Tabula Rasa

Det är tungt nu.

Mycket tungt.

Vissa dagar orkar jag knappt gå upp ur sängen.

Men det beror inte på rädsla för NN.

Det beror på rädslan för att NN ska få fortsätta att sabba mitt liv så länge jag lever.

En sak som gör mig jättearg är dessutom att han förstör för mina barn.

Handlingsförlamning och enormt sömnbehov igen. Är olycklig ända in i själen.

Dessutom har jag så svårt för att prata om allt. Det är ju inte som på bloggen, där jag anonymt kan spy ur mig allt som händer och vad jag känner.
Att anförtro mig till anhöriga som redan är oroliga är som att lägga sten på börda. Det vill jag inte.

Samtidigt är jag så otroligt tacksam. Varje dag.

Små små handlingar blir stora symboler.
Idag när jag lämnade grodan på dagis viskade jag; Hejdå gubben, mamma älskar dig.
Då kastade han sig i min famn och ropade; Jag älskar dig också mamma!!!  Fröknarna började skratta.

Proggungen sa i bilen i morse; Mamma, vet du vad jag är tacksam över? Att du och jag alltid har någonting att prata om...

Jag är tacksam över så många saker, konstigt nog. Allt ifrån hur skönt tröjan jag har på mig just nu, sitter,
till att jag har ynnesten att ha en morfar som fortfarande (snart 93 år gammal) ringer mig och kallar mig sin älskade lilla groda. :-)
Igår fick jag den skönaste kramen i mitt liv och imorgon ska jag på ett möte som syftar till att hjälpa mig med avlastning i detta akuta läge.

Trots att jag är en glad person i grunden och dessutom är tacksam & lycklig över så mycket finns inte den psykiska eller fysiska uthålligheten där.
Det är det värsta med en aktiv PTS.
Det är i princip som att vara utbränd, bara det att jag har sämre förhandlingsläge en en utbränd person har.

Just nu känns dagarna som att simma i sirap.

Jag har 15 restuppgifter att lämna in, men har inte energin att sätta igång, då jag mår för dåligt.
Jag mår dåligt, för att jag har för mycket press på mig, dålig ekonomi och dåliga framtidsutsikter.
Mina barn behöver mig, och det enda jag vill är att de ska ha det bra.
Allt detta för att en enda person, väljer att använda mig som bricka och spelplan i sitt liv.
Vissa dagar förstår jag inte för mitt liv hur han kan få gå lös?
I natt drömde jag om och om igen hur han gjorde mig illa och hur jag försökte fly till en person jag älskar.
Men var jag än tog vägen så dök NN upp runt hörnen och bakom dörrarna. 
Kände mig fysiskt illamående och alldeles slut när det var dags att stiga upp. Försök skriva en trivial uppsats med den känslan som start på dagen.

Men... sen kommer den där konstiga känslan av tacksamhet som förföljer mig :-)

Tacksam över att få gå ut och känna solen på min hud.
Tacksam över att ändå kunna gå.
Tacksam över all kärlek jag har i mitt liv.
Tacksam över att jag är född här, i Sverige. Det är 1% chans att man föds i ett västland.
Tacksam över att få vara en person med ett hyffsat intellekt.
Tacksam över alla människor som inspirerar mig i vardagen. Att jag får träffa så coola människor i min vardag.


Nåväl, nu ska jag försöka sega mig iväg till ännu ett möte.

Det är svårt att ta tillvara på nuet när det är en enda stor kamp.
Men man får försöka.

Jag vet ju inget om morgondagen, och ingen annan heller för den delen.
Ändå är det svårt att inte vilja planera mitt liv och den riktning jag strävar åt.

Jag drömmer om en framtid på andra premisser.
Men jag måste utgå ifrån att det inte blir så.
Det är tungt att behöva tänka att han kanske lyckas och att mina barn lämnas kvar, förkrossade.

Det är svårt att finna energin till att göra det man behöver i vardagen och vara fullt närvarande.
Barnen märker det. Det påverkar dem.

Har många saker att ta ställning till. Att välja mellan pest eller kolera.

Polisen tog upp förundersökningen igen som sagt, men nu har de lagt ner den ännu en gång.
Vittnet, NNs gudmor, har blivit så manipulerad av honom efter att han fick reda på att hon hade ringt polisen,
att hon vänt sig emot mig.
Dessutom har de lagt ner utredningen av en totalt idiotisk anledning.

