Dag 01 - Presentera mig själv

En presentation borde inte vara så svår kan tyckas. Börjar med det ytliga.

Kvinna. 33 år. Medellängd. Slank av naturen. Klär mig fult men bekvämt. Mellanblont hår, i snitt axellängd och slarvigt uppsatt.. Gröna ögon. Sminkfriför det allra mesta. Glasögon. Inga smycken. Rullstol. Tystlåten. Introvert. Egensinnig. Envis.

Det var enkelt, jag fortsätter djupare och något mindre korthugget.

Jag bor i egen lägenhet sen nästan 12 år, senaste förhållandet tog slut för nästan 10 år sen. Tack och lov. Jag är ensamvarg in i själen, och ser inte något att vinna i ett. Att man dessutom måste jobba på ett förhållande får mig att sucka vid bara tanken. Sex = blä. Jag har inga barn. Längtar inte efter några heller, är inte särskilt barnkär, men skulle aldrig skada en unge och kan till och med uppskatta dem om närvaron inte blir för påträngande. Men, det är inte bara ungar, det är folk i allmänhet. Är jag glad, lämna mig i fred med glädjen. Är jag ledsen, lämna mig i fred så jag kan snap out of it. Jag avskyr kroppskontakt. Flyktig kan jag acceptera, men en kram som förmedlar den andres kroppsvärme... gah... det riktigt kryper i mig vid blotta tanken.

Jag har Friedreichs ataxi och är så oändligt trött på att förklara vad det innebär. Eftersom jag inte tål självömkan blir historien rätt enahanda då jag benhårt kräver saklighet av mig själv. Icke desto mindre är ataxin en del av mig, har alltid varit långt innan dess namn och natur delgavs mig. Vem jag är utan den är omöjligt och totalt poänglöst att veta.

Jag ägnar mina dagar åt att överleva, överleva, överleva, datorn och läsa böcker, ungefär i den ordningen. Gabaldons bokserie får mitt hjärta att slå snabbare, men det är ändå Ayn Rands författarskap som lämnat djupast spår i mitt inre. Hennes objektivism ger mig styrka och vägledning att vara den bästa människa jag förmår.