Mitt innersta rum

Jag föll rätt hårt igår. På något sätt hade jag tillåtit mig själv att hoppas att det faktiskt kanske var slut nu och att jag så småningom skulle få må bra och så strular det sig totalt. Jag behövde falla, jag behövde få vara besviken och frustrerad. För att kunna ta nya tag idag.

Jag hade satt upp så många saker på min att-bli-frisk-lista och när jag insåg att det inte handlade om ett par månader innan jag kunde börja med den så gick luften ur mig. Jag hade planerat att jag snart skulle kunna promenera igen och då skulle jag också börja med akupunktur hos sjukgymnasten för att på så sätt få en frisk rygg också. Livsandarna lekte verkligen med mig, tills igår. Igår fanns de inte ens i vråna.

Idag vaknade de med mig igen. Det är bara att borsta av sig och gå vidare. Om jag nu bara ska få symtomlindring så får jag se till att jag får den lindring jag behöver. Pulsen är en sak och muskelvärken en annan. Det finns lindring för bägge delarna så det är inte hela världen. Det går ändå. Att skippa lindring mot muskelvärken skulle inte fungera, då skulle livet vara precis som idag även om puls- och blodtryck skulle vara okej.

Ibland behöver man falla för att landa och sedan kravla sig upp och komma vidare. Idag leker livet igen!

Nej, mer klok än innan är jag inte. Jag har iallafall underproduktion av sköldkörtelhormon. Hjärnan skickar då signaler om att mer ska produceras och därför har jag symtom som man har vid överproduktion. Så tror jag att hon menade.

Fler prov har tagits och om någon dag ringer hon. Det är iallafall bestämt att jag kommer att få pulsnedsänkande medicin men ja, det hjälper ju för puls- och blodtryck, men resten av symtomen då? Ska jag må så här i kroppen så stör inte puls- och blodtryck mig nämnvärt eftersom jag uteslutande nästan bara tillbringar dagarna i liggläge.

Just nu orkar jag inte heller bry mig. Jag är trött och hela kroppen värker.

Imorgon har jag läkarbesök och nu börjar nervositeten att vakna. Det pirrar och kittlar i magen, illamåendet väller upp (japp, jag är bra på att stressa upp mig själv!) och jag vill rastlöst vanka av och an för att få tiden att gå.

Nervös är jag för att jag varken vill eller orkar må så här längre. Nu vill jag ha tillbaka lite livskvalitét. De senaste veckorna har enbart bestått i att ligga i sängen, ligga i soffan eller sitta vid datorn. Något annat orkar jag inte rent fysiskt. Det är så trist och jag äter snart upp väggarna för att ha något att göra.

Musklerna är så svaga att de värker. Det är den främsta orsaken till att jag inte kan eller orkar göra något. Bara igår så bläddrade jag i en tidning. Efter några sidvändningar blev jag så trött i armarna att jag var tvungen att lägga tidningen i knät. Men ytterligare några sidvändningar senare så orkade jag inte ens bläddra för att armarna började värka som bara den. Håhåjaja, jag känner mig lika pigg som en 130-åring. Det är samma sak att sitta vid datorn, armarna blir så trötta efter några minuter och då måste jag inta liggläge.

Jag önskar att det var måndag och klockan var 16:00. Då skulle jag åtminstone veta om jag måste fortsätta må så här eller om jag får behandling. Jag hoppas, hoppas, hoppas på det sistnämnda och har en hel del argument för behandling. Dels att jag mår som jag mår, att jag har struma i släkten och sist men inte minst att jag faktiskt inte får bli gravid så länge jag är sjuk, jag är ju inte direkt jätteung och behandlingen kan ta uppemot ett år.

