Projekt Livslust

När jag var liten var det stort och magiskt att köpa en ny skiva med sin favoritartist. Då var inte LP-skivor utdöda riktigt än och man behandlade dyrgripen som finaste glas, livrädd att den skulle gå sönder. Som man uppskattade den och jag undrar egentligen om den känslan inte är värd så mycket mer än de möjligheter modern teknologi gett. Alltså, nedladdning från internet, utrymmeseffektivitet, teknisk kvalitet på låtarna osv.

Jag kan också sakna den där lilla påsen med lördagsgodis, de trekantiga förpackningarna med festis (de smakade annorlunda då än motsvarigheterna nu) och en ogripbar smakförnimmelse som då och då fladdrar förbi en bråkdels sekund i mitt minne.

Farmor har också en sån där grej. När hon var ung, i slutet av 30-talet, jobbade hon och hennes syster i en textilfabrik. När arbetsveckan var över firade de med att gå och köpa en bulle som de satte i sig med stor njutning. Det där speciella har försvunnit när utbudet ökat, priset gått ner markant, arbetsveckan inte alls är lika tuff och fikabröd kan köpas i stora påsar industribakat i mataffären, snarare än bara som en fantastisk godbit bakom glaset i ett konditori.

Numera har jag inget sådant speciellt, och jag saknar det.

Söndagen sög. När jag gick upp tog det mig drygt en timme att ta mig till badrummet, knäna vek sig minst tre gånger, svetten rann och gjorde handflatorna snorhala, benen var svaga, jag var allmänt yr i bollen. Men under över allt under, jag fixade det. Tog mig till köket och åt frukost. Hann inte så mycket innan jag fick bråttom till badrummet igen. Ramlade på vägen tillbaka. Toppen. Söndagen må vara förbi, men jag blir uppe ett bra tag till. Så kroppen har ytterligare några timmar på sig att jävlas.

Jo, jag hade faktiskt rätt om finalisterna. En viss triumf som övergår i besvikelse, fast jag tycker det var rätt låtar. För hade jag rätt innebär det en viss förutsägbarhet och jag gillar överraskningar, särskilt i de här sammanhangen. Men låt för låt:

1. Ola var helt okej. Inget finalvinnarmaterial precis, och det där pianoklinket kommer att reta gallfeber på mig om det blir en radiohit.

2. Trodde Frispråkarn skulle komma sist tills jag såg detta platta värdelösa nummer. Låten är okej, men Jenny, framträdandet var verkligen botten. Visst kan man inte stå still, men ännu sämre var "armdansen".

3. Linda. Inga invändningar utom att det där har jag sett förr, många gånger.

4. Pain of Salvation. Jag är inte överdrivet imponerad, tröttnar säkert fort, men de var helt okej.

5. Anders Ekborg. Vilken suverän röst!

6. Jessica Andersson. Jodå, vacker dam, vacker röst, vacker låt. Men jag orkar inte med överkänsliga ballader just nu, blir otålig.

7. Frispråkarn. Jag varken gillar eller begriper mig på hiphop, och den här låten ändrade inte min inställning. Och självklart är killen singel i de där kläderna.

8. Salem. Låt som fastnar, snygga effekter. Tror inte den vinner finalen, men den har alla förutsättningar att komma bra till.

Nästa veckas tävling var svårtippad om man bara har artistnamn att gå efter, hoppas på överraskningar!

Nu har jag hört alla låtarna i kvällens tävling, Olas var bra men den satte sig inte. Dock har han fjortisarna på sin sida, dumt att underskatta dem i såna här sammanhang. Håller själv fortfarande på Salem, går ständigt och falskgnolar på hans låt. Ska bli kul att se honom live. Pappa har varit här med godis, så allt är ordnat inför kvällen. Nu ska jag bara käka innan.

Jag är spänd som en fiolsträng och ser fram emot morgondagen som ett barn inför julafton. Ska bli så himla kul med Melodifestivalen! Fast egentligen har det redan börjat, med repetitioner, spekulationer och bloggar, har följt spektaklet. Men eftersom jag som vanligt klantade till tekniken missade jag att höra Olas bidrag. Inte för att jag är något fan, men en bit saknas. Gillar lfera av de andra och har en känsla av att hur det än går för den, så är det Salems låt som är av intresse för mig personligen. Jessica tror jag har gjort sitt i festivalen, hur fint hon än sjunger. Vad var det man sa, hennes femte deltagande på inte så många fler år, folk tenderar att tröttna. Men den slutliga vinnaren brukar inte dyka upp i deltävling 1. Även om det finns en första gång för allting, men jag tror inte det förändras i år. Anders Ekborg? Nja, han går kanske hem i deltävlingen, men knappast i finalen. Vi hade opera förra året, det blir något annorlunda i år.

