en gädda i rejäla skor

Hej hopp, kära kamrater.
Kanske har det märkts, kanske inte. Hur som helt har jag känt mig rätt trött på skriva sådana bloggar som jag skrivit här. Det kändes inte så roligt längre, snarare konstruerat och oinspirerat. Usch och tvi.
Dessutom har jag fått sjukt ont om tid.

Så jag tänkte ta en paus. Egentligen tänker jag att jag ska sluta, men eftersom jag har en sån überbra självkännedom vet jag att sannolikheten att jag fortsätter igen om ett tag är så stor att det vore lite bluff att skriva sluta.
Men ändå, en paus blir det. P som i paus.

Men så lätt blir ni inte av med mig. Tänkte hålla på med en ytterst navelskådande dagboksverksamhet på:

http://ordsallad.wordpress.com

Det ska vara som en simpel dagbok, mest för min egen skull (men eftersom jag ändå i smyg suktar efter uppmärksamhet gör jag det förstås i bloggform). Poängen är att jag inte kommer att ha några som helst ambitioner att skriva ngt bra eller roligt där, däremot att skriva något var, eller åtminstone varannan dag. V som i Vardag (vilket för övrigt skulle bli en bra titel på filmatiseringen av mitt liv...) Dock kan jag nog inte låta bli att nämna fisk där ibland också, men inte ens det kan jag lova.

Nåja. Ni får väl följa länken ovan, eller vänta tills jag kommer tillbaka.

Bä sa bävern.
Hej på er, och tack!




PS
Ja, jag fattar också att det aldrig kommer bli av att jag skriver så ofta där heller.
DS

Som vanligt motarbetar världen mig, vilket är bra, eftersom jag får en anledning att vara lite mysbitter. Det senaste beviset på motarbetandet är bokrean. Först har den fräckheten att infalla så att jag omöjligen kan gå dit förrän 4 dagar efter den har börjat, och då är alla (ja, faktiskt) böcker jag bestämt mig för att köpa slutsålda.
Det ligger stora mängder böcker överallt, framförallt böcker om trädgårdar och mat och mord. Förmodligen finns det fler trädgårdsböcker på rean än trädgårdar på norra halvklotet. Det finns inte i alla fall inte något alls jag vill ha. Min olycka expanderar som ett revben (förklaring kommer) och jag impulsköper (nästan) en bok om psykiatrins historia, men tar i sista sekunden mitt förnuft till fånga och gömmer den längst ned under en väldig hög av trädgårdsböcker.

Av ngn anledning är det alltid konstiga faktaböcker jag dras till på bokrean. När det gäller romaner köper jag hellre precis de jag verkligen vill läsa, men när jag ser ett stycke rea-fakta får jag jämt för mig att jag innerst inne alltid har haft ett brinnande intresse för elektricitet, teckning, smurfarnas sociala strukturer eller vad det kan vara. Men eftersom jag inte kunde gå därifrån utan att ha köpt åtminstone en bok cirkulerade jag runt bokborden i säkert en timme innan jag blev så stressad och hispig så att det stod klart att det var en bok om meditation jag behövde. Jag lyckades hitta en som var befriande fri från new age-jargong, smög iväg till kassan och betalade.
Väl hemma läste jag lite, och nu har jag suttit och suckat harmoniskt hela förmiddagen, det är nämligen den första övningen, Den Harmoniska Sucken. Jag sitter och flåsar så harmoniskt jag förmår. Ingen har sagt något än, men jag tycker Emma har sneglat lite misstänksamt på mig. Hur som helst finns det detaljerade instruktioner om hur man ska sucka: ”Andas in djupt så att magen och de nedre revbenen expanderar”, lyder punkt ett. Expanderande revben går visserligen emot det mesta fysiologi jag läst, men lite spännande låter det allt. Snart ska jag meditera vidare. Kommer få sjukt stora revben innan helgen är slut.
Harmoni².

En dag i veckan är det kvällskurs: Livsbetingelser i universum. Vi lär oss vad som krävs för att liv ska uppstå, hur det går till, och hur troligt det är att det finns på andra håll. Det är förstås otroligt nördigt, vilket kanske förklarar att en stor andel av kursdeltagarna faktiskt ser ut att komma från andra planeter. Själv är jag givetvis precis lika nördig, jag döljer det bara lite bättre. ”Dissimulerar”, som vi säger på jobbet. (Hah, jag ville bara skriva ”på jobbet”, det känns fortfarande lite absurt att inte vara student.) Har dock pratat med en tämligen normal varelse också som jag lånar pennor av. Det är praktiskt när man, som jag, alltid glömmer dylika.

Redan föreläsning #2 stötte föreläsaren på problem. Vetenskapen har nämligen lite svårt att förklara hur det första livet på jorden uppstod. Det fanns en ursoppa och i den uppstod ett urdjur, en liten urbakterie. Eftersom man inte riktigt kan förklara hur det gick till har man hittat på en massa mer eller mindre spejsade teorier. Min favorit är marsianteorin:
En komet kommer farande i en väldig fart. Den studsar (typ) på mars och landar mjukt (typ) på jorden och vips hoppar de små bacillerna av och koloniserar vår kära planet.