Det har kommit till min kännedom att människor, bloggare och hundar avundas min presentationsbild. Främst i ledet står Herr S, det kan ni se här, och jag förstår honom. Hela mitt liv har varit naggat av andras avundsjuka. I just Herr S fall kan jag tänka mig att det är mina tre skäggstrån på hakan som väcker mest avundsjuka. De matchar så otroligt bra till mina gulröda vågor. Eller så är det mössan. Mössan har väckt mycket avundsjuka under sin livstid. Min bror kan till exempel knappt bärga sig när jag har den på mig. Han visar alltid sin avundsjuka med ett "Fy fan hur du ser ut! Ska du HA den DÄR på dig?!?" och eftersom jag är en god lillasyster så ska jag ju såklart det. Boldhead, brukar jag tänka.

Men eftersom jag är godhjärtad så ska jag säga att ni alla är fina, på ert eget sätt. Inte på mitt sätt förvisso, vilket ändå är det bästa. Ni kan inte jämföra er med mig, det är orättvist mot er själva. Jag är ju trots allt lite mer, lite bättre.

Baah, vad jag är uttråkad idag. Ni vet sådär som man var när man var barn och det inte fanns något att göra, förrutom att tjata hål i skallen på sina föräldrar om hur tråkigt allt var. Jag funderar på att gå ner i sonens koja i källaren, sucka och gasta att jag inte har något att göra. Det vore kanske kul ett tag eller två.

Det kryper en massa tråkighet i kroppen på mig. Inte för att jag har energi att göra något heller, det är väl det som är orsaken till tråkigheten just nu. Det känns som en typisk söndag, lång och seg och bläig.

Hypertyreos stämde bra in på mig. Visst, jag har gått upp i vikt och det är inte direkt ett symtom man vanligtvis ser, men jag har också min rörelserädsla och jag tror det förklarar det hela. Det ska bli spännande att se vad läkaren säger på måndag. Jag hoppas givetvis att jag får behandling, men åtminstone betablockare ska jag väl få. Nu tycker jag att det känns tokfel att enbart trycka undan symtomen när man kan bota hela sjukdomen, men hellre det än ingenting.

Men om jag nu skulle få behandling mot själva orsaken så undrar jag lite hur jag kommer att må sedan. Jag vet att man inte är "normal" förrän efter 6-12 månader, men att man märker skillnad ganska snabbt. Undra vem jag är under allt det här som passar in i sjukdomsbilden. Jag kanske blir en helt ny jag eller så kanske jag bara blir lite mindre av den jag är idag. Det gör mig faktiskt nyfiken.

På tal om något annat, ifall någon skulle råka ha ett tips på hur man kan mildra huvudvärk som kommer av högt blodtryck så skulle inte jag gråta. Jag håller på att bli galen på den nu och Panodil eller Treo fungerar lika bra som en påse chips - alltså inte alls. Men finns det inget man kan göra, förrutom ligga blickstill 24 h/dygnet?

Jag har redan fått svar på proverna jag tog imorse. Nu anses jag vara färdigutredd fast själv känner jag mig mest förvirrad. Subklinisk hypotyreos - en hormonrubbning som indikerar på att jag kan få problem med sköldkörteln senare i livet. Typ. Han sa att alla mina symtom stämmer perfekt in på detta och att jag inte behöver någon ytterligare undersökning. Han rekommenderar inte heller behandling mot detta då värdet inte var så fasligt högt/lågt/hur man nu säger. Sedan var det tack och hej med mig.

Eftersom jag inte hade en aning om vad detta var så googlade jag. Det kändes skönt att ändå ha fått en "lätt" diagnos och inte ha något kraftigt hjärtfel. Eller hjärtfel överhuvudtaget. Då jag läser om symtom så står det ingenting om mina. Inte ett enda som stämmer in - förrutom trötthet, men trött har jag varit halva livet. Och trötthet var inget som jag ens nämde till honom så jag undrar vilka symtom han då menar att jag ska ha?

Om nu mina symtom med högt blodtryck, hög puls, anfåddhet av ingenting och så vidare beror på detta - är det då meningen att jag ska leva så här? Jag menar, det påverkar faktiskt hela mitt liv negativt och jag orkar inte göra något just för att jag börjar flåsa direkt. Jag har inte lust att gå med vare sig hög puls- eller blodtryck, det skadar ju kärlen så småningom.

