Vilsen på Västkusten

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här. Ska jag berätta om kattens fantastiska julklapp? Om att snön fallit konstant sedan nyårsafton utan att ens bilda ett snötäcke eller ska jag berätta om klumpen i halsen?

Orden fattas mig. Men det är inte det enda som fattas mig i skrivande stund. Jag finns på en annan blogg. Alla ni som vill följa med är välkomna. Jag hoppas att jag inte missat att lämna adressen till någon av er som velat följa med. Det kan ha hänt mitt i julen, mitt i snurret omkring mig. I så fall, förlåt. Hör av er igen.

- Hur gick intervjun idag, undrade maken när han kom hem från jobbet och hängde av sig jackan.

- Jo, det är faktiskt väldigt jobbigt att orka fokusera på en intervju nu. Och dessutom sitta och säga att jag är lyckligt gift.

- Men det behöver du väl inte säga, fräste han nästan en aning aggressivt.

- Men jag kan ju inte sitta och säga sanningen. Då utgår en arbetsgivare från att jag är labil och ratar mig av den anledningen, svarade jag lungt.

Han har inte en aning om vad han utsätter mig för.

Jag har varit vuxen. Jag har inte flytt. Jag har tagit tjuren vid hornen. Jag har suttit i vardagsrummet tillsammans med Niklas. Vi har ätit pepparkakor, druckit glögg och slötittat på tv under kommentarer som;

- Vet du att det verkar jättesvårt att få bostad i Göteborg, och pengar till handpenning har jag inte heller så jag får nog flytta till min hemstad och pendla.

- En del människor i samhället verkar så samvetslösa...

Dialoger som i kanske skulle kunna ha förra veckan, dock i annorlunda tempus, har en helt annan innebörd idag. 

Det är så många saker som är smärtsamma. Men just i skrivande stund är det nog mest smärtsamt att inse att jorden fortsätter snurra. Tågen fortsätter gå. Människor går på lunch. Folk fortsätter köpa julklappar. Hur kan ni göra allt detta när Niklas har lämnat?

Jo, jag vet att tanken är befängd. För jag unnar er alla allt gott. Jag unnar er trevliga julgranar och en god lunch. Men samtidigt...

Jag har så många många tankar i huvudet. Jag kan inte ens sortera dem. Kanske kan det bero på att kroppen fortfarande är i djup chock. Kanske kan det bero på att jag inte kan behålla maten i kroppen utan att jag spyr upp allt jag äter. Kanske kan det bero på att jag på en vecka fortfarande inte sovit mer än 1,5 timme i sträck. Jag vet inte. Kroppsfunktionerna är avstängda.

Fortfarande är jag osäker på vad det är som håller mig uppe...men frågan är om jag är uppe. Igår höll jag på att krocka bilden, sedan tappade jag bort bilnyckeln, samma nyckel som jag höll i handen medan jag letade efter den i 45 minuter.

Jag vet inte vad jag ska skriva medan jag lever i min mardröm. Era ord, era tankar och era kramar gör livet lättare att leva. Stackars Eva blev härom dagen vittna till en gråtattack. Helene fick smaka på kämparglöd. StockholmsNiklas fick rådgöra i en arbetsfråga. Tack för att ni finns för mig. Det hade inte gått utan er. För jorden verkar snurra ändå, trots att Niklas lämnar mig.

Jag saknar bara ord att skriva. Jag vet inte vad jag ska skriva...tankarna snurrar och går inte att samla. Men jag ska vid tillfälle försöka samla små tankar och skriva ner dem.

Efter att ha levt i snart 34 år vet jag att livet sällan blir som man tänkt sig. Jag vet också att man aldrig har sina vänner där man tror att man har dem. För när krisen kommer, olyckan händer och katastrofen är ett faktum håller sig vännerna ofta borta och de man trodde var ytligt bekanta, tar över.

Tack ni som är vänner. Tack ni som visar att ni är vänner. Tack ni som finns för mig. Ni vet vilka ni är. Det är ni som i dagarna finns för mig. Jag behöver er. Jag uppskattar er.