Sedan händer det grejer! Evolution och sånt. De utvecklas av bara tusan, till små alger och trilobiter och firrar och dinosaurier och däggdjur och till slut människor som skriver bloggar, äter choklad och sedan utrotar en massa andra arter. De två första sakerna (bloggar och chokladäter) syftade liksom på mig. Den tredje saken (artutrotning) syftade inte på mig, inte så mycket i alla fall. Vad jag vet har jag inte utrotat så många arter än, trots mitt envisa krig mot såväl blomflugor som myror i köket. "Jag är snäll".

Vi har fått lära oss andra användbara saker också. Mer om marsstenar t.ex.: en sån har nämligen trillat ned på jorden och det tog en ända med förskräckelse! ( Yes! Det är mitt favorituttryck: ta en ända med förskräckelse. Både bra och användbart. Men mer om marsstenen: ) 1911 fick en egyptisk hund en stenen på sig (och vips hade egypten en hund mindre) (hoppas det inte var en saluki). Hund hund hund. Stackars hund. Men mest av allt har jag fått respekt för bakterier. Förutom i t.ex. min hals kan de bo på andra mycket ogästvänliga platser. Inne i berg, vid jättevarma källor i havet, på månen, you name it. Överallt bor bakterier. Det där med månen är lite tufft. Man har kikat på en kamera (tror jag det var) som blivit kvar på månen och som man sedan hämtat hem, och sett att små baciller överlevt kyla och strålning och allt vad det finns där. Respekt.
Vår förläsare verkar helt kär i cyanobakterien, fast jag har inte riktigt förstått vad som är så fint med den. Fast den är en alg, tydligen. Alltid något.

Nu är det läggdags. Klockan är sent och herrnixon ska upp tidigt. Ciao.

Hej kära läsare! Och för all del hej även åt er som för studen inte hyser några romantiska känslor. Jag har inte varit så duktig på att skriva blogg på sistone, men jag har kanske varit duktigt på annat. Jag är ju underläkare numera, så jag har förstås utfört diverse under. Det är rätt duktigt, och ovanligt, inte många som håller på med det under nuförtiden. Jag sysslar inte med handpåläggning och vattenpromenader och sånt, min metod är lite mer 2008 och dessutom så gott som godkänd av socialstyrelsen. Jag pratar och pratar och pratar tills patienten inte står ut längre och skriver ut sig från avdelningen. Effektivisimo! Fast det var inte helt sant. Pratar gör jag visserligen, men det är verkligen långtifrån alltid någon blir friskare av det. Saker tar tid inom psykiatrin. Jag menar det inte på något negativt sätt, det går bara inte så fort. Har folk varit med om tunga grejer måste de få tid att komma rätt igen, mediciner tar tid på sig för att verka, och att skruva i skruvar, om det finns några lösa, måste få ta sin tid.

För det mesta gillar jag det. Det låter nog rätt floskligt, men det är faktiskt något speciellt med att få höra om folks liv på det sättet och försöka hjälpa till. De gånger man känner att man lyckas göra ngt bra och hjälpa någon känns förstås ännu mycket bättre. Ofta, speciellt på akuten, är det svårt att inte bli berörd av det man hör, man slås hela tiden av hur många människor det egentligen finns som har det riktigt riktigt dåligt, och hur futtsmå alla vardagsproblem vi andra klagar över egentligen är.
Sen på kvällen när jag råkar bränna vid middagen svär jag förstås lika mycket över det i alla fall. Det vore väl mycket begärt att jag skulle få någon något slags perspektiv på saker själv? Nej nej, jag håller mig till att skriva snusförnuftiga bloggar om det. Alla har vi våra roller.

Några patienter är iofs rätt sjuka och verkar vara mycket tveksamma till om det verkligen är hjälp de får. En patient började skrika högt under en öronundersökning häromdagen och anklagade min stackars underläkarkollega för att ha opererat in ett chips (nej, inte ett chip) i hennes öra under undersökningen. Sen i vårt arbetsrum berömde jag honom att han nog skulle blivit en bra kirurg som lyckats operera in ett helt chips så snabbt och enkelt vilket han, märkligt nog, inte alls uppskattade.

Nu hinner jag inte skriva mer idag. Nej, det gör jag verkligen inte.

Igår kom jag att tänka på att det var väldigt lustigt att de kallade läpparna för "munläpparna" på gynekologen. Sjukvården är då för rolig. Fast det är kanske förståligt, många läppar att hålla reda på där.

Imorgon börjar Arbetet. Jullovet är slut och nästa termin är 40 år lång. Den kallas arbetslivet och är i allra högsta grad obligatorisk. Det känns sådär.