Jag ska strax ringa Vårdcentralen. För trots att jag inte, enligt honom, behöver behandling så skulle jag till läkaren och diskutera detta. Jahapp.

Jag kan inte sova. Jag är alldeles för tänkig för att ens fundera på saken. Samtidigt är jag så glad att det bubblar inom hela mig. Jag kan knappt tro att jag kommer att få en rejäl utredning gällande min puls. Det är som att en tung kvarnsten har släppts från mina axlar.

Idag ringde de från Sjukhuset. Redan på onsdagmorgon ska jag in och ta prover. Sedan ska väl de analyseras och därefter får jag Holtern (hjärtmätargrejen). Jag är ganska säker på att den inte kommer att visa något, precis som proverna inte kommer att visa något, men det är iallafall en start och jag förstår att det enklaste ska göras först. Därefter hoppas jag att jag får göra ultraljud, kranskärlsröntgen (jag har ju hjärt- och kärlsjukdomar på båda sidorna och en aning förhöjt kolesterolvärde) och absolut sist en lungröntgen om inget annat visar något. Och hoppas får man göra.

Jag vill inte bara ha några tabletter som tar bort symtomen, jag vill veta varför de finns där överhuvudtaget. Det bästa är att det åtminstone finns en chans att få veta det nu. Det känns så otroligt skönt att allt är igång. Det är en enorm lättnad. Jag kan inte förstå varför jag har dragit mig så för det, varför jag har varit så rädd att inte bli trodd och tagen på allvar. Men till slut sökte jag ju hjälp och det är väl bra, även om det borde ha skett en aning tidigare.

Jag läste en tidning och i den fanns det en artikel om kvinnor som ville förändra sina partners. Det fick mig att fundera på mig och C. Det finns faktiskt ingenting jag vill ändra hos honom, däremot har vi ju båda fått anpassa oss till varandra, vilket inte jag ser som något konstigt. Han får anstränga sig mer med att berätta och jag får anstränga mig för att inte uttrycka mig så burdust.

Jag har en ovana att uttrycka mig alltför plumt vissa gånger och jag vet att det kan störa folk... eller ja, det är pojkvänner det har stört. Jag är för rak på sak och lindar inte in orden så fint. Vill jag inte göra något som föreslås så säger jag "Nej, jag vill inte" medans jag har fått lära mig att jag egentligen ska hitta på en ursäkt till varför jag inte vill. Det vägrar jag göra. Vill jag inte så vill jag inte och det räcker bra så, tycker jag. Däremot försöker jag att uttrycka mig mjukare i andra fall och inte som att jag ger en militärisk order.

Han å sin sida har lärt sig vad jag menar med mina klumpiga uttalanden och tar dem för det de är. Jag ger inte order till folk, förrutom sonen som ska göra läxor utan diskussion, och det har han förstått nu. För i ärlighetens namn så tillhör det min personlighet. Det är kanske inte min allra bästa sida, men den tillhör ändå mig.

Har vi då förändrat varandra? Nej, det kan jag inte tycka. Vi har jämkats samman, lärt oss och som sagt - vi försöker anpassa oss efter den andras/es behov. Precis som man måste göra för att ett förhållande ska fungera.

Meningen var att jag skulle åka in på akuten och träffa en sköterska. So far, so good. Jag kom in, klädde av mig, tog EKG, blodtryck och temp. Allt utom trycket var bra. Det är förhöjt. Vilket kanske kan förklara huvudvärken som dundrar på och att ögonen ibland blir så extramt ljuskänsliga. Så hade jag nämligen när jag fick havandeskapsförgiftning också. Ja, pulsen var ju såklart hög den också, men det var ju givet.

Det var alltså meningen att detta skulle ske. Varför? För att Vårdcentralen skulle ha något att jämföra med. Men efter allt ovanstående så blev jag sittande i rummet i en timme. Sköterskan skulle göra något. En timme senare kommer en läkare in, han tar min sjukdomshistoria och säger att jag ska ringa Vårdcentralen imorgon och säga att jag är rekommenderad en tid dit inom en vecka. Bara för att få igång utredningen lite snabbt så skulle han ta en del blodprover.

