Skrivklådan

Usch,

säger jag bara - fy farao så äckligt!

Titta vad som kom och traskade snabbt som bara den på mitt trädgårdsbord en dag, mitt framför mina ögon!

En jäkla STOR äcklig, mångfotade jäkla SPINDEL!!!!!!!!!!!

Men inte skall ni tro jag slog ihjäl den, det hade ju kunnat bli REGN för 1000!

Men spindlar behöver INTE vara i min absoluta närhet - det säger jag bara!

Läser alldel

Dom flesta människor har nog en mask över sitt riktiga JAGET! Man bär på en hemlighet, hemsk, jobbig, ledsam, sorglig eller vad det kan vara för nån typ av hemlighet. Vi visar inte egentligen VEM vi i verkligheten är, utan sätter upp ett ansikte utåt som folk tror är VI. Visst är det så att man många gånger bär på en fasad utåt och inte visar vad man egentligen känner! Eller vem man egentligen är - det är bara dom allra närmaste som vet vem JAG är. Inom sig kan det koka av ilska eller så känner man sig djupt förtvivlad! Men man håller masken och det är bara dom allra närmaste som känner en så väl som kan genomskåda en och se att man inte riktigt mår bra. Mår man bra och är glad, så är man sig själv, för då behöver man inte hålla masken! Visst är det konstigt att man är så?? Mår man dåligt - då kanske man sätter upp en mask … man vill inte visa hur man egentligen mår … Men varför kan man inte bara kunna vara JAG - att kunna vara sig SJÄLV! Alltid och överallt och inför alla! Varför har det blivit så att man sätter upp denna masken framför sitt ansikte och uppträder och är som en helt annan person - än den som egentligen finns inombords? Vem vill man skona, sig själv eller andra. Varför VÅGAR MAN INTE VARA SIG SJÄLV? Men man vill ju inte vara den där deppiga, ledsna … arga … det gör ju andra bara nedstämda, så man håller masken! Kan det vara så enkelt … Går jag till mig själv så ligger det nog mycket i det där! Jag är en glad och positiv människa - med massor av glädje och humor i mig - men jag är ju också en människa som upplevt både sorg och sånt som ett barn inte skall behöva uppleva - incest! Visst mår jag dåligt ibland - men varför visar jag det aldrig - det är bara dom allra närmaste som vet när jag gör det. Jag har mycket värk i min kropp - i alla mina leder och ibland gör varje steg som jag tar ont - men det visar jag sällan eller aldrig. På jobbet brukar mina arbetskamrater säga - när dom hör hur ont jag har ibland - du klagar ju aldrig, du är alltid på så bra humör, så man kan aldrig tro att du har så ont! Nämen säger jag … det blir ju inte direkt bättre - min värk - om jag klagar och det är ju inte trevligt vare sig för dig eller mig om jag bara gnäller. Sån är jag - men ibland så kanske man inte borde bära på denna masken - utan verkligen lägga den åt sidan och visa att jag mår dåligt - jag är inte glad idag - jag vill gråta - jag vill skrika - jag vill bara få sova och vara ifred!!!!! Jag orkar inte jobba, jag orkar inte vara trevlig och glad, jag orkar inte med människor omkring mig … Men det är ju bara JAG själv som kan bestämma att inte bära på masken! Att bara vara mig själv, att bara vara JAG! Många människor runt omkring i ens omgivning, bryr sig helt enkelt inte om hur andra människor mår! De uppskattar ju oftast en glad människa, men en som inte är glad är ju egentligen bara jobbig, känns besvärande att vara i närheten av, man kan ju behöva fråga hur den andra mår … och då kan man ju faktiskt få ett svar också som är ännu jobbigare … vad svarar man då - hur tacklar man det då! Hur skall man vara som medmänniska om en annan säger att hon eller han mår skitdåligt! Är vi beredda att lyssna, är vi beredda att hjälpa och stötta denna personen - är vi beredda att verkligen BRY OSS om den personen? Eller de där människor som frågar … “Hur mår du egentligen?” eller “Är du ledsen?” som egentligen inte är intresserade av ett svar för de lyssnar inte på svaren för de bryr sig egentligen inte … dom frågar bara för frågandets skull - inte för att dom bryr sig om människan … det finns faktiskt “såna” människor … Varför frågar man när man inte är intresserad av svaret och skulle bli chockade om den andre svarade - jag mår inte så bra — för vad skall dom då säga??? Bär man masken för att man inte orkar eller vill förklara sig — man kanske mår ännu sämre att börja prata om det som gör att man mår dåligt … eller så tycker man kanske att det inte angår någon annan … man lär sig ganska snabbt vilka de är … det finns många av dem och många av dem mycket närmare än vad man tror…… du har säkert nån i din omgivning…. jag har det …