Ute blåser det en del hör jag. Det däremot känns bra. Stormen Tuva viner och står i, hon verkar väldigt motiverad. I hemlighet hoppas jag på att en mängd stora träd ska blåsa ned på strategiska ställen. Ett ska blåsa ned och obarmhärtigt krossa min cykel. Ett antal andra nedblåsta träd ska ödelägga stora delar av Uppsalas kollektivtrafik. Egentligen kanske det bästa vore om Tuva helt sonika blåste ned ett superstort träd som blockerade ingången till huset.
Poängen med allt detta är förstås att jag skulle slippa gå till jobbet imorgon. Jag skulle gott kunna sitta hemma någon dag till, gnaga på mitt nutellaförråd och vänta på att superträdet som blockerade porten röjdes bort. Det vore trivsamt att vara lite i nöd sådär. Lagom mycket nöd.

Fast egentligen jag vill jobba, innerst inne vet jag ju att jag njuter av ledig tid om den har ett väldefinierat slut någonstans. Jag gillar bara inte tanken på att det där slutet är nu, om nio timmar. Slutet passar alltid bättre några dagar längre fram.


Tillägg 00:14
Nu är det imorgon. Tyvärr sover jag inte då jag ikväll saknar de mest rudimentära sovarskillz. 
Appropå Tuva och naturkatastrofer och annat som kan göra att jag slipper ta mig till jobbet imorgon vill jag komma med ett tillägg. Utöver det önskvärda träd-scenariot beskrivet ovan skulle det även gå bra med ett vulkanutbrott eller en översvämning, eventuellt också en syndaflod. Tyvärr är det dock knapert med aktiva vulkaner i uppsalatrakten , så kanske är det en syndaflod som gäller. Det skulle på sätt och vis kännas befriande. Jag skulle kunna knåpa ihop en liten ark och segla iväg. Ta med köksmyrorna, pierre och lite goa kvalster och börja om på nytt (tyvärr då utan zebror och giraffer och andra kändisdjur som är svåra att få tag på).
Nu ska jag sova och drömma synnerligen syndiga drömmar så att den där floden kommer igång.

Dagens (önske-)diagnos:

Livet är ju, som alla vet, också ett slags projektarbete. Folk sliter och jobbar, ibland hjälps de åt, de försöker få det färdigt. Själv sitter jag bara funderar på disposition och innehållsförteckning och kommer liksom inte vidare. ”Var det bra såhär?”


(Ja, just det, ibland har jag inget annat för mig och skriver kvasipretentiösa bloggar också.)

Dagens diagnos:

Z73.1  

Accentuering av personlighetsdrag

Ja, det handlar förstås om uppsatsen igen. ”Projektarbetet.”
Uppsatser är ändå en rätt tacksam form av självplågeri, lite som att föda barn. Man känner sig tillochmed stolt efteråt, håller upp den med båda händerna framför handledaren och utbrister "titta, det blev en... uppsats!".

Har fortfarande inte bestämt vad det ska ha för titel dock. Jag tror att dagens bloggtitel inte riktigt håller måttet.


Dagens diagnos:
 

X05.01  

Antändning av nattdräkter-bostad-lek,fritid

Utmaningar är knepigt. Jag har under en månad levt under en avsevärd mental press då jag borde skriva ihop en 7-punkts-önskelista, och nu kommer den till slut. (Nu ska det dessutom bli roligt att läsa utmanarnas listor som jag inte vågat läsa innan, det är ju lätt att bli påverkad och vilja sno ngn punkt...)
Jag är för övrigt inte helt säker på om jag ska tycka att sju önskningar är lite för få eftersom det finns en massa saker jag önskar, eller om man ska vara mkt tacksam för hela sju önskningar. (I praktiken är jag nog mest bitter över att de inte kommer att infalla.)

”Följande regler gäller: "Det behöver inte vara realistiska önskningar eller materiella saker. Så här gör ni: Skriv en önskelista med sju önskningar. Motivera dem, kort eller långt. Tagga sju bloggare som ska göra detsamma.””

1. Frid och fred och snälla barn som inte svälter eller släpper ut koldioxid. Så har jag betat av det där obligatoriska.

2. Att läkarjobberiet ska funka. Dels att jag ska tycka det är kul och ha talang för det, dels att jag faktiskt ska kunna hjälpa folk. Förstås. Fast känner man att man misslyckas med det lär det ju iofs inte vara kul. Nåja. Den önskningen gäller fr.om. nästa vecka och 40 år frammåt.

3. Att folk blev snällare, mer ansvarstagande, empatiska, tänkte lite frammåt, lämnade bilen hemma och på det stora hela inte var så dumma i huvudet. Alternativt att jag fick lägre krav på folk.
Fast det är faktiskt inte alls så illa som det låter. Jag har lätt att tycka om människor men svårt att tycka om mänskligheten.

4. Att ha en sak ogjord. Jag har inga avsikter att skriva vad det var här, men det är utan tveksam det dummaste jag gjort. Det drabbade tyvärr inte bara mig, och definitivt inte mig hårdast. Förlåt.

Nu vet jag inte om jag vill så mycket mer, avdelningen saker-jag-inte-kan-göra-jättemycket-åt är slut. Följande tre blir som en slags diffusa och försenade nyårslöften jag önskar att jag kommer uppfylla. I praktiken blir det nog ngt mer halvhjärtat.

