Ventilera Mera

Aftonbladetbloggen känns som en gammal invänd kofta och jag vill INTE slänga den... men det är bara att gilla läget, så mycket förstår jag.

Med tanke på att jag haft några månader som varit väldigt sparsamma med inlägg så lekte jag med tanken att ge upp helt. Slå igen, lägga ned. Ingen ny blogg, inga inlägg, ingenting.

Men.

Var ska jag då ventilera? Och var ska jag få kloka ord från bland annat Bokmalen, Islandsmamman och Lilla Anna?

Så jag flyttar. Till http://ventileramera.wordpress.com/ . Det är tomt där fortfarande. Men det gamla ska in, och sen förhoppningsvis lite nytt. Jag har semester snart, sex veckor i år. Då kanske jag piggnar till, vi hoppas på det.

Det där med fiskbilar.

Inte de som står utanför Willys och på torget och dyker upp utanför vårt lilla ICA varje vecka och så finns de ju lite varstans.

Inte de.

De jag undrar över är de som åker runt på kvällarna och försöker sälja fisk. "Hemfisk" och allt vad de heter. Varje gång de ringer på gör de det för det första tidigast åtta på kvällen. Smart. Här bor en hel del barnfamiljer, och en enveten signal på dörrklockan vid den tidpunkten följt av ett "HEEEJ! Jag heter *valfritt* och kommer från HEEEMFISK!" när man öppnar dörren kan få vilken småbarnsförälder som helst att se rött. Sen vill de sälja fisk. Mycket fisk. Helst ska man beställa en hel låda fisk.
Men fisken är ju inte billig direkt.
Jag förväntar mig inte att den ska vara snorbillig, den kommer ju trots allt hemkörd.

Men.

Över tvåhundra spänn kilot för lax? Strax under 200 för rödspätta? "Finare" fiskar ska vi inte ens prata om. RMen rödspätta köpte jag för under en hundring på Maxi förra veckan - i den manuella fiskdisken. Och veckan innan det köpte jag en laxfilé i fiskbilen utanför Willys - för 99 spänn/kilot.

Nu säger ni säkert att "Jamen på fiskbilen är den ju jättefärsk!" - men är den inte det på Maxi då? Jag har rensat en hel del fisk här i livet, och tro mig - du känner om en fisk är kass. Du känner till och med ganska omgående om den ens är en dag gammal. Skillnaden är snarare att om du handlar av den omkringkörande fiskbilen så får du fryst fisk. Fryst fisk luktar inte så mycket, så vem vet om fisken i fråga är så pinfärsk som de säger. Fryst är fryst, liksom. Inte vet jag, men jag tycker det luktar fisk (hahahahaha) om hela idén.

Så... jag fortsätter köpa min fisk på Maxi och utanför Willys/Lidl/Lilla ICA 0ch än har ingen dött av det.

Nä, men egentligen inte. Bara trött. Sjuka barn (fast ett par veckor UTAN sjukdomar nu, peppar peppar...) och barn som vaknar på natten och gråter och pekar ut genom fönstret samtidigt som man ropar "där, dääär, DÄÄÄR!". Han vill alltså gå ut och gunga, så mycket har vi kommit fram till. Klockan tre på natten.

Har aldrig träffat ett barn som är så förälskat i att vara utomhus som Lillebror. Barn gillar i regel att vara utomhus, Lillebror är besatt av det. Han vaknar, pekar mot hallfönstret och skriker "DÄÄÄR!". Han släpps ner på golvet, han hämtar sina skor och dumpar dem på min kudde samtidigt som han pekar ut och skriker "DÄÄÄR!". Alla i familjen sitter vid bordet och ska äta frukost, Lillebror sitter på hallmattan med sina sandaler i näven och undrar när någon tänker förbarma sig över honom och låsa upp ytterdörren.

Så nu har han alltså en period av akut gunglängtan varje natt klockan tre. Mysigt värre. Lägg sedan till att Karatekid för tillfället drömmer ungefär tusen mardrömmar per natt så har ni min frånvaro i en liten ask.

