaknar väldigt tidigt varje morgon och det är en lyx att bara få ligga bredvid mitt barn som var borta så länge och vila. Jag hör ett ljud i hallen, det låter som en dov duns och jag vaknar med ett ryck från vilan. Hjärtat slår fort på en gång, kroppen stelnar till och jag tänker direkt att nu så försöker Andrew ta sig in i lägenheten. Jag ligger ett par sekunder och väntar in fler ljud. Men inget händer. Jag kryper upp från madrassen jag delar med mitt barn på golvet. Vi har ju inga möbler så vi sover i min etta på en madrass. Jag sa att det enda jag ville i världen var att få Thor hem. Nu är vi hemma. Utan möbler, pengar eller något; så det dagliga livet rätt jobbigt. Men visst, jag har min Thor. Men det är när jag går ut i hallen som jag inser att det inte är över. Skräcken har inget slut. Den ständiga oron för Thor är inte över. Det enorma trycket som hotar att förgöra mig - att jag ska vara på ständig flykt, ja det finns kvar. Nej, det är inte över. Jag vill av hela mitt hjärta vila. Känna mig säker och trygg. Jag stirra på det lilla brevet som kom in genom inkastet. Det var inte Andrew som kom för att döda mig och ta Thor igen. Det var ett brev som damp ner i tamburen. Jag inser att jag alltid kommer att oroa mig för när Andrew kommer ikapp oss igen.
 
Jag har en svensk advokat nu. Egentligen har jag ännu representation i Guatemala i Los Angeles och nu i Stockholm. Tre grupper advokater i tre världsdelar. Hur absurdt är det? Jag har tre fall av samma vårdnadstvist och ändå är det ett brev i tamburen som gör att jag vaknar med ett ryck. Jag bestämmer mig för att nu måste jag gömma mig.
 
Jag går till polisen. Jag har väntat länge för att jag förväntar mig att de inte kan göra mycket för att skydda oss. Jag har rätt. Polisen tar min rapport. Polisen ringer åklagaren. Polisen som tar min rapport tycker att jag borde få minst besöksförbud. Jag tänker som jag ofta tänkt det senaste året att min magkänsla har rätt. Det blir inget skydd. Åklagaren meddelar snabbt via polisen till mig att det blir inget skydd. Det blir inget skydd för att brotten Andrew begått har inte skett i Sverige. Vi måste vänta på att han begår ett brott i Sverige. Jag ska vänta på att dö. Det är Guatemala igen. Den där känslan av sjunkande panik. Fastän jag visste det. Jag visste att jag inte skulle få skydd. All denna flykt hem för att få veta att Andrew kan komma och döda mig och ta min son när som helst.
 
Jag kan gömma mig. Jag vill inte. Hur ska vi någonsin börja om, skaffa jobb om jag fortsätter fly? Jag har inte packat upp de kläder som Thor och jag fått. Nu börjar den krångliga, jobbiga, svåra processen med skyddad identitet. Jag har flyttat, bor på annan ort. Och jag känner mig ännu inte säker, men det känns bättre.
 
18 maj var årsdagen då Annas son Vid kidnappdes till till Bosnien-Hercegovina. Anna borde vunnit tillbaka vårdnaden många gånger om eftersom hennes ärende är ett så kallat Haag fall. Thors ärende i Guatemala var också ett sådant. Jag var bara så rädd för att bli dödad att jag inte stannade för att se hur Thors Haagärende spelades ut i Guatemalansk rätt. Kanske hade det blivit som för min vän Anna. Det hade tagit långt mer än de rekommenderade 6 veckorna. Och till slut bröt landet dit Annas son olovligt förts mot konventionen. Och vad gör Sverige och UD åt det? Inget. Vad kan de göra? Inte mycket. Haag konventionen är en konvention, inte lag. Men precis som i Thors och mitt fall så skriker all moral, alla mamma och pappa hjärtan, ja allt som är heligt, rätt och rikigt ut i panik och frustattion att DETTA ÄR FEL. Annas son Vid är fortfarande kvarhllen, kidnappad av sin egen pappa.
 