Tack Martin. Tack Helena. Tack Anitta, Stefan, Monica. Tack Eva och Tina. Tack Malou! Tack Kat. Tack Helen. Tack Lin. Tack alla ni andra som vet att ni finns, men som jag nu glömmer att räkna upp. Ni gör det möjligt att andas.

Kommer hem efter att en dag ha fejkat arbete. Känner mig stark. Kliver innanför dörren och det första jag ser är att maken köpt glögg och pepparkakor. Genast väcks mitt hopp om försoning. Doften av middag snår min näsa och maken säger ”det finns till dig”. Kanske var allt en dröm tänker jag men i samma ögonblick som jag möter hans blick förstår jag motsatsen. Efter en kortare men konstruktiv dialog bryter jag ihop. Gråter hejdlöst, ljudligt, frustrerat. Maken känner sig maktlös och lägger en tröstande hand på mitt huvud. Han säger ”du är en överlevare”. Men det är just det. Den här gången är jag nog inte det. Och dessutom vill jag inte ha hans tröstande ord. Jag vill inte ha hans tröstande hand. Jag vill ha vårt äktenskap. Men det kan jag aldrig mer få.

Ringer en kollega och föreslår middag. Tänker att jag i hennes sällskap måste äta en aning. Efter en thaimiddag skiljs vi åt vid kommunhuset och hon lämnar mig vid min bil. Så snart hon är utom synhåll, vänder sig min mage. Jag står i svarta pressveck med dataväskan i handen, håller mig i en stenmur och spyr upp all friterad kyckling medan Magnus Uggla sjunger om skilsmässostatistik och bilarna på huvudgatan passerar. På timmen, en vecka efter att vi köpt en gemensam soffa spyr jag tills magsäcken är tom, tårarna sprutar och gallan river i strupen. Jag funderar på var jag ska sova i natt.

Jo, så är det. Ibland händer det man aldrig tror ska kunna hända. Helt plötsligt kommer det oväntade när blodet fryser till is. Eller när hjärtat bara dör. Och det är precis det som händer när ens älskade make kommer hem och säger att han vill skiljas. Sparera. Flytta. sälja huset.

Bara så där... Utan förvarning. Helt oplanerat. Spontant.

Jag soom såg ett gemensamt liv. Jag som byggt gemensamt bo. Jag som sett oss sitta på verandan på äldre dar.

Efter ett dygn av total chock där jag legat under bäddmadrassen, dubbla duntäcken och hackat tänder, gråter jag konstant. Och konstaterar att livet aldrig blir som förr. Livet kommer aldrig att bli som förr.

Jag älskar min make. I nöd och lust. Tills döden skiljer oss åt.

Men solen går upp imorgon...

...fan solen går upp imorgon igen...

..god jul...tindra med ögonen ungjävlar, det är jul.

Ibland händer det man aldrig tror ska hända. Hjärtat stannar för en sekund för att sedan rusa. Blodet i ådrorna fryser till is för att snabbt åter börja flyta i kroppen. Någon blåste ut ett sterinljus. Någonstans gick solen upp. Ett ögonblicks verk. En obetydlig händelse. Ett livsavgörande faktum.

Men solen går nog upp imorgon också...

                                      ...fan också, solen går upp imorgon.

På seneftermiddagen stövlade jag in på Claes Olsson för att köpa en mobiltelefonladdare att ha i bilen till min nya Nokia 6300.
- Ursäkta, kan du hjälpa mig med vilken laddare jag ska ha, frågade jag en av killarna i personalen.
- Visst, få titta på din mobil, svarade säljaren och tog ut batteriet för att kolla den lila lappen under batteriet för att försäkra sig om vilken mobil det är. Sedan räckte säljaren över en laddare till mig och jag tackade snällt för hjälpen.

Men 119 kronor och en promenad till bilen senare, insåg jag att laddaren inte passar med min mobiltelefon. Så jag tog min laddare, kvittot och besökte butiken för att prata med säljaren som rekommenderat laddare.