Annars då? Tja, vi var på kalas idag. En av kusinerna fyllde år. Vi hade köpt ett gäng biljetter till pariserhjulet som finns mitt i stan åt honom, något som han enligt sin mamma hade tjatat rätt länge om att få åka. När han öppnade presentkortet sken han som en sol och hoppade upp och ner. Normalsvägo (det där med normal stämmer som sagt inte längre, tyvärr) satt bredvid och sa med ett sötsurt leende: "Här är presenten från oss, VI har köpt en RIKTIG present..." varpå hon lämnade över ett paket. Ett paket som innehöll något som 1: han redan hade, och 2: något som var för litet. Dessutom var det en sån sak som måste provas ut mycket noga eftersom olika människor är byggda på olika sätt. Man kan liksom inte bara köpa det och tro att det funkar för att det är snyggt.
Resultatet var att han lade deras paket åt sidan, vände sig till sin mamma och undrade om de kunde åka hjulet redan imorrn?
Jag log glatt, lutade mig emot O-Normalsvägo och sa: "Ni skulle kanske också satsat på en låtsaspresent...".

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!

Jag hade nämligen inget direkt behov att hålla mig väl med henne just då eftersom hon redan när vi kom visat hur viktiga vi är i hennes ögon. Hon frågade mig när Filifjonkan kommer nästa gång och innan jag ens hunnit fem ord in i meningen tar hon på sig sina solglasögon, vänder sig om och börjar prata med vår svåger istället. Den svåger som hon så sent som för två år sedan spydde galla över för att han alltid behandlat hennes man respektlöst.

Jag vet inte om det här visar hennes rätta jag eller om hon spelar nu, och det stör mig. Jag brukar vara en bra människokännare och jag trodde länge att hon var annorlunda. Förut var hon omtänksam, trevlig och hade inga behov av att hävda sig. Nu är hon dryg, överlägsen och kan bara diskutera saker som innefattar hur DYRA alla hennes inköp är eller hur duktiga hennes barn är som har träningar sex dagar i veckan och match den sjunde. Att den äldsta inte hinner med sina läxor och håller på att springa in i väggen på grund av tjatet om hur smal man måste vara är inget som man pratar om - eller ens bryr sig om. Huvudsaken är att hon är smal och vacker och gör mamma och pappa stolta utan att kräva något tillbaka.

Jag skulle kunna fortsätta i en evighet, men måste sova innan Lillebror kommer på att det är gungadags... kanske fortsätter jag svavelsvadan en annan dag och jag hoppas inte det ska ta fem veckor innan jag kommer hit igen.

Maken tillbringade dagen hos sin bror idag, han som är gift med normalsvägo. Hon har länge varit min enda livlina i galen-släkten och har hittills gett ett intryck av att vara en hyfsat skarp och begåvad person, men nu vet jag inte vad som har hänt.

Makens systerson- han som ska gifta sig med CV-tjejen - var nämligen också där, och beklagade sig över hur dyrt det är att köpa hus. "Man har ju inte ett öre över, varenda krona jag tjänar går rakt in i huset" hade han sagt.

MEN, och det är jag, med tanke på hans föräldrar och uppfostran, imponerad av - han har skaffat sig inte mindre än två jobb för att få det att gå runt. Han sliter som ett djur och har växt tio år i mognad det senaste året.

Normalsvägo däremot, hon verkar ha retuscherat bort sina hjärnceller i takt med att hennes mans företag börjat gå bättre - för när hennes mans systerson precis avslutat meningen som handlade om hur de inte har ett öre över till annat än huset så säger hon:

"Jaaaaaa, det ÄR ju så dyrt att ha hus... men var ska ni åka på smekmånad då??? Ni ska väl på smekmånad? Ni måste ju vara borta MINST två veckor, på kryssning kanske? Eller Thailand?"

Då tröttnade hennes man (som alltså hittills har varit den ekonomiske idioten hemma hos dem) och konstaterade:

"Men, vad fan, är du dum? Han sa precis att varenda krona går till huset och att de knappt har råd med renoveringen, varför frågar du ens en sån fråga?"

Jag kunde inte sag det bättre själv.