Lever vi våra liv bakom en mask, där vi hela tiden gömmer oss bakom? Som ett skydd för omgivningen ... för att inte bli sårade, för att slippa visa upp vem och hur vi är för någon annan! Eller är vi helt "osminkade" för omgivningen jämt? Tror faktiskt inte det. Vi sätter nog upp våran mask någon gång och inför olika situationer och människor och vid vissa tillfällen. Vi visar inte alltid vårat "rätta JAG" ... en del får nog heller aldrig se detta rätta jaget. Vi gömmer oss, för att inte visa oss svaga, vi vill visa att vi är någon annan än den vi egentligen är. Vi vill inte vara sårbara ... hur ser din egen mask ut? Jag kanske visar upp ett glatt leende ibland, när jag gråter inombords, jag mår dåligt av olika orsaker, jag har så ont i kroppen kanske. Jag vill inte visa hur jag egentligen mår ... jag vill inte visa mig svag och eländig. Jag vill inte vara någon annan människa till last ... jag vill inte klaga ... jag vill bara visa upp att "jag är glad". Men inne i mitt innersta gråter jag ... det är bara vissa som får se mitt JAG - inför dessa är jag alltid ärlig! Då bär jag ingen mask för mitt ansikte!

Men det här med att "bära på en mask" - är det mest för att skydda sig själv eller lura andra???

Ibland får jag lite funderingar kring mitt bloggande ... Dom lyder så här: känns som om man inte tillför nåt ibland ... som om man trampar på i samma fotspår hela tiden!

Jag skriver mitt gomorroninlägg till er och berättar hur natten varit, temperaturen och vädret, jobbsnack och kaffepimplandet. Det känns som om det är samma sak, dag ut och dag in, vecka och månad och år. Sen är det som att jag inte hinner blogga efter jobbet och inte på helgerna heller. Ibland får jag väl nåt bloggaril ordentligt och jag har mycket som jag skulle vilja skriva om och berätta och fundera om, men tiden ... räcker inte till alls för mig.

Men det är bara så här när man jobbar heltid ... när man då är ledig på kvällen och helgen - då har man allt annat som man måste hinna med hemma. Och för det mesta under veckan ... så gör man ju inget "storjobb" hemmavid - utan det är bara det allra nödvändigaste. Plocka undan, göra middag och sånt ni vet. Sen är allt det där större - kvar till helgen. Och dom dagarna är minsann fullspäckade. Så bloggen får för det mesta vila då, komma på sidan om allt annat ... som jag faktiskt måste prioritera högre.

Men som ni ser ni som läser "mig" ... det blir ganska så likartat det man gör, morron, middag och kväll! Inget intressant alls ... Det känns bara såååå himla trist att skriva om, ni måste bli uttråkade av att läsa ... inte är det så spännnade minsann.

Men återigen ... det är min vardag, min egen verklighet ... mitt liv. Och det försöker jag återspegla och förmedla till er. Men inget glamouröst liv är det och det vill jag ju heller inte ha! Jag är nöjd med mitt liv, men nog kanske det blir lite tråkigt för er att läsa om *ler* ...

Men som sagt var - detta var lite bloggarfunderingar från mig ... just nu ... snart lunch ... på jobbet ... i mitt kontor ... en solig dag i slutet på mars 2009 ... en solig dag!

En gång i tiden såg det ut så här på kontor. Sekreteraren satt vid sin skrivmaskin och knapprade. Det var herr direktör hit och herr direktör dit ... kvinnor med respekt för chefen/mannen, lågmälda damer, ansvarsfulla tanter, lågavlönade kvinnor.

Nu får tiden sitter ingen bakom en vanlig eller ovanlig skrivmaskin, nä nu är det gudbevars och tack och lov, datorer. Jobbet går snabbare och smidigare också. Det låter inte alls som förr när man skriver och fingrarna valsar runt snabbt som attans över tangenterna! Respekt för chefen, ja kanske - lämpligt - ibland *ler*. Inte lågmälda nu för tiden, ansvarsfull - javisst ... och även lågavlönade fortfarande. Även om det blivit något bättre tack och lov.

Men visst har sekreteraryrket förändrats under årens lopp! Helt andra arbetsuppgifter mot förr!

Lite "sekreterartankar" från mig - som har någon liknande befattning - brukar bara kalla mig "kontorskladd". Själv är jag inte ett dugg intresserad av titlar och sånt. Är ju en arbetare och det är jag stolt och glad över att få vara! För utan arbetare går landet under!! Nu är det många bra arbetare som står utanför arbetsmarknaden och vart håller landet på att hamna - jo i rännstenen. Konsumtionen går ner för att folk blir arbetslösa - utan inkomst att leva ordentligt på. Och när vi slutar handla och konsumera - ja inte är det bra alls för landets ekonomi.

Nu blev detta ett litet sidospår från mina sekreterartankar! Sorry ...

Har tänkt att vara ute i "god tid" i år och försöka hitta mig snygga dynor till möblerna ute ... har två grupper på altanen som behöver lite nytt och fräscht!

