Projekt Livslust

Det där med föräldraskap är känsligt. För det mesta håller jag mig ur vägen och avstår från att kommentera. Men faktum är att jag börjar undra om det är värt att gå på tårna runt föräldrar. För det räcker att man antyder det mest basala för att vissa ska flyga i luften. Exempelvis om man nämner föräldrars yttersta ansvar för sina barn är man provokativ. Såvida det inte rör sig om beröm eller ett påpekande om det martyrskap som alltför ofta följer med bilden av föräldraskap. Men nämner man att någon förälder fattat ett dåligt beslut, även om det rör sig om främmande individer ... BOM... plötsligt är det statens och f-n och hans mosters fel. Inte tal om "jag fattade ett dåligt beslut" eller "det var inte särskilt smart av mig att okritiskt svälja statliga rekommendationer". Nädå, att hitta efter en yttre syndabock att vältra över skulden på är betydligt vanligare. Och tydligen är det bättre att framstå som ett offer i media än att se verkligheten i ögonen.

... härjar i min kropp. Antar att det handlar om ett beslut jag fattat på sistone. Det känns inte helt bra, fast jag till viss del är lättad. Men eftersom det förnuftsmässigt är helt rätt överväger den sidan av saken. Big time.

Visserligen vet jag att jag är både knäpp och ensamvarg. Men det är ändå inte så kul att få den saken bekräftad, inte alltid. Som nu. Visserligen anser jag att mänskliga relationer till största delen tillhör pain-in-the-ass-kategorin och undviker dem. Det går inte alltid, det kan stämma ett tag, sen kommer det oundvikliga uppbrottet. Och jag är knäpp, för det är min favoritdel. Grubblar högst 1-2 dagar, sen verkar allting nytt och fräscht och jag sprudlar av frihet.

Min barndom var på sitt sätt bedrövlig, tonåren värre. Efter det har det gått brant utför med min kropp, medan psyket sakta men säkert klättrat uppåt. Nu är jag 33 år, vare sig något att skämmas för eller något minsta anmärkningsvärt. Jag skäms inte över vare sig åldern eller över att min hy sett aningen slätare dagar, och jag har aldrig generat sagt att ålder ju bara är en siffra.

Däremot har jag nu fått min allra första "örfil" som har attgöra med att vara "för gammal". Över internat har jag i ca ett halvår haft kontakt med en några år yngre kille, jag är inte intresserad på det viset, men han har varit en bra kompis och jag har tyckt om honom som en sådan. I alla fall, han har trott att jag var yngre än jag är. Jag har inte skyltat med min ålder och han har inte frågat. Men så för några dagar sen fick han tillfälle att lägga ihop två och två. Och poff så är vi inte vänner längre. Han svarar artigt och vänligt på tilltal, men inleder själv inga samtal.

Trist, men jag överlever definitivt. Behövde bara få det ur systemet, så att säga. Redan i morgon kommer jag att köra hakan i vädret, låta världen skåda de fina rynkor som uppstått till följd av de gånger jag haft anledning att skratta och ägna mig åt något roligare än min fd så kallade kompis. Adjöss polarn.

Förmodligen när jag fyllde 9. Jag var på kollo det året, den dagen, och det är nog enda födelsedagen jag bara haft roligt. Annars har det mest varit en obligatorisk procedur när man får besök av mer eller mindre trista släktingar och vänner som ska sitta i timmar vid fikabordet och prata vuxensaker medan man själv tvingades sitta där och lyssna uppmärksamt och se glad ut, fast man helst ville leka med sina nya leksaker. Det året på kollo blev det förvisso gratulationer och besök från mina föräldrar och farmor, men ingen pliktskyldighet. Vi firade med resten av släkten som vanligt när jag kom hem några dagar senare, men just födelsedagen blev för första gången mer av "min" dag.

Jag var ca 11-12 år gammal och hade fått en knöl under armen. Mamma var livrädd, men jag tänkte knappt på den. Det togs ett prov på den. Jag var livrädd för nålar och provet skulle tas med en ganska rejäl sak som skulle stickas in i den känsliga huden under armen inom nära synhåll för mig... jag vägrade förstås, och efter ett tag gav de mig lugnande och kunde ta provet.