5. Göra mer saker. Träffa folk som jag nog skulle tappa kontakten med annars och inte hemmaslöa fullt så mycket som jag brukar. Fast jag ska hemslöa också, jodå. Det är ju en av mina stora hobbies.

6. Öka min prettokulturfaktor. Inte för sakens egen skull såklart, men när jag väl går på teater eller konstutställningar eller så brukar jag tycka det är roligt, men jag gör det på tok för sällan. Bättring herrnixon!
Dessutom ska jag läsa minst en bok av Heinrich Böll (Doktor Murkes samlade tystnad) och en av Eyvind Johnson (valfri).

7. Bli snäll(are). Mot Emma, kompisar, korridorare, föräldrar, patienter, små amfibier såsom lövgrodan, mot små tanter som ska över gatan, snällare i största allmänhet. Jag tror iofs att jag redan är tämligen snäll, fast det där är något man behöver jobba med. Tänka på.
Ordet snäll låter för övrigt fruktansvärt ocoolt. Det är bra. Världen vore sannerligen ett bättre ställe om folk var lite ocoolare.


Yeah. Jag klarade att skriva en lista.
Snart kommer en till. En lista på potentiella kvällskurser i universitetets regi.

Jag har nämligen identitetsproblem. Uppenbarligen är jag inte en riktig student längre, i nästa vecka börjar jag som sagt jobba. Man kanske kan tro att det inte framstår som alltigenom trevligt att påbörja det 40åriga kapitlet av livet som består av idogt arbete (med små små semsterpauser). Det gör det inte heller.

Hur som helst, i syfte att ignorera det uppenbara, ska jag läsa någon sorts kvällskurs och låtsas att jag fortfarande är student. (Egentligen, kanske det ska tilläggas, så läser jag nog mest en kvällskurs för att det är roligt och är väl inte helt missnöjd alls med att börja jobba även om jag uppenbart är mest konstruerad för att sitta och slöa och dricka te.) Fast med min patologiska beslutsångest är det inte lätt att välja. Plus att jag är lite sent ute.
Tänkbara kurser-lista:

Naturvetenskap och kön
Livsbetingelser i universum
Miljöetik
Världens tillstånd och individens ansvar: att leva inför andras lidande
Människan och naturen

Elvis är stor, men min beslutsångest är större. Skulle någon händelsevis ha läst ngn av kurserna och kan rekommendera / avråda från dem så skriv för all del en kommentar. (Det är inte frivilligt.)
Förmodligen blir det ngn av de 3 översta, om det inte är för sent att anmäla sig. Kanske blir det två av dem från början och ett avhopp.
Man får se.
Nu får man mat. (Om man lagar den.)



Tillägg 28/1:
Hah, jag verkar bli insläppt på åtminstone två av kurserna. Mohaha. De vet inte vad de ger sig in på.

Smekmånaden efter examen är slut nu. Vardagssmåttigheten har tagit över, och diverse otrevliga bestyr har uppenbarat sig. Fy the bubble. Förresten var det en smekfyradagarsperiod.

Framförallt är det mitt sisyfosartade projektarbete som gjort sig påmint. Det har lugnt legat och lurat på hårddisken i någon månad nu, bara spridit sin ondska till omkringliggande filer (vilket kan förklara att Civilization 4 inte fungerat som det ska). För någon dag sedan började det lukta lite unket i rummet och jag förstod direkt att det var projektarbetet som hade börjat vakna till liv igen. Sedan dess har jag suttit som en speedad galärslav och pickat på tangentbordet (sen ska det kanske inte avslöjas att minst hälften av tiden har jag arbetsrymt och skrivit dumheter till folk på facebook).
Går det framåt med arbetet? Nej, det gör det inte. Typ.

Projektarbetet har ett syfte och en frågeställning och framförallt så har det en osviklig förmåga att göra mig grötig i huvudet och inkapabel att formulera ens de mest rudimentära meningar. Jag har lyckats klämma in vad David Hume (en gammal go engelsk filosof som är förvirrande lik killen på hundralapparna förutom på en bild där han har turban) tyckte om ostron, vilket kanske får ses som en bedrift med tanke på projektets ämne, men annars är det inte mycket att vara stolt över. Jag har producerat så stora sjok av ordbajs att även den mest talföre politiker skulle låta sig imponeras. (Fast det där var dumt skrivet. Egentligen gillar jag politiker, på det stora hela. Det är snarare så att folks politikerförakt spär på mitt inte helt obetydliga folkförakt...)
För övrigt gillar jag herr Hume, han verkade smart. Synd att han är så död.

