Lömskt och grymt

Min hälsa försämras hela tiden. Inte så man märker det dag för dag, mer att man kan peka ut att det där kunde jag för några år sen, men inte nu längre. Lyckligtvis har man glömt hur det kändes att kunna den där grejen, eller ännu bättre: det var så plågsamt att det är skönt att slippa.

Till det kommer förekomsten av bra och dåliga dagar. Det kan svänga inom loppet av en dag också, så sånt vet man aldrig.

Vissa saker har under de senaste veckorna blivit besvärligare än tidigare. Igår kväll tänkte jag lugnt tanken att en permanent försämring inträtt och började metodiskt planera för hur den ska hanteras. Jo, man blir sån efter ett tag, iskall och pragmatisk. Men så idag, efter många veckors extra jävelskap, har jag fungerat på det som var normalnivån tidigare. Det kan låta glädjande, men jag vet vid det här laget att ataxin är lömsk. Som om det skulle vara. Och NÄR det väl vänder ökar frekvensen av olyckor eftersom jag är van vid något bättre och inte är beredd.