Projekt Livslust

Min hälsa försämras hela tiden. Inte så man märker det dag för dag, mer att man kan peka ut att det där kunde jag för några år sen, men inte nu längre. Lyckligtvis har man glömt hur det kändes att kunna den där grejen, eller ännu bättre: det var så plågsamt att det är skönt att slippa.

Till det kommer förekomsten av bra och dåliga dagar. Det kan svänga inom loppet av en dag också, så sånt vet man aldrig.

Vissa saker har under de senaste veckorna blivit besvärligare än tidigare. Igår kväll tänkte jag lugnt tanken att en permanent försämring inträtt och började metodiskt planera för hur den ska hanteras. Jo, man blir sån efter ett tag, iskall och pragmatisk. Men så idag, efter många veckors extra jävelskap, har jag fungerat på det som var normalnivån tidigare. Det kan låta glädjande, men jag vet vid det här laget att ataxin är lömsk. Som om det skulle vara. Och NÄR det väl vänder ökar frekvensen av olyckor eftersom jag är van vid något bättre och inte är beredd.

Jag läste det här, om Nyfors i Eskilstuna där var femte person saknar jobb. Ojojoj, vad konstigt. Då ska man kanske fylla på med de omständigheter artikelförfattaren INTE nämnde.

- Nyfors ligger centralt i staden, med järnvägsförbindelse och city bara ett stenkast bort.

- I området finns många hyreslägenheter av den mindre modellen, typ 2 rok med hyfsad hyra.

- Fem minuters promenad bort ligger även Mälardalens högskola.

Är det att undra det minsta på att många saknar jobb i stadsdelen? De flesta har nog fattat galoppen, men för övriga: STUDENTER BOR I NYFORS.

Och dessutom: Villorna i Övre Nyfors är inte i närheten av så flashiga som de framstår i artikeln. Som om stenrika skulle vilja ha utsikt över den slum som beskrivs i artikeln.

Slutligen: Vore jag arbetsgivare skulle inte jag heller anställa en person som inte tagit sig för ett dugg de senaste 10 åren. Pernilla menar att hon inte kan någonting. Tacka f-n för det, ska man kunna någonting får man jobba mer eller mindre hårt på att lära sig något. Är CV:n blank för en 26-åring kan vi utgå från att denna inte gått vare sig högskola, komvux eller någon annan yrkesinriktad utbildning. Ska man ha något att sälja till en arbetsgivare så får man skaffa sig. Man får inte jobb som välgörenhet, fatta det!

Jag är sjukt trött på den offentliga servicen i det här landet och lovprisar de mer kapitalistiska alternativen. Okej, ibland är de inte mycket bättre, men alltid bättre i alla fall. Och ibland blir jag knockad i stum beundran.

För ett par månader sen ringde jag Folktandvården för att få åtgärdat ett stort men inte smärtsamt hål i en tand. Där har jag inte varit på åratal och har tydligen blivit avförd som patient. För såna som ännu inte är patienter hade man en väntekö på 18 MÅNADER.

Efter lite om och men ringde jag en privat tandvårdsklinik istället. De tar emot nya kunder i mån av tid fick jag höra och fick en tid 3 veckor senare.

Den tiden var idag. Jag kommer in och receptionisten reser sig genast, tar i hand och säger: "Du är <namn>? Jag heter <namn>, välkommen till oss, du kan hänga av dig där borta och vänta här i väntrummet så ska du få fylla i lite blanketter." Pennan fick jag sen behålla, en liten gest, men jag var förtjust, för pennan var mycket greppvänlig ur min synvinkel.

Tandsköterskan var en go' kvinna, tog mycket väl hand om mig och gav mig service långt utöver vad som rimligen ingår i hennes arbetsuppgifter.

Några mer eller mindre obehagliga undersökningar senare går tandläkaren och jag igenom min hälsa. En av de få saker jag hade problem med var muntorrhet, hon bjöd på en flourtablett och gav mig sen hela burken. Sen fick man som ny patient en "välkomstpåse" med lite presenter i, bl a en t-shirt. Mest paff blev jag när jag för första gången i mitt liv stötte på en tandläkare som inte bannade mig för att jag inte använder tandtråd. Tvärtom, bortsett från "kratern" som fört mig dit, hade jag bara några småhål, få med tanke på att jag inte varit hos tandläkare på drygt ett decennium.

Dags att betala. Påläst var jag om tandvårdschecken, men hade givetvis lyckats glömma dess existens. Behövdes inte i alla fall, receptionisten påminde mig genast och självmant.

Privata sektorn kicks ass!

