Gömd

Jag skrev tidigt när Thor och jag kom hem att jag inte tänkte gömma mig eller oss. Men eftersom det inte finns mycket annat (inget annat!) att göra för att Andrew inte bara ska komma farandes och ta Thor igen, eller döda mig, så är vi nu gömda.

Vi bor på en kvinnojour och håller på med processen att få skyddade identiteter. Det verkar inte på Andrews blogg och på hans hemsida, på-eldad som han är av ett par få rabiata, arga män, att han har tagit sitt förnuft till fånga. Andrew verkar snarare mer desperat än någonsin, och det gör mig rädd.

Jag önskar att mitt liv och Thors inte var så här. Att vi måste gömma oss. Nu kan jag inte tänka mer än ett par dagar framåt i tiden. Det gör mig ledsen att inte kunna slå rot. Söka jobb, tacka ja till en dagisplats (vi ska flytta bort från Stockholm). Ja ni kan kanske tänka er. Och jag är trött.

Så här skrev jag till Aftonbladet på måndag:
 
Jag vilade med Thor mitt på dagen igår. Lillkillen vaknar väldigt tidigt varje morgon och det är en lyx att bara få ligga bredvid mitt barn som var borta så länge och vila. Jag hör ett ljud i hallen, det låter som en dov duns och jag vaknar med ett ryck från vilan. Hjärtat slår fort på en gång, kroppen stelnar till och jag tänker direkt att nu så försöker Andrew ta sig in i lägenheten. Jag ligger ett par sekunder och väntar in fler ljud. Men inget händer. Jag kryper upp från madrassen jag delar med mitt barn på golvet. Vi har ju inga möbler så vi sover i min etta på en madrass. Jag sa att det enda jag ville i världen var att få Thor hem. Nu är vi hemma. Utan möbler, pengar eller något; så det dagliga livet rätt jobbigt. Men visst, jag har min Thor. Men det är när jag går ut i hallen som jag inser att det inte är över. Skräcken har inget slut. Den ständiga oron för Thor är inte över. Det enorma trycket som hotar att förgöra mig - att jag ska vara på ständig flykt, ja det finns kvar. Nej, det är inte över. Jag vill av hela mitt hjärta vila. Känna mig säker och trygg. Jag stirra på det lilla brevet som kom in genom inkastet. Det var inte Andrew som kom för att döda mig och ta Thor igen. Det var ett brev som damp ner i tamburen. Jag inser att jag alltid kommer att oroa mig för när Andrew kommer ikapp oss igen.
 
Jag har en svensk advokat nu. Egentligen har jag ännu representation i Guatemala i Los Angeles och nu i Stockholm. Tre grupper advokater i tre världsdelar. Hur absurdt är det? Jag har tre fall av samma vårdnadstvist och ändå är det ett brev i tamburen som gör att jag vaknar med ett ryck. Jag bestämmer mig för att nu måste jag gömma mig.
 
Jag går till polisen. Jag har väntat länge för att jag förväntar mig att de inte kan göra mycket för att skydda oss. Jag har rätt. Polisen tar min rapport. Polisen ringer åklagaren. Polisen som tar min rapport tycker att jag borde få minst besöksförbud. Jag tänker som jag ofta tänkt det senaste året att min magkänsla har rätt. Det blir inget skydd. Åklagaren meddelar snabbt via polisen till mig att det blir inget skydd. Det blir inget skydd för att brotten Andrew begått har inte skett i Sverige. Vi måste vänta på att han begår ett brott i Sverige. Jag ska vänta på att dö. Det är Guatemala igen. Den där känslan av sjunkande panik. Fastän jag visste det. Jag visste att jag inte skulle få skydd. All denna flykt hem för att få veta att Andrew kan komma och döda mig och ta min son när som helst.
 
Jag kan gömma mig. Jag vill inte. Hur ska vi någonsin börja om, skaffa jobb om jag fortsätter fly? Jag har inte packat upp de kläder som Thor och jag fått. Nu börjar den krångliga, jobbiga, svåra processen med skyddad identitet. Jag har flyttat, bor på annan ort. Och jag känner mig ännu inte säker, men det känns bättre.
 
18 maj var årsdagen då Annas son Vid kidnappdes till till Bosnien-Hercegovina. Anna borde vunnit tillbaka vårdnaden många gånger om eftersom hennes ärende är ett så kallat Haag fall. Thors ärende i Guatemala var också ett sådant. Jag var bara så rädd för att bli dödad att jag inte stannade för att se hur Thors Haagärende spelades ut i Guatemalansk rätt. Kanske hade det blivit som för min vän Anna. Det hade tagit långt mer än de rekommenderade 6 veckorna. Och till slut bröt landet dit Annas son olovligt förts mot konventionen. Och vad gör Sverige och UD åt det? Inget. Vad kan de göra? Inte mycket. Haag konventionen är en konvention, inte lag. Men precis som i Thors och mitt fall så skriker all moral, alla mamma och pappa hjärtan, ja allt som är heligt, rätt och rikigt ut i panik och frustattion att DETTA ÄR FEL. Annas son Vid är fortfarande kvarhllen, kidnappad av sin egen pappa.
 
Thor och jag kan inte skyddas enligt svensk lag, trots att Thors pappa redan kidnappat Thor en gång och offentligt säger att han inte ångrar det han gjorde. Thors pappa säger att han planerade att inget säga till sin son om hans mamma, om mig, till dess att Thor fyllt 18 år. Och trots min hemska flykt hem till Sverige kan vi inte bli skyddade här. Jag måste gömma mig, som om jag är brottslingen. Min advokat sa till mig att "det enda säkra sättet att bli skyddad i Sverige är att föda barnet här och ha det med en svensk man". Något som både Anna och jag inte gjorde. Jag födde Thor i USA med en Taiwanes-Amerikansk man och Anna födde Vid, visserligen i Sverige, men också hon med icke-svensk.
 
Så då förtjänar vi det som hänt oss? För att vi gjorde fel val? Och Anna, vars lille son är fängslad av sin pappa i vad som bara kan liknas vid ett riktigt fängelse med beväpnade vakter och i ett virtuellt fort - ja det barnet kan vi inte rädda? Är det så? Våra små söner får sona våra brott, Annas och mitt, brotten som var att skaffa barn med icke-svenska män.
 
Jag mår dåligt av stressen att leva som Thor och jag gör. Men jag mår sämre i och med att lagen i Sverige inte kan skydda mig och min son. Lagen och människorna som utövar lagen kunde inte skydda Vid. Och varken Anna eller jag har fått hjälp att få hem våra fängslade söner. Jag fick hjälp via media att få loss Thor och att fly hem. Men jag är nu i mitt hemland, men det är ett hemland som inte kan skydda Thor eller mig. Svenska folket: stå upp för våra barn! Det får bara inte vara så här för alla de mammor och pappor som kommer efter oss i liknanded situationer. Det borde inte vara så här för Anna eller för mig och våra barn heller.

www.saknadebarn.org 
http://saknadebarn.blogspot.com
http://vidfrankradosh.wordpress.com/

 
I hopp om solidaritet, Mamma Mia