Mitt innersta rum

Ja, nu vill jag verkligen flytta ihop med C. Ibland känns det inte som att jag står ut en sekund till utan att få se honom, höra honom, röra honom. Jag vill dela vardagen med honom, med allt vad det innebär. Jag vill inte vänta på bättre tider, jag vill ha allting nu, nu, nu. Som en obstinat liten 3-åring vill jag få det jag vill ha.

Tänk att få somna vid hans sida varje kväll, tänk att få jaga runt honom i sängen varje natt, tänk att få vakna tillsammans om helgerna, tänk att få göra saker ihop, tänk att få dela allting - på gott och ont.

Jag dagdrömmer, mitt i natten...

Usch vad jag mår dåligt av svininfluensasprutan idag. Jag förstår varför man i många landsting inte sticker i vänster arm då det kan hända att man får samma känningar som vid en infarkt. Så känner jag. Hela vänster sida gör så tokont, det drar och sliter, strålar och har sig. Ja, på överkroppen alltså. Bläh!

Jag kan ju tacka bloggen (var det Aylala jag såg skriva detta kanske?) för att jag vet att man kan få såna känningar vid stick på den sidan. Annars hade jag haft dödsångest och tagit upp tid på akuten för längesen.

En vemodig 10-åring ska strax iväg på sin sista skoldag här nere. Han ska bjuda klassen på fika och ge fröken en tack- och hej-present. Han tycker att det känns ganska jobbigt att han inte kommer att träffa dem igen och det förstår jag. Det är sorgligt och det gör ont att skiljas från dem vi tycker om. Samtidigt är han glad över att snart bo närmare dem han älskar. Det är många tankar och känslor att hantera för en 10-åring. Turligt nog så behöver han inte tappa kontakten med sina vänner här nere. Det finns alltid e-post, msn och andra saker att sysselsätta sig med så det kommer nog att bli bra. Men visst, det är jobbigt och tråkigt, det är det.

... är inte så lätt. Det går inte bara att sluta stressa för den här stressen känner man inte av. Det är inte precis som när man är på väg att missa bussen och därför småspringer till hållplatsen. Hade det varit så enkelt så hade jag aldrig varit stressad överhuvudtaget. Jag tror inte att det finns en enda människa som skulle beskriva mig som "stressad" överhuvudtaget. Snarare brukar jag få höra ord som lugn, stillsam, stabil - för det är ju vad jag är utåt trots att det inre är ett rent virrvarr.

Jag kan också erkänna att jag skäms. Jag skäms otroligt mycket. Så mycket att jag faktiskt blev riktigt, riktigt ledsen när mina symtom inte visade sig vara fysiska. Visst låter det löjligt i era öron att man kan skämmas över det? Det gör det i mina också om någon förklarar samma sak för mig. Men det är en helt annan sak när det gäller en själv.

Jag ska inte vara utbränd, sönderstressad och på väg att gå sönder totalt. Det är väl också anledningen till att jag har hamnat där. Jag har aldrig fått vara något annat än lugn och stabil och nu orkar inte kroppen och hjärnan längre, nu måste den få utlopp för de känslor jag har stängt in i över halva mitt liv - om inte mer.

Jag vet inte något annat sätt att vara. Jag är så van att jag har trott att det är normalt. Jag har fått en massa varningar, redan som tonåring, men hur skulle jag förstå vad de menade när jag inte visste något annat? Nu, när det är extremt, förstår jag. Men det är ju så dags. Jag minns en tandläkare som kallade mig flera veckor i rad för att massera upp min käke. Jag var för spänd helt enkelt. Han sa: "X, du måste släppa stressen. Du kommer att må dåligt annars!". Jag fnös, vad visste han? Jag sprang aldrig, jag jäktade inte, jag tog det mesta i snigeltakt. Stress? Men troligt! Något år senare sa en neurolig samma sak - och jag hade samma argument. Jag förstod aldrig att dessa personer menade den inre stressen.

Och nu vet jag inte vad jag ska göra, vart jag ska börja nysta och hur länge till jag orkar. Det är så otroligt påfrestande, framförallt för kroppen faktiskt.
Och alla välmenta råd om depressioner står mig upp i halsen. Det är en sak jag vet, jag är inte deprimerad. Jag är bara dränerad på precis all energi.

... redan innan läkaren från Vårdcentralen ringer att jag inte har fel på sköldkörteln. Däremot har jag lite B12-brist och lite annat smått att tänka på. Inget som gör att jag mår som jag mår iallafall.