Thor och jag kan inte skyddas enligt svensk lag, trots att Thors pappa redan kidnappat Thor en gång och offentligt säger att han inte ångrar det han gjorde. Thors pappa säger att han planerade att inget säga till sin son om hans mamma, om mig, till dess att Thor fyllt 18 år. Och trots min hemska flykt hem till Sverige kan vi inte bli skyddade här. Jag måste gömma mig, som om jag är brottslingen. Min advokat sa till mig att "det enda säkra sättet att bli skyddad i Sverige är att föda barnet här och ha det med en svensk man". Något som både Anna och jag inte gjorde. Jag födde Thor i USA med en Taiwanes-Amerikansk man och Anna födde Vid, visserligen i Sverige, men också hon med icke-svensk.
 
Så då förtjänar vi det som hänt oss? För att vi gjorde fel val? Och Anna, vars lille son är fängslad av sin pappa i vad som bara kan liknas vid ett riktigt fängelse med beväpnade vakter och i ett virtuellt fort - ja det barnet kan vi inte rädda? Är det så? Våra små söner får sona våra brott, Annas och mitt, brotten som var att skaffa barn med icke-svenska män.
 
Jag mår dåligt av stressen att leva som Thor och jag gör. Men jag mår sämre i och med att lagen i Sverige inte kan skydda mig och min son. Lagen och människorna som utövar lagen kunde inte skydda Vid. Och varken Anna eller jag har fått hjälp att få hem våra fängslade söner. Jag fick hjälp via media att få loss Thor och att fly hem. Men jag är nu i mitt hemland, men det är ett hemland som inte kan skydda Thor eller mig. Svenska folket: stå upp för våra barn! Det får bara inte vara så här för alla de mammor och pappor som kommer efter oss i liknanded situationer. Det borde inte vara så här för Anna eller för mig och våra barn heller.

www.saknadebarn.org 
http://saknadebarn.blogspot.com
http://vidfrankradosh.wordpress.com/

 
I hopp om solidaritet, Mamma Mia

 

25 maj skulle ha varit en stor dag i media för mig i L.A. Jag började förbereda redan för nästan 2 månader sen för att sprida budskapet om mitt försvunna barn. Nu leker Thor förnöjt i min svägerska och brors vardagsrum här intill. Solen skiner i vår-Sverige och Thor och jag är relativt säkra. Vi mår bra och får vara tillsammans.

Många barn är fortfarande på hemlig ort, stulna från sina hem, många barn far illa och lider.

Saknade Barns Nätverk (www.saknadebarn.org) jobbar vidare på våra svenska fall.

Du kan donera tid, kraft eller pengar (eller bara en god tanke eller bön) till vårt arbete. Om du vill donera till SBN så finns det ett bankgiro (som är registrerat som en idell organisation): 399-9133

Vill du hjälpa till med kunskaper, ideer eller något annat? Skriv till findbabythorwang@gmail.com

25 maj tänd ett ljus i ditt/dina fönster och låt det brinna mellan 20-21.00. Och låt aldrig kampen för våra minsta medborgare gå förlorade till alla "måsten" i ditt liv. Våra barn är vår framtid.  

1) Vad händer om A försöker ta sig in i Sverige? Kan han ta sig in eller? Läste att han har permanent uppehållstillstånd i Sverige? Betyder det att polisen inte reagerar eller gör något om han tar sig in?

Andrew är efterlyst av Interpol. Lättast att ta sig in är att köra bil. Om han flyger måste han använda falska dokument. Polisen kommer att reagera när det är fastställt att Andrew har tagit sig in i Sverige.

2)Är du rädd för att han kan försöka ta Thor igen eller känner du dig trygg nu när du är hemma?

Jag lever absolut med denna hotbild att Andrew kommer att försöka ta Thor igen. Jag önskar att det inte var så. Andrew borde ta sitt straff och sen koncentrera sig på att bli en bra pappa. Thor kommer att behöva honom. Men i och med att han begick ett sånt avskyvärt brott tycker jag att han borde vara man och pappa nog att ta sitt straff.

2)Vad säger A,s familj om det här? Försökte de påverka honom att göra det rätta och lämna tillbaka Thor när han kidnappade honom eller var de på A,s sida?

Jag har ingen kontakt med Andrews familj. Så vitt jag vet har han brutit med alla för ett bra tag sen.

3)Hur mår Thor nu i allt det här? Får ni hjälp av en psykolog att bearbeta allt som hänt?

