att vara ung med alkoholism... vägen ur och längtan bort

Denna söndag har jag egentligen inte så mycket att säga till omvärlden. Om det är något jag skulle kunna meddela är det att jag har blivit sjuk igen: svettas, har yrsel och feber och en infektion i munnen. Ärligt talat? Jag vet vad det beror på. Och jag vet att jag måste igenom det. Jag har redan gått igenom det här en gång tidigare - fast då var det i sanningens namn värre. När kroppen återigen rensas. När syror och gifter tränger ut genom hudes, blöder ut genom ogenomträngliga porer, porer som åh så gärna vill behålla dess livselexir. Jag blir så trött. Men en nykter helg har det varit i alla fall.

Eftersom jag inte har något att säga men vill hålla tankarna borta från min gnagande och tärnade abstinens tänker jag berätta för er om Min Största Kärlek. Jag har nämnt honom i ett tidigare inlägg. Även han har varit iväg på äventyr under de senast gångna månaderna men är nu tillbaka i vår hemstad. Redan förra veckan började det gå vågor genom min kropp; varenda cell gjorde sig förberedd och jag visste i hela mig att han var på väg tillbaka. Jag kunde känna det. Han är hemma nu, vi har pratat idag och nu tänkte jag berätta vår historia.

Det var bland de underligaste av saker när han som kom att visa sig bli Min Stora Kärlek kom genom regnet som en ängel på vift, en kväll i början av maj. Underligt, för om var det något som jag behövde då - och dessutom behöver nu - så var det en ängel på vift. För jag hade aldrig känt mig så fel som jag gjort det där året (2006) och den här festen var bara ännu ett fel, tills han kom genom regnet och drog sin hand genom mitt hår och, så var det som sa han:
 - Du kommer aldrig mer vara ensam, aldrig mer den där hemska känslan. Ingen kan någonsin nå oss här.

Vi lämnade festen och körde på hans cykel genom natten tills vi stannade vid en sjö och där gjorde vi allt det snuskiga i det blöta gräset medan solen gick upp. Jag kände direkt hur det var; hur trött jag, när jag var tillsammans med honom, var på mina vänner och allt vi alltid gjorde och allt vi aldrig gjorde. Känslan av att vilja slita av mig mitt liv som en t-shirt och köpa mig ett nytt med någon som honom, smärtade men helade och vi somnade på gräset.

Min Stora Kärlek och jag höll ihop hela sommaren och hösten och vintern och nästan våren men sen blev det som det brukar bli: en skitsak växte till något stort och vi bråkade om saker ingen av oss förstod. Plötsligt fanns det inga kläder som tålde det dåliga väder Min Stora Kärlek och jag haft ett tag, mitt i allt kärleksrus. Kanske älskade vi varandra för mycket, men plötsligt kändes det som om jag hade ett litet privat djävla moln över mig. Som över en natt smög vi omkring på tå, livrädda för att störa och vi tappade våra ord. Och när vi väl hittade dem blev de bara kantiga och fel. All skit som kom ur min mun; jag menade det inte men jag måste väl ändå ha menat någonting?

Jag kunde aldrig släppa Min Stora Kärlek. Fortfarande tar han upp hela mitt hjärta. Sedan vi bröt upp våren 2007 har vi varit fram och tillbaka. Jag kan aldrig släppa honom, hur mycket jag än vill. Fast i sanningens namn vet jag inte om jag vill släppa honom... Med honom i mitt liv var jag lycklig, så jävla lycklig. Som idé var vi bra, en vilsen hjälper en vilsen - hur kunde det bli värre än det var? Det var efter förlusten av honom som mitt liv verkligen började bli riktigt fucked up. Och han var en jävla knarkare, så kanske hade livet tagit fel sväng redan tidigare...

Historien om mig och Min Stora Kärlek är en kärlekshistoria. Det låter som en kliché och kanske en lögn, något patetiskt, kanske nonsens, men jag vill bara ha honom. Med honom i mitt liv skulle allting bli lättare igen. Trots att ingen har sårat mig så som han har gjort. Idag har jag rotat fram gamla bilder i jakt på ett minne från en förlorad tid och längst ner i en kartong låg vi på en strand. Han skrattar och kysser min hals, och jag mindes varför jag föll för honom, varför jag alltid föll och faller för honom.