Provet visade ingenting, men knölen skulle i alla fall tas bort i en operation. Hade provtagningsnålen väckt panik var tanken på en skalpell i samma område betydligt värre, så jag bad att få sövas. Operationen måste ha varit snabbt överstökad, men på uppvaket efteråt satt min pappa och väntade vid min sida hela tiden medan jag sov. Den hängivenheten är så typisk för min pappa och en del av i princip alla mina favoritminnen.

Enkelt igen, för jag har inget som helst minne av den. Eller så har det aldrig riktigt förekommit. Visst har jag hånglat och så, men särskilt speciellt har det aldrig varit.

Det här är faktiskt ganska invecklat, eftersom jag i åratal levt med ett stort moln över huvudet som en påminnelse om att jag hela tiden bär en enorm risk att råka ut för riltigt allvarliga olyckor med döden som mycket möjlig utgång. Varje gång jag duschat, sköljer tanken "jaha, då har man överlevt en till" över mig. Det är så, jag försöker överleva en dag, en sak, i taget. Och då finns liksom inte utrymme för drömmar, annat än mycket kortsikriga. "Carpe diem" blir totalt överskattat efter ett tag. Bara en sak, jag vill LEVA innan jag dör, om så bara i en minut. Och med leva menar jag bra mycket mer än att andas.

Idag igen? Nåja. Trosor och behå, båda blommiga. Blå tights. Grå missklädsam, men ack så skön, t-shirt

Det har varit en ganska bra vecka, utan att något särskilt inträffat. Eller kanske just därför eftersom det inte resulterat i några skador. Dessutom har jag fått sova ut för första gången på länge. Jag har dragit en viss slutsats om en person i min närhet och har förvirrande fantasier om en annan.

... precis som du vill, min vän. Eller kanske inte ändå om jag löst hela pusslet rätt. Jag vet inte än.

Extremt enkelt, för jag har ingen handväska och har aldrig haft någon. Och tur är det eftersom jag har en olycklig tendens att spara all möjlig lump. Utan förvaringutrymme får man vara försiktig med att ta med sig för mycket; nycklar, plånbok och mobiltelefon är precis lagom.

Jag är uppväxt som ensambarn. Sen, när jag fyllt 22 föddes min halvbror. Vi har ingen vidare kontakt, vi är väldigt olika. Vi har fädernet gemensamt och pappa har uppfostrat mig till en person som kan ta precis vad som helst verbalt, jag rycker på axlarna åt det mesta och flinar åt fantasifulla öknamn. Så pappa och jag har en ganska hård jargong sinsemellan, och det är också en sida jag är väldigt hemma med hos alla människor. Brorsan är däremot extremt snäll och känslig. Tål ingenting. Han är social, det är inte jag. Vi saknar gemensamma intressen. Jag skulle aldrig ge honom en hundring - men behöver han en njure från mig behöver han inte ens be om det.

Den här dagen går i rosa. Rosa byxor och överdel. Inte för att rosa är särskilt speciellt för mig, men jag klär i starka färger, åt rött och blått till och köper mest sånt. Vitt och ljusgrått funkar inte alls. Jag får klaustrofobi i svarta kläder.

Jag har ingen religion. I själva verket avskyr jag själva idén med att tro på något alls som jag inte kan kontrollera; att lämna över mitt liv i händerna på något som kanske eller kanske inte existerar, och i samma andetag förneka min egen förmåga att leva mitt liv. Att lita till ett sagoväsen som antas ha makten att ändra naturlagar verkar ge en direktbiljett till psyket. Jag vill inte till himlen, om det fanns en sån, tycker det låter som ett ovanligt grymt straff att ha tråkigt i en evighet.