Musikern och hans inte-så-sociala- fru skiljdes ju, det kanske ni kommer ihåg. Det har de visserligen gjort flera gånger, men den här gången verkar det vara för gott. Han flyttade, och så gjorde också hon (till Karatekids besvikelse, sonen i familjen var ju hans kompis) några månader senare.

Huset sattes ut för försäljning, men processen avstannade visst eftersom inte bodelningen är klar. Istället har det hyrts ut till två personer som med sina respektive barn ska bo där.

"Kul" tänkte jag, "kanske de har barn i Karatekids ålder...".

Nu har de bott här i en vecka och nä, de hade inga barn i den åldern och herregud så glad jag är för det.

De skriker, de gapar, de hotar att slå ihjäl varandra och de kallar varandra "horunge", "cp-barn" och "idiot". Igår var de hemma allihop på samma gång (fyra barn runt 8-11 år ungefär) och då lekte de kurragömma. Toppen, tänkte jag och inbillade mig att de kanske skulle lyckas göra det utan hot om blodvite - ända tills jag kastar en blick ut genom vardagsrumsfönstret och ser var en av dem gömmer sig. Bakom min bil. På vår tomt, bakom min bil. Och när hon inser att hon är den som kommer att hittas sist så häver hon sig upp och hänger på magen över bakluckan (iklädd en jacka med dragkedja) medan hon skriker nåt som innefattar "jävla" och "cp-ungar".

Så där befinner vi oss i detta nu. Nya grannar, med barn som har noll respekt för varken varandra eller grannarna - eller grannarnas egendom, eller för den delen, tomtgränsen. Jag har kollat min bil med örnblick men har inte hittat några repor, tack och lov - men vad f a n gör jag om det händer igen? Måste jag tjafsa med grannarna inom en månad efter att de flyttat in? Eller ska man bita ihop? Fast det är ju definitivt inte min grej.

Alltså, det måste ju finnas hundratusentals trevliga, NORMALA grannar i Sverige - kan aldrig JAG få en eller ett par såna? Bara en då, snälla?!

I julklapp fick Filifjonkan en "modefotografering", så också hennes kusin. I samband med detta upplyste jag henne om att erbjudandet jag köpt bara gällde till den sista mars och uppmanade henne att på en gång bestämma sig för när hon ville fota sig så vi kunde boka. Eftersom hon inte bor här så behövde vi ju alltså också boka in en helg och fixa bussbiljetter.

Veckorna gick, och jag påminde henne. "Jag ska bara..." var det mest vanliga svaret.

Till slut bokade jag en tid - ikväll - och meddelade att det var den tiden som gällde, kom eller låt bli.

Hon är på väg hit i detta nu, med buss.

Så långt, allt bra.

IgårKVÄLL ringde hon till sin pappa och talade om att hon inte har några kläder. I tre månader har hon vetat om det, hon ringer klockan tio kvällen innan. Och när talar han om det för mig? För tio minuter sedan.

Så nu är det alltså min uppgift att ta mig upp på den förseglade vinden (ombyggnad pågår) och rota fram kläder - som jag inte ens tror finns här eftersom hon har tagit hem varenda plagg jag köpt till henne det senaste året till sin mamma.

Som jag sagt så många gånger förr - jag hoppas mina två söner ärver 99% av sin personlighet och hjärnkapacitet från MIG.

Men herregud vad jag HATAR den här tiden på året. Nu har vi tröskat oss igenom hosta, feber, förkylningar, rinnande snor, segt snor, grönt snor, täppta näsor, slem i halsen, slem överallt, kräk, mera kräk, ännu mera kräk och all skit som finns. Och precis när vi trodde allt var avklarat så fick Lillebror ögoninflammation och går (japp, alltid finns det iallafall nåt att glädjas över) omkring och ser ut som en liten brunlockig kines.

(Edit: Jag hann inte ens skriva klart inlägget, det är nu en vecka senare och ögoninflammationen är borta. Lillebror åkte till förskolan imorse - och en timme senare så ringde de och meddelade att han spytt upp frukosten. Nu har vi varit på VC och ordnat läkarintyg... hej hej VAB hela den här veckan med...)

Jag kommer på nya blogginlägg varje dag men stupar i säng innan jag ens loggat in. Nästa dag är de som bortblåsta eftersom jag tycks blivit drabbad av en senilsläng - förmodligen orsakad av sömnbrist.