På sätt och vis känns det som ett antiklimax, som om jag har blivit punkterad. Man vill ju aldrig vara sjuk och jag trodde inte ens på det här, men samtidigt så vet man att något är fel i kroppen och ju fortare man får hjälp med det desto fortare mår man bättre.

Så med andra ord så kommer läkaren snart att ringa och säga "Du är frisk!" - och jag känner mig långtifrån frisk.

Det har vi. Ställningen är 1-2, där 1 står för "någonting annat" och 2 står för "sköldkörtelproblem". Jag är den som står för 1:an såklart. Nåja, jag känner mig lugnare inför detta. Det är vad det är och det är inget jag kan påverka, men visst vore det skönt att faktiskt få veta, att inte hamna på ruta noll igen. Samtidigt vill man ju såklart inte vara sjuk, men det är jag ju på det ena eller andra sättet iallafall.

Idag kommer jag inte glömma min vänsterarm någonstans. Oj, vad ont den gör efter sprutan. Inte dödligt ont, men definitivt mer ont än träningsvärk. Jag har iallafall kunnat ligga hur jag vill, även om jag har vaknat varje gång jag har rört mig och det har tagit tid att vända sig. Och idag ska C vaccinera sig och det gör mig så glad. Hurra! Då behöver jag inte vara fånigt orolig för honom.

Jag minns inte när jag var och handlade sist. Jag har lejt andra till det ändamålet men idag skulle jag ändå ut för att bli vaccinerad så jag tyckte att jag kunde ta en snabbsväng förbi mataffären. Det kan ju vara trevligt att se mat, att kanske faktiskt också bli sugen.

Men jag orkar inte. Min affär är inte bamsestor. Den är ganska lagom faktiskt. Men jag orkar inte gå runt den. Jag fick stanna fem gånger bara för att andas då det kändes som att jag sprang ett maratonlopp. Föreställ dig att du springer det snabbaste du orkar, lite längre än vad kroppen tycker är okej, så mår jag mest hela tiden vid ansträning. Ett annat exempel har jag från läkarbesöket igår. Inför EKG:t så skulle jag ta av mig strumpbyxorna och dra upp linne + bh. Hemma så tar jag det i min takt, där var jag tvungen att snabba mig. Jag fick av mig strumpbyxorna och vid det laget flåsar jag så tungt att sköterskan hjälper mig ner på britsen, hjälper mig att dra upp det övriga. Snabbt mäter hon syresättningen, men den ligger bra. Jag blir bara sån av ansträning. Det är samma om jag fyller diskmaskinen, går mellan vardagsrum och kök, går och pratar samtidigt... ja, hela tiden.

Jaja, sprutan har jag iallafall fått och jag motsäger alla dem som säger att den inte känns. Det sved som bara den. Jag tar hellre p-spruta 3 gånger om än den där. Jag har inga förhoppningar om att slippa biverkningar. Min sänka är redan förhöjd så jag tror inte att det är en bra kombination. Men jag har gärna fel. Jättegärna faktiskt och då tycker jag inte ens om att ha fel i vanliga fall.

Jag vill att det ska var torsdag och att klockan ska vara mellan 16-17. Jag är faktiskt orolig och nu vill jag ha svar så att jag vet vad jag har att jobba med. Tankarna går hit och dit hela tiden. Jag avskyr att inte veta.

På något sätt känns det som att det inte är sköldkörteln. Visst har jag alla symtom som stämmer överens med det, men å andra sidan är det symtom som stämmer med annat också. Jag vet inte heller vad det skulle finnas för snabbprover som kan ge sådana indikationer på att den bråkar. Knappast blodvärde och blodsockret och CRP kan ju vara förhöjt av någon annan anledning. Sedan sitter domedagsprofeten på min högra axel och viskar ord som att det var för enkelt, varför skulle det då stämma?

Jaja, oavsett vad det är så mår jag bättre av min pulssänkande medicin. Just nu sitter jag dock och väntar på att den ska verka så att hjärtat slutar klappra som en galopperande häst. Det var inte alls lugnande på det sätt jag fick för mig, utan just pulssänkande. Nåja, den hjälper och jag mår bättre av den. Hoppas det fortsätter så.

Men lite orolig är jag allt. Jag vill krypa tätt intill C och snusa på hans hals. Varför är han så långt borta?

... var inte riktigt vad jag väntade mig. Inte heller bemötandet från läkaren. Jag blev tagen på allvar och fick inte gå därifrån efter en haffsig undersökning. Det togs blodprover och EKG och puls och syresättning. Den preliminära diagnosen lyder: Trasig sköldkörtel. Jag vet inte vad jag tror om det. Tidigare prover har visat att den var okej, men å andra sidan mådde jag ju bra också. Vi får se vad provsvaren som kommer på Torsdag säger, men av det han kunde utläsa nu av symtom + de snabba provsvaren så är det sköldkörteln som bråkar.

