Wegerup: Bortom Rubrikerna

Små barn - små problem, stora barn - stora problem. Så sägs det ju och man lär väl bli varse med tiden...

En sak som föräldrar med lite äldre barn bör ha koll på är ju sina barns internetanvändande. Då vi var hemma hos goda vänner i helgen hade de kollat datorns historik, mest av en slump, och sett att 7-årige sonen varit i farten och googlat. Ordet han sökt på var inget mindre än "knula", stavat just så. Och det känns ju än så länge rätt oskydligt och ofarligt.

Det blev lite liv i luckan, som väntat, då jag skrev om kvinnor och män och deras eventuella tävlande mot varandra och bowling-segrarinnan. För vissa, inte alltför många är dock så svaga i sin självkänsla tror och hoppas jag, män är tanken på att kvinnor kan vara bättre på något, framför allt inom sport, väldigt jobbig tydligen.

Kul därför när jag häromdagen fick mejl från vännen Carina Olofsson, reporter-ess på GP-sporten sen många år. Hon hade läst mitt inlägg och kunde inte "låta bli" att berätta följande: ”Jag är regerande bowlingmästare på GP-sporten två år i rad".

Dessutom kunde en annan tjej på GP-sporten, Rebecca, inte vara med senast det var tävling så Carina tog hennes plats och "sprang mellan banorna i bowlinghallen". När tävlingen var slut såg det ut så här: 1. Carina Olofsson 2. Rebecca Hedin 3. Mattias Balkander.

Underbart. Även om det väl fanns de bland de manliga kollegorna som kunde hålla sig för skratt. Men me like.

Halleluja, lovsång och tacksägelseböner. I kväll har Sigrid firat sin femmånaders-dag med att äta fem teskedar päronpuré. Kanske kommer hon trots allt inte att helamma fram till sin konfirmation eller student.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6547453.ab

Ovan finns svaret, ett av många hjärtskärande, svarta svar, till de som tycker att kvinnors rättigheter inte är något att tjafsa om och att sådant där med jämställdhet löser sig självt.

Ibland undrar man om det är värt besväret att resa med små barn, inte minst på skidsemester med all utrustning som ska kånkas, alla plagg som ska på och av, alla blöjbyten och matning i kylan och allt gnäll om trånga pjäxor och trötta tårar när dagen i backen blivit för lång.

Men visst är det värt det. Efter våra fem dagar i Sälen konstaterar vi att det trots allt ändå varit betydligt mer roligt än jobbigt  och att det också är helt rätt att åka till ställen där det är barnanpassat och familjevänligt med skötrum, lekland, barnmenyer och allt annat som kan roa de små och därmed avlasta de stora. Sälen, i alla fall Lindvallen där vi åkt, har också fått ett rejält lyft jämfört med då jag var här på 1990-talet. Det är kanske inte hippt och fullt med heta ställen som i Åre, som ju också har mer att erbjuda de bästa åkarna. Men det är bra nog för oss just nu, vi som var glada att bara hinna få åka lite skidor själva också alls, mellan bebishantering och Märtas skidskola och åkning ihop med oss.

Vi är också väldigt nöjda med beslutet att checka in på Gammelgården och njuta halvpension och slippa hålla hushåll i en stuga. Förutom viltgrytan slank ren-wallenbergare, älgcarpaccio, fjällröding och annat gott ner under kvällarna och - förstås på skidresa- en våffla eller två med varm choklad.

Nu väntar vardagen igen, helt okej, men oj vad det var skönt att få bryta den lite och komma ut och bort. Det vore alla småbarnsföräldrar värda.

Mysiga Gammelgården, där vi njöt av att få bli lite servade och serverade, vi med.

Frukosten är alltid det bästa med att bo på hotell och den här var superb. Bäst enligt mig: havregrynsgröten. Enligt Märta: de goda bären till flingorna.

Vi fick förstås VIP-behandling i liften.

Även lilla moi hann med några åk - underbart med lite egentid.

Efter en dag i backen kunde man unna sig en våffla intalade vi oss.