"brott kan inte längre styrkas. Efter samtal med vittnet framgår att den misstänkte aldrig avsåg att målsägande skulle få ta del av informationen"

Nä, det är väl inte så konstigt. Han berättade för sin närmaste familjemedlem att han tänkte döda oss, och att hon sen ringde polisen och mig hade han inte räknat med.

Men bara för att han säger det i förtroende till någon närstående gör inte det hotet mindre verkligt. Snarare tvärtom.  Att hota någon personligen handlar om att försöka skrämma den. Att planera det i hemlighet däremot är ju för att man strävar efter att skrida till verket och lyckas.

Man behöver inte vara Steven Hawkin för att räkna ut det. Men som det är i byråkratins Sverige, så spelar inte verkligheten någon roll. Det handlar om stadgar och regler, paragrafer och dess ryttare, inte om individens utsatthet.

Nästan alla poliser jag talat med har känt sig maktlösa då de vet att de inte kan bidra med det skydd jag behöver.
De olika myndigheterna pekar på varandra.
Men de interagerar inte.

Psykiatrin säger; Det är en polissak att ge er skydd. 
Polisen säger; Det finns ingen tillräcklig grund för att ta in honom. Hans problematik är ju psykiatrins ansvar.
Socialtjänsten säger; Vi kan ju inte göra någonting förutom att hjälpa dig att flytta. Detta är ju psykiatrins och polisens ansvar.

Sen finns inget samarbete mellan de här olika samhällsorganisationerna.
Hur ska man få till ett sådant samarbete, INNAN det tillsätts en haverikommission EFTER att en kvinna blivit mördad.
Om jag bara hade mer energi skulle jag skapa en motion och skicka in till riksdagen.


Som jag skrivit förut; Jag undrar hur stor samhällsekonomisk vinst man skulle kunna göra med ett ökat samarbete mellan organisationerna.
Det skulle räcka med att psykiatrin, utan att bryta mot sekretessen skulle kunna vara med i ett möte om eventuell gärningsmannaprofil då en kvinna blivit misshandlad av sin man, man av sin kvinna eller i regnbågsrelationer (i de fall där psykiatrin eller missbruksvården är inkopplade). De skulle kunna gradera risken på en sexsiffrig skala och därmed skulle polisen få en indikation på risken kvinnan lever under.
Dessutom får ju inte psykiatrin information om sina patienters brott. Polisen har ingen som helst skyldighet att skicka den informationen.
Om psykiatrin skulle få den informationen i sin tur, skulle de kunna vidta åtgärder som skulle kunna skydda samhällsmedborgarna från de tickande bomber som man räknar med att det finns ungefär 300 av i sverige.


Vissa dagar känns framtiden mer mörk än andra. Av olika skäl. 
De dagarna är det ibland svårt att till och med le.

Just nu har jag en sådan period.
Jag hade drömmar om min framtid. Drömmar som inte kommer infrias. 
Valet står mellan att leva i nuet och acceptera att det liv jag drömde om inte kommer bli av, 
eller att välja att sträva efter det jag vill ha på något annat sätt. 
Men om jag väljer att försöka skapa en annan framtid för mig själv, den tillvaro jag vill ha,
innebär det att jag måste ge upp någonting jag verkligen värdesätter enormt.

Som sagt. Jag har mycket svåra frågor att brottas med. Utöver de "vanliga".

Det är svårt att vara i nuet om det innebär att man måste ge upp sina framtidsmål.

Det ger mig panik ibland och får mig att bli känslig, rädd, arg och ge fritt rum åt mina värsta sidor att komma fram.
Inte för att det gör så mycket. En Nollställd i sina värsta stunder är inte så farlig.
Det är de stunder som självkänslan svajjar och bara man ser det ,så kan man göra någonting åt det.

Att medvetandegöra problem och frågeställningar är alltid första steget på vägen mot förändring.


Glad pesach alla fina människor.

  

Jobbig jobbig tillvaro. 

Mitt liv är fantastiskt på så många sätt. Och ändå inte. 

Att leva med skyddad ID är inte någon höjdare vill jag lova.

Jag kan aldrig beställa saker på internet eller använda internettjänster.

Varje gång jag ska köpa något dyrt i butik som kräver personuppgifter måste personalen ringa huvudkontoret för att kolla varför mina personuppgifter blinkar rött.

Jag måste  sitta i telefon minst en 25% tjänst (arbetstidsmässigt räknat) i veckan för att pyssla med ID-frågor, polissaker, advokater, socialtjänst o.s.v.