Nåja, åter till projektarbetet och hur tusan det ska bli färdigt.
Det sägs ju att om man sätter 1000 apor framför varsin skrivmaskin i 1000 år kommer någon av dem till slut, av en ren slump, skriva en Shakespeare-sonett. Får de sitta där 1000 år till kanske de knåpar ihop ett redigt drama också.
Jag tänker att samma metod måste funka med ett projektarbete så jag har provat att ställa min plastic (spar-)gris och min vackra stålgroda vid tangentbordet och hoppats på att de ska få till något bra. Tyvärr är de sjukligt blyga inför tangenterna och har knappt skrivit ett ord. Nyss hjälpte jag dem på traven och lät grisens tryne och tangenterna mötas i några produktiva bonk-bonk-bonk, men tyvärr med ett mycket magert resultat. (”ddghghjkjjhjhhgdcxfghjkl” skrev han, grisen som tycks ha ungefär lika mycket talang som Shakespeares navelludd. För övrigt skulle David Hume, min nye idol, piska Shakespeare på alla sätt om de skulle battla, det vill jag bara ha sagt.) Synd att grisen var helt värdelös på att skriva i alla fall. Grodan har jag inte provat än.

Talanglös gris, stålgroda i bakgrunden

Kanske får jag skriva mitt projektarbete själv trots allt. Ämnet är medicinsk etik & syftet är för övrigt att luska ut om det finns tillfällen då livet är sådant att det faktiskt är rationellt att föredra döden, dvs om det finns tillfällen där självmord (eller för all del dödshjälp) är en bra utväg. Ett tungt ämne. Jag har funderat länge och väl om projektarbetsskrivning inte kan vara ett sånt tillfälle, men kommit fram till att ändå inte är Så illa.
Så nu ska jag skriva lite.

Jag sitter och tittar lite på skärmen och funderar på vad jag ska skriva. Nyss tittade jag på en liten plastfigur som låg under skärmen, men han inspirerade inte så mycket. Vi får se vad det blir.
Uppenbarligen överlevde jag både festen och examensceremonin i vart fall. Festen var åtminstone måttligt festlig och ceremonin ca som jag beskrev den, minus gnuerna.

Efteråt for jag, Emma, mamma och (!) pappa samt B & B iväg och middagsfirade på ett jättemysigt ställe vid kusten.  Jag är inte lagt åt det sentimentala hållet, (nåja, inte så mycket i alla fall), men jag blev riktigt rörd av att de kom och hade fixat det jättefint och allt de sa. Nästan att jag släppte en liten tår, fast det var det nog ingen som märkte, de medverkande får väl bli förvånade över att läsa det här istället. Kändes konstigt att träffa mamma och pappa samtidigt också - på sätt och vis bra, på sätt och vis sorgligt. En melankolisk känsla av att allt kunde, och kanske borde, varit annorlunda även om jag inte har några förhoppningar om att det ska bli det.

Men på det hela taget var det mycket mer tjo! än snyft.
Jag och Emma sov över och blev sådär lagom bortskämda: hällda choklad på och masserade, serverade finmat och hotellfrukost. (Det kan inte hjälpas, det bästa med hotell är alltid frukosten.) 

Sen tog vi nattåget till Kiruna, åkte vidare till Jukkasjärvi och tittade på is, kände på is (den var kall) och sov till och med på den. Det där ishotellet är faktiskt något av en upplevelse, och jag har fått oändligt mycket större förståelse för hur eskimåer och torskblocken i ICAs frysdisk har det till vardags. Jag är definitivt inte konstruerad för att leva mitt liv i 15 minusgrader, men det var riktigt mysigt en natt.


Nu då?
Nu är jag ju vuxen, förväntas klippa mig och skaffa mig ett jobb. Faktum är att jag har gjort bådadera mer eller mindre nyligen. Frisyr och arbetsuppgifter (+ listan jag lovat göra) får ni allt fnula på ett tag till, nu ska det nämligen göras annat än bloggeri. Känner mig fortfarande lagom latitud-jetlaggad sen allt resande.

Men tack tack tack för alla grattis!

/er vän polarresenären

Dagens diagnos:

X.39.59  

 Exponering för andra och icke specificerade naturkrafter

Imorgon ska jag bli jag en stor pojke, jag tar nämligen examen.
Det är lite märkligt. Ibland känns det hur lugnt som helst, ibland som om jag snarast fått examen i ett Kelloggs-paket och inte har koll på hur man behandlar ens en simpel snuva och sannerligen inte borde ges ansvar för riktiga patienter.
Jag måste helt enkelt lära mig livsviktiga läkarskillz som att låta grymt säker på något som jag bara har ett vagt hum om. Men det ska nog lösa sig.

På kvällen är det någon slags examensfest och på lördag en grandios ceremoni i aulan. Hela tiden är man mycket finklädd och mycket glad och firar att allt har varit så roligt och att man är så duktig att allt ska bli så bra. Hej och hå. Vi ska, enligt ett väl inövat mönster, defilera in i universitetsaulan under publikens ovationer. Gyllene konfetti kommer att falla från ovan medan vi tar plats framme vid scenen. Därefter kommer Universitetets Sju Heliga Gnuer sväva in och bräka nationalsången samtidigt som rektorn, märkligt nog iklädd Georgiens folkdräkt, kompar dem med sin mongoliska strupsång.