Nu kan man lätt få för sig att ataxia blivit morgonpigg, men hys ingen fruktan. Gick upp vid midnatt, satt några timmar i köket, tog en lång dusch och vips var klockan 8. Sen satt jag och brottades med tekniken ett tag, ville ha ett nytt BankID då det gamla gått ut och man inte kommer åt vissa kul grejer utan ett. Jo, jag har försökt tidigare, men det har alltid jävlats. Nu har min bank förenklat proceduren, men det vankades ändå ett par svärord innan det behagade funka. Som alltid, fast konstigt nog har jag ändå ett vardagstekniskt självförtroende som påminner om hybris. Undrar varför, med tanke på de notoriska motgångarna, menar jag. Borde jag inte hålla mig ifrån att programmera videon? Nåja, jag når alltid fram till slut och inget har exploderat än. Peppar, peppar.

Jag mår bra. I själva verket mår jsg mer än bra. Mina knän har nämligen ovanan att vika sig, men det har de faktiskt inte gjort på ett par dagar. Om jag bara visste varför, vad jag gjort (om jag nu gör något och det inte bara är slump), som orsakar denna välkomna effekt. Kan det möjligen ha att göra med mjölkdrickande, för det ägnade jag mig ivrigt åt något dygn innan effekten inträdde? Detektivarbete, det där.

Jag läser mycket, det har jag nämnt tidigare. Älskar böcker, och i synnerhet när författaren kläckt ur sig något som man blir totalt förälskad i. Det kan vara en klokhet, en intressant replik, något som är fantastiskt formulerat eller något dylikt. Läser nu "Aldrig fucka upp" av Jens Lapidus och visserligen gillar jag honom sen tidigare, men jag väntade mig inte den insiktsfulle och putslustige Jens som träder fram. Speciellt fastnade jag för förkortningen FISHDO. Står för "Fuck It, Shit Happens, Drive On". Precis min inställning till småolyckor när jag är som kaxigast.

Sen måste jag höra, säger man "digga" igen? När jag var liten på 80-talet diggade man till sin favoritmusik. På 90-talet var jag tonåring och höll på att skämmas ihjäl när mamma offentligt fortfarande använde ordet. Sen har jag liksom inte hört eller ägnat en tanke åt ordet. Förrän nu, när Jens Lapidus låter ordet ingå i vokabulärem hos en karaktär som föraktar det nördiga. Men han "diggar" sina polare. Har svårt att få det att gå ihop, det är allt.

I Sverige väntar man snällt i kö och tränger sig inte före. Påstår Herman. Gosse, har du läst några tidningar på sistone? Om kön till svininfluensa-vaccinet, menar jag. Våra politiker, idrottsstjärnor, kulturelit (det där var en sarkastisk benämning på Idol-teamet) är enormt osvenska. De måste vara hippa i rådande samhällsklimat.

Jag ÄLSKAR Melodifestivalen. Andra gillar julen eller sommaren, för mig är de båda riktiga finnar i arslet, men Melodifestivalen ÄR årets höjdpunkt. Nu är låtarna, en del artister, en joker, webbjokern samt programledarna färdiga. Jag ser SÅ fram emot tävlingen. Allmänhetens alla kommentarer brukar roa mig gränslöst. Stjärnskott, hatkampanjer och klädchocker, det är FEST! Visst är jag en nörd?

Jag har god lust att skaka om våra partiledare. I samband med val brukar högern och vänstern mötas i en cat fight. Säga vad man vill om politik, men nog har det underhållningsvärde alltid.

I år har man mycket beredvilligt lämnat en ringhörna åt Jimmie Åkesson och SD. I den andra rättfärdighetens ringhörna står alla de andra partiledarna och trängs, tävlar om att spotta på Åkesson och tjafsar hej vilt inbördes.

Usel strategi. Skit i SD och deras idéer och visa upp ert eget parti som ett gott val i stället. Låt er inte distraheras eller bli lurade ner i sandlådan av debattartiklar, ni formligen ger era mandat till SD.

Jag är vid bättre mod idag, har skaffat mig en plan för hur jag ska överleva nästa sommar. Förutsatt att jag lever till dess givetvis. Nåja, det är alltid något, har liksom tröttnat på det där med att kortsiktigheten är skriven i sten.  Dessutom kan jag ju ha turen på min sida och även nästa sommar regnar bort.