- Hej igen, det blev fel. Laddaren du gav mig passar inte ihop med min mobil. Här är kvittot och laddaren. Jag skulle vilja att köper går tillbaka, sa jag och log snällt.
- Men det går ju inte, förpackningen är ju bruten, svarade säljaren.
- Ja, men det är ju den laddaren som du rekommenderade till min mobil för ett par minuter sedan och den passar inte ihop.
- Näh, det var ju synd. För när förpackningen är bruten kan jag inte göra något.
- I så fall skulle du inte ha rekommenderat en felaktig produkt till den mobiltelefonen du undersökte.

Visst, laddaren kostade 119 kronor och det är pengar jag kan leva utan. Men för mig är det en principsak och jag kommer aldrig mer att handla på Claes Olsson. Det är en större förlust för dem, än det är för mig. För under åren har jag varit storkund där.

Min katt har flera gånger blivit attakerad av en stor röd katt. Den röda katten har skadat min katt och den röda katten har osakat mig flera dyra resor till veterinären. Den röda katten har också roat sig att springa omkrig på nätterna och skrika vilket irriterat alla människor i ett par kilometers radie. jag har varit så irriterad på den katten att jag önskar livet ur honom.

Men så fick jag idag veta att den röda katten blivit påkörd men överlevt. Att han släpat sig av vägen och dött under en släpkärra.

Hurra! Det är värt att fira att min kisse inte längre kan bli sårad ytterligare en gång. Det är toppen att jag inte behöver betala veterinären dyra tusenlappar för den rödas attaker och att vi kan sova lungt nästa sommar.

Sedan slog det mig...att den röda ju har en soffa nånstans. Att han har egn egen matskål i ett kök. Sedan fattade jag att någon väntar på honom. Att någon saknar honom.

Fan också, den röda katten har gått ur tiden!

När vi köpte vår underbara älskade soffa bodde vi i en ganska liten lägenhet. Så soffan var ganska liten. Men när vi flyttade till huset behöll vi vår soffa för vi gillar den. Vi tänkte köpa en till men modellen finns inte att köpa. Men härom kvällen surfade jag av en händelse in på Blocket och hittade en annons på en likadan. En exakt likadan. Till synes välskött och för en sjättedel av det pris vi betalat.

Klockan 02.43 skickade jag ett mail till säljaren.

Klockan 07.00 skickade jag ett sms till säljaren.

Klockan 09.30 tog jag mod till mig och ringde maken...
- Du, sa jag med min allra mjukaste röst. Du vet att det varit trångt med 2 vuxna, en katt och en bärbar dator i vår soffa....
- Vad har du gjort, svarade han i panik.
- Liksom typ, bar eventuellt, kanske köpt en soffa på blocket. Kan vi hämta den i Partille ikväll?

Men det blev hemskt bra. Och Storma gillar sin nya soffa skarpt. Han har bestämt sig...den nya är mycket bättre och skönare än den gamla. Det är hans nya plats i huset. Själv anser jag att det är toppen. Men maken muttrar nåt om "övermöblerat". Men jag hör så dåligt på det örat.

Efter sommarens vulkanutbrott du jag bad svärmor välja mellan att behandla oss med respekt eller gå har jag hpllit god min och varit en god sonhustru på håll. Men när julen närmar sig och jag vet att detta är en svärmorfri jul, så föreslog jag att vi skulle bjuda dem på julbord. Bara för att vi ska få umgås. För svärmor skulle aldrig köra 45 minuter enkel resa till oss och hon skulle aldrig komma på tanken att bjuda hem oss om hon inte måste. Och i år måste hon inte, för julen arrangeras inte hos henne.

Men efter julbordet som var välfyllt och välsmakande även om dialogen flöt ganska trögt tackade svärmor med en kram även om mitt kroppsspråk skrek att jag inte ville. Sedan bjöd hon in oss till juldagen. På middag.

VA? Min plan om att luncha med dem tidigt i december för att sedan slippa umgås med den gick inte i lås. Nu måste jag dessutom åka dit på juldagen. Jag som redan avskyr julen har ännu en hemskhet att se fram mot.