Min Stora Kärlek har, som jag sa, sårat mig som ingen annan gjort och satan vad ont det har gjort. Fram och tillbaka har vi varit, älskar, älskar inte. Vi har räddat men själpt varandra och till sist var vi tvugna att lämna landet. Jag flyttade till England och han flyttade till varmare breddgrader. Kanske för att läkas. Nu är jag tillbaka och sedan i onsdags även han och nu möts vi igen. Idag pratade vi som sagt. På msn, visserligen men... åh fy fan. Samtalet var starkt. Starkt som fan och jag kom fram till att så länge vi har en chans, så länge vi har en chans, så länge vi har en chans så tänker jag, så tänker jag, så tänker jag slåss för oss.

Detta blir ett virrigt inlägg (och jag orkar inte läsa igenom det!). Dels för att jag är helt feberyrslig och dels för att en viss musiker har infiltrerat sig i mitt huvud - hans toner skaver i mina öron och mina ord svävar ut med hans. I vilket fall. Min Stora Kärlek är tillbaka. Och nu vet ni bakgrundshistorien till honom och mig, för jag hoppas så innerligt att jag kommer att ha anledning att nämna honom i bloggen i framtiden.

Nu är det parlamentet. Ha en underbar kväll

Det är fredag. Idag ska min fredag skilja sig från mängden. Den ska nänmligen inte betyda redlös fylla, särade ben för okänd kille, uppvaknade någon annanstans än hoppats. Nej nej. Och min morgondag, lördag, ska icke betyda ångest och spya, ska inte innehålla tomhet och maktlöshet. Jo, det är fredag, men det är nya tider nu.

Bex ni vet, personen jag berättat om tidigare, tjatade på mig i onsdags om att gå ut. Jag sa nej. Idag var det samma visa. Jag stålsatte mig av avsa mig från att ens träffa bex - för jag känner mig själv alldeles för väl: möter jag väl bex gör jag what ever it takes för att verkligen vara... till lags.

I vilket fall. Jag är nykter även idag, men jag vet i fan hur länge jag ska palla det! Jag försöker intala mig att det är nya tider, men är det verkligen det? Tuffare tider i alla fall. Det river i mitt blod - som blodet försvandlats till små, små människor som med yxor gjutna i mina ådror hänslynslöst hugger sönder omloppet.

Jag vet inte hur länge till jag klarar det. Det susar i öronen. Munnen är torr, tungan smakar salt och jag tuggar på kinderna. Jag har fått en infektion i tandköttet. Jag vill slå ut mina tänder, kasta dem på gatan och hoppa sönder dem - lämna dem söndersmulade i en vit smulhög. Spotta på det som finns kvar. Men jag har inget saliv att spotta ut.

Helst vill jag spotta ut smärtan. Spy ut den helt totalt hejdlöst. Men det kan jag inte. Jag vet att jag kan dränka den, men jag försöker avstå. Det är så in i helvetes svårt! På måndag ska jag börja med de där tabletterna jag nämnde tidigare. Fuck, jag orkar inte skriva något vettigt avslut. Det är fredag i alla fall. Det blir en ovanligt fredag och det är bra.

Hej alla fina bloggvänner! Som ni vet så jobbar jag ju järnet nu i veckorna, så detta blir ett kort inlägg: det känns nämligen som om min hjärna sakta men säkert blöder ut genom öronen.

En blogg slänger jag upp, så att ni ska veta att jag inte drunknat i varken mitt anletes svett eller i någon jäkla spritflaska. Jag orkar inte skriva så mycket, för är som förstått helt slut... men, JAG HAR NÅGOT SJUKT ATT BERÄTTA!

Jag har genom aftonbladet blivit kontaktad av en betydelsefull person som jobbar på en av våra svenska tvkanaler...! Idag pratade vi i telefon och hon vill att jag ställer upp på en DOKUMENTÄRFILM om mig - om hur det är att vara ung med alkoholism!