Proggungen kan inte vara ute och leka med sina kompisar i parken som normala barn.

Jag kan inte gå oskyddad för det mesta, utan får ta bilen av säkerhetsskäl.

Måste hela tiden vara på min vakt och scanna omgivningen.

Att starta ett nytt liv med någon är en omöjlighet eftersom andra människor inte ska bli lidande av min skit.

Tröttheten är överväldigande och ibland får jag panik eftersom min och med mig flera personers tillvaro styrs av en tredje part som behöver hjälp men inte får det.

Försöker hålla humöret uppe, men många dagar vet jag inte vad jag ska ta mig till för jag inte kan skönja ljuset på andra sidan tunneln.

Vill bara leva ett normalt liv. Ha en normal tillvaro. 

Vill inte att min framtid ska vara så styrd av ett förflutet präglat av så mycket smärta.

Ibland vet jag som sagt inte vad jag ska ta mig till.

Några snabba lösningar anyone?? 

Om någon timme ska jag träffa kontaktpersonen som ska vara närvarande vid Grodans umgänge med NN. 
I tingsrätten dömde de helt sonika att NN skulle få träffa sin son fyra timmar varje vecka TROTS att han sagt att han ska döda sin son.
På grund av att utredningen lades ner så såg de inte någon anledning till att vi skulle få använda dödshoten som bevisning.
Hans advokat fick det att låta som om detta var en infekterad relation och att jag på nåt sätt försökte straffa NN genom att inte vilja att han skulle träffa sin son.

Att de dömde till umgänge var inte förvånande. Men med den nya lagstiftningen är det däremot konstigt.
För kontaktperson får användas i max ett år och sen är det meningen att umgänge ska vara möjligt utan kontaktperson. Om det INTE är möjligt (vilket det inte är i vårat fall pga aspergers och våldsamhet) så ska de facto inte umgänge inledas ALLS.
Detta för barnets skull. För att det inte ska bli uppslitande skiljsmässor från föräldern.

Men vad värre är; Domaren avböjde vår begäran om umgängesutredning.
Umgängesutredningen är A och O för att man ska kunna visa på riskerna för barnet i kontakt med föräldern.
Han ansåg det inte vara nödvändigt.

Och därmed riskerar min son utsättat för våld av okänd art och grad.

Att tillsätta en sån utredning är inte svårt. Det är bara att begära en, och jag tycker man borde ha såna utredningar i alla fall där det finns en psykiatrisk problematik.
Min advokat var övertygad om att det inte skulle vara några problem att få till en sån utredning.


Det visar hur jäkla viktigt det är vilken enskild domare som ska hantera ärendet.

Nu är framtiden oviss. Vi får hoppas att våra bevis räcker i rätten vid huvudförhandlingen.
Och om de dömer att han ska vara hos sin pappa varannan helg eller nånting. VAD GÖR JAG DÅ???
Med vilka medel ska jag kunna skydda mitt barn då? 

Det är ju inte så att han har hållit sig lugn efter julincidenten. Han har fortsatt att förfölja och trakkassera mig genom att ta kontakt med folk i min närhet. 

Som sagt; Min högsta önskan är den gråa vardagen och ett vanligt liv. 

Allting löser sig på något sätt. Man får väl hoppas att rättvisan ska segra till slut. 

Puss å kram

 

Dagens fyra timmar långa föreläsning lärde mig många matnyttiga saker.

Inte bara om människors utveckling genom livet, utan även om mig själv. 
Saker som ni har påpekat för mig genom de senaste åren, men som jag inte riktigt kunnat ta till mig
utan djupare kunskap om fenomenet.  

 Ni har sagt att ni beundrar min förmåga att se saker på ett positivt sätt,  att jag orkar kämpa för att begagna mig nya kunskaper och kunna växa trots vår svåra situation. 

Jag har sett det som att det är någonting vem som helst i min situation skulle klara av, men det är inte riktigt så insåg jag idag. Man måste ha vissa förutsättningar för att kunna göra det, och gör man det så ökar chansen att framtiden blir ljus.

Det gjorde mig både glad och stolt över min egen kapacitet och mina framträdande personlighetsgrad som påverkar hur jag hanterar svårigheter i mitt liv (även kallat copingstrategier).

För fyrtio år sedan trodde man att människor utvecklades tills de var ungefär 20 år, sen var man färdig.
Nu vet man att människor förändras livet igenom, och hur de utvecklas som vuxna påverkar hur de kommer hantera ålderdomen.