Varje år tar Blossa fram en speciell årgångsglögg. Årets variant är i smak av havtorn och kanel och den tog snabbt slut i mitt sällskap. Därför blev jag så glad när jag såg att man på Systembolaget kunde beställa en presentbox med de fem senaste årgångsglöggarna. Enligt Systemets hemsida sker leveransen på tre arbetsdagar. Men min glögg behagade komma med åtta dagars varsel. Fast det är klart...man ska inte förse svenskarna med sprit för snabbt. Lite så där bra service kan tyckas med tanke på att det är advent. Bortsett från Systembolagets trista kundservice så är glöggarna underbara och det är en fin present.

Bild: www.blossa.se

Ja...jag har verkligen längtat efter en sån här vas i hur många år som helst. Jag har nosat på dem, klämt på den, känt på dem och till och med funderat på om jag ska önska mig en i present nästa gång jag fyller jämt. För trots dess vackra, rena linjer och dess tidlöshet, så kan jag inte med gott samvete köpa mig en vas för 900 kr.

Men idag gick jag förbi en glasaffär med lockpriser. Idag var dagen då den såldes för 399 kr. Idag är dagen då en Allto vas hamnade på mitt soffbord och idag är dagen då maken fått order om att stanna på Ica och köpa tulpaner till mig.

I år är året då vi skiter i julgranen för i år ska granriset placeras i min nya vackra vas. December är månaden då luncher på stan ersatts med matlåda och december 2007 är månaden då jag köpt mig något jag drömt om i flera år.

En död katt, ett sprucket kärl på vinden, vattenskadat tak, trasig gräsklippare, chegella infektion, oönskad viktnedgång, problem i ett av projekten, urinvägsinfektion, skadeinsekter i köksmöblerna, bortglömd födelsedag, tjänstresa så maken missade sin födelsedag, solen som andrig kom, kattslagsmål, sjuk katt, trasig men helt ny spis, trasig panna, urinvängsinfektion igen, inställd resa, fick inte jobbet jag brann för, katt med dränage, spricka i foten, håll på nya jeansen, fläkremmen på bilen gick sönder, strömavbrott, utdragen visdomstand,  tvättmaskinen som bara är ett år gick sönder, tidningsbudet som vägrar fatta att vi ska ha tidningen...

Jag är så trött på 2007 och vill bara att detta året tar slut.  

- Du ska få något som du verkligen behöver. Något som du aldrig skulle unna dig själv och något som du aldrig kommit på idén att önska dig, sa min  high school sweethart till mig för många år sedan.
Genast gick min hjärtna i spinn. en ansiktsbehandling som jag då ännu aldrig fått? Massage? Kanske ett vackert smycke?

Så förväntansfull jag var...
                                               ...så besviken jag blev när jag fick en scart sladd.

En gång i tiden hade jag massor av fina trosor. I vackra svala material, med små spetsar, små rosetter eller bara enkla vita i den finaste bomull. Men sedan blev jag nog aningens lat, aningens trygg och bekväm. För visst har jag kvar lite spetsar och lite siden i mina underklädslådor, men jag bär dem aldrig. Jag gillar mina basictrosor i svart bomull från Lager 157 som jag köpte i oktober förra året för 30 kr paret.

Men det är ju faktiskt för sorgligt. Tragiskt. Eländigt. Så i veckan har jag tagit en liten tur förbi köpcentrat och kompletterat men ganska basic, men ändå i trevliga färger, ej urtvättade och med små spetskanter. Söta är de mina sex par nya trosor som jag nu ska matcha med de bhar jag har.

- Det är inte omöjligt att jag ska till Syd Afrika i januari, sa maken när han kom hem från jobbet. Samtidigt la ha till att det ännu inte är klart.

Det är en resa som vi väntat på och trott ska komma. Det är en resa som vi har sparat inför och en resa vi sett fram mot. För när maken sedan är färdigjobbad, kommer jag att resa ner på egen bekostnad och vi kommer att flytta in på ett hotell, på egen bekostnad. För det kostar inget mer att utöka antal resdagar för maken när han redan har sin flygbiljett.