Jag försöker leva enligt den filosofi som kallas objektivism. Den har beskrivits som "livets filosofi" och essensen är att man somindivid ska göra bästa möjliga av det liv man har här på jorden. Det ges inga som helst utfästelser om liv efter döden. För att kunna leva bästa möjliga liv krävs individuell frihet att kunna göra sina egna val. Jag tror inte på något, men begreppet frihet är något jag värderar högt.

Oktober 2001. Jag hade varit så besparad. Vid 24 års ålder var samtliga mina mor- och farföräldrar vid liv. Som ett slag i solar plexus fick jag beskedet att min farfar gått bort. Det var så delat. Jag saknade honom så att det gjorde ont, ändå var det en otrolig lättnad att han var utom räckhåll för den fysiska smärta han levt med i 45 år. Sista året hade varit helvetiskt jobbigt för honom, men lyckligtvis domineras mina minnen av honom av den rara och milda man som älskade syna familj, alltid retades och skrattade med oss.

Ögonblicket jag tänker på kom några år senare när jag insåg tt jag inte kunde minnas ljudet av hans skratt.

Flera bästisar har funnits genom åren. De har kommit och gått, vissa kan jag inte ens påminna mig namnet på.

Men det finns en. Hon älskar mig. Hon vägrar låta mig deppa. Hon har en underbar humor som alltid lockar fram ett leende. Hon gläds genuint åt mina framgångar och manar mig obönhörligt framåt vid bakslag. Hon har höga krav på mig.

Hon är jag.

Jag har haft en alldeles vanlig dag. Gick upp på förmiddagen, satt vid datorn några timmar, åt frukost i lugn och ro, duschade, satt vid datorn någon timme till innan pizzaleverans kom, åt pizza och tillbaka till datorn. Glömde se House, glömde också reprisen senare på natten. Same old, same old alltså.

"Att kärlek är vördnad, och dyrkan, och härlighet, och en uppåtriktad blick. Inte ett bandage för smutsiga sår. Men det vet de inte. De som talar mest urskillningslöst om kärlek är de som aldrig känt den. De gör någon sorts tunn soppa av sympati, medlidande, förakt och allmän likgiltighet, och kallar det kärlek. När man en gång har känt vad det är att älska [...] - den fullkomliga lidelsen för det allra högsta - så är man inte förmögen till mindre." Ayn Rand, Urkällan

Jag är väldigt influerad av Ayn Rand på flera områden, och hennes definition av kärlek köper jag helt. Att älska är att värdera.

Jag vill inte ha någon pojkvän. Eller flickvän för den delen. Jag stormtrivs som singel. Men OM jag ändrar mig i framtiden kommer det att röra sig om någon jag kan värdera. Någon jag kan se upp till. Någon jag kan glädja mig med när han växer som människa. Och tillbaka förstås. Någon som ser det bästa i mig, uppskattar och uppmuntrar det. Någon vars leende jag belönas med när jag förtjänat det, snarare än ett leende som delas ut som tröst eller styrketår.

Jag äter två gånger om dagen. Idag är dygnsrytmen lite upp och ner, så jag har bara hunnit med frukost än. Här är den:

• 3 mackor
• Hamburgerkött
• Vatten
• Saft
• Liten skål chips
• Mjölkchoklad

Har jag missat nåt? Säkert. Och ska man vara riktigt petnoga så drog jag i mig en fiskgratäng efter midnatt också.

Kvällsmaten återstår och planen är en stekt kycklingfilé, ris och sås. Och mer vatten och choklad, samt en slurk mjölk.

Jag är uppväxt som enda barnet, i en rätt tråkig liten familj. Mina föräldrar höll ihop hela min barndom, men skildes när jag var 20. De var mycket engagerade: följde med på skolresor och skjutsade mig överallt.

Mamma har jag ett komplicerat förhållande till. Hon är osäker, behövande och spänd. Hon har ett enormt kontrollbehov, och sätter man inte ner en stadig fot tar hon över ens liv totalt, dvs utnyttjar en för egna syften. Hon vill veta allt om människorna i sin omgivning, är totalt livrädd för att avslöja något om sig själv och är enormt självcentrerad. Hon kan visst säga "jag älskar dig" - när hon behöver få orden returnerade.

