Mitt så kallade, förvirrade, liv

På mina rosa små moln...

Aaahhh... livet är härligt!!

Går runt med ett sånt där nöjt smil hela tiden och säger saker som "Gud så härligt, nu börjar det regna igen..." och liknande till mina vänner... 

Förstår om dom i hemlighet planerar att utesluta mig ur vänskapskretsen, sådär äppelkäck får man ju bara inte vara... = )

Jag är ju riktigt KÄR!!

*svävar på små rosa fluffiga moln...*

Känns som jag är fjorton igen...

...pratar telefon hela nätterna...

...det pirrar i magen bara jag tänker på honom...

Hans blick... to die for... jag dör...!!

Tänker aldrig mer nöja mig, jag vet ju hur riktig passion känns... jag kommer aldrig kunna existera i ett lugnt och tryggt förhållande med kärlek men utan passion...

Hans blick får mig att smälta, vill vara honom nära... Vill se djupt in i hans ögon...

Kanske är han mr right... time will tell...

Är en svår konst...

Måste börjas i tid... ändå var jag hemma hela helgen och flörtade inte med en enda kille... och förra helgen var likadan den med för den delen...

På detta sätt blir det inga nötter... måste tänka om, socialisera, planera, konferera mera...

Samla, samla!!

Säger Carolina Gynning att hon vill ha...

Tough luck säger jag...

Har just insett att drömmen om den riktiga mannen bara är just... en dröm...

Dom finns inte, hemsk upptäckt...

Men inse, man går från pojkvaskrar till gubbstruttar...

Det finns inget där i mellan... vacum...

Tyvärr!

Aldrig nöjd, jag blir aldrig nöjd...

För lång eller kort eller smal eller blek...

Jag vill hitta rätt men jag ser bara fel...

Aldrig nöjd jag blir aldrig nöjd...

Ingen kan vara perfekt det kan jag förstå...

Men herregud jag kan få bättre än så...

Citat; Veronica Maggio

Var jag på i helgen...

Vilket sjukt hypat ställe, det gäller att vara VIP må jag säga...

Så att man kan bli utpekade av dom heta tjejerna i entren och får komma in...

Så att man kan få köpa en flasköl för 56 kronor...

Nää... tacka vet jag 25 kronors ställena i Gbg...

"D" ville alltså inte ta mig tillbaks... Jag bönade och bad, bad om en andra chans, bad om att han inte skulle släppa taget, att vi inte skulle förstöra det som kanske fanns kvar. Om han bara vågade så skulle allt bli bra igen. Men inget hände. Vi pratade telefon dock, flera gånger om dagen. Jag mådde ganska dåligt av detta och bestämde mig för att jag måste försöka gå vidare. Det var då jag, när jag minst anade det stötte på, "Mr Romance" som jag i tidigare inlägg kallat honom för. På klippan, ute på ön stod han i sommarnatten. Han var pripps-blå killen och jag såg framför mig hur jag inom en snar framtid skulle springa runt i hans skjorta och se sådär snyggt nyvaken ut!! Vi pratade på klippan i sommarnatten medans spelmännen spelade, barnen dansade och alla var glada... Vilken dröm! Vi träffades också efter denna sista sommarnatt och har träffats ett par gånger till. Vet inte om det finns något eller inte, tror han är en sådan kille som, om det finns, så växer det fram... För ett par veckor sedan råkade jag dock träfffa "Mr passion" och tillbringade en natt med honom. Kanske för ett sista försök, kan det bli vi? Känslan finns ju där på något konstigt passionerat sätt men så fort vi kommer varann nära blir det bara fel. Så svaret på frågan är nog trots allt nej... 

Härom dagen ringde så "D", han jag bönat att få tillbaks, på fyllan... Han kom hem till mig och ja... Det blev som det blev. Såg denna natt och morgonen som följde en blick jag aldrig tidigare sett hos honom. Där fanns inget, den var tom, det fanns ingen värme längre. Min mysiga kille var borta, han ville inte krama mig, han såg mig inte i ögonen och log. Den tiden var förbi och kanske var det lika bra att jag fick inse det även om det gjorde ont. När han gick den morgonen kändes det ungefär som den första morgonen man vaknar upp i slutet av sommaren och tänker... "Jaha, nu är hösten här..." Det är något dystert och sorgligt över det men samtidigt accepterar man att det är så livet fungerar.... 

Har bestämt mig för att gå vidare, det är dags för det. Jag kan inte rota runt ibland mina egna avverkade, avdankade hjältar längre... Eller som min kloka vän hade uttryckt det. "Se upp med bäst före datumet på männen... för sur mjölk smakar illa..."

* Undantaget kvinnor, som är värda 4300 kr mindre än män i månaden, trots att de arbetar lika mycket.

F! - Vad sägs om lika lön?

Jag tror jag lider av någon konstig åkomma som gör att jag alltid strular till det i mitt kärleksliv. Det är som om att jag älskar att sätta mig själv i klistret. Har helt klart problem med att släppa taget om mina ex. Har bestämt mig för att beskriva min situation och min lilla historia här i min blogg...