Flera personer i min omgivning har sista tiden meddelat, att de efter år av lyckligt äktenskap, byter efternamn från makens till sitt flicknamn. Varje gång den händer så tänker jag "slitningar i äktenskapet"? Men jag inser snabbt att den frågan enbart är handlar om min inskränkthet. Och visst förstår jag att man gärna vill ha samma efternamn som sin man och framför allt, man gärna vill ha samma efternamn som sina barn man hämtar på dagis. Det är givet.

Samtidigt förstår jag kärleken, lyckan över bröllopet och äktenskapet och samtidigt förstår jag glädjen att få dela efternamn. Men jag förstår också hur svårt det är att byta efternamn. För efter tre års äktenskap kan jag fortfarande undra vem Karolina Makensnamn är eftersom jag fortfarande identifierar mig som Karolina Flicknamn. Det händer ännu idag att jag undertecknar Babskvitton med Karolina Flicknamn och sitter i väntrum och undrar varför Karolina Makensnamn aldrig hör av sig när de ropar hennes namn.

Det får mig att undra om jag verkligen ska heta Karolina Makensnamn. För på tre år borde jag ha vant mig att jag heter Makensnamn. Jag borde ha lärt mig namnteckningen och jag borde inte hoppa högt inför faktum att jag bytt namn. Men Makensefternamn passar mig inte helt. Det är lite som ett par snygga skor till en snygg kostym...men skorna är en aning för stora och lämnar lite skavsår.

Så det kanske är jag som gör fel. Som behåller min makes efternamn, trots att jag har svårt att identifiera mig med det. Det kanske är vänninorna i min bekantskapskrets som är smarta, de som tagit dialogen och bytt tillbaka.

Ja, det där med klänning till julesten är verkligen ingen höjdare. Den vackra klänningen jag beställt från La Redoute ska levereras dagen efter julfesten men jag lever på hoppet. För att gardera mig en aning har jag köpt två andra klänningar som maken rynkat på näsan åt så de är tillbaka i affären. Har du inget i garderoben undrade maken när jag öppnade min garderob härom dagen. Men med en spricka i foten och absolut ingen motion alls, har jag en liten kant runt midjan, så ett nyköp är verkligen behovet.

För er som undrat så finns båda klänningarna under "Nyinkommet" på deras hemsida.

Den här klänningen är helt olik den första och jag hoppas att i alla fall en av dem levereras innan festen. Skorna är i alla fall köpta, betalda, hemburna och passande. Trots en spricka i foten.

Skor, Din sko, www.dinsko.se

Lite lagom nyvakna, lite lagom sömnvarma under varsitt täcke låg maken och jag och läste tidningen och zappade på tvn när telefonen ringde. Vi så båda på varandra och tänkte på svämor då ingen annan ringer en söndagförmiddag. Maken svarade och efter ett kylslaget "ett ögonblick" lämnade han över telefonen till mig.

- Hej, jag heter xx och ringer från företag xx och jag sitter och går igenom lite ansökningar som vi fått till den utannonserade tjänsten. Har du tid en stund så att vi kan göra en liten telefonintervju nu på en gång?

- Eh....ja visst.

Ja, maken och jag firar inte jul. Varannat år genomlider vi julen med hans föräldrar och varannat år får vi göra som vi vill. Och det gör vi. Första julen tillbringade vi på en roadtrip i USA och den andra valfria julen firade vi i Egypten. Därmellan har vi gjort två jular hos hans föräldrar, jular jag helst vill vara utan.

Ingen av oss är förtjust i julmat. Ingen av oss brinner för att spendera 3500 kr på julklappar utan att få ett tack tillbaka. Ingen av oss går i kyrkan, firar Jesu födelse eller ens trallar med i Jingle Bells. Trots att vi under ett par år, har försök, verkligen försökt uppskatta julen, finna en egen charm med julhelgen och bara göra sådant som vi uppskattar, så ogillar vi fortfarande julen.

I år gör vi det så enkelt vi kan. .Svärföräldrarna ska bjudas på julbord, ungarna i släkten får julklappar vi köper i samband med julbordet och som överlämnas vid ett oanmält besök en vanlig vardag. Ett par nödvändiga julkort ska skrivas och skickas. Sedan struntar i vi glögg och pepparkakor. Vi skiter fullständigt i adventsljus på soffbordet, julstrumpor, julkort och inlagd sill. jag kan inte bry mig mindre om julgran och risgrynsgröt. Jag skiter fullständigt Karl-Bertils jul och jag bekymras inte över jultomten.