Nu måste jag äta tre lugnande/dag för det är tydligen inte bra för hjärtat att ha en puls över 100 slag/minuten. Konstigt. Jag trodde att det gillade att jobba hårt. Och jag får inte anstränga mig det minsta, inte stressa upp mig och bla bla bla. Good luck, jag står inför en flytt. Men jag ska göra mitt bästa. Jag hoppas bara att jag inte blir som någon zombie av tabletterna för då får jag krupp till på köpet. EKG:t såg ganska bra ut, så bra det kan med tanke på ansträngningen hjärtat utsätts för just nu. Det var ingen fara på taket där och det trodde jag inte heller.

Nå, nu ska jag knapra på mina piller till på Torsdag då läkaren ringer och så får vi se vad som sägs då. Mest glad är jag över det fina bemötandet. Att jag inte bara fick en klapp på rumpan och en puff med "lilla gumman...". Sköööönt!

Jag gjorde det! Jag satte mig i telefonkön klockan 08 och hann faktiskt fundera både en och hundra gånger på om jag skulle lägga på och skippa det hela när jag äntligen kom fram. Då var det för sent. Generat berättade jag om mina problem och fick tid till en läkare klockan 10 idag med orden "Vi får väl se om han kan göra något!". Jag ville svara att det kan han inte, på en kvart kan han inte utföra mirakel. Men han kan ge mig hjälp till att stå ut tills jag kan söka den vård jag behöver.

Jag hoppas så, men jag är så rädd. Tårarna står i ögonen. Tack och lov får jag denna gång en person med mig. Jag önskar att denne person var C men barnafadern får vikariera för honom den här gången. Det känns skönt att slippa gå själv, det känns skönt med någon som kan protestera ifall det behövs.

Tusen tack för de bästa åren i mitt liv!
Tänk vad alla olyckskorpar kraxade och sa att vi inte skulle fixa detta på grund avståndet. Men vi har fixat det och har vi fixat det så här länge så fixar vi resten också.

Första gången vi träffades föll årets första snö. Den dalade snabbt ner med stora, vita flingor och där stod vi, i mörkret, du och jag. Mina kinder var röda och jag vågar nog säga att mina ögon glittrade av glädje. Du var så fin! Så otroligt fin.
 Min fot skrapade mönster i snön för att min blick inte vågade möta din. Du tittade på mig, länge. Din blick höll sig kvar i mitt ansikte och jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
 Slutligen möttes våra ögon någon sekund och du sa tyst att du ville kyssa mig. Din hand nuddade min kind när du lyfte upp mitt ansikte mot dina underbara läppar. Allt försvann. Kylan var borta och kvar fanns bara du och den eld du tände i min kropp, den längtan du väckte och som jag visste inte skulle kunna stillas av någon annan.

... före 05:30. Det känns faktiskt en aning tungt att somna då och speciellt som jag i morgon, precis som alla andra äckliga veckodagar, faktiskt ska upp bara strax efter. Jag brukar vara lycklig om jag somnar innan 03 så jag tycker inte att jag har särskilt stora krav, men lite mer än 1 timme och 15 minuter behöver jag faktiskt sova.

Så snälla Herr Blund, tror du att du kan ta en sväng förbi mig lite tidigare?

Vad jag är seg idag. Jag har tusen saker att göra men inget blir gjort. Istället sitter jag här, rycker lite på axlarna och tänker "Jag ska bara...". Det är så trögt att komma igång, att komma över den där första tröskeln av motstånd som säger att jag inte vill och att jag inte ska. Men ursäkter har jag gott om. Jag ska ju tex. sortera sonens leksaker och det krävs att sonen är inne så att han kan säga vad som ska vara kvar och inte - han är ute. Att jag kan göra en massa andra saker under tiden förtränger jag så gärna.

Det kommer att sluta med som för Herr S. En massa slit i absolut sista sekund. Men jag tänkte att jag, den här gången, faktiskt skulle överraska mig själv och inte behöva göra allt samma dag.