Men jag kan iallafall rapportera över det senaste Idiot-släkts-påhittet. Igår hade svågern ringt. Han har nu startat nytt företag och tjänar tydligen bra med pengar. Good for him. Hoppas han gör vettiga saker med dem. (Ja, det där var ironi.)

Iallafall, det han hade ringt om var det faktum att min man och hans syskon har fått order av sin pappa att skänka pengar till kyrkan. Deras församling bygger ny kyrka och eftersom de inte får del av skattepengar så är det egen finansiering som gäller. Alltså suger man ut så mycket som möjligt ur sina församlingsmedlemmar - och de ger glatt och villigt, för det vet ju tydligen alla, att ger man pengar till kyrkan så kommer man till himlen.
Och nu ska visst också vi (som går i kyrkan om det är bröllop eller under pistolhot) skänka våra besparingar.

Ät skit, är det snällaste jag kan svara på det.

Men nu hade svågern kommit på en lysande idé. Han vill sätta in pengar på vårt konto så vi kan vidarebefodra dem till kyrkan. 10 000 ska vi ge, varje familj, det har svärfar bestämt. 10 papp ska alltså in på vårt konto så att vi kan "ge" till kyrkan för att familjepatriarken ska slippa skämmas för sin ogudaktige son och lika ogudaktiga svärdotter - och min svåger ska alltså skänka det dubbla för att vi inte har en tanke på att ge "vår del".

Vad ska man säga?

Personliga åsikter om detta min mans fall har jag inte jättekoll på, men eftersom han ofta nämner uttrycket "jälva maffiametoder" i samma mening som "prästen" eller "kyrkan" så tror jag mig ha en aning. Vad jag tycker ska jag inte ens uttrycka i skrift för då blir inlägget borttaget. Vi hade alltså, inte ens om vi haft hundra tusen i fickan, haft en tanke på att skänka pengar till en kyrka vi inte har en relation till. Och nu vill min svåger skänka oss en massa pengar för att vi ska rädda ett ansikte som vi inte ens tappat.

Nej tack. Tack, fin tanke, men nej tack.

Prästen hade dessutom nämt att han bett oss om vår adress för att han skulle komma och välsigna vårt hus, men att vi inte gett honom den.

Hahahahahahahahahahahahahaha...

Nä, hade han bett om den så vete f-n om han fått den. För han välsignar inte hus, (det ska visst göras när man flyttar till ett nytt hus) utan han samlar in pengar. För att komma hem till en och vifta med rökelse och rabbla en ramsa så tar han mellan 5-10 000 - i "gåva" förstås. För man BEHÖVER ju inte, gudbevars. Man BEHÖVER inte ge, men man "brukar".
Återigen: Tack, men nej tack. Och där anser jag inte ens att tanken var fin. Det är inget annat än ett patetiskt trick att spela på människors blinda tro. Hade jag fått en garanti - javisst! Välsigna huset och slipp problem, sign me up... men det där? Tror inte det va?

Jag alltså.

Still alive and kickin'.

Men jag är trött. Sjuka barn - igen. Såklart. Och det är bara hemma.
På jobbet finns det annat. Elever som bits, rivs, nyps, sparkas, slåss. Föräldrar som inte ser problemet och tycker att samhället helt ska anpassas efter deras barn istället för att barnen ska få lära sig de sociala koderna och kunna ha ett hyfsat "normalt" liv i framtiden. Visst behövs det anpassningar, men någon måtta får det vara. Vill du som privatperson bli nypt på Ica av en kille som inte fått lära sig att andra människor kan få prata med andra än honom?

Knappast.

Dagarna på jobbet består av en till synes oändlig rad av strider, både med barnen och föräldrarna. Båda av samma anledning - att föräldrarna inte vill inse att vi i personalen har kunskapen och erfarenheten som gör att vi kan se vad som förmodligen kommer att hända i framtiden, om vi inte tillsammans arbetar fram strategier som gör att deras barn kan få ett socialt liv utan att ständigt krocka och hamna i konflikt med samhället.
Istället vill man att barnen ska få göra som de vill, för att inte "kränka deras integritet". Eller, som i andra fall, så har man inte viljan och styrkan att ta striderna hemma också - så då överlåter man dem till skolan. Och skolan kämpar i motvind eftersom man skapar - fungerande - regler och strategier som slängs i soporna när man stiger in genom dörren där hemma.