Efter att han sedan river av en snabb ballongdans och rituellt trollar fram Den Åttonde Gnun ur sin rektorshatt får vi diplom.
Nej, nu överdriver jag lite men det ska visst bli högtidligt värre. Somliga är mycket uppspelta och glada. Jag, M och P är möjligtvis inte lika uppspelta, men fira ska vi ändå. Middag och bal, man har inget val. Ceremoni med universitets stormogul, kan ändå vara lite kul.
(Poetisch rimmat av mig där måste jag tillstå.)


Ska jag vara helt ärlig känns det väldigt blandat. På ett sätt ska det bli skönt & spännande att börja jobba (även om jag tjuvstartade i somras). Tjo tjo. Fast jag vet ju att jag kommer att sakna det sociala med att gå i en klass, sitta och sucka och rita små serier med P och M under häpnadsväckande sega föreläsningar och alla annan mysmisär som hört till pluggandet. Att kila omkring som någon sorts halvokunnig hjälpreda utan ansvar för någonting var framstår faktiskt som riktigt roligt såhär i efterhand...
Nåja, jag får se fram emot den dagen jag (eventuellt) får barn och kan tråka ut dem med förskönade anekdoter om min idylliska studietid. Då blir det dom som får sitta och sucka. Hah!
På min ålders höst ska jag dessutom odla getskägg. Hah igen.

(Det är för övrigt nu du ska fyllas av stolthet över din favoritbloggare och skriva en kommentar i stil med "Bäste herrnixon, grattis grattis, det går nog alldeles utmärkt för dig tillslut!")

Dagens diagnos:

X.15 -

 Kontakt med heta hushållsredskap

Inom sjukvården är vissa diagnoser mer substantiella än andra.

Trots min harmoniska lantisnatur gör jag ibland dödsföraktande små resor till Stockholm. Jag tittar med stora ögon på människorna och förundras över alla de nymodigheter som hör storstaden till.
Sedan åker jag tunnelbana, det gör mig alltid glad till sinnes. Tunnelbanetåget rasslar fram och ibland blundar jag och låtsas att jag är på tivoli. (Nej, nu ljög jag.)

Problemen kommer egentligen först när det är dags att lämna t-banan. Jag kommer till spärren med sin kärvt formulerade skylt i orange:

Oftast faller det sig ju naturligare att sväva över spärren, eller kura ihop sig till en liten boll och rulla under den. Andra dagar kanske jag känner för att passera spärren ålande som en smidig snok på marken. Men oftast jag motstår jag trots allt mina impulser och passerar spärren gående.

Efter ett lugnt och städat julfirande hos mor min och en kort sväng förbi Österby i mellandagarna var det dags att bege sig tillbaka hem till min kära korridor. Sent igårkväll öppnade jag ytterdörren och möttes av en unken lukt och stora mängder bråte på golvet - allt såg ut att vara som det brukade med andra ord.

Det var först när jag kom in i köket som jag såg det. Anton, en av mina kära krukväxter och en av Pierres absolut bästa vänner, låg på golvet med stammen böjd i en onaturlig vinkel. Jord låg utslängd här och där på golvet och jag såg snabbt med min vana blomsterblick att han förlorat många blad. Krukan syntes inte till över huvud taget.
Det var som om tiden hade stannat. Det kändes som jag rörde mig i slow-motion när jag kastade mig fram emot Anton där han låg på golvet. Jag drog snabbt fram stetoskopet och höll det mot hans späda lilla stam men hörde inget alls, förstod att Anton var svårt skadad, kände hur paniken var nära. Jag ruskade honom förtvivlat i några kvistar och hällde kallt vatten på honom. Till slut kvicknade han till och jag hjälpte  honom ned i en provisorisk kruka där han nu står och slokar.
Nu i efterförloppet har jag löst upp en magnecyl brustablett i vattenkannan och gett honom en rejäl dos. Det måste väl rimligen hjälpa.

Men vem kunde misshandla en pelagon så brutalt, i juletid till råga på allt, och vad var motivet? Krukan saknades som sagt. Var det en simpel krukryckning som urartat när Anton gjorde motstånd eller är det frågan om ett brutalt krukrån? Och varför lät förövaren Anton ligga kvar på golvet? Utredningen går vidare. Huvudmisstänkta är P och Kinesen då de är de enda som varit hemma i korridoren under julen.

P är väl egentligen huvudhuvudmisstänkt då han är en stökig figur och en notoriskt dålig städare. (Han har även en mängd positiva egenskaper, men de hör sannerligen inte hemma här.) En kinesisk gärningsman är dock inte heller helt uteslutet. Vår kines är förvisso mycket fridsam och snäll, men han har många kinesiska vänner varvav en är särdeles lömsk och har tidigare gjort åverkan på min egendom. (Då tog han av ideologiska skäl ned min fina vietnamflagga från köksväggen.)
Utredningen går vidare, stay tuned.
Och god jul i efterskott förresten.

