Det är inte det svenska folket som har dragit in Sverige i Libyen-kriget och är därmed inte ansvarig om något oförutsett skulle drabba våra unga soldater. Om olyckan skulle vara framme och någon skadas eller mister livet där nere så är det den Svenska Riksdagens ministrar som står ensamma ansvariga inför de anhöriga. Om någon av deras döttrar eller söner inte kommer hem med livet i behåll. Vad så? Det är inte så behagligt att få ett sorgearbete livet ut. De ansvariga ministrarna för det inträffade slipper den biten. De smiter med all sannolikhet undan sitt ansvar.
I USA bland allmänheten är det ett starkt motstånd att delta i Libyen kriget. Stor tvekan om de överhuvudtaget har där något att göra medan man här i Sverige ligger på knä och tigger och ber om att få delta i kriget tillsammans med Nato.
Tyskland avvisar allt deltagande fastän de är medlemmar i denna organisationen. Sveriges riksdag och dess blåögdhet tror att det är något ädelt och försvarbart att delta i krigsoperationer bara för att FN har sanktionerat det.
Riksdagen inbillar sig att det är mindre riskfyllt för våra soldater bara för att FN sanktionerat det hela. De är lika dödliga under vilken bokstavskombination de än strider inunder och lika smutsigt.
Men det bryr sig inte krigsmakten och de ministrar som röstade igenom förslaget om, det är ju inte deras egna och sina närstående liv de sätter på spel. Bara de får ge sig ut i strid och visa sin förträfflighet.
Samtidigt passar Israel att utföra flygattacker mot Gaza i skuggan av Libyen-kriget.
Vad har FN, Sverige, Nato-länderna och USA att göra i Afghanistan? Där har dom inget att göra. Därför händer det som hände igår på FN-basen i Mazar-i-Sharif.
Flera sådana attacker är att vänta så länge ockupationen av deras land varar.
Ytterligare en svensk att föra till protokollet över döda svenskar på främmande makts mark.