Det finns så många olika sätt att hantera sin tillvaro på och det är ofta den grundläggande självkänslan (som man har med sig från barndomen, anknytning och så vidare) som avgör hur man hanterar kriser.

Om man har en positiv livssyn och förmåga att se glaset som halvfullt så har man större möjlighet att lösa situationer på ett bättre sätt. 

För att behålla sin självkänsla genom livet finns det vissa hållpunkter man ska försöka fokusera på. 

• Bland annat att alltid lita mer på sin egen bedömning än andras (tills motsatsen bevisats genom att man är öppen för argument),
  
  
• Att inte acceptera negativa stereotypider (vare sig sina egna mot andra eller andras om en själv)
  
  
• Att söka positiva samspel med andra människor (att nära bra relationer och minimera de som gör en illa)
  
  
• Att framhäva det man är duktig på (förkasta jantelagen, men inte på ett överdrivet sätt)
  
  

Att acceptera sig själv så som man är och tycka om sin kärna är ytterligare en.
Visst kan det tas som självklart, men det är långt ifrån en realitet för många. 
Det jag insåg idag var att jag har otroligt goda förutsättningar att kunna växa med kunskapen jag förvärvat genom de svårigheter jag har i min ryggsäck.

För att kunna lösa en "ojämvikt" i livet på ett positivt sätt (läs kris) behöver man vissa förutsättningar.

• Intellektuell flexibilitet
  
  
• Förmåga att lära sig av tidigare situationer och mod att våga prova nya saker
  
  
• Förmåga att kliva utanför sig själv och se på varför saker blivit som de blivit.
  
  
• Tillgång till ett bra nätverk, familj, vänner och proffs.
  
  
• Förmåga att se saker på ett positivt sätt.
• En personlighet som vågar blicka framåt istället för att älta.
  
  
• Fysisk aktivitet (tro det eller ej)

De ovanstående sakerna har jag.  Den sista punkten insåg jag i helgen (och fick lära mig idag) 
Jag hade haft en ovanligt tuff vecka och humöret gick ner ju närmare helgen jag kom.
På fredagen var jag direkt vresig och hade nära till tårarna nästan hela tiden. Jag orkade knappt prata med folk och än mindre dra på smilbanden. 
Samma sak på lördagens morgon. Vid lunchtid släpade jag mig efter mycket om och men bort till mitt inplanerade yoga-pass.
I takt med yogapassets gång hände något inom mig. Antagligen var det alla endorfiner och den mindfullness det ändå innebär att ha fokus på andning och kropp, men genom ett trollslag så mådde jag mycket mycket bättre.
Det är inte första gången jag känner så, men den här gången var det så klockrent den fysiska aktiviteten som hjälpte mig att släppa bekymren jag bar på. 
Jag bad vännen jag gick på passet med att påminna mig att träna nästa gång jag blev på dåligt humör..
Haha, jag vet, det är inte så lätt, eftersom man kanske inte är så mottaglig när man är på sugigt humör, men har man den intellektuella förmågan att se på sig själv utifrån så kan man ta sitt förnuft till fånga.

Sen är det den där faktorn med det sociala stödet. 
Mina vänner och min familj är resursstarka individer som är inspirerande och stöttande. 
I den inledande krisen när jag hamnade på kvinnojouren hamnade jag ofrivilligt i en sållningsprocess.
Agnen från vetet sparades omsorgsfullt. Det blev en period då jag fick lov att överblicka och omskapa relationer. 
Jag fick helt enkelt välja bort vissa relationer som var destruktiva och prioritera de relationer som får mig att växa. Relationer där jag känner att det finns ett ömsesidigt givande och tagande samt en respekt för min integritet. 
Jag kämpar fortfarande med att inte falla tillbaka i gamla spår där jag blir självutplånande. 

Det sociala stödet som faktor i copingstrategier är viktigare än man tror. 
Att omge sig med människor man respekterar och lär sig av är utvecklande på fler nivåer än en. 
Studier har visat att det skyddar mot hjärt och kärlproblem och kan ha en stärkande effekt på immunförsvaret.

Jag har haft turen att ha en bra självkänsla i grunden och kunnat bära med mig den som en plattform att falla tillbaka på. Dessutom är jag en positiv människa i grunden. 