Men nej, jag är inte arg, inte bitter, inte missunnsam. Jag önskar er alla en sådan jul ni drömmer om. Men snälla, stressa mig inte till att känna mig förväntansfull inför jul, projecera inte ert tjat om jul på mig och tro att det smittar. Lämna mig bara ifred. Vissa tycker om blodpudding, jag gör det inte. Vissa tycker om jul, jag gör det inte.

Men det jag gillar med jul...är våra elljusstakar. Är det för tidigt att sätta upp den ännu?

...är jag på många plan. Men just nu syftar jag på middagen där vi njöt av lite nya Santa Maria mixer och salsor som vi testat. Och nu ligger vi i soffan och tittar på en riktigt bra äventyrsfilm och myser till de nya ljuslycktorna.

Efter makens månadslånga utlandsvistelse har vi nu tagit en långhelg tillsammans. förutom att huset behöver städas, däcken på bilen bytas och en massa andra saker så har vi en hög med osedda filmer, ett gäng halvlästa böcker, ett kul recept att prova och ljuslyckor att testa. Så vi lullar hemma i vår egen takt med fårskinnstofflor på fötterna.

Jag har faktiskt passat på att städa ur min garderob. Varje gång jag skulle ta fram en vit topp att ha under kavajen eller koftan, har jag fått fram det rosa spräckligt blommiga linnet som jag knappt använde i somras. Så nu är kläder jag inte använder borta och de nya topparna maken köpte på sin långresa insorterade i garderoben. Och det bästa av allt med att handla i usa är, att alla mina toppar är i storlek small och extra small.

Att vara sjuk och hemma med spricka i foten och urinvägsinfektion har tyvärr gjort att jag började vända på dygnet en aning. När maken sedan kom hem, extremt jetlaggad, hjälpte inte till. Nu är allt upp och ner och jag måste börja vända tillbaka den naturliga klockan i kroppen. Men jag har ingen aning om hur det ska gå till...för ikväll ska jag föreläsa och kommer således inte hem förrän vid halv elva. Och att komma hem från jobbet vid halvelva är inte bra, om man vill vända tillbaka dygnet.

Jaha ja, så var det klart. Den lite loja julfesten till vilken jag skulle köpa ett par häftiga partyskor i lila har förvandlats till en julfest i nobelstil. Således har jag dragit ut alla mina klänningar ur garderoben och konstaterat att jag har massor. En vit linneklänning, en svart cool klänning där sltsen blev lite för hög på Malta, en ursexig omlottklänning som är för stor och...och....och...och...inget som passar. Sprickan i foten gör det ju svårt att skutta iväg på stan så jag letar på internet.

www.laredoute.se

Klicka här

Hm, loggade in på seneftermiddagar för att beställa klänningen och fik veta att de levereras vecka 5. Således fortsätter jakten. Tur att jag har skor och underkläder i alla fall.

Wn ännu senare uppdatering...den ovan visade klänningenär beställd och den i min storlek ska levereras dagen efter julfesten men jag hoppas att jag har tur och får den samma dag som festen. För att vara lite tryggare och inte stå utan, har jag köpt en röd klänning som back up. Den har 30 dagars öppet köp, således kanjag lämna tillbaka den utifall att La Redoute skickar mig den jag vill ha.

Svärmor och jag har ingen bra relation. Inte sedan hon sagt så många elakheter att jag tappat räkningen och speciellt inte sedan jag i somras fick nog och över en middag bad svärmor välja mellan att stanna hos oss och vara trevlig eller helt enkelt åka hem och hon valde det senare. Maken har inte speciellt mycket till övers för sin mor och han anser att ett fyra minuter långt samtal varannan vecka är lagom i kontakten med sin mor.