Jag har kontaktat BVC och vi har börjat processen med en psykolog och hjälp. Thor mår efter omständigheterna bra. Men ytterligare en kidnappning (som Andrew typ hotar med i och med att han säger att han är i Norge) skulle vara väldigt farlig för Thor.

4)Om A åker tillbaka till USA arresteras han då eller?

Ja.

Förstår verkligen inte hur det är möjligt att man kan föra ut ett barn utan pass??? Vem som helst kan alltså föra ut vilket barn som helst även om det inte är sitt eget? Helt otroligt! Tyvärr ja.

Jag har förgäves försökt kommentera hos både Klartext och på Andrews blogg, men de verkar inte släppa igenom mina kommentarer. Jag säger vad jag skrev ovan. Andrew måste ta sitt förnuft till fånga: stå till svars för sina handlingar och bli en bra pappa. Något annat alternativ för en framitd med vårt barn har han inte. Jag ville verkligen inte att situationen skulle bli såhär för Thor. Men varken Thor eller jag har gjort något fel. Andrew är den som brutit lagar och som ljuger.  

Jag har de senaste veckorna blivit tillfrågad om att ha en Q & A (Questions and Answers) session.

Här följer de frågor jag får mest, och mina svar. Om ni har fler frågor så skicka via kommentarer här.

1) Har inte Andrew en efterlysning ute efter sig?

Svar: Ja. Han arresterades av Interpol i Guatemala baserat på Interpols efterlysning för kidnappning och egenmäktigt förfarande med barn (i USA Child Abuse), men i och med att Guatemala inte hade "erkänt" efterlysningen ännu så släpptes han (felaktigt) av domstolen. Det var i samma veva som domstolen satte Thor på barnhem.

I och med att Thor är med mig nu så letar inte Interpol aktivt efter Andrew. Men efterlysningen ligger kvar.  Varför var inte efterlysningen "erkänd" i Guatemala? Vi vet inte. Korrumption, lathet... you name it. Det skulle ha varit gjort (jag var tillsagd innan jag reste från USA att det var ordnat!).

2) Hur fördes Thor ut ur USA?

Andrew befann sig med Thor illegalt i Guatemala. Bara för det borde polisen i Guatemala ha hållt Andrew i förvar den där ödesdigra lördagen då jag flugit ned för att hämta Thor.

Andrew hade inga id handlingar alls för Thor. Thors Amerikanska och Svenska pass hölls av Kalifornisk domstol (pga. att Andrew räknades som en "flight risk"). Uppenbarligen behöver man inte pass för att smuggla ut barn. Inte ur Sverige heller, bara så ni vet. En av många frågor jag jobbar på med Saknade Barns Nätverk (www.saknadebarn.org) - förebyggande åtgärder är absolut nödvändiga när en förälder (som Andrew gjorde) hotar med att ta ett barn och försvinna.

Andrew körde bil med Thor, genast den 14 februari, genom Mexiko och till Guatemala. Det tog nog tre dagar. Det hela var välplanerat sa polisen till mig. Andrew körde Thor genom det värsta drogkriget i Mexikos moderna historia, med allvarlig risk för sitt och för Thors liv. Bara det säger ju allt om Andrew. Andrew var mest troligt beväpnad och sövde ned Thor.

3) Vad gör polisen i Sverige? Vad gör du för att skydda dig nu?

Jag jobbar med Saknade Barns Närverk med förebyggande lagar och förordningar. Jag har redan mött med UDs sektion för bortförda barn. Och fler möten och tidningar/radio och TV blir det vart det lider. Jag vill få ut mer information till allmänheten, skapa opinion så att vi kan förbättra den hemska, ensamma, situation en förälder lämnas i av myndigheter när ens barn stjäls. Polisen sa till mig att gömma mig. Jag frågade "hur länge?´" De svarade "tills du känner mig säker". Jag gömmer mig inte tills det att Thor är 18. Hur ska vi leva? Och på vad?

