Att vara den enda

Jag tror faktiskt att jag är nästan den enda kvinnan i min omgivning som inte är gravid. Det är precis som om det smittar.

Jag känner mig faktiskt lite utanför, och ganska vilsen, för att inte tala om förvirrad. Jag vet så väl att jag inte vill ha barn, och jag har inte råd med det och jag har verkligen inte tid till det. Men ändå så nu när till och med min bästaste kompis i världen är gravid så känner jag ett litet sug. Inte efter själva bebisen, utan gemenskapen som jag vet kommer att förloras till viss del. Bara för att jag inte vill ha barn.

Om jag nu skulle vilja ha barn så är det nog bäst att jag liksom sätter fart, jag vet att vissa kvinnor får barn upp i 45-års-åldern, och då har jag iallafall 10 år på mig, men efter 40 är risken för problem så mycket större plus att en relativt ung förälder alltid är positivt.

Men mitt liv då? När jag var 27 slogs mitt liv i spillror och det har legat i söndriga skärvor ända fram tills nu faktiskt. Nu först, efter 7 år, så börjar jag ju se en ljusning i livet, jag mår bättre och allt sånt. Jag saknar att gå ut och festa, att gå ut och ta en öl efter jobbet, umgås med kompisar och göra såna där spontana resor. Jag har liksom förlorat 7 år av mitt liv till nån slags känslomässig malström, och nu har jag kravlat mig upp på stranden och börjar så smått torka och kunna sätta mig upp. Är det verkligen ett bra tillfälle att skaffa ungar?

Och om jag ska vara en riktig egotripp, nu när jag äntligen har tappat all denna vikt så har jag inte ens lite lust att gå upp igen och få ännu fler bristningar och annat skit som händer när man är gravid.

Jag är ärligt glad åt att dessa kvinnor är gravida, de längtar efter barn och vissa av dem har försökt förtvivlat under en lång tid. Glad för att de är glada alltså.

Men jag känner mig iallafall ensam.