Förra veckan åkte jag fram och tillbaka hos doktorn flera dagar då de misstänkte njursten. 
Min reaktion på det var så tydligt talande för den positiva grundsynen.
Mina vänner sa; Åh, vad jobbigt, du som redan har det så tufft. 
Min reaktion var; Det kunde ha varit värre... Det här går ju över! 
Och det är lite så jag gör överlag. Försöker se möjligheter och lösningar. 
Det är ju därför jag skickar brev till myndigheter åt höger och vänster, ringer och står i. 
Jag ger inte upp och jag vägrar kapitulera.
Vill växa med erfarenheterna och stagnation är inte ett alternativ.

Om tio år vill jag kunna se tillbaka på den här perioden och känna stolthet över att jag valde att sätta mig över en potentiell offerroll och istället välja att figthas. 

Men det är som sagt inte enbart min egen prestation. Det är min mammas prestation, som gav mig så mycket kärlek att jag har en överdos i mitt habitus. 
Det är min morfars och pappas prestation som gav mig kärlek och manliga förebilder som inte stämmer överens med de dåliga val jag gjort.
Det var mina syskons prestation för att de fick mig att utveckla eq genom konfliktlösningsförmåga ;-)
Det är min prestation för att jag med hjälp av min intellektuella flexibilitet, aktivt kunnat välja sättet jag vill hantera detta på. 
Det är mina kära vänners prestation för att de stöttat och stärkt mig genom att jag har fått känna att jag i min tur kunnat vara en bra vän till dem och hjälpa dem genom deras egna svårigheter.
Det är ett pussel som får mig att tro att min egen personliga lösning av krisen (inte problemet, för det är av en annan karaktär) kommer bli ett positivt resultat i fråga om bättre vanor, bättre hälsa och personlig mognad. 

Helt enkelt en bättre framtid med en utökad förmåga att skapa och bibehålla positiva relationer av alla de slag.
För den förmågan finns redan. 

Som föreläsaren avslutade ; Det handlar inte om hur man har det, utan hur man tar det! 

Så, nog med navelskådning för den här månaden :-) 



Puss å kram

Om en liten stund kommer det över ett gäng kvinnor hem till mig. 

Kvinnor som utan att blinka har kämpat outtröttligt för att hjälpa mig och mina barn i den situation vi befinner oss i. 

Vi ska skåla i champange och äta tårta med ett stort fett kvinnotecken på.

Vi ska fira att just vi har fötts till kvinnor, har möjligheten att uppfostra våra söner till medvetna medborgare och med vår egen medvetenhet och våra diskussioner, försöka bibehålla den lilla makt vi de senaste hundra åren har tillförskanskat oss.

Men i allt detta blir jag bedrövad.
Över att människor ska behöva ha det såhär. Över att min kvinnodag för två år sedan spenderades såhär.
Men framförallt att det ska behöva bli så laddat med behovet av en internationell kvinnodag.
För själva anledningen till det är anledningen till att vi behöver en kvinnodag. 

I Sydafrika har varannan kvinna blivit våldtagen. Med andra ord en fjärdedel av befolkningen.
Det är norm. Något man får finna sig i och i bästa fall en tröstande klapp på axeln med igenkännande nick.
Jag vet hur det känns. Det blir inte bättre av klappar på axeln eller att andra har råkat ut för samma sak.

Folk säger att vi är världens mest jämställda land och därför är jämställdhetsfrågan utspelad!
Men även om vi är det, så är det inte jämställt.
Och bara för att man har vunnit sm, så slutar man väl inte att träna, som någon klok människa sa?
1951 valdes den första SVENSKA kvinnan in i kungliga vetenskapliga akademien.  (Marie Curie blev hedersmedlem 1913)
2002 valdes den första kvinnan in i Kungliga vetenskaps akademien inom det tekniska skrået.
Inte ens vetenskapen är jämställd. Detta var inte mer än nio år sedan.

Jag har efter lång och enträgen kamp lyckats få myndigheter att kanske förstå att det ligger någonting i det jag säger.
Jag har blivit bemött som en jobbig jäkla målsägare som inte ger sig. Jag har blivit utskälld av poliser som tyckt att jag har gjort för mycket själv, att de skulle sköta utredningar som de ändå bara lade ner utan att titta på dem.
Jag har skickat brev till passiva psykiatriker som låtit patienten själv författa sina sjukintyg,
jag har kämpat förgäves för att hindra en pappa som hotat att ta livet av sin son få träffa honom.
Rättsväsendet tycker jag ska vara tacksam för att de har gått på "min" linje.