Jag har utvecklat den ultimata julshoppingstrategin.
Långsamt, lite som en somnolent pingvin, vaggar jag omkring i på stadens gator. Ofta, kanske var 5:e meter, vaggar jag in i någon eftersom det är oerhörda mängder kött i omlopp. Köttet är också på julklappsjakt, och det är väldigt stressat. Det är sjukt att det finns så mycket människor, tänker jag ibland. (Det är tur att jag inte är jägare. Då kanske hade jag fått märkliga tankar om skyddsjakt och värdet av att begränsa stammen en aning. Men det får jag ju inte nu, inte alls.)

Nåväl, till strategin:
Jag vaggar planlöst omkring en stund tills jag blir så kall att jag inte riktigt kan röra fingrarna längre. Då går jag in i första bästa affär, värmer mig och passar på att julshoppa samtidigt, vilken affär jag än kan ha hamnat i. Sedan vaggar jag vidare tills tårna domnar bort i kylan och vips är det dags att gå in i nästa affär.
Fördelen är att jag får se många märkliga affärer jag aldrig skulle satt min fot i annars.
Nackdelen är att folk kommer få mycket märkliga presenter i år.
Har jag förresten nämnt att årets julklapp blir en inställbar tépås-doppare?

Igår var kursen slut och efter en kurs kommer det en tenta, efter tentor kommer det tentafester och efter tentafester kommer det visst en morgondag också, vilket jag bittert fick erfara idag.

När jag vaknade imorse av ett ilsket pipande stod klockan på 10 (vilket lustigt nog sammanföll med det antal hjärnceller som behagade samarbeta dagen till ära) gjorde sig mitt huvud, mest känd för sina rikliga produktion av bra idéer, påmint med en värk av sällan skådad kaliber. Det hela var mycket märkligt med tanke på att jag bara intagit alkohol i homeopatiska doser, förmodligen var smärtan orsakat av lufttryck, fuktighet och en rad andra meterologiska fenomen som det inte är värt att fördjupa sig närmare i. Jag beslöt mig för att ignorera nämnda värk i möjligaste mån, men det visade sig att huvudets livliga protester även påverkat min kära mage som hotade med att ställa till med dramatiska scener om jag inte tog det lite lugnt. Det är jäkligt när diverse kroppsdelar samarbetar mot en på det där sättet, men vad ska man göra?
Ta det lugnt och göra ingenting kan tyckas vara en god idé. Dock var möjligheterna att ta det lugnt något begränsade av en arbetsintervju jag lämpligt nog bokat in just idag. Under stor möda masade jag mig dit och försökte säga förtroendeingivande saker. Jag tror det gick sådär.

Idag satt vi och pluggade intensivt på vårt vanliga café, jag P och M. Det är långt ifrån Uppsalas bästa, men vi håller hårt på den traditionen, man måste få vara konservativ på något område även i vårt ytterst progressiva sällskap.

Efter en tid, en mycket kort tid faktiskt, blev det tråkigt. Mina tankar vandrade bort. Även min hand vandrade bort, den smög då och då i hemlighet ned under bordet och nöp mina kära pluggkamrater i knäna på ett lömskt sätt. Ofta fick jag spännande reaktioner såsom förvånade utrop i falsett, ibland till och med lustiga små hämndaktioner mot mitt studiematerial – ibland till och med mot mina egna knän. Jag fortsatte med mina försåtliga knä-attacker närhelst jag kände att studieledan blev för svår.
 Jag ser varje nyp som en seger. Var dag måste man vinna dessa små fältslag mot den oformliga tristess som kallas livet. Pompidou.

Nu är det bara en inläsningsdag kvar. På tisdag är det, förhoppningsvis, dags för min sista universitetstenta någonsin. Allt om barn och de nesliga sjukdomar som drabbar dessa mycket små människor ska vi ha lärt oss. Vi är på god väg, känner jag.
Speciellt när det gäller virussjukdomarna har vi en utmärkt kunskap då vi i hög grad själva fått uppleva hur allehanda lustiga små virion byggt bo i våra halsar. För detta vill jag av hela mitt hjärta tacka alla de barn som hostat, nyst och på andra kreativa sätt duschat ned oss med virus så till den milda grad och på så vis gjort våra egna förkylningar möjliga. Tack!

Ja, hur långt är saffran egentligen?
De lärde har tvistat länge utan att riktigt komma någon vart, men ICA - den välkända matvarukedjan med den finurliga kötthanteringen - ger oss äntligen svaret:

Saffranets längd är alltså 19. Frågan är bara vilken enhet. Själv tycker jag att "meter" lockar, men somliga menar kanske på att decimeter är rimligare. Vem vet. Imorgon ska jag nog gå in på ICA och fråga.

PS
Ja, jag vet att det är B att skriva korta bildbloggar men jag har inte haft ordentligt med tid att skriva något riktigt på hur länge som helst. Men vi får se vad tomten kommer med till jul

Eller i alla fall läser Heimstaden blogg. Appropå föregående blogg har inomhustemperaturen stigit till ca 25 grader. Kanske 30. Eventuellt till och med 35. Som temperaturmässige finsmakare jag är trivs jag förstås inte i det tropiska klimatet heller. När man ska sova spelar syrsorna små serenader och jag har blivit allt mer rädd för malariamyggor. Snart kommer det nog zebror också, och jag avskyr zebror. För att inte tala om hur trött jag är på att gå omkring i enbart höftskynke (leopardmönstrat, såklart) för att inte dö av värmeslag.