Och säg inte att jag är stark och modig nu, jag gör det som behövs göras. För mitt barn. För mig själv. Men mest av allt för att det inte ska vara så här. Man ska inte behöva vara helt ensam och tigga pengar och gå ut i pressen när ens barn kidnappas. Många andra varken kan eller vill göra det jag gjort. Deras situationer är kanske värre - jag vet ett pars som är! Där mannen eller kvinnan som kidnappat säger att publiceras det en enda bild så dödar de barnet/barnen. Ja ni förstår. Det finns, trots the grova, omännskliga i min och Thors situation mycket värre fall. Tyvärr.  

Jag kände alltid djupt för att skriva, att engagera mig för andra. Men nu mer än någonsin, efter att ha fått barn och dessutom råkat ut för att barnet kidnappas vill jag lämna världen bara en smula bättre än den var när jag kom in i den. Det är mitt ansvar. Det är ditt ansvar med.

Fler frågor? 

Hjärnan, kroppen och ibland även munnen har gått i ett på mig sen den 22 april. Jag är ju i och för sig van att prata (arbetade som gymnasielärare innan Thor återfanns i Guatemala) och jag har efter det att Thor kidnappades 4 februari talat, skrivit och kämpat i drygt två månader för att sprida information om mitt försvunna barn. Men den typen av febril aktivitet som följt mig alltsedan flykten från Guatemala - samt all den tid jag bara tillbringar i tysthet med mitt barn för att låta honom lära känna mig igen, tja jag har inte haft tid att skriva mycket. 

22 april återfick jag äntligen mitt barn genom ett domslut i Antigua, Guatemala. Domaren baserad sitt beslut i sin helhet på den redan existerande domstolsordern från Los Angeles Superior Court. Den ordern sa att jag har ensam vårdnad om Thor och att Andrew, Thors pappa, inte har några som helst rättigheter som förälder på grund av att han kidnappat honom. Andrew hävdar nu att han försökte skydda Thor genom att kidnappa honom (Thor ammades!) till Guatemala. Att domstolen i Los Angeles inte lyssnat på honom och att jag förgripit mig på Thor och att jag är en alkoholist. Andrew har aldrig under mer än tio månadars rättegång i L.A. försökt hävda att jag förgripit mig på Thor. Vi gick genom otaliga psykologiska utvärderingar och tester samt vittnade och kallade vittnen under sju dagars rättegång. Andrew hade inget gehör för sina anklagelser då och har inte det nu. Han nämde en gång under rättegången att jag har problem med alkohol, men erkände att han under våra 2 sista år tillsammans inte sett mig röra alkohol en enda gång. Att han har kvitton för alkoholinköp är för att jag köpte alkohol till min bästa kompis fest under våren 2008. Jag har aldrig varit och är inte heller alkoholist.

22 april blev jag var beordrad att stanna i Guatemala i väntan på rättegång den 6 maj. Efter den traumatiska lördagen då jag återsåg min lille son så visste jag att Andrew aldrig skulle låte ytterligare en domstol tilldöma mig ensam vårdnad. Det råder inget tvivel om att jag skulle ha vunnit vårdnaden om Thor igen. Men Andrew skulle aldrig ha väntat tills en ny dom. Han lovade mig 18 april (då han talade med mig) att jag aldrig skulle lämna Guatemala med Thor levande. Jag ville inte vänta på en attack då Thor stals igen ifrån mig - eller på att jag skulle dödas i processen. Som en sido poäng skulle Guatemalansk rätt aldrig ens ha tagit upp Thors fall 6 maj, det borde ha räckt med korrekt översatta dokument och Interpol samt Konsulär vittnesbörd (allt som fanns) för att låta mig återvända med Thor till USA. Detta enligt Haag konventionen. Egentligen borde Thor aldrig ha satts på barnhem.

Men i och med att jag inte hade ett Amerikanskt pass och att Thor och jag flydde så var jag tvungen att flyga till Sverige den 23 april. Nu återvänder jag inte till USA i och med att jag har representation där och i princip är klar med allt vad det gäller vårdnad. Andrews historia om att han är i Norge (skriven igår på hans egen websida) håller inte eftersom Interpol efterlysningen ännu är aktiv och att han skulle tas direkt han landar i Europa. Andrew kan visserligen ha falska handligar - vilket bara igen visar de drastiska åtgärder och brått han begår för att justifiera sina absurda handlingar.

Idag,  mellan 13-15, berättar Mia om flykten från Guatemala live i P4 Extra med Lotta Bromé.