Men jag har ingen linje. Jag har barn. Barn som jag försöker skydda.
Jag vill inte mitt ex något ont.
Den som följt min blogg de senaste åren, VET
hur jag har kämpat för att han ska få vård.
En vård som han hade önskat sig själv om han hade varit frisk.
Jag vill tro att han hade önskat att jag skulle agera som jag gör nu om han hade varit normal.
För om jag var en fara mot mina barns far och dem själva i mina tankar och resonemang,
så hade jag velat att han gjorde allt som stod i sin makt för att skydda sig själv och barnen från mig. 

Han försöker få det att se ut som om vi har något slags relationskris, att jag är svartsjuk och vill sabba för honom. 
De exemplen finns ju, kvinnor som använder barnen som ett slags vapen för att jävlas med sitt ex. 
Ni som känner mig, VET att jag inte tillhör den kategorin. Att jävlas med andra ligger helt enkelt inte för mig. 
På gott och ont. Kämpar istället med att inte vara för självutplånande, utan att våga ta för mig och stå på mig när jag vet att jag blir illa behandlad. 
Det är en långsam process, men det går framåt. Precis som arbetet med jämställdheten. 
Samhällets struktur är en trögflytande massa. Förändring pågår alltid. Normer är flytande signifikanter. 
Men förändring av djupt rotade beteendemönster som socialt fenomen är ett låååångsamt organiskt produktionsarbete.

Dagsläget är så, att polisen kommer ta sig en ny titt på mitt ärende.
Vad det kommer ha för utfall vet jag inte och orkar ärligt talat inte spekulera i.
Jag har kämpat som ett djur, vet inte hur många skrivelser jag gjort. 
Har uppfattats som ett hysteriskt igelartat fruntimmer vid flertalet tillfällen. 
Det får man bjuda på när man försöker överleva. 
NU till sist har jag fått kontakt med fantastiska och engagerade personer inom polisväsendet. 
Personer som ser problematiken och kämpar för hur man ska komma åt fallen då psykiatrin, polisen och socialtjänsten borde samarbeta. 
Ett samarbete som idag inte finns, förrän en kvinna dödats och haverikommisionen tillsatts. 

Jag vill skapa en motion. Som angriper psykiatriproblematik i samband med relationsvåld. 
För det är en klart överrepresenterad grupp bland våldsverkare som dödar sina ex. 
Ingen normal och frisk person, vill se mamman till sina barn död, än mindre barnen. 
Det borde finnas andra kategorier av LPT för den här gruppen. Lång uppföljning och 
familjestöd. 
Det är när man vågar se helheten man kan göra en korrekt riskbedömning. 
Den helhetsbilden finns inte idag när polis, socialtjänst och psykiatri sitter i var sitt hörn 
med olika pusselbitar. 

Vi tar det dag för dag med försiktigt hopp om framtiden. 

Idag firar vi kvinnodagen med tårta och champagne. 

En stärkt, ihärdig och intensiv Nollställd, med siktet inställt på lösningar. 

Puss å kram
 
 

Hej alla fina människor som engagerar sig i min och mina barns situation. 


Det har hänt så mycket och ändå så litet sedan jag skrev mitt inlägg om brevet till regeringen.

Regeringen som för övrigt inte har svarat.

Utredningen lades som väntat ner, men jag ska med hjälp av min advokat överklaga beslutet

så fort vi har fått hem papper från åklagarämbetet.

Förhandlingen vi skulle ha i tingsrätten blev uppskjuten då NN entledigat sin advokat.

Han fortsätter att besvära mig på de sätt han kan utan att bryta mot besöksförbudet.

Jag försöker upprätthålla mina studier och får hjälp ifrån skolan så jag inte behöver röra mig ute så mycket.

Vi tar bilen överallt, och jag felparkerar varenda dag.

Det är enda sättet för mig att skydda barnen. Om vi ska ta oss från punkt A till punkt B så måste det vara så korta sträckor vi är utanför bilen som möjligt. 

Minimal exponering. Men det blir dyra bensinpengar och det blir inte mycket över när räkningarna är betalda.

Barnen får inte leka ute. Inte heller får de leka hos kompisar som inte känner till vår situation.

Under den senaste månaden har jag många gånger varit på väg att skriva inlägg, men har hejdat mig.

Det är så mycket som vill ut, men jag vet inte var jag ska börja.

För det första; Det finns en ny proposition som handlar om att en haverikommision bör tillsättas vid varje tragedi då en man dödat en kvinna han har haft eller har en relation till.
Detta för att utreda om det finns särskilda indikationer på när en potentiell gärningsman faktiskt ska agera.