Jag vill inte leva med en manodepressiv termostat längre. Ge mig ett normalt inomhusklimat kära Heimstaden. 20 grader. Tack.

Oh boy. Det var sannerligen länge sen jag pillade på bloggen. Jag har inte hört talas om någon som blivit dömd för vanvård av blogg än, men det kanske kan hända, så för att vara på den säkra sidan tänkte jag skriva ihop något nu igen. Och jag har ju så mycket att säga också, helt makalöst faktiskt.

Anledningen att jag fått hålla inne med alla klokskaper så länge skulle iofs kunna vara att mina fingrar mestadels är tämligen vita, stela och mycket kalla eftersom Heimstaden, det charmerande företag som hyr ut min lilla skrubb för något för många tusenlappar i månaden, tycker att 17 grader är en lämplig inomhustemperatur. Det värsta är att det blir kallare och kallare också. Förmodligen är deras tanke att på lokalt plan försöka motverka växthuseffekten. Glaciärerna smälter på Grönland och tjälen tinar i norra Ryssland och sådär. ”Ingen fara”, tänker Heimstaden, ”vi hjälper till på vårt sätt”. Med sina etiska ockerhyror har hyresgästerna aldrig råd att flyga någonstans, än mindre skaffa bil. (Fy tusan vad jag fryser.) Dessutom har en helt ny glaciär bildats i norra delen av badrummet som växer lite dag för dag, och tjälen har slagit till i blomkrukorna. Lagom till andra advent kommer det förmodligen att börja snöa när man slår på duschen.

Fast egentligen tycker jag inte det där med växthuseffekten är roligt, alls. Blir snarare lite ångestfylld så fort det dyker upp en bild på en snöig bergstopp eller en glaciär, funderar på hur många år det tar innan den är borta. Som när vi var i alperna på tågluffen i somras och pratade med frun vi bodde hos och hon berättade att man kunde se hur snön drog sig högre och högre upp på bergstopparna år från år. Efter det kunde jag inte se snön som vacker längre, bara som ett olustigt vittnesmål om vad vi håller på att förstöra.
Blir dessutom sjukt irriterad på folk som, när de var studenter, pratade om miljöhot hit och dit och sen när de får jobb skaffar bil och kör omkring på alla möjliga små onödiga ärenden och folk som har mage att oroa sig för utvecklingen i Kina och Indien utan att tycka att det är rimligt med hårdare miljölagstiftning här. Ok, jag ska inte gnälla mer om det.
Men vore dubbelmoral en OS-gren skulle det gå riktigt bra för västvärlden.

(Själv är jag förstås en riktig ängel i sammanhanget. Jag andas inte ens i rädsla för att släppa ut lite koldioxid. För att inte tala om de växthusgaser som (inte) smiter ut när jag (inte) fiser.

För övrigt var det inte alls det här jag hade tänkt att skriva om. Hade tänkt skriva lite om hur det är på barnsjukhuset och vad jag gjort och annat sånt hyperintressant. Men det får bli lite kort nu, ska baka integrationsklot snart.

1. Pediatrik, sjuka barn m.a.o., är faktiskt riktigt roligt. Mest för att barn över huvud taget är rätt roliga, men det är varierat och personalen är snäll och det verkar finnas mer resurser än man är van vid på vuxensidan. En avdelning med hälften lediga sängplatser förekommer inte på en vanlig medicinavdelning någonstans i Sverige. Sen är det så himla kul att se vissa relationer mellan barn och föräldrar. Hade en svårt utvecklingsstörd flicka med downs syndrom i förra veckan och världen gulligaste pappa som verkade bry sig så himla mycket om henne, sånt blir man alldeles varm av.
Doch är det inte superkul med alla snuviga och kräksjuka barn man ska undersöka på akuten. Jag får lite lust att ha sådana där bakteriesäkra (jodå) näbbmasker pestläkarna hade på 1300-talet...

2. Ja, vad har jag gjort? Jo, jag har ümgåtts, sett på film och t.o.m. teater (med mamma). ”Ett dockhem” på Stadsteatern. Gillade den, gillar att gå på teater över huvud taget även om det blir alldeles för sällan. Film i all ära, men det är ngt visst med riktiga skådespelare. Kul att prata om det efteråt också. Känna sig djup och svår, yeah. Nämen, äsch. Jag måste ju få vara lite pretentiös ibland, och det var jätteroligt.
Skulle vilja gå mer på teater. Fast de jag umgås mest med gillar inte teater, tror jag, och de jag känner som faktiskt gör det umgås jag desto mindre med på fritiden. Kanske får jag tvinga med någon i framtiden, med våld. Gå ensam lockar hur som helst inte. Jag är ett flockdjur.

Nåväl, nu ska jag snart spänna på mig skidorna och glida ut i köket och fixa té & chokladbolls.