Vad tycker ni om detta? Jag känner mig JÄTTEHEDRAD och är superglad att "Stora personer" som tvproducenter och idéskapare och annat finfint folk läst/läser bloggen, men vet inte om jag är 100 % redo att framträda med min alkoholism i handen, i tv.

Som sagt, VAD TYCKER NI?

Det var så här: min bästa vän (och ett av mina ex, dessutom) kom hem till stan från Italien i förrgår. Igår träffades vi och vi blev så klart jättelyckliga av att se varandra. Vi kastade oss i varandras armar, skrattade och hoppade omkring. Lyckan rusade över oss och välte omkull oss.

Jag har inte sett min bästa vän, även ex (och från och med nu kallar vi denna person för bex) sedan i vintras, och då endast några dagar då jag var hemma över jul (bodde ju i London då), och bvx bor i Italien som sagt där bex är väldigt framgångsrik som modell. Jag hade förvarnat, sagt att jag försökte ta mig ur min alkoholism och även att jag har lagt av med droger, men när jag mötte bex lät jag bex bestämma vart vi skulle gå.

Bex var så vacker... men allt med bex är destruktivt. Kanske inte lika destruktivt som min relation till Min Största Kärlek och mitt senaste ex (i framtiden kallar vi honom R2), men destruktiv ändock. Bex ville ta en öl. Så vi gick till stället bex ville gå till. Jag kände den härliga drycken värma mig inifrån, krama mig ömt och viska ljuva ord i mitt öra. Precis som alkoholen sköljde bex skönhet över mig som en vattnet från ett vattenfall. Det brusade. Vad vacker bex är, tänkte jag, drog in doften från håret. 
Jag kunde inte motstå de bedjande, vackra ögonen i bex fulländade ansikte.

När jag kom hem ville jag dricka mer, men tack och lov hade jag ingenting hemma. Jag är åh så tacksam över att Systembolaget har monopol på att sälja starkvara här! Det gör det så mycket svårare för mig att fullfölja mina cravings. Så, jag lät bli, ville skynda mig att somna medan jag visste att jag kunde, så då alkoholen fortfarande rusade genom mitt blod och fyllde mitt huvud, mitt hjärta och min kropp med lugn, gick jag och la mig - sov hela natten igenom.

Fick gå från utbildningen redan klockan tre idag. Träffade K, killen jag hängde med hem här om helgen. Han är verkligen hur trevilig som helst, lätt att snacka med och verkar vara en superfin kille på jättemånga sätt. Intelligent är han, dessutom snart journalist. Det är imponernade och jag gilar det. Ks personlighet tilltalar verkligen mig. Dessvärre inte hans ansikte - och särskilt inte efter att bara dagen tidigare fullständigt bländts av bex skönhet.

Vi snackade massa, jag och K. Han bjöd på jordgubbar.
 - Jag hade tänkt köpa en flaska vin, men jag kom på att du kanske skulle vilja ha skjuts nånstans senare, sa han. Så fint sagt! Något så fint tror jag inte jag har hört från någon på år och dar.
Jag och K gick en långpromenad efter att vi varit hos honom - suttit i den förrädiska sängen men inte stökat upp några lakan - sedan körde han mig till R, min bästa killkompis. Han hade weed hemma som han rullade upp.
 - Men R, sa jag, har inte du uppehåll?!
 - Jo, men det är ju helg nu, svarade han och tände på.
Vi blev skitbänga.

Mamma hämtade mig, tack och lov kunde jag agera normalt och nu är jag helt klar i huvudet. Det är sjuk vad dum i huvudet man blir av weed.
För tillfället ska erkännas att jag känner mig helt skuldfri, men det är kanske för att weedet fortfarnade har min kropp i besittning. Jag mår inte alls dåligt över att jag drack igår, eller rökte idag. Dock så vet jag att det endast är en tidsfråga innan skulden och ångesten har mig i sitt grepp... Därför ska jag slänga mig i sängen alldeles strax så att jag kan somna innan alla gifter från rökat lämnar mig och hänger min kropp åt demonerna som varenda eviga förbannade natt äter upp mig inifrån.
Jag ska tänka på bex.