Har under årens lopp haft dynor i blått, grönt, blommigt och likadant då på parasollerna.

I höstas köpte jag ett nytt jätteparasoll, i vitt - rea på Jysk - endast 30 kr - ja ni såg rätt!!! Har haft ett i blått, men det gick sönder och det bleknade av solen nåt fruktansvärt också.

Jag gillar vinrött ... vill ha dynor helst enfärgade, kan sträcka mig till randigt, men absolut inte blommigt eller rutigt!

Nya krukor också skulle jag vilja ha, fast jag har massor med keramikkrukor redan - har alltid problem vart man skall ha dom under vintern! Dessa krukor är kornblåa, en del andra färger på krukorna har jag också, men dom flesta är i blått. Skulle vilja ha gröna eller vinröda.

Och tänk när man får börja köpa blommor! Vilken lycka, vilken färgprakt och såååå roligt! Längtar ...

Brukar alltid till påsken ha påskliljor ute på bron - dom står ju även om det är lite kallare och penséer också. Men jag får nog vänta ett tag med dom.

Märker ni att jag längtar till våren ... och har börjat att planera redan inför den!

Åh du härliga tid - vad du är efterlängtad! Av mig och alla andra.

Kommer från mitt besök hos sjukgymnasten. Mycket välbehövligt och skönt, men ont *ler*. Sköntont kan man nog säga och förklara det med.

Har ju haft jäkligt i ryggen i helgen, men inte underligt med mitt städtempo! Hon säger att jag måste ta det lilla lugna nu!!! Jag har en diskretning och hon menar att jag nog får leva med dom här problemen resten av livet. Inget nytt - har ju levat med mina ryggproblem sedan jag var 13 år och nu är jag några år äldre *ler*. Skämt åsido ... att jag har mina ryggproblem förrutom värk i lederna och i nacke, axlar - det är inget nytt för mig - har ju haft dessa problem i hur många år som helst.

Men jag blir vansinnig på mig själv, när jag är så jäkla stel i ryggen. Kan ju knappt torka mig själv när jag är på toa ... problem med att vända mig i sängen också när jag är som sämst. Har nästan ingen känsla och styrka i vänstra benet när jag går. Denna diskretning ligger på vänstra sidan av ryggen. Har ju haft hur många ryggskott som helst under årens lopp.

Ja ja - i alla fall så var det skönt och många bra tips fick jag också av henne på övningar jag själv kan göra. Håller ju på själv mycket med pilatesbollen hemma. Varje dag tränar jag med den.

Men som sagt - hon tycker ändå att jag skall ta ett lite lugnare tempo! Men jag är inte lugn ... jag är speed och fart i mig själv när jag sätter igång! Vill göra saker direkt, nu, på stört och många saker på en gång! Men visst får jag lida själv av att vara så där!!! Jag är dum mot mig själv helt enkelt!

När jag nu är på gång och kommer ihåg så mycket ... så skall jag berätta några minnen till från min barndom.

Det var upplevelser tillsammans med min kusin, fyra år yngre än mig ... men vi var också väldigt tajta.

Jag längtade alltid tills hon skulle komma och hälsa på, samma förväntan var det för mig när jag skulle och hälsa på henne. Hon var och är fortfarande som en syster till mig.

Jag kommer ihåg våra cirkuskonster, trapetskonstnärer som vi låtsades att vara!!! Vi spelade upp teater uppe i mormors och morfars sovrum uppe på vinden ... då fick våran publik sitta där på sängen och titta och förstås applådera!

Vår gemensamma berättelse i mångt och mycket har följt oss bägge två genom hela våra liv tror jag. Det finns mycket i bagaget som livet ibland kan föra med sig och prägla oss människor, men ett är då säkert - om inte min mormor och morfar och min kära älskade moster funnits i min barndom - ja då vet jag inte vart jag hade stått idag! Jag är oändligt tacksam för att dom fanns och hade önskat att dom - mina kära - hade funnits kvar i livet mycket mycket längre än vad som blev fallet!

Min moster har varit inte bara moster, utan storasyster, mamma, kompis, bästa vän, stöttepelare - ja allt för mig! Hon har funnits där i närheten hela mitt liv ... vi har till och med bott på samma område - nästan grannar med varandra - i 13 år! Min kusin betyder mycket för mig ... hon bor också nära mig. Hennes två döttrar känns som "mina barn" också - själv har jag ju inte några flickor, men jag är rädd om dom och vill dom väl och känner mycket för dom.

Ja livet präglar oss på olika sätt, olika händelser som inträffar i våra liv. Livets stig är inte alltid rak, utan mycket oftare vansinnigt krokig, med backar och krön - men förhoppningsvis i slutändan hittar man en bra väg att fortsätta på. Och med goda vänner, släktingar, familjemedlemmar går allt så mycket lättare!

Jag säger: Birbri och Piggy ... inte många vet vem dom är som läser här ... men någon kanske!!!