Personligen tycker jag att man ska göra en riskbedömning varje gång ett olaga hot kommer till polisen.
Man ska försöka se om det finns kopplingar till psykiatrin och socialtjänsten och öka samarbetet mellan de olika organisationerna.

Henrik Belfrage skriver i en chatt från 153-bloggen att några av varningssignalerna för de som verkställer sina hot;

"Det finnas flera. Några viktiga är separationsångest och känslomässig instabilitet. Jag skulle vilja själv föra fram äganderättsbehov som någonting särskilt viktigt."

Läser ni denna artikel ser ni att mitt ex uppfyller kriterierna och liknar de gärningsmän som dömts i många avseenden. 

Sjukdom av psykotisk art, aspergerssyndrom, svår separationsångest och narcissistiska drag. 

Utöver det finns det misshandelsdomar, både när det gäller mig och andra. Narkotika är med i bilden 
och han har sedan fem års ålder varit i kontakt med psykiatrin. Han rökte gräs första gången när han var sju, men det är sådant jag fått reda på nu i efterhand. 

För det andra: Jag har länge ansökt om avlastningsfamilj till min son. Mitt nätverk är stöttande, men det finns inte resurser nog inom familjen för att jag ska kunna få regelbunden avlastning. Jag har hand om honom årets 365 dagar med några timmars avlastning här och där. De timmarna ägnar jag åt andra viktiga saker som jag annars försummar. Är trött jämt och hela familjens välbefinnande och livskvalitet står och faller med mig.
Indirekt påverkas ju barnen av mitt mående och att i en sådan situation jag befinner mig i är det viktigt att få ladda batterierna ibland. 
Socialtjänsten såg behovet och beviljade min begäran. De började leta efter avlastningsfamilj. Så jag skulle kunna få vila en eller två helger i månaden. 
Men nu har ansökan fått avslag. Motiveringen från familjehemsplacerarna var att eftersom vi har en hotbild så kunde de inte garantera stödfamiljens säkerhet. 
DET tycker jag är skandal. Då har man helt tappat barnperspektivet som socialtjänsten arbetar efter "BBIC" (Barnens Behov I Centrum)
Vad ska då hända med de barn som är hotade av båda sina föräldrar? Ska man inte placera ett barn som lever i misär, för att föräldrarna kan utgöra ett hot?

Det var ett hårt slag att inte få stödfamilj, särskilt eftersom de beviljade det först. Att veta att ju längre tiden går, desto sämre mamma kommer jag att bli, eftersom jag aldrig får vila. 

För ett par veckor sedan fick jag bröstsmärtor av stressen. Gick till läkaren och fick göra EKG. Kurvorna såg fina ut, men pulsen skenade. Min vilopuls var uppe i hundra. 
Men det blir ju så eftersom jag lever under stort adrenalinpåslag. Hela tiden måste jag vara 100% uppmärksam, se mig omkring och vidta försiktighetsåtgärder. 
Läkaren erbjöd mig en betablockerare för att få ner pulsen, men jag tackade nej då han påpekade att man kunde få mardrömmar av medicinen. 
Jag behöver inte fler mardrömmar än de jag har och den jag lever i. 
Istället fick jag lugnande från psykiatrin. Men som de sa; Du har ju inte en psykisk sjukdom, utan dina symtom kommer ifrån en riktig hotbild och därför kan man inte medicinera bort dem. 
Har under de senaste veckorna provat en uppsjö av läkemedel, men de flesta har varit som sockerpiller eller givit mig konstiga biverkninigar. Nu har jag dock hittat en som fungerar. Som jag får ta när pulsen rusar och det är extra jobbigt. 

Att gå omkring och fundera på döden blir en realitet. Kommer det göra ont? Hur kommer han gå tillväga? Vem ska ta hand om barnen? Tankarna kommer och går, dygnet runt. 
Det händer att jag gråter. Har gråtit fem gånger i år. Varje gång är som en befrielse, men jag är rädd för att öppna mina fördämningar och släppa ut sorgen.

Under min värsta stressperiod nu påverkades barnen. Båda två. Det pågick i 3 veckor. 
Den lilla blev känsligare och grät lättare på dagis. Han hade också dragit ett annat barn i håret, vilket han aldrig gjort förut. 
Den stora kom rödgråten och trött till skolan, åt dåligt och har inte sovit på nätterna. Hon har legat vaken med ångest. Min fina lilla prinsessa som är så rädd och brottas med skuggmonster hon inte vet ursprunget till.
Hon är så klok min progg-unge. Hon är analytisk, smart och fantasifull.
Hon känner att något är väldigt fel, men jag vill inte berätta. Inte ännu. 
Vill inte att hon ska behöva tampas med sorgen över att än en gång behöva bryta upp, förrän det faktiskt är ett faktum och vår nya ort, skola och dagis är säkrat.
Hon är rädd, eftersom hon vet att nåt är fel, men hon vet inte vad. Då blir monstren värre, eftersom hon ligger och funderar på vad det kan vara som gjort mamma till ett otåligt vrak. 