Hej alla fina människor! Än en gång; ursäkta att ni som kommenterade förra inlägget inte får något svar - som arbetskvinna har jag helt enkelt inte tid att sitta vid datorn :) Jag har läst dem - SÅ KLART - och har som vanligt förundrats över hur fantastiska så många människor är. Så mycket stöd ni visar. Återigen: ni hjälper mig verkligen framåt och varje dag ser jag fram emot att se att ni finns där ute i cyberrymden.

Jo, jag fick ju jobbet då. Borde kanske firats med champagne, men jag är nykter som en spik. I vilket fall; det är ett sådant extremt skitjobb, men jag genomlider. Eller, to be honest så har jobbet inte ens börjat än; det är utbildning den här veckan. OBETALD sådan, måndag till fredag 10-19 (vilka även kommer att bli de framtida arbetstiderna). Hur sjukt är det inte?! Platsen där jag nu jobbar (förhoppningsvis... får reda på det efter utbildningen som är slut på fredag) ligger en bit ifrån där jag bor och det går inga passande bussar. Så jag är på plats nästan två timmar (!) innan jobbet börjar, och kommer inte hem förrän tidigast nio på kvällarna :( Iväg i tretton timmar alltså, härligt...

Fast jag är helt övertygad om att dessa långa dagar är bra för mig. Det finns ingen möjlighet att vara ute och supa osv. på kvällen eftersom man för det första är helt slut när man kommer hem och för det andra ska upp så in i norden tidigt dagen efter. Bra deal va? Som jag känner just idag kommer jag att hålla mig nykter. Tyvärr så suger jobbet (har fått testa på det under den obetalda utbildningen). Snacka om att jag verkligen inte kommer att ha något liv...

Skulle träffa killen från i lördags ikväll, vi skulle ta en öl (eller fem...) men jag hoppade det... hörde inte ens av mig. Vi smsade lite igår, men han var så fullständigt värdelös på att skriva att jag kände mig avtänd. Och idag lockade inte ens öl. Är det något jag GENUNIT gillar hos killar och KRÄVER att de ska besitta om jag ska ha en kontakt längre än en kväll eller två, är det en behärskning av det svenska språket - att de kan uttrycka sig på ett acceptabelt sätt. Jag vet att det är dumt att döma så där... jag kan bara inte hjälpa det.

Och så är det ju som så att vanligtvis avtar mitt intresse för någon när denne någons intresse blomstrar till lite. Även i detta fall, tyvärr. Fuck, jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Vad som borde framkomma, och som antaligen kommer att framkomma ju längre jag skriver denna blogg, och som kanske har framkommit, är att jag inte bara har alkoholbesvär - jag har extrema närhetsbekymmer också (kanske går de hand i hand).

Usch, nu är jag jättetrött och det blev ett informationsrikt blogginlägg. Allt är bra ska ni veta, i alla fall! Jag känner mig inte alls manad till att dricka. Inte ett dugg faktiskt! FORTFARANDE NYKTER, sen i lördags denna gång. Och det har gått en hel natt utan mardrömmar, vilket har förgyllt hela denna dag, trots att jag varit på världens sämsta och mest tråkiga, OBETALDE slav-utbildning.

Nätterna är så skoningslösa! Jag KAN INTE sova, det är en omöjlighet! Det normala och det helt klart bästa för människokroppen är att sova åtta timmar per natt - jag sover om jag HAR TUR fyra timmar. Min hjärna blir slö framåt fyratiden. Mina ögon gör ont att hållas öppna. 

Varje natt river onda tankar ner allt jag byggt upp inuti mitt huvud. Flisorna efter allt som raserat sticker i hjärnan - sätter sig som spetor överallt! Stickandet och skavandet håller mig vaken, får mig att vända mig av och an i sängen som en löpande hund på amfetamin. Jag kan inte ligga stilla, jag kan inte få tyst inuti mitt huvud. 

Så klart är min abstinens som sliter sönder mig om nätterna. Men också tanken på att jag är så fullständigt värdelös; då främst att jag inte har ett jobb. Jag ser ingen mening med att vakna på morgonen för det finns ingenting att gå upp till! Ännu en jävla meningslös dag att fullfölja. Det är inget liv jag vill ha. 