Jag har - och likaså har mina arbetskamrater - valt mitt jobb för att det ligger mig varmt om hjärtat. Det är ju inte för lönen, det ska gudarna veta.

Jag vill hjälpa mina elever att kunna fungera i samhället. Jag vill inte skapa människor som står mera utanför än vad de är tvugna till på grund av sina medfödda begränsningar. Jag vill göra det bästa av situationen för var och en.

Jag vill INTE slösa tid på att slåss med föräldrar som tycker att jag är värdelös och okunnig bara för att jag själv inte fött ett barn med funktionsnedsättningar. Jag bryr mig om eleverna, och jag har många års erfarenhet. Jag har jobbat med de vuxna i samma situation och har sett vad som händer om man tänker som jag - och vad som händer med de som har liknande föräldrar som de jag kämpar emot.

Man blir trött, så in i märgen trött. Men om inte vi kämpar vidare - vem gör det då?

...så har ni (som har en treåring och uppåt att köpa böcker till) väl inte missat Rakel?

Karatekid har - och älskar - dessa tre:

...och på önskelistan inför födelsedagen finns:

Köp. Låna. Leta rätt på dem.

...så har det nu varit minusgrader sen han sa det. Men eftersom jag skottade så gör det ju detsamma.

"Jamen det är ingen fara... det ska bli tö om några dagar har jag hört."

 ...när jag kom in och sa att jag behövde skotta för att överhuvudtaget komma in under carporten med min jag-är-inte-en-jeep-bil.

"Men du kan ju inte hänga saxarna ovanför diskbänken, tänk om barnen får tag i dem!"

...varpå han tar ned dem och lägger dem i kökslådan - som är utan spärr och 60 cm från golvet. Men det som inte syns, det finns tydligen inte heller.

Så lång tid tog det innan jag lyckades avsätta några minuter till en uppdatering, och då enbart för att jag befinner mig på jobbet och alla barnen hellre vill titta på Pippi än umgås med fröken.

Ska jag kanske ta och börja med svägerskan? Jag anar att det finns ett par människor där ute som väntar andäktigt på redogörelsen för hennes bedrifter och bravader under årets sista månad.

Allt började i samma veva som Lillebror drog på sig vattkoppor. Dagen innnan jag upptäckte dessa fick vi en inbjudan från svägerskan, hon skulle bjuda in sin, sin mans och den blivande svärdotterns släkt på lära-känna-varandra-middag. Då alla släkterna är, med svenska mått mätt, hyfsat stora (ja, ok - gigantiska) så skulle gästlistan landa på runt 80 pers och trots tveksamheter om vi ens skulle rymmas i huset så tackade vi ja.
Maken försökte samtidigt vara lite rolig, eftersom mailet kommit enbart till honom och det stod "du är inbjuden", och frågade om det var meningen att han skulle komma ensam eller om han skulle ta med familjen. Svägerskan blev, humorlös som hon är, skitsur och fräste något ohörbart. Men familjen skulle med, så mycket förstod han.
Dagen efter upptäckte jag som sagt Lillebrors vattkoppor, och maken meddelade då att vi inte skulle komma båda två, men att han och Karatekid skulle komma OM inget annat hände.

Så kom då helgen, och Karatekid fick först feber under natten mot lördag. Den som var uppe med honom var jag, så jag var hyfsat mör under lördagen, vilket inte hjälpte när han under nästa natt fick ett så jobbigt kruppanfall (ja, jag vet att den är falsk - men dock jobbig) att han hade svårt att andas. Bilfärd till akuten alltså, och adrenalin och så vidare. Jag åkte, eftersom maken brukar ha grava svårigheter att vidarebefodra vad läkarna sagt och varför man har fått recept på ditten och datten. På akuten satt vi i fem timmar, till klockan fyra på morgonen, vilket gjorde mig till en zombie under resten av helgen. Två sjuka barn, en med vattkoppor och en med feber och krupp, och därtill en fru totalknäckt av sömnbrist gjorde att min man valde att stanna hemma och han meddelade sin syster detta.