Jag: - Men du, är du säker på att vi inte gjorde det? Jag vill som på att minnas att vi har gjort det.
Han: - Nej, det har vi inte.
Jag: - Men vad konstigt. Jag minns det. Det är som ett minne. Är du säker?
Han: - Ja, jag är säker... fast nu blir jag osäker när du säger så.
Jag: - Nej, du har säkert rätt. Mig ska man inte lyssna på eller tro på. Men det är så konstigt för jag minns det så. Jag har väl fantiserat ihop det på något sätt bla bla bla.
Han: - Men... nu blir jag osäker. Men oavsett så kan vi ju göra om det igen.
Jag: - Ja...

Två idioter samtalar.

Åh, imorgon får man sova tills man vaknar. Som jag längtar. Jag är inte alls gjord för att stiga upp kalla, mörka morgnar. Jag är inte heller gjord för att vakna av ett larm. Nej, tänk om man alltid fick vakna när man hade sovit klart. Så produktiv man skulle vara.

Fast nu för tiden för helgerna med sig en massa jobb. Det ska packas, trixas och fixas och det är väl mindre skönt. Men det måste bli gjort. Det är ju inte så himla länge kvar tills jag flyttar. Två veckor går fort när man har roligt.

Igårkväll fick jag en lugnande av en vän. Jag har svårt för tabletter, jag funderar 100 gånger bara jag ska ta en Panodil. Men hursomhelst så tog jag denna efter velande fram- och tillbaka. Och wow, det är ju så man mår när man mår normalt! Hon varnade mig för att jag skulle bli luddig i huvudet men jag blev äntligen skärpt igen. Äntligen kunde jag hålla en tanke. När man inte kan det är man luddig i huvudet vill jag lova. För att inte tala om att hjärtat slutade göra ont och andningen inte var lika tung.

Jag känner mig lättare och mer fylld av energi nu efter denna mentala vila. Att ha en kropp som ständigt befinner sig i krigsläge tär otroligt mycket på krafterna. Nu känner jag att en del av dem har återvänt.

Med detta menar jag inte att jag vill leva på tabletter i hela mitt liv, men jag har en helt annan förståelse för dem som tvingas äta dem nu. Och som sagt, jag är helt lycklig över den paus jag har fått. Det behövdes.

Igårkväll när jag skulle natta C i telefonen så sa han
"Om du vill så kan jag följa med dig till läkaren när du har flyttat upp.".
Jag protesterade när jag kom på att det inte alls går, läkare brukar oftast jobba samtidigt som självaste C. Men då säger han det raraste i hela världen och jag blir lite tårögd nu när jag tänker på det:
"Men jag tar ju givetvis ledigt i så fall. Om du inte vill att jag ska följa med in till läkaren så kan jag åtminstone följa med dig dit."

Hur underbar är han inte?
Me love!

Jag har suttit och funderat på det här med tanke kontra handling. Jag har tex. aldrig velat åka till någon storstad. När jag har hört folk säga att de ska till London eller Paris så har jag i princip tyckt synd om dem. Jag kan se mig själv på en solig, varm och lugn strand - inte i en storstad någonstans.
Men så poff dök det upp en tanke om att jag vill åka till Paris. Faktiskt som en blixt från klar himmel. Jag, den där strandtjejen, som aldrig har velat besöka en storstad i hela mitt liv. Det skulle alltså inte förvåna mig om jag en dag bokar en sådan resa - just för att tanken har satt sig fast.

Därför undrar jag om det blir likadant med negativa tankar, tex missbruk. Det är ju många vuxna som börjar missbruka trots att de borde veta bättre. Borta är ungdomens nyfikenhet och kvar är.... ja, känslor man inte vill känna, antar jag. Om det mitt i detta känslosvall dyker upp en tanke "Med ett glas vin skulle ångesten/smärtan/ledsenheten/vad som helst dämpas. Bara ett glas...". Då undrar jag om man inte till slut tar det där glaset, trots att man vet att man inte borde och att det inte hjälper utan snarare stjälper.

Det är nog som man säger, tankens kraft är stor - på gott och ont.

... mår alldeles förträffligt dåligt om sanningen ska fram.
Krasch.
Bom.
Bang.

Jag kan inte låta bli att finna det lustigt att landet delas upp i två läger på grund av något så simpelt som svininfluensavaccinet. Jag skiter totalt i om du inte vaccinerar dig men jag har lust att rycka av dig huvudet om du inte håller dig hemma så länge du smittar.

Jag ska vaccineras såklart. Jag önskar att C ville vaccinera sig men det lutar nog mest åt "nej" från hans håll. Jag hade varit lugnare om han vaccinerade sig, men det är ju inget jag kan styra över - precis som inte han kan styra min vaccination. Men önska får man väl ändå? Och sedan får jag oroa mig till döds när han åker på en förkylning.

Har du, eller ska du, vaccinera dig?