Klockan två idag landade Mia och Thor på Arlanda. Äntligen!

Läs mer: Thor har landat i Sverige, Aftonbladet.

Telefonerna ringer i ett. Svenska Ambassaden lånade mig en lokal mobil igår och det sparar mig pengar. Men nu har jag två mobiler. Två mobiler som ringer konstant. För att få sova lite inatt stängde jag av båda två i hela sex timmar. Jag kände mig som en ny mamma när jag steg upp imorse.

Jag har åkt till Thors barnhem två dagar i rad. Det är jobbigt att vara där men samtidigt skönt. Thor är ju så nära. Varje gång jag kommer till Hannah’s Hope så möts jag av föreståndarinnan, Alejandra Diaz. Hon vaggar ut ur sidoporten, fem och en halv månad gravid med en liten flicka. Vi pratar varje gång om Thor och om hur det framskrider med fallet och journalister på plats tar bilder. Jag skulle nog inte åka till barnhemmet utan journalister. Dels för att det är slitigt, men mest för att det inte är säkert för mig att ta mig runt i Guatemala City ensam. Jag träffade idag Thors nya barnläkare, Dr. Castro. Även han en varm och leende man som pratade med mig om hur påtagligt stabil min son är, trots allt det han måste uthärda. Ögonen tåras men jag är glad också. Glad att det faktiskt finns någons slags grym rättvisa. Thor är på ett barnhem, vilket är vedervärdigt i sig, men han tas om hand om på bästa möjliga sätt. Som vi säger ofta; tur i oturen. Dr. Castro menade att jag måste tagit god hand om Thor innan allt detta började. Att Thors mamma gett honom en bas att utgå från för att uthärda och överleva och frodas allt som det innebär att bli kidnappad och sen igen kidnappad och satt på barnhem. Doktorn menade att ammningen också gett Thor enormt självförtroende och styrka att veta att hans mamma fanns där, natt som dag i 15 månaders tid.

Det här med att det är slitigt: egentligen finns det nog inget som skulle förvånad mig just nu. Jag lever i skräck att Andrew ska få tag på Thor på något sätt och fly igen. Jag är rädd att det ska ta lång tid att bli hörd i domstolen här. Jag blev frågad om jag är rädd för mig egen säkerhet. Jag skrattar och säger nej. Det finns inget som gör mig särdeles rädd längre. Jag har levt i rädsla så länge. Jag har slagits för Thor så länge nu att jag bara fortsätter. Jag lever och andas och det gör Thor med. Hans säkerhet är och förblir till jag slår igen mina blå det allra viktigaste för mig. Men visst det är jobbigt. Jag är trött. Jag gråter. Men någonstans kommer det mer kraft ifrån, Gud, medmänniskors godhet, att veta att Thor kommer hem snart; alla dessa faktorer gör att jag orkar en dag till.

Men jag hade egentligen tänkt skriva om fem minuter. Om de fem minuter av kändisskap som Andrew försöker karva ut för sig själv online och i svenska medier. Han kör samma stories som han försökte övertyga domstolen om i Kalifornien. De grundlösa, hutlösa, äckliga saker han anklagar mig för att vara och göra. Nämligen att jag är en drogmissbrukare/alkoholist/prostituerad. Det enda som är nytt är hans anklagerser att jag förgripit mig på Thor. Jag tror att Andrew använder uttrycket för övergrepp (på spanska då det är i rättsdokument jag läst att han säger att jag ”förgripit” mig på vårt barn) för att det är tillräckligt vagt för att lämna hans anklagelse öppen för tolkning. Har jag förgripit mig genom att slå Thor eller är det sexuella övergrepp? Det senare skulle helt klart slå bättre rot i Guatemalanska sinnen, dett är ju trots allt ett katolskt land. En mamma som sexuellt utnyttjar sin son... Ja ni förstår.

Jag vet inte vad Andrew skrivit på sin websida. Jag bryr mig inte. Jag fick veta ATT han skrivit en massa, men jag bad att inte bli informerad om vad. Det är hans sista fem minuter i rampljuset. De som känner mig, den Kaliforniska domstolen som dömde ut det Andrew sa som grundlöst under tio månaders rättegång (TIO månader med expert vittnen, psykologiska utvärderingar av Andrew, Thor och mig) säger att det är Andrew som ljuger. Det är Andrew som är instabil, opassande som förälder. Och det är Andrew som kidnappade vårt barn till Guatemala för att försöka gömma sig undan rättvisa, sanning och Gud.