Allt ordnat, allt ok. Trodde vi.

Ett par veckor senare satt maken hemma hos svärmor och fick plötsligt en predikan om hur BESVIKEN hans syster var på honom för att han varit så RESPEKTLÖS och uteblivit. För att barnen var sjuka var "bara en ursäkt" och det var "säkert inte så illa som det LÄT" och ja, jag är tydligen en urusel mamma som inte kunde ta hand om barnen själv.

Att välja sina sjuka barn framför hennes middag var alltså fruktansvärt respektlöst och eftersom de gjort "SÅ MYCKET för alla och ALLTID ställer upp för oss" så borde vi kommit ändå.

(Det där med att ställa upp är intressant, för de har aldrig ens erbjudit sig att lyfta ett finger eller what-so-ever för oss. Vi har inte bett om det heller, eftersom det är den familjen som blir tystast då man nämner att man har något att göra eller letar efter barnvakt. När vi dränerade huset, och var tvungna att göra det för hand så var det de - som har tre vuxna män i familjen - som höll sig borta. Trots upprepade "jajaja, ABSOLUT ska vi hjälpa till, det där gör vi tillsammans, vi är ju FAMILJ!" veckorna innan. Hennes syster dök dock upp - för att lämna av sina barn eftersom jag "ändå var hemma och hade alla andra barn här...". Då hade jag dessutom körtelfeber, en ettåring och alla barnen vars pappor verkligen hjälpte till hemma hos mig.)

Anyway.

Till OSS kunde hon inte säga nåt, men till sina föräldrar gick det bra. Men skit i det, tänkte vi. Vill hon sura så får hon göra det.

Sen skickade jag ut inbjudan till Lillebrors ettårskalas. Jag bad mycket tydligt om ursäkt för att den var något sen (en vecka före kalaset) men förklarade att vi ville att han skulle vara helt vattkoppsfri först. Jag mailade alla mina svägerskor men skrev "ALLA är inbjudna" som vi alla brukar göra.
Svägerskan i fråga började med att internringa Maken på jobbet (de jobbar på samma företag) och surt fråga om BARA hon var bjuden eftersom jag inte ansträngt mig för att skicka till hela hennes familj (tre vuxna barn som bor hemma, en make och en svärdotter) och när Maken förklarade att vi tagit för givet att hon kunde läsa att det stod "ALLA" i mailet och att alla andra familjer fått samma mail så fräste hon återigen nåt  ohörbart och lade på luren.

Sen kom Lillebrors kalas, och alla kom. Fastrar, farbröder, kusiner, sambos och Makens kusin med barn - men inte svägerskan. ringde gjorde hon inte heller, ingen hörde nåt alls.
Nån dag senare öppnade jag min mail och hittade ett från henne, skickat två timmar innan kalaset. Det innehöll en mening: "Jag kommer inte jag mår inte bra.".

Slutsats: Hennes middag - med 80 andra gäster som mer än nog fyllde upp huset - var viktigare än att mina barn var sjuka, men Lillebrors födelsedag var så oviktig att hon inte ens kunde bemöda sig om att ringa för att ge återbud eller ens skriva ett litet grattis i mailet hon skickade - från jobbet.
Att hon inte tänkte komma hade hon nog f.ö bestämt redan tidigare eftersom vi träffat henne sedan dess (jag återkommer till det) och hon uppenbarligen inte haft någon ickeöverlämnad present liggande. För TÄNKER man gå på ett kalas till en ettåring köper man ju förmodligen en present, eller hur? Jag saknar inte presenten, men jag ser frånvaron av den som en bekräftelse på att alltihop inte är nåt annat än en hämnd. Sen att hon sagt "jamen varför ska jag gå dit, de har ingen respekt för mig!" bekräftar liksom teorin.