Återigen satt jag och väntade. Denna gång på att någon skulle sticka mig så att jag fick åka hem och äta. Då det äntligen knackar på dörren och den öppnas så är det läkaren igen. Nu lyssnade han plötsligt på hjärtat och lungor och sa att han ska samordna hela min hjärtutredning. Vi skulle alltså hoppa över Vårdcentralen. Så gör man inte vanligtvis berättade han, men överläkaren hade sagt att så skulle det bli. Jag känner mig lite grym nu, men förstår ni vad jag ler? Överläkaren måste ha känt igen mitt namn och tack vare min älskade mamma får jag ta genvägen. Fast det är jag värd, flera gånger om.

Därför blev inga blodprov tagna ikväll. Det ska göras härefter och därefter ska jag få bära en sån där hjärtmätargrej hemma i något dygn. Vad som händer efter det vet jag inte, men visar det ingenting så hoppas jag på att få ett arbetsprov, just för att det är vid "ansträngning" pulsen går upp så enormt mycket. Men vi får väl se, jag är bara så glad över starten. Wohow!

Jag har inte pratat med honom idag och abstinensen är svår. Eller nåja, jag överdriver en gnutta eller två, men visst saknar jag honom mer när vi inte hörs av. Jag är van att höra av honom tidigare på helgerna och min hjärna säger att vi ska prata. Men han är ute och leker. Vilket sätt!

Min älskade C finns där i vått och torrt. Jag vet att han oroar sig över mig och faktum är att det gör mig ledsen. Jag vill inte att han ska fundera och grubbla, jag vill inte att han ska känna oro över något alls här i livet. Han är så totalt underbar och jag älskar honom mer och mer för var dag som går. Han är spännande, intressant och rolig. Varje dag lär jag känna honom på ett annat sätt.

Han får mig att våga saker jag aldrig trodde att jag skulle våga, han får mig att vilja saker jag inte ens visste att jag ville, han får mig att känna mig trygg och han får mig att känna mig som den vackraste kvinna som någonsin vandrat på denna jord.

Det är inte bara det att han lär känna mig bättre och bättre utan på något sätt utvecklas jag tillsammans med honom och lär mig själv en hel del. Det är säkerligen tvärtom också. Jag hoppas det iallafall.

Min älskade C. Min kärlek. Min lycka. Min glädje. Mitt leende.

Jag hade tänkt vara en duktig tant och faktiskt ringa Sjukvårdsupplysningen idag. Men se, det gick inte. "Norrbottens läns landsting: Ring din vårdcentral dagtid. Övrig tid ring jourcentral.". Toppen, varken det ena eller det andra finns ju.

Jaha, då får man se vad man hittar på istället idag. Funderar på att ringa Sunderbyn (vårat stora sjukhus för hela länet) och höra om de verkligen inte har jourcentral. Fast på hemsidan står det bara om akutsjukvård så jag tolkade det som att det inte fanns. Men det borde det ju göra, det är ju ändå ett hyggligt riktigt sjukhus.

Annars får jag väl ta och flämta mig igenom en städning. Jag känner mig verkligen inspirerad till det. Hoho. Jag borde ha en liten slav.

På min nya Vårdcentral är det gigantiska väntetider. Faktiskt så gigantiska att jag undrar om jag ens kan vänta. Min puls blir inte direkt bättre, det är bara jag som blir mer tolerant. Med ett leende konstaterade jag för någon dag sedan att den bara låg på 112 slag. Då hade jag faktiskt klätt på mig också. Det brukar vanligtvis ge en puls på närmare 130 slag. Så 112 kändes som rena, rama vilopulsen.