Det blir alldeles för sällan. Det blir körigt och lite rörigt. Det blir lite spill, en smula gnäll, en del uppmaningar om att sitta fint och äta ordentligt. Men när man väl är ute och äter med barnen känner man ändå att det är värt det.

I går kväll stod rödbetor gratinerade i getost på menyn och till hvuudrätt en viltgryta med svamp, rödbetor och annat gott. Märta valde - surprise ! - pannkakor med sylt och grädde. Bra för oss å andra sidan, för hon orkade långt ifrån allt och så vi fick lite sött vi med. Därefter kaffe framför en öppen spis från en tid då berättande framför den öppna elden om kvällarna var en del av vardagen, långt innan vi började matas med förslöande tv. Så sagor blev det, sagor och stilla ro. Nu ut i snön, denna första dag i februari.

Siggi valde sin vanliga favorit på menyn...

Usch. Nu har jag skrivit åt italienska Gazzetta dello Sport om den här tragiska händelsen.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockeybladet/article6519487.ab

Så onödigt, så tragiskt. Texten sänd till Milano. Ute kall nordisk kväll och tankarna kommer och går. Nu väntar en sen middag med kyckling och pasta och, än en gång, som så ofta i det här jobbet, just dessa tankar om att man har det så bra så länge alla mår bra.

 Ha en fin kväll, var ni än är.

Ser på CSI Miami med ett öga (Horatio regererar) och tittar med det andra i senaste Mama, en tidning som jag har vissa synpunkter på men som på det stora hela utgör rätt gott blädder. Kommer i alla fall att tänka på det jag hörde häromveckan från en branschkollega, apropå vilka intervjuobjekt som är mest eftersökta.

Enligt skvallret, och det är ju heller ingen högoddsare, är Helena Seger, Zlatans fästmö, den som alla dam- och mammatidningar, och vi dagstidningar med för den delen, helst skulle vilja få en stor personlig intervju med. Seger uppges vara överöst med förfrågningar om intervjuer där hon ges full kontroll över innehåll, bilder och omslag. Och jag kan gott tänka mig att inte minst Mamas chefredaktör skulle vara beredd att ge rätt mycket för att få ha fru Zlatan på omslaget tillsammans med de söta gossarna Maximilian och Vincent. Det skulle nog sälja rätt bra, om man säger så. Vi har inte så många mammor i det här landet som spelar i den spelarfru-kategorin.Överhuvudtaget har vi inte högvis med intressanta mammor att välja och vraka bland, det märks ibland på Mama-omslagen, där folk som Perelli, systrarna Graaf och Pernilla Wahlgren till och med går i repris ibland.

Dessutom säger mig folk såväl här i Sverige som i Italien, Zlatans förra destination, att Helena Seger är en kvinna med såväl åsikter som kapacitet att framföra dem, en smart, mogen kvinna och alls ingen liten bimbo. Hittils har hon dock varit en mussla medialt. Man ska aldrig säga aldrig men all min erfarenhet av Zlatan vid möten genom åren så här långt får mig också att tvivla på att han skulle uppskatta att hon talade ut om familjen och livet med honom. Men, vem vet. Det skulle vara bra läsning i alla fall.

Kelly Kulick. Så heter kvinnan som skrev ett litet stycke idrottshistoria då hon häromdagen vann en bowlingtävling (läs mer detaljer på länkarnan nedan) - över män, på lika villkor.

http://www.dn.se/sport/kerlly-vann-over-alla-herrar-1.1034006

http://www.swebowl.se/t1.aspx?p=40651&x=1&a=1184561

Jag är stark förespråkare av att kvinnor och män tävlar tillsammans i de få sporter det är möjligt. I bollsporter, friidrott, simning, skidor, ja, de flesta sporter, är det omöjligt. År 2003 avslöjade jag i Sportbladet nyheten att italienska serie A-laget Perugia ville värva svenska Hanna Ljungberg. Först blev jag knappt trodd men nyheten kom direkt från klubbens dåvarande president, den egensinnige Luciano Gaucci. Sant som det var, hela idén var dock oseriös. Inte ens de bästa damspelarna i världen kan spela mot och med män, det skiljer för mycket fysiskt.