Detta hände den 22/12. Nästa gång vi träffade svägerskan var på annandagen. Jag hade då hunnit träffa Normalsvägo på julafton och frågade henne om hon hört nåt om hela historien. Hon trodde jag överdrev och missförstod alltihop och sa "det är säkert inget".
Det var sen hos henne vi var på annandagen. Jag hade haft med Filifjonkan och kusinen till stan och vi kom in till Normalsvägo och möts av halva släkten. Jag säger glatt "God jul!" och möts av detsamma från alla, utom svägerskan som slänger ur sig ett "HMMPFF!" och vänder ryggen till. Sen sitter vi vid samma matbord, mitt emot varandra. Jag testar henne, ställer direkta frågor och säger hennes namn i början av meningarna - och möts av silent treatment. Hon VÄNDER sig till och med om, vänder ryggen till och avstår mycket demonstrativt från att svara mig.

Sånt är livet, om man säger så. Iallafall i Löjliga familjen.

Normalsvägo tror INTE längre att jag missuppfattat situationen, kan jag meddela.

Bryr jag mig? Nope. Hon kan vara sur tills hon dör, om hon vill. Vi lär inte komma krypande ändå.

Lillebrors vattkoppor är ett minne blott, fast vissa spår finns kvar. Vi har haft ettårskalas med tillhörande idiotbeteende av valda delar av släkten (inlägg kommer senare, nu ska jag griljera skinka) och imorrn drullar också släkten in, dock utan den delen som inte kan bete sig. De är helt enkelt inte bjudna.

Så kan det gå, minsann.

Tänkte bara passa på att säga god jul till alla som brukar titta in här hos mig och säga kloka saker, och uppmana er att stoppa undan alla dieter och måsten och ha det riktigt, riktigt bra... för det tänker iallafall jag.

God jul på er, det förtjänar ni tusenfalt.

När jag började med den där listan hade jag en känsla av att den skulle ta lång tid. Nu visade det sig att den tog LÅÅÅNG tid. Om den ens blir klar. Någonsin.

Lillebror ser ut som han blivit anfallen av en miljon myggor, det är det enda sättet att beskriva honom. Jag har aldrig sett så många vattkoppor på en och samma unge. Naturligtvis är också hans humör därefter. Man skulle då kunna gissa på ledsen, men inte då. Lillebror är ju Lillebror - så han är arg. Arg på oss, arg på vattkopporna och arg på alla leksaker och allt som kommer i hans väg. Den enda han inte är arg på är Karatekid, som tydligen aldrig kan göra eller bli fel i en dyrkande lillebrors ögon.

Och på tal om Karatekid så fick jag mitt i alltihop sitta med honom i tre timmar på jourvårdcentralen natten mellan lördag och söndag, eftersom han vaknade efter ett par timmars sömn och inte kunde andas. Han hade falsk krupp när han var nio månader, och nu kom den alltså tillbaka. Han har en känsla för tajming, sonen, det måste man erkänna.

Herregud, vad trött jag är.

All sickness and no play, makes Ventileramera a dull... gay? Öh?

På bloggfronten intet nytt. Inte för att jag inte har uppslag - men en helt sjukt sjuk månad har effektivt satt stopp för alla försök till kreativitet.

Först var båda ungarna förkylda. Sen fick Lillebror feber i en vecka. Efter det var det Karatekids tur. När ha så blev frisk så började Lillebror hosta och snora. Hostan har fortfarande inte försvunnit, icke heller snoret - och som pricken över i så drog jag av honom tröjan igår kväll och avslöjade ett vattkoppeutbrott av sällan skådat slag.

Vi har inte varit i närheten av nån som ens NÄMNT vattkoppor så var de kommer ifrån är ett mysterium.

Så här sitter vi nu. Lillebror är åtminstone pigg och hyfsat opåverkad. Karatekid har haft eländet och det BÖR (peppar peppar) kunna dra ganska smärtfritt förbi... hoppas jag. Karatekids lussefirande kommer vi att kunna gå på iallafall eftersom det går av stapeln utomhus och jag har personalens välsignelse... så det finns ju iallafall ljuspunkter i eländet.

Nu ska det bli pepparkakshus, kan bli intressant.

Jag hittade Zeunerts julmust på Coop Bäckebol:

Jag och Karatekid besökte Kahls för att köpa en låda tryfflar till min mormor som fyllde år. Medan jag stod vid disken och valde smak så spanade Karatekid in "lösgodiset" som låg på brickor på hyllorna ovanför.