I år firar vi inte jul med svärföräldrarna och jag vet att hon inte tycker om att tillbringa tid med någon av sina barn då hon inte bjudit in något av sina tre barn på snart två år. Så jag vet att hon är för lat, för bekväm och för snål för att bjuda in oss ens på den enklaste glöggfikan med pepparkaka, och då jag vet att hon anser att 10 mil enkel väg är alldeles för långt att resa för en middag hos sin son, kom jag på det ultimata. Maken och jag kompar ut en eftermiddag, kör till svärföräldrarnas hemstad och bjuder dem på julbord en eftermiddag för att sedan åka hem. På så vis slipper vi leta efter omöjliga julklappar, vi slipper hennes snålhet när vi fräckt bjuder in oss till henne och vi slipper det evighetslånga tjatet om hur långt det är till Göteborg om hon ens behagar att lägga 45 minuter av sin långa pension på att resa till oss. Allt vi behöver göra är genomlida en två timmar lång sittning och det eviga klagandet att 225 kr per person för julbord är alldeles för dyrt. Men med lite tur, kanske jag kan få se henne stoppa ner lite julmat i handväskan, eller i alla fall en pepparkaka till hunden i fickan. Det skulle göra min jul fulltalig.

Nä, jag är ingen tatueringsmänniska. Jag kan uppskatta de små bilderna och utsmyckningarna på andra, men själv skulle jag inte ens fundera allvarligt på en tatuering. Jag skulle vara för orolig över att jag skullde ledsna på motivet, ledsna på placeringen eller faktiskt vara rädd för att tatueraren gör ett dåligt jobb. Men så är jag också en person som gillar bilder och som gillar att byta tavlor i vardagsrummet.

Men så kom jag på...att om sprickan i foten inte läker som planerat, lovade ortopeden sätta ett gips. Gör han det, ja då ska jag pryda mitt gips med gnuggisar. Jag ska sätta kinesiska tecken på mitt gips och sedan ändra betydelse på tecknet baserat på vem jag talar med. För om nån försöker ragga på mig på julfesten kan jag säga att min finfina tatuering betyder "äktenskap" eller på anställningsintervju kan jag säga att den betyder "plikttrogen".

Men blir det inget gips? Ja, då ska jag fira med ett par glittriga partyskor till julfesten.

Bild: www.hm.se

Idag packade jag in min krycka i bilen, körde förbi biltvätten på vägen och rattade sedan mot Landvetter. Sedan, efter en evighets väntande, så kom han. Maken. Nyklippt. Men det söta skägget en aning otrimmat och med en stark doft av flygets varma handdukar som delas ut i samband med atlantflygningar.

Sedan öppnade han den nya inhandlade vänskan och ut välde det paket och presenter. Nya glansiga tidningar, en mjuk tröja i microfleece, en ljusblå piké från Ralph Lauren, en handfull mjuka v-ringade toppar från samma modehus, en randig vardagströja från GAP och en massa andra saker. Efter den långa utdelningen och provningen insåg jag att vi skippar julklappar i år och att jag måste städa min garderob. Han är bra min man på att handla till mig. Men, jag hittade också en rosa piké i storlek som inte ens passar en 12 åring...hur han tänkte där vet jag inte. Men jag är tacksam ändå. Och den 14 åriga kattvakten som så snällt tar katten när vi är borta, har en underbart fin ny tröja.

Klart att jag visste att det är hårt jobb att söka nytt jobb. Inget tvivel på den punkten. Men jag hade också glömt att jag faktiskt är "otålig" i min personlighet. Således blir jag ganska frustrerad när processerna inte flyter så snabbt som jag hade önskat. Och jag blir ännu mer frustrerad när jag återigen inser hur komplex en rekrytering är. Hur många bitar som ska stämma mellan både arbetstagare, den blivande chefen, kollegorna, arbetsuppgifterna och företaget. Det är nästan så att jag häpnar över att människor faktiskt har anställningar. Men å andra sidan, vet jag ju också att massor med människor faktiskt misstrivs på sina jobb.

Själv har jag hoppat av rekryteringar, jag har blivit förolämpad, jag har ibland undrat varför jag sökte just denna tjänsten och jag har fått svara på frågor om hur bra jag är på att poppa popcorn varför jag måste kunna det på den tjänsten är fortfarande en gåta för mig.

