En liten återkomst

Hej kära läsare! Och för all del hej även åt er som för studen inte hyser några romantiska känslor. Jag har inte varit så duktig på att skriva blogg på sistone, men jag har kanske varit duktigt på annat. Jag är ju underläkare numera, så jag har förstås utfört diverse under. Det är rätt duktigt, och ovanligt, inte många som håller på med det under nuförtiden. Jag sysslar inte med handpåläggning och vattenpromenader och sånt, min metod är lite mer 2008 och dessutom så gott som godkänd av socialstyrelsen. Jag pratar och pratar och pratar tills patienten inte står ut längre och skriver ut sig från avdelningen. Effektivisimo! Fast det var inte helt sant. Pratar gör jag visserligen, men det är verkligen långtifrån alltid någon blir friskare av det. Saker tar tid inom psykiatrin. Jag menar det inte på något negativt sätt, det går bara inte så fort. Har folk varit med om tunga grejer måste de få tid att komma rätt igen, mediciner tar tid på sig för att verka, och att skruva i skruvar, om det finns några lösa, måste få ta sin tid.

För det mesta gillar jag det. Det låter nog rätt floskligt, men det är faktiskt något speciellt med att få höra om folks liv på det sättet och försöka hjälpa till. De gånger man känner att man lyckas göra ngt bra och hjälpa någon känns förstås ännu mycket bättre. Ofta, speciellt på akuten, är det svårt att inte bli berörd av det man hör, man slås hela tiden av hur många människor det egentligen finns som har det riktigt riktigt dåligt, och hur futtsmå alla vardagsproblem vi andra klagar över egentligen är.
Sen på kvällen när jag råkar bränna vid middagen svär jag förstås lika mycket över det i alla fall. Det vore väl mycket begärt att jag skulle få någon något slags perspektiv på saker själv? Nej nej, jag håller mig till att skriva snusförnuftiga bloggar om det. Alla har vi våra roller.

Några patienter är iofs rätt sjuka och verkar vara mycket tveksamma till om det verkligen är hjälp de får. En patient började skrika högt under en öronundersökning häromdagen och anklagade min stackars underläkarkollega för att ha opererat in ett chips (nej, inte ett chip) i hennes öra under undersökningen. Sen i vårt arbetsrum berömde jag honom att han nog skulle blivit en bra kirurg som lyckats operera in ett helt chips så snabbt och enkelt vilket han, märkligt nog, inte alls uppskattade.

Nu hinner jag inte skriva mer idag. Nej, det gör jag verkligen inte.