"Jag tror vi tar pistage, va, det gillar hon nog - tror du inte?"

"Men mamma, vi kan väl ta mörk chili?" säger då min soon-to-be fyraårige son och pekar på en bricka.

"Mörk chili? Var finns den?"

"Jamen DÄR, den bruna med rosa rand på!" säger ungen och pekar på en pyramid av chokladpraliner på en bricka. De är mycket riktigt bruna med en rosa rand på, och har en skylt framför brickan: "Mörk Chili".

Det var bara vi i butiken, förutom expediten, och hon packade te vid andra änden av disken. Ingen hade nämnt "mörk chili" på hela tiden vi befann oss därinne.

Jag har fortfarande inte återhämtat mig, och jag kan för mitt liv inte räkna ut hur han lyckades.

Stolt? Hell yeah. Skräckslagen över att eventuellt ha fostrat ett geni? Jodå, det med.

Vi gör väl ett försök då, men med den turen jag haft de senaste dagarna (veckorna) så hinner jag väl med ett par meningar innan nån unge kräks eller kissar i sängen.

Min första kärlek. Min första, eller min första minnesvärda?

Min allra första hette Hans, och han hade runda, goa kinder. Det har jag iallafall fått höra många gånger sen dess, eftersom min mamma har väldigt bra minne - och eftersom jag gjorde misstaget, ung och dum som jag var (6 år och ny på lekis), att berätta för henne att det var kinderna jag föll för. Hans och jag gick sedan i samma klass i nio år till efter det, och kinderna försvann sakta men säkert. Inte helt då, men det runda och goa blev liksom kantigt med tiden.

Min första minnesvärda kärlek hette Anders, och honom fick jag syn på första dagen på högstadiet. Han hade - av nån anledning som jag aldrig kommit mig för att fråga om - en neongrön och en neonrosa strumpa. Samtidigt. Han hade också vackra bruna ögon och mörkt hår - och var väldigt, väldigt blyg. Det var jag med, och således så kom jag aldrig längre än till sneglande och hjärtklappning.
Anders och jag hamnade sedan i samma klass på gymnasiet, och tillbringade tre år tillsammans, vankande i korridorerna. Vi umgicks inte mer än som klasskompisar då, och efter studenten drog jag iväg runt landet och avverkade både pojkvänner och bostadsorter innan jag kom tillbaka till hemstaden helt enkelt för att jag inte hade något bättre för mig.

En vecka efter hemflytten mötte jag Anders på gatan, och sen umgicks vi intensivt i ett års tid, ända tills jag flyttade igen. Man kunde - och det gjorde alla - trott att vi var tillsammans, men inte. Vi blev väldigt otippat, nära vänner. Jag häckade på läktaren under hans innebandymatcher, vi lagade middag tillsammans, han hjälpte mig med en mycket genomtänkt teater för att avskräcka en obehaglig stalker jag råkat ut för och vi spelade många och ibland oändliga matcher "Worms" sittande i de gamla 70-talsfåtöljerna från mitt föräldrahem som han fått till sin lägenhet.
När jag sedan flyttade igen var det han som ställde upp och körde många mil med mig och mitt bohag, kånkade och bar, och vi svor högtidligt att vi aldrig skulle tappa kontakten.

Sen träffade Anders en väldigt osäker flickvän som inte uppskattade en kvinnlig bästis. Särskilt inte en kvinnlig singelbästis. Att jag senare skaffade pojkvän hjälpte inte heller eftersom han inte bodde i närheten.
Anders och den osäkra flickvännen är fortfarande tillsammans och jag hoppas han har ett lysande lyckligt liv. Jag träffar honom ibland när jag besöker hemstaden och hans ögon får fortfarande mitt hjärta att bli varmt och bubbligt, men numera för att han - trots att vi inte pratar annat än när vi ses - fortfarande är en av mina bästa vänner. Jag är glad att jag aldrig tog det där steget på högstadiet, för då hade jag aldrig fått den där tiden av vänskap senare.

Och nästa gång jag träffar honom ska jag komma ihåg att fråga om strumporna.