Pappa är betydligt enklare. Tystlåten, lugn och reserverad. Fast ändå gladlynt och älskar att retas. Det slår ett varmt hjärta bakom det reserverade yttre. Han formulerar sällan eller aldrig sina känslor i ord eller ger en spontan kram, men kärleken lyser igenom så tydligt i hans handlingar istället. I det och i de på ytan elaka öknamnen han alltid haft på mig. Jag har aldrig haft en tanke på att ta illa upp, tvärtom. Pappa var riktigt nere en period och upphörde med öknamnen. Det är det mest jävliga jag varit med om och jag bröt samman totalt. Jag älskar och är väldigt stolt över min pappa.

Herrejävlar, det var längesen. Det var en liten kille på dagis, och jag var helt övertygad om att vi en dag skulle gifta oss. Han var extrovert, gladlynt, påhittig och smart. En dag ertappades vi med ett pusskrig på dagis, vi var väl typ 4 år gamla. Idag skulle det väl bli tjafs om sexuella trakasserier. *himlar med ögonen*

Nåväl, vi var alltså jämngamla och gick i samma klass i nio år. Mina känslor höll i sig, eller snarare var det så att jag var kär i min fantasi hela tiden. Men efter grundskolan har jag aldrig träffat honom igen, och aldrig kommit på tanken att sakna honom.

En presentation borde inte vara så svår kan tyckas. Börjar med det ytliga.

Kvinna. 33 år. Medellängd. Slank av naturen. Klär mig fult men bekvämt. Mellanblont hår, i snitt axellängd och slarvigt uppsatt.. Gröna ögon. Sminkfriför det allra mesta. Glasögon. Inga smycken. Rullstol. Tystlåten. Introvert. Egensinnig. Envis.

Det var enkelt, jag fortsätter djupare och något mindre korthugget.

Jag bor i egen lägenhet sen nästan 12 år, senaste förhållandet tog slut för nästan 10 år sen. Tack och lov. Jag är ensamvarg in i själen, och ser inte något att vinna i ett. Att man dessutom måste jobba på ett förhållande får mig att sucka vid bara tanken. Sex = blä. Jag har inga barn. Längtar inte efter några heller, är inte särskilt barnkär, men skulle aldrig skada en unge och kan till och med uppskatta dem om närvaron inte blir för påträngande. Men, det är inte bara ungar, det är folk i allmänhet. Är jag glad, lämna mig i fred med glädjen. Är jag ledsen, lämna mig i fred så jag kan snap out of it. Jag avskyr kroppskontakt. Flyktig kan jag acceptera, men en kram som förmedlar den andres kroppsvärme... gah... det riktigt kryper i mig vid blotta tanken.

Jag har Friedreichs ataxi och är så oändligt trött på att förklara vad det innebär. Eftersom jag inte tål självömkan blir historien rätt enahanda då jag benhårt kräver saklighet av mig själv. Icke desto mindre är ataxin en del av mig, har alltid varit långt innan dess namn och natur delgavs mig. Vem jag är utan den är omöjligt och totalt poänglöst att veta.

Jag ägnar mina dagar åt att överleva, överleva, överleva, datorn och läsa böcker, ungefär i den ordningen. Gabaldons bokserie får mitt hjärta att slå snabbare, men det är ändå Ayn Rands författarskap som lämnat djupast spår i mitt inre. Hennes objektivism ger mig styrka och vägledning att vara den bästa människa jag förmår.

... så lagom till julafton borde jag vara färdig med 30-utmaningen. Med ett intresserat leende har jag även gett mig själv en personlig utmaning till jul. Ja, jag struntar i julen egentligen, men det är en bra dag att rikta in olika mål mot. För vad är mer tacksamt att fira än något svårt man klarat av och är grymt stolt över.

Nåja, här är 30-utmaningen:

... blir folk hämtade med ambulans för det här? Nej, jag ska inte säga något förklenande om Lill-Babs eller tunnisar, poängen är snarare att jag ständigt och jämt råkar ut för värre, och har aldrig sett insidan av en ambulans.