När jag köpte min dator för närmare två år sen passade jag också på att, av ekonomiska skäl byta internet security-program. Misstag. Snålheten bedrara visheten sägs det ju. Det är ett himla tjatande på nya programmet om att man ska uppdatera. Egentligen hatar jag tjat och brukar svara med ren tjurskallighet, men här ger jag efter: JAJA, UPPDATERA DÅ, BARA DU HÅLLER KÄFT SEN!

Jojo, visst vet jag att internet security-program är poänglösa om man inte uppdaterar regelbundet. Men om man betalar lite mer pengar får man behålla sin mentala hälsa på köpet. Det är värt det.

Och apropå tjat har "ingen-reklam-tack"-skylten åkt upp på dörren igen, den förra ramlade av och jag kan inte sätta upp en ny på egenhand. Det är ljuvligt tomt nedanför brevinkastet, jämfört med allt det värdelösa skräp man blivit påprackad ett tag nu, ungefär åtta delar oadresserad reklam, en del adresserad reklam och en del riktig post. Att bli av med den oadresserade gör en rejäl skillnad.

Alla känsloförnimmelser är som bortblåsta efter det fruktansvärda som skett...

Äh, kunde inte låta bli, har varit hos tandläkaren och är ordentligt bedövad, tre gånger fick jag smaka på sprutan. Märkligt nog var den första ordentliga grejer som inte skulle försvinna förrän ikväll, men jag börjar redan känna mig som folk igen tidigt på eftermiddagen. Skönt, för jag dreglade och hade mig. Var lite orolig att det skulle sitta i så länge att det hindrade mig att äta igen idag.

Ska till tandläkaren i morgon förmiddag och smart som jag är har jag vänt upp och ner på dygnet. Så egentligen är det sovdags om en timme. Av vissa komplicerade skäl måste jag hålla mig vaken till 4, var dyngtrött för en stund sen och trodde aldrig det skulle gå. Men det funkar visst.

Dessutom har jag fått en idé om varför det är så svårt att ta sig fram här hemma nuförtiden, eller viktigare: vad jag ska göra åt det. Hoppas det också funkar.

Idag är en fysiskt bra dag, jag njuter i fulla drag och är inte så lite mallig. Dessvärre ska jag till tandläkaren på onsdag, och beklagandet har inget med tandläkarskräck att göra, det handlar bara om att rutinerna bryts. Inte bra alls.

Nehej du, stumpan, sjukdom i kombination med arbetsovilja har drivit dig från ditt hem. Det är inte regeringens uppgift att kompensera för vare sig otur eller karaktärsbrister. Skärpning gnällfia!

Jag ler faktiskt belåtet när jag ser det här. De senaste två decennierna har divorna på hemtjänsten metodiskt slarvat så med städning att brukarna fått leva i smuts i sina privata hem. Killen kanske inte avser det så, men det är verkligen en Brukarnas skithämnd.

Frågetecknet är dock hur killen kan prestera så att det räcker för väggarna sex ggr om dagen varje dag?

Idag mår jag bra, åtminstone hittills. Inget gör ont. Benen är stabila. Inget har jävlats särskilt idag. Har inte gråtit Det är nirvana då sådana dagar börjat bli riktigt sällsynta. Dagar präglade av jävlaranamma, jag SKA HA en servicelägenhet, måtte fan ta den som står i vägen innan jag hinner före.

... sa blinda Sara. Det är ett talesätt som dyker upp emellanåt. Däremot har jag bara hört den ganska smaklösa fortsättningen från farmor: ... när hon klippte ögonlocken av sig.

Skitsamma. En vanligt förekommande aktivitet har gått illa idag, måste göra det en gång till innan jag lägger mig. Å andra sidan har jag jobbat på att motverka problemet under dagen. Nu gäller det bara att möta problemet med en positiv och modig attityd samtidigt som man inte blir för mallig och tar seger för givet. Och tänker på tekniken samtidigt. Och litar på magkänslan när den säger: Bryt, det här kommer att gå åt helvete. Magkänslan brukar ha rätt. Dessvärre har fegheten lärt sig tala med samma röst. Rena mentala akrobatkonsten blir det.

Idag kom blankett för ansökan om egen bostad. Läste inte ordentligt och trodde det var ansökan om hemtjänst. Jag kan visserligen önska min värsta fiende behov av hemtjänst, men att önska någon att faktiskt ha det är i magstarkaste laget. Skitsamma, denna läsning ägde rum före frukost och två minuter efter att jag slagit hårt i huvudet. Rodnande får jag erkänna att jag tappade koncepterna totalt. Sen lyckades jag ramla under tiden jag åt frukost, ingen smärta ens, men frustration.