Jag måste stanna hemma! Jag kan inte träffa en jävla kompis utan att D R I C K A. Jag kan inte berätta för alla mina vänner, för skammen är för stor. Den sitter som ett ok på mina axlar och tynger ner mig till underjorden. Jag önskar så innerligt att jag kunde UMGÅS med folk, som en normal människa, utan att allt skulle kretsa kring alkohol. Att jag kunde avnjuta ett glas vin utan att dricka upp hela flaskan. 

Åh, dagarna är så skoningslösa! För om jag avhåller mig från alkohol förstörs jag. Och sen kan jag inte sova. Det är som en ond cirkel. Så. Igår drack jag. Japp, jag vet, helt förjävligt men jag måste verkligen bekänna det. Vi satt några stycken vid sjön och drack cider. Jag drack bara tre stycken sen åkte jag faktiskt hem, så där lagom pirrig i benen. GUD VAD BRA JAG MÅDDE! Jag gick och la mig efter att jag ätit en macka (jag håller på att återfå aptiten nu - har redan gått upp två kilo) och somande som ett litet barn. 

Jag vet att jag måste uthärda denna nattens brinnande limbo, jag vet att jag måste! Men jag kan inte, jag klarar inte sömnlösheten. Den äter upp mig inifrån och jag blir snart galen. Och fastän jag lovade mig själv att jag inte skulle göra något denna valborgsmässoafton ska jag strax bort till E och festligheter. Detta om jag ska vara ärlig på mammas intiativ: "det är valborg ju! Då kan du väl unna dig!". 
Hon vill inte inse.  

Pappa ska hämta mig klockan tre så att jag inte beger mig iväg på efterfest. Det känns bra! Igår klarade jag av att faktiskt hejda mig och bara dricka lite, så kanske kan jag ikväll hålla mig till att endast dricka på förfesten... Tror ni verkligen att det är bäst att sluta rakt av, tror inte ni som jag börjar tänka, att det bästa sättet är att trappa ner? Så kanske jag slipper helveteskvalen.

Ha en jättefin valborg allihopa. Ni kan väl skåla för mig! Inte för att jag ska dricka (...) så klart, utan för att jag FICK JOBBET!
  

Det började bra. Jag, E2 och I. Det var morgon och fint väder, vi åkte till havet. Solen sken, vi gick och fikade, satt där och planerade Is födelsedag. Så strosade vi runt på de små kullerstensgatorna, handlade lite småsaker. Satte oss på en bänk och solade lite, pratade och myste. Åt glass.

Det låter idylliskt, eller hur... Utifrån såg det hur fint som helst ut; inifrån rev åskan och blixtar slog ner i mitt hjärta. Jag svettades fast det blåste kallt från havet. Jag fick yrsel och var tvungen att hålla i bänken för att inte trilla av den. Något ryckte och slet i mig. Och så spydde jag. Helt utan förvarning, bara vände mig om om kräktes.

Mina vänner undrade så klart vad det var frågan om... och alla runt omkring också, så klart. I gick och köpte vatten och jag mådde genast lite bättre. Men det ryckte fortfarande i mig, som någon tagit ett fast grepp kring min arm och ville ha med mig någonstans. Någonstans som jag egentligen inte ville. Så i min kropp var det krig: min hjärna mot min kropp. Eftersom min hjärna vid det här laget var svag vann min kropp och vi, kroppen och jag, lämnade kvar hjärnan på bänken och gick med E2 och I till systemet.

Där gav jag upp. Men under bilfärden tillbaka hem började jag känna avsmak från det som fanns i de lila påsarna bredvid mig. Jag tänkte att "nej, jag ska fan inte dricka. Jag ska fan inte göra det!". Så kom vi hem till E2, där hennes föräldrar ville bjuda på middag. Vi satte oss till bords.
 - Vin? frågade hennes pappa.
 - Ja, tack.
Och så var det i gång.

Vinglas efter vinglas tömdes och jag kände hela det behagliga ruset fylla min kropp: hur kunde jag vara utan så länge?! tänkte jag. Det här är ju det mest fantastiska som finns! Alla mina problem var som drunknade, min kropp hade blivit till en underbar plats och inom mig fanns bara värme och glädje.