Ska erkänna det - tycker vänsterpolitik är oursäktligt korkad. Orättvisor ska inte nödvändigtvis jämnas ut, ojämlikheter ska inte lösas genom tvång. Den som bidrar mer ska ha mer för besväret, den som uppfinner eller tillverkar något av betydelse för hela samhället ska kunna tjäna på det. Folk ska definitivt få tillfälle att i så hög grad som möjligt tänka själva och kontrollera sina egna liv.

Det är vad kapitalism handlar om för mig. Tydligen inte för Michael Moore som i sin film skuldbelägger kapitalismen för all världens problem. Johan Norberg, denne härlige kille, svarar så här: "Visst kan man förklara världens problem med konspirationer, men underskatta inte gammal hederlig inkompetens."

Jag gillar att reta upp mig på de bortskämda olyckorna i Lyxfällan. Tyvärr lyckas jag alltid missa programmet, fick se igår att de finns på nätet och har gått igenom säsongen idag. Större delen av programmen har jag bara velat ruska deltagarna, hårt, för att arrangera om de små grå i huvudet på dom. Senaste programmet, det om Tobias, gjorde mig helt gråtfärdig. Jag tycker så mycket om den killen. Visst stod en del överkonsumtion för hans problem, men han avyttrade sina prylar på eget initiativ och helt utan att gnöla det minsta. Han tog ett extrajobb med betydligt mindre status än han är van vid utan mer än ett par sekunders tvekan, sen gillade han läget. Skulden till exet prioriterades framför skitlånen med räntor. Den killen är värd all respekt och beundran, att han fixade det är inte så konstigt och jag är glad för hans skull. Precis en sådan som programmet är till för.

Mitt ex har i över ett års tid försökt få omkull mig igen. Han var nära ett tag, men då blev jag upplyst om att han lever med sambo, så då kommer inget sådant på fråga. Alltså, sambon är mig totalt likgiltig, men jag är alldeles för bra för att spela rollen av den andra kvinnan. Men, alldeles oavsett tänkte jag driva med honom ett tag. Och det gjorde jag också, sen tröttnade jag eftersom han alltid försvann när det blev riktigt roligt. Och dök upp efter några veckor, till slut bytte jag ut svängdörrarna till mitt liv mot heltäckande stål med sjutillhållarlås. Han har stångats med den dörren i ett halvår nu.

Han försökte igen idag. Tyvärr för honom hade jag tänkt riktigt elaka tankar om honom tidigare, så jag är inte i närheten av frestad. Snacka om att killen har usel timing.

Ramlade igen i förmiddags. Var trött i kroppen och vrålhungrig, så jag prioriterade att äta något innan jag sov. Och så gick det som det gick. Gjorde inte direkt illa mig, det var den obligatoriska ömheten i svanskotan som satte in.

Visserligen var jag trött, men det som skrämmer mig är att jag börjar ge upp. Visst har jag kunnat lipa tidigare också, en liten stund, sen blir jag brysk mot mig själv: "Vad ligger du här och lipar för, sluta omedelbart och se till att ta dig upp på fötter istället." Jag kan inte längre, rädslan börjar ta över. Och jag hoppas att om jag en dag råkar ut för en olycka, att den då ska ta livet av mig ordentligt och inte låta mig bli liggande eller bryta ett ben på mig. Det senare tar tid att läka, och jag är rädd att om jag inte genast tar mig upp på hästen igen, då är jag förlorad i rädslan.

Vet inte vad det är med mig nuförtiden. Kroppen funkar bra, men jag är rastlös och har en grym aptit. Det sistnämnda är väl iof sig inte så dumt, det gnälls en himla massa om att jag är för mager, vilket dels är genetiskt betingat, dels har jag lagt av med vissa viktökande ovanor (typ chips) och dels beror på att jag helst avstår från att stå vid spisen och laga brakmål numera. Bye bye feta såser, typ. Och hej halvfabrikat, det är inte lika kul att äta och avgjort inte nyttigare heller. Skitsamma, äta bör man, annars dör man, och jag har inte minsta möjlighet att äta nyttigare.

I samtal med folk online kan i alla fall jag få förfrågningar som slutar med ordet "please". Har ett tag gått och undrat varför just det ordet får mig att omedelbart tappa all lust att bifalla förfrågan. Idag kom jag på det. Det beror på att ordet förolämpar mig. Nej, jag har inget emot att man tackar när man fått en present eller att man säger "kan du skicka potatisen, tack" vid matbordet. Det är när artigheten används manipulativt och uppfordrande. Typ "jag vill att du ska göra något för mig, något du förmodligen inte vill göra, så jag tänker försöka tvinga dig genom att vara korrekt". Förr svarade jag helt enkelt nej, bara för att mötas av tjat och mutförsök. Ytterligare förolämpningar och svaret var fortfarande nej, fast nu med eftertryck. Numera avstår jag från att svara alls. Och det är tydligen en tydligare signal än ett uttalat nej.

