Ålder - bara en siffra?

Min barndom var på sitt sätt bedrövlig, tonåren värre. Efter det har det gått brant utför med min kropp, medan psyket sakta men säkert klättrat uppåt. Nu är jag 33 år, vare sig något att skämmas för eller något minsta anmärkningsvärt. Jag skäms inte över vare sig åldern eller över att min hy sett aningen slätare dagar, och jag har aldrig generat sagt att ålder ju bara är en siffra.

Däremot har jag nu fått min allra första "örfil" som har attgöra med att vara "för gammal". Över internat har jag i ca ett halvår haft kontakt med en några år yngre kille, jag är inte intresserad på det viset, men han har varit en bra kompis och jag har tyckt om honom som en sådan. I alla fall, han har trott att jag var yngre än jag är. Jag har inte skyltat med min ålder och han har inte frågat. Men så för några dagar sen fick han tillfälle att lägga ihop två och två. Och poff så är vi inte vänner längre. Han svarar artigt och vänligt på tilltal, men inleder själv inga samtal.

Trist, men jag överlever definitivt. Behövde bara få det ur systemet, så att säga. Redan i morgon kommer jag att köra hakan i vädret, låta världen skåda de fina rynkor som uppstått till följd av de gånger jag haft anledning att skratta och ägna mig åt något roligare än min fd så kallade kompis. Adjöss polarn.