Det förvärras så fort. Om jag bara ser tillbaka en månad så är pulsen mycket högre idag än vad den var då. Min kropp är i betydligt sämre skick. Jag blir rädd när jag upptäcker att pulsen stiger och lungorna desperat flämtar efter luft pga att jag lägger mig ner i sängen - efter att ha suttit och vilat, såklart. Eller när jag, som förra helgen, sittandes packade upp böcker + dammtorkade dem, blev anfådd som om jag sprang maraton och fick ta flera pauser. Eller som att jag flämtar som en blåsbälg efter att ha kissat. Eller...

Därför bestämde jag mig för att strunta i Vårdcentralen, strunta i mina enorma problem med att inte vilja vara ivägen och faktiskt gå till Jourcentralen i veckan. Problemet, upptäckte jag idag, är bara att det inte finns någon Jourläkarcentral här. Jag trodde de flesta akutmottagningar hade jourcentral samtidigt, under viss tid då, men inte här.

Alltså får jag ställa mig i den där gigantiska kön och det gör mig orolig. Hur mår jag om ytterligare en månad? Hur länge orkar hjärtat med? Ska jag ignorera att bröstsmärtan kommer oftare? Ja, jag är orolig. Faktiskt är jag riktigt, riktigt rädd och det är första gången i mitt liv min egen hälsa skrämmer mig.

I flera månaders tid har jag suttit i någon slags farkost och långsamt men säkert åkt nedför en backe. Längst nere har jag skymtat en grå massa och ibland har jag lyckats bromsa vagnen för en stund. Men det dröjer inte länge förrän den rullar igång igen. Neråt, neråt, neråt.

Ju närmare slutet jag har kommit, desto mörkare färg har massan tagit. Nu befinner jag mig mitt i den. Det är svart här inne, klibbigt, segt. Och även om handen då och då tittar ut på andra sidan så ser jag inte vad som finns där. Det gör mig rädd. Det gör mig orolig.

Eftersom jag omöjligtvis kan stanna inne i tryggheten i massan så kämpar jag mig långsamt framåt. Jag vill inte se vad som finns där bakom för hela min kropp skriker att det inte är något bra. Jag vill dra ut på det, jag vill inte veta. Jag vill skynda mig, jag vill veta.

Snart vet jag. Snart är jag ute. Och det gör mig illamående.

Jag såg en rubrik svepa förbi tidigare idag. Jag gissar på att det är allas vår Onthree som har skrivit inlägget. Hursomhelst hette det något om "Sexiga underkläder och högklackade skor i sängen", fast i frågeform. Tror jag. Skitsamma. Det som slog mig då är att jag inte anser att skor har något i sängen att göra. Överhuvudtaget. Skor har man, enligt mig, på sig ute.

Fast tydligen är det många som tycker att det är läckert. Det är kanske bara min hjärna som gör knäppa associationer mellan utevistelse och skor. Och C för han tyckte att det mest verkade oskönt, tack och lov. Kanske får jag ha tennisskor någongång? Eller vinterskorna? Han kanske kan dra på sig sina också? Om inte annat så blir det iallafall varmt, även utan täcke.

Hittade inlägget och det finns här!

Det blåser så hårt att snöflingorna krossas och istället blir isbitar som flyger omkring. Mina ögon svider av det lilla jag har varit ute. Men det för något gott med sig, jag har fått mindre snö än vad jag räknat med. Tyvärr driver skiten igen bron så "nedanför" den och på de nedersta trappstegen ligger det en halvmeter. Fast det har varit värre så jag ska inte klaga.

Men däremot tycker jag att det här vädret hade otroligt dålig timing. Jag skulle ju in till da city idag, få min spruta och köpa Panodil. Men det går inte. Jag ser knappt ut genom fönstret och så viktigt är det inte att jag inte kan vänta tills imorgon. Fast det hade varit skönt att få det bortgjort. Nåja, son ska ändå ta sin grisspruta imorgon så jag får passa på att ta min samtidigt.

Dagens tanke: Undra om sonen går med på att skotta gården igen för 20:-. Det funkade ju en gång förut så jag tycker att det borde fungera igen.

