Lång med läsvärd kärlekshistoria

Denna söndag har jag egentligen inte så mycket att säga till omvärlden. Om det är något jag skulle kunna meddela är det att jag har blivit sjuk igen: svettas, har yrsel och feber och en infektion i munnen. Ärligt talat? Jag vet vad det beror på. Och jag vet att jag måste igenom det. Jag har redan gått igenom det här en gång tidigare - fast då var det i sanningens namn värre. När kroppen återigen rensas. När syror och gifter tränger ut genom hudes, blöder ut genom ogenomträngliga porer, porer som åh så gärna vill behålla dess livselexir. Jag blir så trött. Men en nykter helg har det varit i alla fall.

Eftersom jag inte har något att säga men vill hålla tankarna borta från min gnagande och tärnade abstinens tänker jag berätta för er om Min Största Kärlek. Jag har nämnt honom i ett tidigare inlägg. Även han har varit iväg på äventyr under de senast gångna månaderna men är nu tillbaka i vår hemstad. Redan förra veckan började det gå vågor genom min kropp; varenda cell gjorde sig förberedd och jag visste i hela mig att han var på väg tillbaka. Jag kunde känna det. Han är hemma nu, vi har pratat idag och nu tänkte jag berätta vår historia.

Det var bland de underligaste av saker när han som kom att visa sig bli Min Stora Kärlek kom genom regnet som en ängel på vift, en kväll i början av maj. Underligt, för om var det något som jag behövde då - och dessutom behöver nu - så var det en ängel på vift. För jag hade aldrig känt mig så fel som jag gjort det där året (2006) och den här festen var bara ännu ett fel, tills han kom genom regnet och drog sin hand genom mitt hår och, så var det som sa han:
 - Du kommer aldrig mer vara ensam, aldrig mer den där hemska känslan. Ingen kan någonsin nå oss här.

Vi lämnade festen och körde på hans cykel genom natten tills vi stannade vid en sjö och där gjorde vi allt det snuskiga i det blöta gräset medan solen gick upp. Jag kände direkt hur det var; hur trött jag, när jag var tillsammans med honom, var på mina vänner och allt vi alltid gjorde och allt vi aldrig gjorde. Känslan av att vilja slita av mig mitt liv som en t-shirt och köpa mig ett nytt med någon som honom, smärtade men helade och vi somnade på gräset.

Min Stora Kärlek och jag höll ihop hela sommaren och hösten och vintern och nästan våren men sen blev det som det brukar bli: en skitsak växte till något stort och vi bråkade om saker ingen av oss förstod. Plötsligt fanns det inga kläder som tålde det dåliga väder Min Stora Kärlek och jag haft ett tag, mitt i allt kärleksrus. Kanske älskade vi varandra för mycket, men plötsligt kändes det som om jag hade ett litet privat djävla moln över mig. Som över en natt smög vi omkring på tå, livrädda för att störa och vi tappade våra ord. Och när vi väl hittade dem blev de bara kantiga och fel. All skit som kom ur min mun; jag menade det inte men jag måste väl ändå ha menat någonting?

Jag kunde aldrig släppa Min Stora Kärlek. Fortfarande tar han upp hela mitt hjärta. Sedan vi bröt upp våren 2007 har vi varit fram och tillbaka. Jag kan aldrig släppa honom, hur mycket jag än vill. Fast i sanningens namn vet jag inte om jag vill släppa honom... Med honom i mitt liv var jag lycklig, så jävla lycklig. Som idé var vi bra, en vilsen hjälper en vilsen - hur kunde det bli värre än det var? Det var efter förlusten av honom som mitt liv verkligen började bli riktigt fucked up. Och han var en jävla knarkare, så kanske hade livet tagit fel sväng redan tidigare...

Historien om mig och Min Stora Kärlek är en kärlekshistoria. Det låter som en kliché och kanske en lögn, något patetiskt, kanske nonsens, men jag vill bara ha honom. Med honom i mitt liv skulle allting bli lättare igen. Trots att ingen har sårat mig så som han har gjort. Idag har jag rotat fram gamla bilder i jakt på ett minne från en förlorad tid och längst ner i en kartong låg vi på en strand. Han skrattar och kysser min hals, och jag mindes varför jag föll för honom, varför jag alltid föll och faller för honom.

Min Stora Kärlek har, som jag sa, sårat mig som ingen annan gjort och satan vad ont det har gjort. Fram och tillbaka har vi varit, älskar, älskar inte. Vi har räddat men själpt varandra och till sist var vi tvugna att lämna landet. Jag flyttade till England och han flyttade till varmare breddgrader. Kanske för att läkas. Nu är jag tillbaka och sedan i onsdags även han och nu möts vi igen. Idag pratade vi som sagt. På msn, visserligen men... åh fy fan. Samtalet var starkt. Starkt som fan och jag kom fram till att så länge vi har en chans, så länge vi har en chans, så länge vi har en chans så tänker jag, så tänker jag, så tänker jag slåss för oss.

Detta blir ett virrigt inlägg (och jag orkar inte läsa igenom det!). Dels för att jag är helt feberyrslig och dels för att en viss musiker har infiltrerat sig i mitt huvud - hans toner skaver i mina öron och mina ord svävar ut med hans. I vilket fall. Min Stora Kärlek är tillbaka. Och nu vet ni bakgrundshistorien till honom och mig, för jag hoppas så innerligt att jag kommer att ha anledning att nämna honom i bloggen i framtiden.

Nu är det parlamentet. Ha en underbar kväll