Ett flertal flaskor gick åt, vi var sex personer och jag tror att vi tillsammans drack upp åtta stycken till middagen (i och för sig inte så himla ovanligt för mig). Jag var berusad, men knappast full som mina vänner. Vi gick upp till E2s rum och korkade upp vad vi hittat på systembolaget: som vanligt på förfest blandade jag vin med 7,0 cider. En riktigt bra blandning, och en flaska och tre halvliters cider slank ner i min strupe, utan att vare sig fräta eller skava. Så bar det av till stan och utekväll.

Åh, det kändes så UNDERBART att vara ute igen! Jag träffade massa kompisar, shotsen som bjöds sjönk som glitter i min glada kropp. Det snackades, dansades, flirtades och festades. Fan, jag trodde att min vecka som nykter skulle ha gjort mig mindre tolerant, men inte fan hade den det. För att visa er hur mycket jag kan dricka utan att falla samman ska jag räkna upp det jag kommer ihåg av vad jag drack: 
1) Middagen: uppskattar att det blev 1,5 flaska vitt vin
2) Förfesten: 1 flaska vin, 3 7,0 halvliters cider.
3) Ute: 2 öl, 1 drink (6a så klart), 4 shots, 2 glas vin
4) Efterfest: 1 flaska vin (minus ett glas)

Och sen hände det som alltid händer och det som är det värsta med mitt supande: jag blev så där desperat efter en kille. Eftersom jag aldrig ens får lite närhet i nyktert tillstånd så skavde det extra hårt. Jag gick fram till scenen där ett dj-band stod och mixade skivor. Min blick sökte efter något ätbart och fann efter en stund en vad jag då ansåg som het. Stod och tittade lite på honom, drack av vinet. Han kom som väntat fram. Vi började snacka vid scenen. Sedan gick vi till sofforna och jag har inte ett enda minne av vad vi pratade om.

Jag följde med honom hem.
 - Vill du följa med hem? frågade han.
 - Ja visst... Om du har något att dricka, svarade jag.
Det sa han att han hade, och vi tog taxi till hans lägenhet. Han öppnade en flaska vin och fyllde mitt glas. Jag hade vid detta lag börjat nyktra till och insett vad jag höll på med: befann mig hos en INTE SÅ attraktiv kille, och svepte därav glaset så att jag skulle kunna genomföra det jag faktiskt åkt dit för att genomföra.

Vinglas efter vinglas tömdes, han var så irriterande på och smekte min kind. Jag tömde flaskan och sedan ledde det ena till det andra, jag ville dö. Jag ville dö! Jag ångrade allting, jag ville spola tillbaka tiden. Och sen kommer jag inte ihåg mer än att jag vaknade någon timme senare, då hade jag kläder på. Något tungt låg över mig: ett töcken av ångest och en jävla ful killes armar! Jag slingrade mig ur killens grepp, ångesten låg kvar. 

Han vaknade och ville att jag skulle stanna. Jag stannade en stund. Mådde jättedåligt över att han tog på mig och ville kyssa mig och ha morgonsex. Det var så vidrigt!
 - Jag måste verkligen hem nu, sa jag.  Han blev helt förvånad. Undrade varför jag inte ville stanna. När han märkte att jag var extremt angelägen om att komma hem erbjöd han sig att köra mig. Jag samlade ihop mina saker och så åkte vi till min vän E.

 - E, har du något att dricka hemma? frågade jag när jag ramlade in i hennes lägenhet. Hon låg i sängen och sa mm, kolla i kylen. Jag slet upp kylskåpsdörren, hittade en öl, öppnade den och halsade i mig den. Mådde genast mycket bättre.
Spenderade dagen hos E, och mådde FRUKTANSVÄRT. Det var som att all världens ondska försökte frigöra sig från allt som finns inuti mig.

All världens ondska hade snurrats fast i mina tarmar, spolats bort bland mitt blod och gått vilse i mitt hjärta. Lungorna kändes vattenfyllda. Mamma fick komma och hämta mig. Jag kastade mig på soffan. Mådde fullkomligt värdelöst. Gick på toan och spydde. Mådde inte bättre. Kunde inte äta. Somnade klockan tio, fick en natt kantad av värre ångest och större oro än jag känt under mina nyktra dagar. Mycket värre.