Just nu har jag fyra personer som spökar i mitt huvud och som är mer eller mindre avslutade. Mitt första ex som är och var min stora passion har sedan det tog slut för ett år sedan drygt varit svår att släppa. Gång på gång har jag lurat mig själv att tro att det kanske ändå är vi. Men så fort vi tillbringat några timmar ihop känner jag en stark oro och ångest. Förmodligen för att det var så vårt förhållande också var när det begav sig. Destruktivt, passionerat och en bergochdalbana i ett och ett halvt år.

När jag tillslut lämnade honom hade jag träffat en annan. En kille som uppskattade mig, gav mig trygghet och kärlek och som jag var väldigt förälskad i. Efter ett halvår tillsammans började han bli deprimerad och mådde väldigt dåligt. Det var för tidigt i vår relation för att vi skulle orka och klara det. Första förälskelsestadiet hade ju precis lagt sig. Ett tag sa han inte ens hej när jag ringde, han stönade bara irriterat. Jag undrade var min goa och mysiga kille hade tagit vägen, jag saknade honom. Jag sörjde vårt förhållande länge och lämnade honom tillslut. Det gjorde ont. Jag ville finnas där för honom men det gick bara inte längre. Jag började må lika dåligt själv och var tvungen att bryta. Nästan precis ett år hade gått sedan vi träffades och lämnade våra dåvarande förhållanden för att vara med varann.

Återigen rymde jag till en tröstande famn. Denna kille, "mr escape" var egentligen allt jag velat en kille ska vara. Social, kulturell, smart, driftig, spännande, snygg... Jag trodde verkligen att detta kunde vara mannen i mitt liv när vi började träffas. Vi var så lika på så många plan attt det nästan var läskigt - och blev ointressant. Dessutom var jag inte redo, hade inte hunnit bearbeta set senaste uppbrottet och allt kom ikapp mig. Efter två månader ville jag inte mer. Han blev förkrossad, tyckte inte jag hade gett oss en riktig chans, förstod inte hur jag kunde svänga så i vad jag kände. Det förstod inte jag heller. Gick på semester och hade helt plötsligt massa tid att tänka och reflektera. Mina lediga veckor förvandlades till en hemsk självanalyserande storkris.

Insåg någon gång under dessa veckor att jag saknade min senaste pojkvän, "D". (Han som mådde dåligt och som jag hade försökt hjälpa men rymt ifrån när det inte fungerade.) Han hade bönat och bett i två månader att jag skulle ändra mig. Nu hade det gått ytterligare några veckor och vi hade börjat prata lite igen. Han hade börjat må bättre efter att ha ätit medicin och börjat gå hos psykolog och var inte alls speciellt sugen på att ta mig tillbaks. Det var förenat med för mycket känslor och han vågade inte ge sig in i det igen. Vilket jag kan förstå. Killen jag träffade och blev stört förälskad i var tillbaks och jag saknade honom mer än någonsin.

Fortsättning följer inom kort...

Man vet inte vad man har förrän man blir av med det...

Man saknar inte kossan förrän båset är tomt...

You don't know what you've got til its gone...

D har varit här och jag är totalt förvirrad igen!!!

Här händer det grejer...

Har varit på date med mr romance, var ganska nervös för jag hade ju bara pratat med honom en gång tidigare. Han mötte mig och vi gick hem till honom och drack kaffe. Sedan gick vi och badade och klättrade upp på ett berg och tittade på havet och utsikten. Sedan lagade han lite mat och vi drack lite öl. Satt ute på kvällen på hans terass och lyssnade på regnet som öste ner... Mysigt!

Där står han ju... hade precis funderat på om han var där... förra gången var han ju det...

- Åh han är så snygg... utbrister jag... - Vem, han... men det är ju X, honom känner ju jag säger O... - Vänta lite...

...och så stod plötsligt X och pratade med O och så vände dom sig mot mig och O pekade åt mitt håll och vinkade mig till sig...

-Det här är X och det här är X...

- Hej, hej... trevligt... jag känner igen dig... - Ja jag med.. Bla Bla...

O hade gått utan att vi märkte det...

Vi stod kvar och pratade, länge, vet inte hur länge... minns att jag ansträngde mig för att inte låta full... hade precis tagit ett dopp som var ganska uppfriskande och förmodligen räddade mig från att framstå som en komplett fyllekaja...

Jag vet att mitt leende var konstant under hela vårt samtal. Det var något magiskt över kvällen och vårt samtal... nästan som en  midsommarafton, fast utan regn... Mitt hår droppade från doppet, osminkad, en öl i handen, horisonten skymtade, bandet spelade och människor var lyckliga...

Försöker att plugga matte samtidigt som killen som fick mig att sväva på små rosa moln i fredags precis ringt mig och sagt att han vill att vi ska ses...

Han är en riktig man... ingen liten pojkvasker eller sommarkatt...

Det pirrar så i magen och derivatan av what ever känns sådär intressant!!!!

Mmmm....