Jag låter Andrew ha sina fem minuter. Och ja, jag gillar tatueringar (min syster hann häva ur sig att det låg bilder på min rygg tatuering uppe på Andrews sida innan jag sa att jag inte ville veta något). Den som är utan synd kastar första stenen.

Mamma Mia i Guatemala City

Översättning av Mias blogginlägg från 21 april 2009.

Det är fantastiskt! Jag har inte läst några artiklar om mig eller Thor, jag har knappt läst några e-mail (jag har fått HUNDRATALS) i vilka hjälp erbjuds, bara för att jag inte har haft tid. Idag, genom en händelse när jag loggade in för att posta detta inlägg läste jag bara en enda kommentar som min vän Rachel postade på Thors hemsida. I korthet sa den; Andra Korinthierbrevet 12: 9-10 "Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd, när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark."

Ty när jag är svag, då är jag stark. Jag gick med Aftonbladets reporter Magnus till barnhemmet där Thor befinner sig idag. Trots att jag återigen bröt ihop, kände jag mig styrkt av att ha varit så nära min son igen. Han lekte glatt meter från mina fötter där jag stod utanför grindarna. Jag vet, för föreståndaren för barnhemmet kom ut och talade med mig. Hon försäkrade mig om att Thor hade det bra; att han äter, sover och har en favorit bland personalen. Denna kvinna kan dock inte lämna hans sida, för då blir han väldigt upprörd. Det verkar som om barn verkligen anpassar sig och Thor har funnit någon han känner sig trygg med. Denna kvinna sover till och med i samma rum som honom.

De blandade känslorna av att vara så nära, och ändå så långt borta, från mitt barn tyngde mina tankar när jag återvände till hotellet. Efter att ha gråtit en stund och träffat min advokat här i Guatemala känner jag mig försiktigt hoppfull igen. Marco, min advokat, sa åt mig att lita på det guatemalanska folket, att domstolarna, när de ser de obestridliga bevisen på att jag talar sanning, kommer att fatta rätt beslut och ge Thor till mig. Jag vet i mitt hjärta att han har rätt.

Jag träffade också folk från den svenska ambassaden idag. De gör allt de möjligtvis kan för att hjälpa mig. De ringer telefonsamtal och utnyttjar varje politisk vinkel och person de kan komma på. De sitter inte och rullar tummarna. Jag har hört mindre från den amerikanska ambassaden idag och eftersom de hävdar att detta nu ligger i händerna på de guatemalanska domstolarna är det inget de kan göra. Ja och nej. Detta är INTE ett fall för de guatemalanska domstolarna, vilket vi ska bevisa snart nog. Men jag känner att amerikanerna gör vad svenskarna gör och ringer lite telefonsamtal. Det gör de kanske och jag måste återigen lita till att Gud vakar över Thor och att alla agerar i hans ställe

Ty när jag är svag, då är jag stark. Och det är jag; jag är både svag på samma gång känner jag denna styrka, detta obrutna hopp på att sanningen ska segra. Jag känner stödet från de tusentals människor över hela världen som hejar på oss här i Guatemala. Jag vill att ni ska vet att jag hör er!

Jag bad om hjälp och blev bönhörd. Jag har fått mer kontakter och folk att ringa än jag hinner följa upp. Min mobiltelefon ringer utan avbrott och textmeddelanden flödar till mig genom alla elektroniska hjälpmedel. Tack, för Thors skull och för den kärlek jag känner i detta massiva gensvar. Jag kan inte återkomma till många av er så snälla förstå!

Det kommer också in pengar och det är bra för det strömmar ut pengar för min advokat i Guatemala, kostnaden att stanna här och för kostnader i Los Angeles.

Jag har ännu inte betalat den hårt arbetande William Bloch någonting, men min plan är att möjlighen kunna återgälda hans kontor för några av de nästan oräkneliga tjänster de har gjort för Thor och mig under de sista 48 timmarna (samt för de sista fem månaderna i rätten!). För allt besvär och alla lidanden jag har utsatt personalen för och för stackars Magnus som är fast i Los Angeles idag kan jag bara säga: jag hoppas att ni förstår det nästan obeskrivliga trycket jag lever under och hur snabbt nästan allt arbete vi gör måste utföras.