Nåja, under frukosten skapade jag också en plan för vad nästa steg skulle bli. Hade redan börjat på en redogörelse för fakta, tänkte skicka in den och be dem skicka "rätt" blankett; får man avslag på en officiell ansökan kan man överklaga i alla fall.

Men när jag satt mig för att komplettera min redogörelse föll min blick på en liten ruta vilken man skulle kryssa i för särskilt boende. Så jag fyllde i blanketten och är lugn som en filbunke.

Förresten, tillämplig lag här är Socialtjänstlagen och redan den allra första paragrafen börjar: "Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas...". Jag kräks på denna sosselag, fattar inte hur de har mage att lagstifta om solidaritet. Jag vill inte ha solidaritet, kommer att få betala ordentligt för mig, och det är helt i sin ordning. Tycker personalen ska ge tusan i solidaritet och påtvingad medkänsla och i stället ge dem som betalar deras löner det bemötande detta förhållande förtjänar.

Jag kan knappt förflytta mig från punkt A till punkt B i mitt hem. Jag kan inte gå ut. Jag ramlar jämt, ibland rejält otäckt. Jag lever på mackor och snabbmat då jag har svårt att laga mat. Jag kan duscha själv, men att ta sig i och ur badkar är ett livsfarligt företag. I sommar kommer jag att vara död vid första bästa värmebölja, då mina händer blir svettiga och odugliga, farliga som stöd. Kommunen tycker inte jag är tillräckligt handikappad för ett handikappboende. Det ska vi allt bli två om, hela våren får ni ett veritabelt helvete om jag inte får min vilja fram.

Fick ändan ur vagnen i förmiddags och började ringa om bostad. Fick i alla fall ett nummer att ringa, men där är de tillgängliga först i morgon bitti. Typiskt offentlig "service". Men. Det tog mig ca en kissnödig halvtimme att ta mig ur kontorsstolen innan, och så ramlade jag likt förbannat (inga skador, ingen rädsla, bara en dosis frustration), så jag antar att jag kommer att kunna hålla telefonfobin i schack tolv timmar till.

Det luktar pannkaka.

Uppskattningsvis har jag en 80-timmars arbetsvecka. Året runt. Inga lediga helger, eller ens dagar. Faller jag och vrickar en fot kommer det inte att innebära någon sjukfrånvaro eller förmåner, bara att arbetet blir mer komplicerat. Risken för olycksfall är enorm och kan mycket väl inträffa utanför arbetstid.. Arbetet måste ständigt utföras och ingen annan kan göra det bättre eller ens i närheten av lika bra. Jag får inte en krona betalt för detta arbete. Det är fullkomligt i sin ordning. Jag gör det påverkad av ett hjärtfel som gör att jag orkar så mycket mindre än en frisk.

Vem är då min dumfan till arbetsgivare? Varför går jag med på detta?

Dumfan är jag själv. Och jag gör detta för att jag kommit fram till att det är bättre än något realistiskt alternativ. Att dö är ett alternativ, men det har jag ingen lust med än. Att sitta på arslet och låta mig vårdas skulle mörda min själ och mina muskler och då är jag hellre död.

Jag tjänar måhända inga pengar på det, eller annat materiellt, men nog tjänar jag på det. Det ger livsinnehåll. Det ger muskler och därmed en mindre hälsobuff. Att klara av något som är svårt och/eller riskfyllt skapar triumf, flera gånger dagligen.

Och sist men inte minst. Jag har inte valt mitt tillstånd. Det skrämmer skiten ur mig ibland. Det skadar mig väldigt ofta. Men det är mitt ansvar ändå. Att på alla vis ta det ansvaret ger en sådan enorm kick. Min kropp jobbar, mitt intellekt söker lösningar, och i potten ligger mitt eget liv. Den sistnämnda meningen gäller oss alla, eller borde gälla, men det här landet är tjyvtjockt av latmaskar som inte har fattat. Så kanske är jag lyckligt lottad i det avseendet. Också.

... smågodis. Melodifestivalen är årets höjdpunkt för mig och då vill jag festa till det lite extra. Förra året blev det chokladkartonger, men det har blivit något av en månadsritual efter det. Jag vill ju göra något som är speciellt, sällsynt och lyxigt. Fruktnappar tror jag.

Nytt fall innan jag gick och la mig. Dålig början, dåligt slut på dagen, men däremellan var det hyfsat, bortsett från fotjäveln. Men vid andra fallet hände något mysko. Gjorde visserligen illa den gamla vanliga svanskotan och en punkt på ryggen som jag trodde kunde bli problem. På vänster sida givetvis, det är högerfoten som skadades. Men till det mysko, smärtan i högerfoten kom liksom av sig och minuterna innan sänggåendet orsakade den inga problem alls. Och idag är smärtan nästan borta, liksom problemet med ryggen. Det gjorde nästan inte ont alls när jag vaknade och obehaget försvann helt när jag fick ställa mig upp.