Däremot sitter inte känslan för sport i picken, som vissa tycks hävda. Att pojkar oftare fostras in i idrotten, att mäns sportande får mer resurser och uppmärksamhet, att de bästa ledarna och domarna finns på herrsidan är faktorer som påverkar, utöver de fysiska skillnaderna. Men självklart kan en kvinna vinna över män i sporter där fysiken spelar liten roll. Och då ska man också tävla mot varandra. Det blir mer spännande och jag tror att båda könen mår bra av att se att kvinnor kan vinna över män, inte minst vissa av de sistnämnda, det säger mig min erfarenhet från mejlboxen, efter sju år på Sveriges största sportredaktion...

Hur som helst, segrar som Kulicks är viktiga och värda mer uppmärksamhet. Men tyvärr finns det ju också fortfarande tjejer som tror att vägen till framgång är att slänga av sig kläderna, som Danmarks OS-landslag i curling. Det känns ju verkligen som en pigg idé med ännu en avklädd damidrotts-kalender, år 2010, allt "för att få uppmärksamhet till sporten". Yeah, den har vi aldrig hört förut.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/vintersport/os2010/article6492250.ab

Vad det egentligen handlar om är förstås att många tjejer och kvinnor fortfarande någonstans långt inne känner att det spelar ingen roll om de vunnit OS-guld eller fått Nobelpriset. Man är inte bekräftad som kvinna förrän man blivit klassens lucia och fått visa brösten i ett så kallat "livstilsmagasin". 

Och på ett plan kan man ju tycka att danskorna gör rätt. För trots alla nakenchocker hit och dit tycks ett par bröst fortfarande vara något som orsakar  häpnadsväckande stort intresse. Som jag skrev om i fjol, på min Wegerup-sida.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article4243130.ab

Så där ja. I går kväll sent när jag lade mig var Siggi klarvaken och rullade förväntansfullt emot mig, skrattande och gurglande i sin Nalle Puh-pyjamas. Av spottandet och de äcklade rysningarna hon visat då jag tidigare på dagen försökt ge henne tre teskedar banangröt syntes inte ett spår. Hon strålade av förväntan då jag lade mig bredvid henne med en min som om hon varit inbjuden till en festmiddag på The Ritz och ett leende som sa "natten är ung, mamma, jag hinner med minst en fyrarrätters och så några rundor i baren sen också, jag lovar".

Lägg därtill att Märta vaknade minst tre gånger (minnena är lite omtöcknat dimmiga) och ropade på oss "jag känner mig inte trygg" (den är fin) från tältsängen vid vår fotända (se vad det blivit av oss).

Likväl snoozade jag inte i dag utan klev upp och packade hela vildmarskexpeditionen med blöjor och annat livsnödvändigt och drog vagnen ut i kylan, mot Stockholm downtown. Det var dags att lägga lite tid på lilla mor i stugan. Eter ett besök med "konsultation" för framtida behandlingar hos http://www.corinneandfriends.se  på Sturegallerian där jag bjöds på latte och vitamindryck och lite egentid, då Sigrid sov rart i vagnen, kände jag mig som en något piggare kvinna. Snart kanske det syns också, har några tider inbokade framöver nu.

Sen blev det snabb libanesisk lunch på Östermalmshallen innan Siggi-Diggi och jag tog tunnelbanan hemåt, uppiggade av vårt lilla äventyr utanför bebisfiltarnas mjuka värld.

Nu kallar skötbordet. Och som alla småbarnsföräldrar vet så verkar det inte spela någon roll att hon får i sig knappt en munfull av banangröten och provpuréerna. Det som kommer ut i andra änden har ändå redan ändrat såväl form som färg och doft. Så länge man bara  ammar vet ni alla att blöjorna är en barnlek, bokstavligen. Men nu pratar vi heavy stuff, sötebrödsdagarna är över. C'est la vie, hårkonsultationer och bajsblöjor, choklad och skit, så som det ska vara.