Så gick det till när hjärnan lämnade mig. Men nu har den återfunnit sig i mitt huvud och jag drack ingenting igår. Nu får jag helt enkelt börja om från början. Helvete. Fan, fan, fan. Jag känner mig så misslyckad! Jag hade ju kommit så långt :(
Och nu är abstinensen större och mer hänsynslös än någonsin.

Det enda jag har att säga idag är F U C K och Helvetes jävla pisskit.

Jag läser i "Lauras" blogg, om hur hon ännu inte kommit till insikt med sitt beroende. Jag har varit där hon är och jag förstår att det är svårt. Låt mig berätta för er hur det gick till när jag insåg att jag var fast i något så bottenlöst som alkoholism:

Jag insåg det först när jag fick det kastat i ansiktet på mig, på St Marys Hospital i London. Viss hade jag haft tanken i bakhuvudet tidigare; jag hade funderat på varför jag kunde konsumera så omåttliga mängder alkohol utan att bli berusad, hur jag någon annan gång kunde bli fullständigt redlös på två öl. Jag hade ifrågasatt min hälsa, mina sömnproblem och min ångest. Men ingen hade spottat ut de viktiga orden på mig. 

Min room mate hade tvingat mig till sjukhuset, nu satt hon och löste korsord i väntrummet medan jag satt mittemot en legitimerad alkoholdoktor. Hon började undersöka mig, och utan att gå in på detaljer fick jag efter flera, flera timmar och tester på sjukhuset, följande resultat av undersökningen:

 - Inflammation i bukspottskörteln (vilket bland annat  förklarade mina kroniska magsmärtor som bara försvann om jag drack.) 
 - Annalkande inflammation i hjärtats vänstra kammare (förklaringen till varför mitt hjärta isade till då och då, eller som det kändes fick utstå flera knivhugg)
 - Fettlever (här fann jag då bland mycket annat förklaringen till varför jag inte hade någon aptit)
 - Onaturliga rubbningar i magen och skador på tjocktarmen (förklarade varför min mage då och då helt utan förvarning vändes ut och in, var också orsaken till att min matsmältning inte fungerade normalt)
 - Skador på nervsystemet (tillfällig förlamning, stickningar i fötter, armar och händer, kronisk smärta i vänstra axeln)
Och slutligen det slutgiltiga:
 - Du är   a-l-k-o-h-o-l-i-s-t  !!

Detta var då resultatet av sex års drickande, varav tre av dessa år inte har varit regelbundet (alltså fredag-lördag istället för måndag, tisdag, onsdag... och hela efterföljande veckan). Så mycket har jag förstört min kropp. Och jag hoppas att "Laura" och alla andra som inte kommit till insikt med sitt problem gör det innan de också får ett papper med ovanstående information att ta med sig hem från sjukhuset.

Efter den minst sagt omtumlande dagen på St Marys gick jag hem och beslutade mig för att detta skulle bli dagen i mitt nya liv. Jag höll mig nykter i två dagar men sedan gick det inte längre. Jag fortsatte att supa varje dag, eller i alla fall alltid dricka mig berusad, fram tills dess att jag fick en VISION. Det låter jättekonstigt, men det var det jag fick: jag såg mig själv dö. Så utan att tänka ens så mycket som en tanke gick jag in på Internet och bokade en hembiljett med avgång veckan efter.

Nu har jag varit hemma i Sverige i snart en månad och jag har varit nykter i mer än en vecka! Några nyktra dagar har känts jättebra, medan andra har varit fullständigt förjävliga. Igår var en fullständigt förjävlig dag: mamma fick köra in mig till PSYKHEMMET. Jag blev INLÅST och isprutad lugnande medel. Och sedan, efter en hemsk natt, varav flera timmar spenderade I EN TVÅNGSTRÖJA, fick jag åka hem. Kom hem nu för en stund sedan och det enda jag gör är att IFRÅGASÄTTA vården.

