vilket ibland ligger mig mer än i fatet. Men jag är den första att erkänna. Jag gillar inte färg, jag gillar inte färg på kläder, jag gillar inte färg på tatueringar, jag gillar inte färg på bilar. Och, jag gillar inte färg på män. Eller kvinnor heller när jag är på det humöret.
Det handlar inte om rasism, det handlar om ideal, urtypen jag faller för. Oftast är han eller hon blond och blåögd. Ja, jag skrev just oftast. Jag har råkat ut för motsatsen, men rent krasst så är mitt ideal ljust.
Men, då händer det sig. Jag springer på den här mannen, som är långt ifrån alla mina ideal. Han är mitt ideals raka motsats. Och jag kan inte glömma honom.
"Du som dansade en underbar dans med en fet ful tant, en natt för hundra år sen, om du läser det här, försök få tag på mig"