Några saker jag får frågor om ofta:

• Andrew är på fri fot i Antigua.
• Min far flyger troligen till Guatemala på fredag denna vecka.
• Min syster försöker få ihop pengar till att flyga hit också.
• Thor vaktas väl. Ingen stjäl honom just nu.

Vi är så nära så nära. Jag säger detta lika mycket till er som till mig själv idag: Håll ut!

Även i detta mitt korta blogginlägg så ledde Guds hand mig, den enda skrivna raden jag läst på bloggen under tre dagar var: "Ty när jag är svag, då är jag stark"

Översättning av Mias blogginlägg från 20 april 2009.

Ett samtal kom vid 15.30 på eftermiddagen, fredagen den 17 april. "Kom till polisstationen genast." Jag hoppas förstås på att det finns några nyheter. Känslan av att jag var nära att få träffa Thor igen hade växt. US Marshalls tillsammans med chefsutredare Carillo säger till mig "Kan du sätta dig på ett plan om några timmar? Har du ett pass?" Så kommer det; Andrew är i Antigua i Guatemala. Jag har miljoner frågor men mitt hjärta stannar när Carrillo plockar fram några nytagna bilder på min lille pojke. Det råder ingen tvivel om att detta är min son. Han ser smalare ut men det är han.

Ljudet och rösterna omkring mig försvinner som i en film. Tiden stannar. Jag kommer att träffa min pojke igen snart, väldigt snart.

Ljudet återvänder och jag nickar. När åker jag? Ett svagt leende syns på en av männens läppar. Jag tror att de tror att jag är lite borta. Det är jag inte. Jag är mamma. Jag vill se min son. Jag skulle åka varsomhelst och närsomhelst, jag skulle gå genom eld, genom en skur av kulor. Jag skulle göra allt. En välbekant känsla av styrka kommer över mig. Äntligen!

Jag har ett par timmar på mig att låsa upp min mobiltelefon och packa. Jag rusar runt. Jag kastar mig in i duschen. Jag packar Thors saker, blöjor, kläder som inte använts på så länge. Några gosedjur. Jag darrar när jag inser det. Guatemala!

På flygplatsen i Los Angeles väntar en polis från en specialstyrka eller något på mig och utredare Carrillo vid gaten för Delta-flighten. Väl ombord försöker jag att sova men min hjärna rusar en miljon kilometer i timmen. I ankomsthallen väntar en man jag inte kan säga namnet på. Han är väldigt försiktig när han går ut med mig ut till bilen. Han ser sig omkring och verkar titta efter något eller någon. Hotellet är bra men ändå inte dyrt. Jag blir tillsagt att vänta på hans samtal och väntar sedan i mitt rum.

Nervositeten tar överhanden och jag har ingen ro tills dess att agenterna ringer. Det är dags att åka, men jag vet inte vad som kommer att hända. Jag vet att vi ska till Antigua men det är oklart vad som kommer att hända där. I bilen möter jag den amerikanska vice konsuln och en man från Interpol. Jag frågar på skämt vem som har ett vapen med sig och förstår att båda männen är beväpnade. Det tar cirka en timme till Antigua. Vädret är perfekt, en varm dag om 24-26 grader. Smogen är dock tjock och kvaliteten på luften är, enligt vad de säger, dålig denna tid på året. Vi närmar oss att få se Thor igen och jag fortsätter att darra till ibland.

Mia Danielsson

Nu är vi här och spökbloggar igen. Vi = mammadetektiverna som jobbar bakom kulisserna för att hjälpa Mia och Thor med allt som går.

Många frågar efter nyheter. Just nu har vi inte så mycket nyheter att ge. Med tanke på tidsskillnaden mellan Sverige och Guatemala så torde klockan vara tidig morgon i Guatemala nu. Vi har inte hört något från Mia idag.
Det senaste vi hörde var att hennes amerikanska advokat William kommer att flyga ner till Guatemala idag med domstolspapperna som i bästa fall kommer att ge Mia rätt att åka hem med Thor. I värsta fall väntar en lång rättegång och Thor blir kvar på barnhemmet.