Inte sällan tappar jag sugen och orken. Samtidigt vet jag också att det är den hängivna och envisa som segrar så jag sickar ännu en ansökan, och går på ännu en intervju och gör nnu en personlighetsundersökning. Men det jag slås av är att en kvinna som kan beskrivas som handlingskraftig, i yrkeslivet upplevs som aggressiv och en kvinna med lite plattat hår, upplevs som kontrollerande. Oavsett hur jag än gör, vad jag än säger, verkar det bli fel för just den sökta tjänsten. Men det är väl så som i resten av världen, hur man än gör har man alltid rumpan bak.

Jag är också ganska glad och ganska tacksam för en massa saker;

• Jag är väldigt överlycklig för att ortopeden ringde och berättade att man kanske inte behöver gipsa min sprickiga fot om jag lovat att vara stilla.
• Jag är hemskt glad över att jag enbart tillbringade en timme på akuten igår och att jag fick antibiotika i handen.
• I natt var jag evigt tacksam för att McDonalds inte stängde förrän vid ett på natten, således fick jag mat på hemvägen.
• Jag är också glad över att bilbärgaren som kom idag hade ett bra handtag med bilar. Så han bogserade min bil av motorvägen och körde mig till en reservdelshandel nr jag köpte en ny reservdel som JAG bytte medan HAN förklarade hur man ska göra då hans händer och armar inte fick plats under motorhuven.
• Jag är också tacksam för att jag fick en finfin present under en projektrapportering, som jag iofs missade men det är tur att jag har så bra kollegor som kan täcka upp för mig.
• Ohyggligt glad är jag över faktum att jag har en skuggsdune mellan huset och havet så att skogsdungen fångar upp vinden.
• Jag är glad för att min chef uppskattar mig så mycket och att de valt behålla mig på jobbet ett tag till...

Men just nu, är jag gladast över ett varmt bad och ett glas rött vin en fredag.

Jaha, då var det bekräftat...det är en spricka i foten. Eller rättare sagt i tån... Det förklarar varför jag fortfarande linkar och har ont.

Så imorgon blir det spännande...jag ska stifta bekantskap med gips för första gången i mitt liv. Frågan är, bör jag raka benen innan jag blir gipsad?

Följande sms-dialog utspelar sig mellan mig i soffan medan jag ser Desperate Housewifes och maken som står i ett shoppingcentrum i en annan kontinent i en annan tidszoon.

Hej skruttan. Vad ska jag köpa för väska för att få hem alla fynd? Hård eller mjuk Samsonite?

Köp en mellanstor hård röd, det behöver vi i vår resväska samling.

Den kostar $ 89 och rymmer inget...

Köp en annan då. Och glöm inte underkläder från Hanes till mig. Finns på K-mart.

Hittade en mjuk samsonite för $49, blir det bra? Hittar inte trosor till dig, annat än på Victorias ;-)

Hur ska jag veta det....fatta ett eget beslut...om väskan alltså

Ok. Apan älskar dig

När Eva meddelade att hon stoppar ner jeansen i stövlarna, trots att hon lovat sig själv att aldrig göra det, tänkte jag "det osar 40 års kris". Således lutade jag mig lungt tillbaka och tänkte att det tar minst sju år innan jag är där.

Men förra veckan fick jag ett stort lönelyft som dessutom ska betalas ut retroaktivt för åtta månader, så med ett leende på läpparna, köpte jag mig ett par ganska klassiska stövlar. Sedan besökte jag min favoritaffär i Göteborg och köpte ett par tuffa, vida trekvartsbyxor att ha till. Men idag, när jag tröck ner den onda foten i stövlarna och upptäckte att jeansen ju döljer hela stöveln så tänkte jag första gången tanken;
- Tänk om jag skulle stoppa ner jeansen i stövlarna.
Sedan skakade jag på huvudet, jag är inte där. Ännu. Det är fortfarande Evas grej. Och jag gör det inte förrän Eva klär sig i skipants som hon en gång sa att hon aldrig skulle göra. Men Eva, vännen...kom igen. Skipantsen är tillbaka. De finns i HM:s vinterkatalog. Titta här