Livets gång...

Bye bye bloggen....

Finns på annan plats, exporterade och importerade....funkade alldeles utmärkt. :)

 
Är just nu väldigt nöjd...

 
Så många gånger har jag funderat på varför jag känner behovet av att skriva.

När jag klev in på AB-bloggen för första gången på sommaren -06 så hade jag ingen som helst aning om vad blogg var.
Jag började som så många andra med att bara läsa.
Till slut testade jag och skapade mig denna blogg.
Livets gång...

Visste nog inte vad den skulle handla om mer än just det som den heter, Livets gång.

Nog har det blivit så, en blogg om livets gång.
Uppgångar och nedgångar.
Väldigt många sådana.
Mycket känslor och tankar.

Jag har lämnat ut hela mig och mitt liv.
Jag har berättat ut ifrån hjärtat och aldrig egentligen satt något åt sidan.

Detta på gott och ont.
Dock finns det inte något jag idag ångrar att jag har skrivit om.
Jag har aldrig någonsin hittat på eller ljugit.
Trots det finns de som tror eller trott det.
Det ger jag inget för, jag vet vad jag skriver om och det vet de som saker kan ha handlat om också.

Min blogg var en ventil i min skiljsmässa från början, jag tog den sedan vidare och började dela med mig av allt jag behövde få ur mig.
Bloggen har varit en livlina och en flytväst.
Den har hjälpt mig mycket på många sätt men kanske ja, även tvärtom också.

Idag har jag fortfarande behov av att skriva men jag kan känna att jag blivit mer begränsad.
Vad det beror på kan man spekulera i.
Kan vara för att jag inte vill att vissa människor som vet vem jag är och saker omkring mig inte ska få insyn längre.
Det kan ju även bara vara så att jag mår så mycket bättre än jag gjort på väldigt väldigt länge och det i sin tur gör att jag inte längre vill dela vissa saker.

Jag älskar att skriva och dela med mig av mina tankar och funderingar.
Mitt liv i övrigt har jag inte riktigt bestämt mig om ifall jag ska fortsätta att dela ut av på samma sätt som förut.

Oavsett så kommer jag nog iaf alltid fortsätta skriva, mer eller mindre.

 
...att vakna med ett lätt illamående som sen tar över en timme på sig att försvinna.

Fy och blä rent ut sagt.
Sen att man inte sovit ordentligt gör inte saken bättre.
Som alltid på söndagsnätter till måndagar.
Hela söndagen så håller sig en ångestkram om mig.
Varannan söndag för att jag ska lämna lilleman på måndagen och varannan söndag för att jag måste åka hem, åka ifrån.

Tur jag får krama min lilla älskling idag iaf, ja även de stora också.

 
Tätt intill varandra.
Omslingrade och sammanflätade.
Nästan sammansmälta till en person.
Sovandes.
Mitt i natten när ingen annan ser.

Där är vi och alla andra är där utanför.

Underbart!

 
Underbar gårdag.

Tror aldrig vi har pratat så mycket som vi gjorde då.
Om allt.
Helt öppna kort.
Allt på bordet och inga konstigheter.

Så mycket känslor som visades.
Äntligen öppnades en dörr som tidigare varit stängd.

Jag vet mer än jag skriver här, fick se och inget var längre något som doldes.
Så skönt.

Tror det är en ny tid på väg...

 
Att verkligen se en människa är nog något vi sällan gör.

Vi tittar.
Flyktigt.
Ibland inte alls.
Vi tillåter oss inte att se den vi har framför oss.
Låsta i vår egen värld är vi förblindade.

Genom att tvinga oss själva att öppna ögonen kan vi se så mycket mer än vi tidigare har gjort.

Att verkligen se någon.
Ett ansikte.
En personlighet.
Ett hjärta.
En själ.

Det ytliga.
Ögon som vi betraktar, ofta och länge.
Djupt låter vi oss sjunka in i det som finns bakom vår egen spegelbild.
Bakom det glansiga.
Där, där finns det där vi sökt.
Det vackra.
Det glittrande.
Det underbara.

Där, där ser vi det vi sökt.
Där finns svaret.
I ögat kan inget döljas.
Ögat avslöjar allt.

Vidare betraktar vi linjerna som går samman och formar ett ansikte.
Ett ansikte vi lärt oss att känna igen.
Ett ansikte som fått oss att vilja ha mer.
Veta mer.
Ett ansikte som försökt att dölja det vi redan vetat.
Ett ansikte vi lärt oss att älska.

Tillsammans med ögonen och händerna känner vi oss fram.
Vi lär oss känna igen.
Vi lär oss att bli vana att känna.
Känna under våra händer det vi vill ha.
Känslan bränner fast i våra handflator och vi kommer aldrig att glömma.
Inuti sitter det alltid kvar, det vi en gång känt på och det vi aldrig vill vara utan.

En person.
En människa.
Ett yttre och ett inre.

Om vi vågar se och om vi vågar känna har vi allt att vinna.

Jag ser och jag älskar det jag ser.
Det vackraste någonsin.
Aldrig vill jag vara utan det.

Någonsin..

 
Jag tittade på honom där han låg kvar i sängen.

Gick fram.
Böjde mig ner.
La min kind mot hans kind.
Han sa:

Jag älskar dig...

Jag log.
Kysste hans kind och viskade:

Jag älskar dig också...

Vände mig om och gick därifrån.

 
Hmm...Tummen är borta??!

Märkligt ser det ut också nere vid kommentarerna...

För DÄR är tummen!!!

:)

 
"DU kommer att få mycket mer att göra framöver. Vi har sålt in dig ordentligt nu...."

Dessa ord fick jag nyss när två av mina kollegor kom tillbaka från ett möte.

Kan inte påstå att jag blev så besviken, tvärtom!!!

Känns rätt bra att vara jag just nu... :D