När fienden inte längre är en riktig människa

 

Frågan är vad som händer med människor som dödar utan att vilja använda ordet döda, skriver Birger Schlaug. På onsdag i nästa vecka startar SVT:s dokumentär om svenska soldaters vardag i Afghanistan.

Jag lyssnar till en svensk plutonchef i Afghanistan. Han resonerar som han måste resonera för att stå ut. Han resonerar som de flesta soldater lärt sig att resonera. Fienden är inte en riktig människa, inte en pappa med drömmar för sina barn, inte en mamma vars största önskan är att hennes dotter skall få ett bättre liv än hon själv har.

Den man bekämpar är Den Andre. Den främmande, icke-mänskliga varelsen. Detta är grunden för att vanliga, hyggliga pojkar och flickor skall förvandlas till goda soldater.

Frågan är vad som händer med människor som dödar utan att vilja använda ordet döda. Soldater skall inte, enligt militarismens grundregel, lägga in personliga känslor om dessa skapar tvivel på att man gör rätt. Man skall sudda ut delar av sin personlighet, sudda ut delar av sin hjärna, förmås att uppleva Den Andre som något icke-mänskligt.

Det gäller inte bara soldater i krig, det gällde allt från vakterna i nazisternas utrotningsläger till folkmorden i Rwanda. Man löser en uppgift.

Ibland inser man att man tar livet av människor, som till exempel den svenske soldaten i Afghanistan som lugnt konstaterar att vi blir glada när rätt människor dör. Man måste kunna bli glad om rätt människor dör. Det kan till och med bli en del av ens religion att få känna glädjen i att döda rätt personer.

C.S. Lewis – stort namn inom kristenheten – skrev i boken Kan man vara kristen?: ”Vad jag inte kan förstå är den sortens halvpacifism som förekommer i dag och som får folk att tycka att man visserligen måste slåss, men att man bör göra det motvilligt och som om man skämdes för det.

Den känslan berövar mängder av beundransvärda unga kristna i väpnad tjänst något som de har rätt till, något som av naturen går hand i hand med att vara tapper, ett slags munterhet och hängivenhet.”

Rätten att få bli glad när man dödar kan få välsignelse. En av de första som gav full förlåtelse för alla synder, som soldater skulle komma att göra i ett krig, var påven Urban II som i slutet av 1000-talet sände iväg det första korståget. I andra religioner förekommer givetvis liknande.

Om någon dryg vecka startar SVT:s dokumentärserie om svenska soldaters vardag i Afghanistan. Det är från den dokumentären jag hämtat citaten som inleder krönikan.
Problemet för de svenska soldater som nu sköter sitt uppdrag är att detta skapar fler talibaner än det tar kål på, skapar mer elände än det löser. I ett krig som man inte kan vinna.

Jag är övertygad om att de politiker som tog beslutet om svensk medverkan i den Nato-ledda styrkan varken hade kunskap om Afghanistans historia eller samhällsstruktur. Kunskapen innebär nämligen förståelse för att man inte kan vinna detta krig genom militära insatser.

Naivast var inställningen att afghaner i gemen skulle uppleva skillnad mellan goda svenska soldater och amerikanska soldater som driver ett krig vid sidan av Nato. Självfallet vävs alltihop samman, vilket faktiskt är helt naturligt. Hur många svenskar har grepp på hur kartan ser ut kring Afghanistan eller Kaukasus? Och hur många kan skilja länder och folk från varandra?

På det personliga planet drabbas de svenska soldaterna, liksom alla andra, av den värsta av farsoter, vars symptom är att man inte anser sig ta livet av någon när man just dödat. Att stänga av delar av hjärnan är soldatens uppdrag. Frågan är om alla kan sätta på delarna igen. 

Birger Schlaug
f.d språkrör (MP)