Nej, respekt för att folk har sitt eget att göra eller helt enkelt inte vill hjälpa, det är mer min melodi. Fråga rakt och rätt ut och acceptera ett nej som slutgiltigt. Och utan att bli förbannad, sura eller försöka ge den andra skuldkänslor. Bygones, som Richard Fish skulle ha sagt.

Finns det ett sånt där ställe som du gått förbi en miljon gånger, varit totalt likgiltig inför, till en dag när stället i fråga fått betydelse och blivit en del av ditt liv? Som en frisersalong, du passerar dagligen och en dag går du faktiskt in och får en behandling som får dig att bli stammis där. Du börjar tala med en person som tidigare gått dig obemärkt förbi, och den personen gör ett bestående intryck i ditt liv? Jag är fascinerad av såna totalomvändningar.

Det finns två ställen på väg från köket till badrummet i min lägenhet som jag ser som besvärliga, där det lätt sker olyckor och där jag måste peppa mig och använda all den teknik och de trick jag samlat på mig för att hantera ataxin. När jag kommit förbi andra stället är det bara en kort bit kvar, en bit där inget hittills hänt men som kräver en del fokus ändå. Och vid det laget är jag inom mig ganska mallig för att jag klarat de svåra ställena och tar ut segern i förskott.

Då dyker Skalle-Per upp i skallen och tar mig ner på jorden igen. "Skryt när du rider hem", säger han. Klok herre.

Jag är 32 år. Min 33-årsdag ligger i augusti nästa år, men något har på sista tiden sagt mig att jag aldrig kommer att få uppleva den. Det känns som om jag gör allt för sista gången och det som ligger framför mig de närmsta månaderna gör jag för sista gången. Min sista Lucia, jul, nyår, sista semle-perioden, sista gången jag följer Melodifestivalen osv.

Det har kanske att göra med att mitt allmänna hälsotillstånd verkar ha försämrats. Har inte så mycket reserver kvar att jag kan ta en försämring, och för mig innebär det att jag snart inte kan leva som tidigare och klara vardagen i princip själv. Det innebär att jag måste leva så att jag har tillgång till hjälp hela tiden och jag vill inte leva så, kan inte leva så. Får total panik vid tanken, hela den vardag och de smulor av autonomi som återstår och som jag värderar så högt kommer att försvinna. Det finns liksom ingen framtid att se fram emot. Kan inte förklara det bättre än så.

Var är du svinflunsan? En epidemi vore svaret på mina böner, det eller en snabb dödsolycka. För jag har inga som helst planer på att själv sätta bollen i rullning.

Hells Angels har etablerat sig i Eskilstuna och polisen menar att de ska göra allt för att få dem att känna sig ovälkomna. Vilket bara är en finare omskrivning för att de tänker trakassera medlemmarna. Nu blöder visserligen inte mitt hjärta för det, men min hjärna gråter bittert. Såna här klubbar handlar redan om utanförskap i samhället, hur smart är det att ytterligare öka på detta utanförskap? Om medlemmarna trakasseras för det väl dem ännu närmre varann, ytterligare spärrar raderas och lojaliteten inom klubben når oanade höjder. Till nackdel för medel-Svensson.

Jag skrev om moral i min inlämningsuppgift i måndags, och hejdade mig när jag var 12 ord från maxomfattningen. Ämnet som skulle diskuteras var om det existerade en objektiv moral. Jag har massor att säga i ämnet och idag har jag gått omkring och kommit på saker jag skulle vilja komplettera med.

Och nej, jag anser inte att det existerar någon objektiv moral. All moral vilar på värderingar, typ antagandet att man har rätt till sitt liv ger moraliskt att det är fel att döda. Men om man inte tycker så då? Vi är ju. de flesta av oss i alla fall, rätt skenheliga på området och bortser från såna ställningstaganden när vi äter kött eller har ihjäl en insekt som irriterar oss. Så giltigheten i värderingen att man har rätt till sitt liv är uppenbarligen relativ och underordnad vad som är bekvämt för oss för tillfället.

Men människor då? Låter du bli att döda människor för att det är fel att göra så trots att du egentligen skulle vilja, eller pågår ingen allvarlig debatt om saken i ditt huvud? Det första alternativet hör hemma i idén om den objektiva moralen, den andra handlar om att man redan fattat beslutet att inte döda på en så grundläggande nivå att man inte behöver fundera vidare på saken. Måste hävda att jag är betydligt bekvämare i sällskap av människor av den andra kategorin än den första. Förutsatt att det går att avgöra givetvis.