Efter gårdagens blogginlägg och alla kommentarer jag fått på det så har mitt hopp vaknat på riktigt. Visst har jag alltid sagt att jag ska bli bra i ryggen, men aldrig har jag verkligen trott det lika mycket som nu. Jag känner mig hög på glädje och allt känns så enkelt och självklart. Det där hoppet är ganska viktigt att ha, både för kropp och själ.

Men sedan kommer lilldjävulen och sätter sig på min högra axel. Olycksbådande skrattar han och påpekar att av fyra sjukgymnaster finns det säkert inte någon som kan ge akupunktur här. Han vill inte att jag ska sväva iväg på mina glädjemoln, men inte av omtänksamhet för att fallet kan bli hårt, utan för att djävlas.

Jag måste ringa och höra med dem imorgon. En av dessa fyra borde iallafall kunna tycker jag. Jag hoppas, hoppas, hoppas.

Jag funderar på mitt tillfrisknande från ryggen. Och eftersom jag har provat vanlig sjukgymnastik, med ett resultat som fick kvinnan att börja gråta, är jag inte direkt sugen på det igen. Det vore om jag träffade någon som är mer specialiserad på ryggar, men tyvärr har jag flyttat ifrån en sådan chans.

Därför funderar jag på att kanske testa akupunktur. Har du någon erfarenhet av det så får du gärna skriva vad du tyckte om det och ifall det hjälpte mot det du sökte för? Framförallt smärttillstånd känns intressanta, men jag anser att oavsett orsak så är det intressant att veta om det fungerade eller inte.

- C och allt som hör till!
- att kunna åka längdskidor, speciellt nu när jag bor intill ett skidspår.
- att kunna åka slalom.
- att kunna ta en heldag vigd åt städning.
- att kunna ta en långlånglång promenad.
- att kunna träna.
- att kunna dansa.
- att kunna skotta gården.
- att kunna räfsa löv.
- att kunna pyssla hemma.
- solen.
- att kunna röra mig precis som jag vill, när jag vill.
- att kunna laga mat i timmar.
- att kunna cykla.
- att kunna gå med mina kära stavar.
- att kunna putsa fönster.
- att kunna stå still.
- att kunna sova utan att ständigt vakna.
- att kunna sitta på en köksstol med vänner och fika, surra och skratta.
- att kunna åka snowracer.
- att kunna åka skoter ut till en holme en solig dag.

Men en dag så...

Jag är sen i starten. FK-debatten har redan varit och farit och då passar min hjärna på att vakna till liv.

Jag känner tre personer, som inte är det minsta sjuka på något sätt, som inte har blivit utförsäkrade. Jag känner lika många som absolut inte kan arbeta som har blivit utförsäkrade och nu inte vet varken ut eller in. Eller ja, jag känner fler drabbade - men jag pratar om de allra värsta.

För saken är den att alla inte kan jobba. Att någon som jag, med kraftig ryggsmärta, kan jobba är självklart. Jag behöver inte alls vara sjukskriven, jag har aldrig varit sjukskriven i hela mitt liv och jag hoppas givetvis att jag slipper det även i fortsättningen. Jag kan jobba med ett väldigt stillasittande jobb, det är inte alls något problem. Men det är jag det, alla har ju inte samma problem som jag har.

Hur gör vi med dem som har sådan svår värk att de omöjligt kan lyfta eller använda armarna? Vad ska de jobba med? Gånglist är ju tyvärr inte ett yrke och hur jag än tänker och har mig så ser jag inget arbete framför mig som utesluter armar. Inte ens receptionist fungerar.

Hur gör vi med dem som drabbas av psykoser? Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag vill ogärna ha en psykotisk kollega vid min sida. Dels för min skull, men främst för deras. De fungerar inte. Inte alls. Och de behöver vård, vård, vård. Och det kan ta otroligt lång tid att tillfriskna, om man ens gör det utan bestående men.

Det finns ganska många grupper som faktiskt inte alls kan arbeta. Och det kan man inte blunda för, det blir inte rätt.