Varför kan inte jag bara få professionell hjälp?! Varför?! Kommunen erbjuder antabus, men jag kan inte ta det för jag vill ta livet av mig med det i kroppen! Jag vill inte ta mediciner, för jag är så rädd att bli beroende av dem istället för alkhol OCH JAG VILL VARA UTAN BEROENDE. Den hjälp man får skapar andra problem. Det är helt sjukt.

Jag är så arg på mig själv att jag inte tog mitt beteende på allvar för länge sedan. Jag förnekade och förnekade, när mina kompisar sa "det är helt sjukt hur mycket du kan dricka!" och "ska du dricka idag också? du dricker ju hela tiden" och "jag har nog aldrig sett dig ute utan något att dricka". Jag ansåg mig själv vara en supertjej som kunde dricka så mycket, medan mina kompisar var förstörda i en vecka om de hade haft två festnätter i rad.

Och nu är jag här, supertjejen som det gick lite så där för. Om jag kunde få ändra EN SAK i mitt liv så skulle det vara att... inse istället för att förskjuta. Det hade sparat så mycket tid och kanske hade jag kunnat göra saker idag utan att allt skulle kretsa kring alkohol! Så snälla, alla där ute som vacklar mellan insikt och förnekelse... Vackla över på insiktens sida så sparar ni hur mycket tid som helst. Och ni slipper fettlever och tarmskador och gud vet allt (förhoppningsvis).

Jag och E skulle gå på stan, men jag ville inte vara bland folk, så vi satt på en bänk i en park. Vi pratade om hur tragiska vi tycker att vi är. Hon känner sig mest tragisk eftersom hon inte har någon pojkvän, fast hon har ALLT annat: fast jobb med en riktigt bra lön, egen lägenhet, kompisar och ambitioner... Jag känner mig mest tragsik för att jag är arbetslös och inte har någon inkomst (får inget bidrag förrän om tidigast tre månader - och då får jag om jag har tur 2000 kr... jippi!), bor fängslad i min egen kropp, vågar inte träffa kompisar och har utrunna ambitioner. 

E som inte har fyllt tjugo än frågade om jag kunde tänka mig att köpa ut till henne. Visst, sa jag, och vi gick mot Systembolaget.
 - Ska vi inte köpa med oss en flaska vin hem till mig också? frågade hon. 
 - Njae... ja... jo... nej....
 - Om du är lite friskare nu kan det väl inte skada..
 - Nej, nej precis... Jo men vi köper med en flaska vin då. Eller två kanske.

JA JAG VET!! HELT JÄVLA FÖRJÄVLIGT!!

Vi gick in på Systemet och som vanligt fastnade jag bland de vita vinerna och läste om smakerna, vände på flaskorna för att kolla procenten. Tog ett som skulle smaka sommar och ungdom. Det lät ju fint. Och så blev det några cider och några öl... Vi stod i kassan och jag kände hur det började tränga fram svettdroppar från tinningarna. Jag började hacka tänder och rycka med huvudet.
 - Är du okej? frågade E. 
Andas in, andas ut, ett, två, andas in, andas ut, ett, två... Jag visade leg och betalade. Kastade ner det nyss inhandlade i min väska och sprang ut.

Jag lutade mig mot tegelväggen.
 - Ge mig en sekund, sa jag till E.
Jag vet inte om jag tänkte igenom något den sekunden. Kanske, kanske inte. Jag vet bara att det var rött inuti mitt huvud, som om någon tänt den där skärselden igen. Skärselden av antingen eller som jag befinner mig i - och för en kort sekund bara ett ögonblick tidigare hoppats vara fri från. FAAAN.

När vi kommit innanför dörren till Es lägenhet sa jag något:
 - Du, jag tror inte vi dricker det där ikväll va... Det är kanske inte så bra nu när jag äntligen blivit frisk från min förkylning. 
Det var jag sm sa det. JAG, JAG, JAG. Men det var ändå inte jag. Så fort orden skjutits ur min mun blev jag förvånad. Rösten var inte min, och tanken var definitivt inte min. Jag undrar vem det var som skänkte mig sin röst, som från ovan.

E stirrade på mig. Det var första gången hon hört mig säga nej till något starkt. Men hon sa bara okej. Okej, som om det varit det lättaste i världen att bara skita i att dricka!!!

Jag har inget mer att skriva om idag.