Vi fortsätter att samla in pengar och förbereder oss på det värsta - rättegång. Många har hört av sig med bra kontakter i Guatemala och vi kontaktar varenda en av dessa människor i den takt vi hinner och förmedlar vidare till Mia.

Många har även frågat vad man mer kan göra än att skänka pengar. Vi vill gärna uppmuntra till påtryckningar på UD. Även om detta kanske inte hinner hjälpa Thor, så måste vi visa att vi inte accepterar att de behandlar våra kidnappade barn på detta sätt. Att de behandlar en svensk medborgare på detta sätt.

Det var allt för nu. Vi hoppas att vi kan återkomma ikväll med nya uppdateringar, samt att eventuellt Mia själv har möjlighet att skriva några ord.

För ytterligare uppdateringar glöm inte att hålla ögonen på Thors egen sida www.thorwang.com och våran mamma-detektivblogg www.mom-detective.blogspot.com

Tack för erat stöd. Det betyder MASSOR att så många människor bryr sig!

Tydligen är inte en liten kidnappad pojke intressant nog för media att skriva om. Jag har kämpat i flera månader för att få någon... NÅGON att uppmärksamma fallet och inse allvaret i situationen. Till slut, nu när Thor är inlåst på ett barnhem i Guatemala så är det saftigt och tillräckligt chockande.  Men jag tar det. Jag spenderade hela dagen i går med att prata med journalister. Det sista samtal fick jag klockan kvart i tolv i natt. Men jag gör det utan att klaga. Äntligen skiner det lite ljus på tragedin och det kommer i slutändan kunna hjälpa Mia att få tillbaka sin son.

Baby Thor är på förstasidan på både Expressen och Aftonbladet idag och han har varit uppe på tapeten på både Nyhetsmorgon och Rix FM. Nyss väcktes jag av radioshowen med Lotta Brome som har över en miljon lyssnare varje dag. Även DN har hört av sig och vill komma i kontakt med Mia.

Vem behöver sova? Jag kommer inte ge mig förren jag ser Mia och Thor komma genom dörrarna på Arlanda!!

Camilla, Mias vän

Skriv på namninsamling för att få hem Thor här.
Har du Twitter? Följ ThorsMammaMia här.

Det senaste om Mias kamp för att få med sig Thor från Guatemala hittar du på www.thorwang.com (på engelska).

----------------------
Mia är i Guatemala, därför kommer jag, Camilla Gervide, att uppdatera bloggen. Jag driver bloggen www.caluas.blogspot.com och är en av initiativtagarna i jakten på Baby Thor här i från Sverige. Mia är även en av mina närmaste vänner.

Mia fick ett samtal från polisen i Los Angeles för ett par dagar sen där dom bad henne komma ner så fort hon kunde för dom behövde prata med henne. Väl där blev hon tillsagd att åka hem, packa en väska för hon skulle flyga till Guatemala.

Guatemala är ett land där saker och ting inte riktigt fungerar som i Sverige eller USA. Rättsystemet är krångligt och ingen talar Engelska.

Mia flög till Guatemala tillsammans med Interpol, secret serviceagenter från amerikanska utrikesdepartementet och upp mötte även Amerikanska Konsuln från Amerikanska konsulatet i Guatemala.

Ingen talar spanska och Mia behöver översätta alla dokument från USA som tydligt visar att hon har ensam vårdnad om Thor och att Andrew är efterlyst för kidnappning. Att antlita en översättare är dyrt och klockan tickar. Vi här hemma i Sverige trodde att svenska UD skulle hjälpa till och se till så att Mia fick en advokat, men där trodde vi fel. Och efter att ha sett Kalla Fakta idag så har vi tappat allt förtroende för svenska UD.

Jag talade även nyss med en representant för UD och dom tycker att detta är USAs sak att reda upp. Sverige frånsäger sig allt ansvar!!

Så jag vädjar, å min vän Marias vägnar. Snälla! Hjälp henne genom att att ge din donation så att hon kan anlita en översättare och en advokat. Risken är annars överhängande att Thor kommer tas ifrån henne för alltid.

Tack för allt ert stöd!! Nu ser vi till att få hem vår lilla Thorpa!

Varma hälsningar,
Camilla