Det har gått ett par veckor sen jag skrev att farmors väninna gått bort. Idag lever hon tydligen igen, farmor såg henne i fönstret och skulle gå och hälsa på. Vet inte vad jag ska tro riktigt. Någon berättade då för mig och jag ringde genast farmor för att höra att hon var okej. När hon svarade lät det som om hon hade gråtit, och sen var det hon som uttalade väninnans död, inte jag. Att hon sett någon i väninnans fönster är mycket möjligt, men att hon kan identifiera vederbörande tror jag inte på, det är ca 50 meter och farmor har knappast oklanderlig syn. Och är dessvärre senil, hon behöver hjälp med allt möjligt numera.

Jag undrar bara, för även om jag inte hade något eget personligt förhållande till farmors väninna så har hon i alla fall varit en bekantskap hela mitt liv och jag tyckte generellt bra om henne. Nog vill man väl veta om hon lever i alla fall?

Jag myser. Det hårda arbetet med att ta mig upp efter olyckan häromdagen gav mig träningsverk, inte mycket, men nog känns det. Och fastän det ställer till det en aning för mig kan jag inte undvika att det liksom sprudlar av liv i mig. Brukar inte ha ont annars och när det väl händer är det i regel en musklernas protest mot allt stillasittande. Värker det till nu blir jag inte minsta nedstämd utan ler brett. Njuter de dagar det varar.

Sådärja. Har precis skickat in min sista skoluppgift och konstaterat att nästa kurs rimligen börjar först 9 november så nu är det ledigt ett tag. Just som jag började bli varm i kläderna. Har i alla fall i natt suttit och läst en lååång text från 1911, snacka om jobbigt språk, även om det var intressant när man orkade fatta. Och plötsligt kunde jag ha skrivit hur långt som helst, men fick hejda mig eftersom det finns en maxlängd på hur långt dokumentet får vara. Förstår precis, EN person ska sitta och rätta omkring 250 tankevurpor. Suck. Den tanken får mig verkligen att uppskatta min ledighet.

För sakens skull: jag har ägnat i snitt mindre än 4 timmar per vecka åt kursen. Det har räckt.

Den här dagen började illa och jag är inte alltför kaxig. Ramlade innan jag ens hunnit till badrummet, dessutom ett sånt där fall som skrämmer skiten ur mig. Dvs ett där jag tar emot mig med huvudet. Nädå, har fått värre smällar i balken tidigare, den här gången blir det dock ett blåmärke i pannan, i storlek med en femkrona ungefär. Lyckligtvis ska jag inte träffa pappa på två veckor, det är lugnast om han inte ser blåmärket. Han yttrar inte sin oro eftersom han inte är sån, men jag vet ändå. Någon gång när vi pratade på telefon plingade det till på min dator och han frågade genast om det var brandlarmet. Och de få gånger han blir lite rund under fötterna lossnar tungan på honom.

I alla fall hade jag ett helvete att komma upp igen idag. Det tog mig en dryg timme. Ibland funkar det direkt, men då och då jävlas det ordentligt. Svaga ben och armar, många distraktioner och ett svikande jävlaranamma. Till råga på allt lyckades jag riva upp ett sår på höger armbåge och det droppade en del blod innan jag märkte nåt.

Grejen är den att jag måste lyckas eftersom enda alternativet är att ringa pappa och be honom komma till undsättning. Och då får han veta vilket förmodligen orsakar honom magsår och sömnlösa nätter. Jag vill inte vara orsak till något sånt utan att ha gjort precis allt jag kan göra själv först.

Typiskt nog var min uppgift i filosofin igår att skriva om döden; huruvida den kunde anses bra eller dålig. I vår literatur fanns en som tyckte döden var dålig och en som var neutral. Eftersom jag är den jag är blev jag genast hågad att lyfta fram dödens positiva sidor, någotsom faktiskt inte är alltför svårt då döden och jag har en nära relation. Med ett färskt minne av argumenten till dödens fördel och en faktisk situation när man funderar över om döden inte vore ett betydligt bättre alternativ än det som är ... i efterhand är det bekymrande.

Nu ska jag avsluta kursen och den här gången ska jag skriva om moral. Ha, det blir väl något i hästväg. Det blir nog inga fler blogginlägg, för i och med den uppgiften lär jag bli iklädd tvångströja, LITE svårt att skriva då. *skratt*