Lite om innehållet i boken

Mona Sahlin har förändrats. Hon är inte längre den där självsäkra orubbliga politikern som talade om för folk att de hade fel när de klagade över att krispaketet hårdast drabbade de sämst ställda. Blev hon arg kunde hon uppmana folk att rösta på ett annat parti eller bara konstatera att hon faktiskt tog ansvar för landet. Som nybakad arbetsminister knockade hon Sverige. Kortklippt med rött färgat hår och i klädd skinnjacka klev hon in i den socialdemokratiska partitoppen och axlade rollen som regeringens talesman.
Hon talade så folk begrep, hon hade ”sina ungar” med sig i den politiska retoriken och bjöd på sig själv. Hon berättade om sitt missfall och om sonen Johans död. Hon svängde sig med slagkraftiga skämt som fick stå-upp-komiker att undra om hon hade snott skämten från dem.
Ingvar Carlsson hade visserligen mött motstånd inom partiet när han utsåg henne. Många tyckte redan då att hon var för politiskt grund, men de insåg snart att Mona Sahlin både var lojal och modig.
Hon stod där på barrikaden i ensamt majestät som partiets försvarsadvokat och åklagare. Hon var den enda som tog striden för en mycket impopulär politik. Hennes förtroende växte inom partibyråkratin. Hon fick fler och tyngre uppdrag. Hon blev partisekreterare, vice statsminister och utsågs till Ingvar Carlssons kronprinsessa.
Men det blev inte som det var tänkt för Mona Sahlin. Hon försvann i Toblerone-affären men föll egentligen på att hon valt partietablissemangets sida istället för de socialdemokratiska gräsrötternas. Efter fem år som partitoppens försvarsadvokat hade hon gett högervridningen ett ansikte. Hon stämplades som ”ideologiskt opålitlig” och hade retat upp facket, kvinnorna och EU-kritikerna. Toblerone-affären kom som en befrielse för hennes kritiker, äntligen kunde de säga högt och ljudligt att Mona Sahlin inte passade som partiledare.
Men Mona Sahlin kom tillbaka. Hon gav aldrig upp drömmen om att bli socialdemokraternas första kvinnliga partiledare. För många var hennes återkomst en chock. De skrattade högljutt när hennes namn först fördes på tal som efterträdare till Göran Persson. Men partibyråkratin visste vad de hade henne, hon hotade inte deras existens och dessutom var hon uppbackad av Margot Wallström.
Men det var en ny Mona som klev upp på podiet som partiledare. Hon säger ofta att hon vill bli respekterad för den hon är och att hon inte vill leda partiet själv. Hon ville ha ett delat ledarskap.
Det framstod ganska snart att hon var rädd. Hon hade nått sina drömmars mål, på vägen dit hade hon ignorerat sina kritiker men nu gick inte det längre.
Mona Sahlin vet att det sitter folk där ute som inte önskar något annat än att hon ska misslyckas. Hon vet säkert att det pågår en vadslagning om hur länge hon kommer att sitta. Om hon klarar sig fram till valet. Vissa fiender är öppna med sitt missnöje. Pär Nuder till exempel, som svek henne som partiledare när han vägrade ställa upp på en gemensam presskonferens för att manifestera att han rensades ut.
Fler gamla surdegar ligger och gror. Skolpolitiker som blev förbannade när hon krävde eget mandat för att förhandla med Jan Björklund. Missnöjet inom facket och partiet när det gäller ratificeringen av Lissabonfördraget som många menar hotar den svenska arbetsrätten. Där ställde hon också ultimatum och körde över alla kritiker. Nu senast detta ofattbara misstag att göra upp med miljöpartiet och utesluta vänstern. Hur kunde hon överhuvudtaget göra en sådan missbedömning och vilka hade hon med sig i beslutet?
Det är värt att notera att Mona Sahlin just nu är ensam. Ingen annan försvarar utspelet med miljöpartiet. Alla tar avstånd och hon får själv försöka få det att framstå som att hon formulerat sig dåligt. Men så var det givetvis inte. Wanja Lundby Wedin till exempel snabbt ute och försvarade hennes beslut ända tills det framgick att bara två LO-förbund tycker att det är en bra idé.
Mona Sahlin är just nu ensam, rädd och osäker.
För henne är inte steget stort till miljöpartiet. I många frågor står hon miljöpartiet nära. Ett regeringssamarbete med bara miljöpartiet skulle ha profilerat henne som partiledare. Dessutom hade hon sluppit vänsterpartiet som hon egentligen tycker genuint illa om. Hon är trött på den gamla klassretoriken och på bakåtsträvare som Lars Ohly som till och med vill gå ur EU.
Det är bara att konstatera att Mona Sahlin saknar den politiska fingertoppskänslan. Gång på gång missbedömer hon den egna opinionen. Pudeln hon tvingades göra inför Lars Ohly stärkte hans position och gav honom en maktposition som undergräver förtroendet för henne.
Det är en öppen fråga hur det kommer att gå för Mona Sahlin i valet. Väljarna får ta ställning till vem som har störst trovärdighet som statsminister, hon eller Fredrik Reinfeldt. Just nu ligger Mona Sahlin illa till. Hon har förlorat sitt självförtroende och gör dåligt ifrån sig i debatter. Fredrik Reinfeldt har fått ett övertag, trots urusla opinionssiffror.
Men Mona Sahlin är en överlevare. Hon har mer än nio liv. Jag tänker inte räkna ut henne!



Å så här skrev AIP chefen i Expressen