Har tittat på gamla avsnitt av I en annan del av Köping för att få grepp om det där med gruppboende och blir alldeles förskräckt. Inte för att de verkar olyckliga, men jag ser på den sociala biten som en hotande plågsam kvävningsdöd. De är en familj, gör allt tillsammans och springer in och ut i varandras privata utrymmen.

Jag kan inte. Delade måltider är okej. Någon enstaka gemensam tv-kväll är okej. Delade hobbies och samtal är okej. Det finns en lång okej-lista, MEN, jag måste kunna dra mig tillbaka och slippa folk, få andas, annars kan jag lika gärna stanna i lägenheten och dö om några månader.

Siktar på servicelägenhet i stället.

Fall idag igen, hann typ ett steg från sängen när jag gick upp så var det klippt. Till fördelarna kan nämnas att jag inte var särskilt kissnödig, till nackdelarna att jag gjorde illa foten. Nu är det inte leden som spökar (tack och lov) men vissa rörelser försvåras avsevärt för att det gör ont. Som att resa mig när jag sitter lågt, som på toa. Det har varit bättre nu någon timme, så jag hoppas det rör sig om en sån där 36-timmarshistoria jag åker på titt som tätt.

Jag är handikappad. Jag står till höger på den politiska skalan. Pappskallar som är omedvetna om det förstnämnda kommer ofta med någon kommentar om "Vänta till du också drabbas av en svår sjukdom." Men det har jag ju redan. Och det är delvis därför jag är höger. Varför? Ja, se här de politiska budskapen, utifrån erfarenhet.

Vänster

Du är totalt oduglig, men oroa dig inte, vi ska ta hand om dig. Du kommer bara att behöva bevisa dagligen att du inte klarar något, och därför kommer vi metodiskt att tömma ditt liv på allt innehåll. Du kommer inte att svälta, vi ska förse dig med mat som näringsmässigt inte duger åt katter. Nåde dig om du har individuella behov och omständigheter, servicen är helt anpassad efter en normalmall för handikappade, en mall som ingen handikappad passar in i. Dör du inte av vår vanvård så kan vi garantera att du snart önskar att du var död.

Höger

Alla kan någonting och alla mår bra av att kunna försörja sig själva. Därför ska talanger få utrymme att utvecklas. Självmedlidande kommer under inga omständigheter att leda till några fördelar från vårt håll. Du ska inte behöva vara bunden till kommunal vanvård; är du missnöjd ska du kunna välja ett privat alternativ som sätter dina behov i fokus snarare än vänsterväljarnas behov av att känna sig storsinta. Du är inte död än, och vi ska ge dig allt utrymme vi kan för att du ska få skapa dig det bästa liv du kan.

---

Frågan är bara: Hur kan en handikappad INTE vara höger? Jo, självklart för att det finns en väldig massa handikappade här i landet som hellre vill ägna sina dagar åt att tycka synd om sig själva än ta ansvaret för att skaffa sig egna liv. Det är nämligen först när man tar ansvaret som man kan uppskatta att vänsterpolitiker och annat drägg kort och gott håller sig ur vägen för ens framfart. Högerpolitiker har redan fattat och tar respektfullt ett steg åt sidan.

De senaste fyra timmarna har en vag tanke på att sömn vore en idé figurerat i mitt huvud. Utan att tanken omsatts i handling. Jag är som en trulig unge. Men jag måste. Sova alltså. Om ca 12 timmar går solen ner och jag får ett helvete om jag inte får några timmars dagsljus. Och så måste jag äta om några timmar.

Nytt fall i natt, efter tio olycksfria dygn. Nåja, det uppskattades så länge det varade. Och

• Det pushar mig och kämpar emot min telefonfobi, så att jag äntligen kan ringa och få anpassat boende.
• Jag gjorde inte illa mig.
• Det krånglade inte det minsta när jag skulle ta mig upp igen. (Sånt kan klaras av direkt, eller det kan ta 90 minuter.)
• Jag hade inte bråttom in på toa eller nåt och kunde ta det lugnt.

Jo, jag vet, den där optimismen irriterar mig också.

Nu har han bara börjat än, men jag är överförtjust i Jonas Gardells blogg här på AB. Turligt nog har jag aldrig besökt hans shower. Jo, turligt, kan bara se mig själv skratta så hejdlöst att jag ramlar ur stolen och ligger där och fortsätter skratta. Vill ju inte sabba showen genom att dra till mig uppmärksamheten, soffan har fått duga. Och jag är lika barnsligt förtjust i Mark Levengood, den där blandningen mellan stillsam, sanslös och besynnerlig humor är makalös.