Häromdagen när vi satt i bilen frågade hon mig; 
-Mamma, om du dör, var ska jag bo då? 
-Hos pappa såklart, svarade jag. 
-ÅH, skönt! Jag vill inte hamna på barnhem. Svarade hon och satt tyst en stund. 
-Men, var ska lillebror bo? 
Det var frågan jag fruktat och jag kände hur gråten stockade sig i halsen. 
Jag svalde ett par gånger innan jag svarade;
-Jag vet inte gumman.. Men det löser sig. Och jag ska ju inte dö på länge (såsom vi vuxna svarar för att lugna barn)
Hon började storgråta och sa med hög röst
-Han får INTE bo hos NN!!!!!
Jag kände hur hjärtat frös till is.

För det är just det som skulle kunna hända. Min älskade lille son skulle kunna hamna i klorna på en pappa som både är för barnaga och att man får döda sin egen avkomma om man inte är nöjd med "produkten" som han kallade det.
Ska skriva testamente i dagarna, för att det åtminstone ska kunna finnas en rekommendation om var han skulle kunna bo istället. Testamente är nog bra. Jag skulle ju lika gärna kunna drabbas av cancer eller köra ihjäl mig och då skulle situationen vara densamma. 

Jag har börjat misströsta.

Samhället tar inte sitt ansvar.
Psykiatrin ser inte till att en tickande bomb får den vård han behöver.
Polisen lägger ner utredningar om olaga hot. 
Socialtjänsten har förlorat barnperspektivet.

Och jag har nästan förlorat hoppet.


Vi kommer få flytta.
Den här gången långt långt bort, där han förhoppningsvis inte kan hitta oss.
Vi kommer få använda oss av fingerade namn och bryta kontakten med vårat nätverk.
Fingerade namn har vi haft förut, men vi har alltid haft ett nätverk.
När nöden har varit som störst har jag alltid haft min familj och mina vänner vid min sida!


Man skulle kunna göra film om mitt liv, och ändå skulle det framstå som osannolikt att en person i så unga år har upplevt så mycket. Långtråkigt har det då inte varit.
Men jag hade önskat någonting annat.
Önskat att jag fått uppleva riktig kärlek tidigare och kunnat bygga upp
ett liv tillsammans med den jag älskar. Jag önskar mig en grå vardag,  
med rutiner, kuddkrig och att sitta tillsammans i lugn och ro för att äta middag
och sen pyssla lite med sitt.

Tänk att något så trivialt som en grå vardag kan bli en kvinnas högsta dröm.  


Men även om det till sist och syvende blivit så att vi får nomadisera igen,
så kommer jag kämpa till sista andetaget för ett samhälle där pusselbitar kan falla på plats
och de viktiga instanserna kan fånga upp kvinnor och barn i vår situation och
ge oss och de potentiella gärningsmännen den hjälp vi så desperat behöver.
Hoppas att ni fortsätter engagera er.

Kramar
Nollställd 

Har under dagen varit i samtal med kvinnojourer lite var stans i landet. 

Blir bestört över den information jag får.

Svenska staten har minskat på sina anslag till kvinnojourerna. 

De är inte lika prioriterade längre.

Många kvinnor som söker sig till kvinnojourerna blir 

utan plats och därmed utan skydd (i många fall bostadslösa då mannen står på kontraktet). 

 Det är ett svårt läge.

Och som jag tidigare nämnt har dessa kvinnor ofta barn att ta hand om, sörja för deras skolgång och välmående.

De som redan är i underläge får fortsätta fajtas till sista droppen trots att de ligger på rygg.

Fruktansvärt...  

Till justitieminister Beatrice Ask, statsminister Fredrik Reinfeldt

samt Näringsminister Maud Olofsson…

Mitt namn är "Nollställd". Jag är trettio år gammal och bor i en närförort till Stockholm med mina två barn som är två och åtta år gamla.

De senaste två åren har vi levt med skyddad identitet och under hot.

I februari 2009 fick vi fly vårt hem och söka skydd på en kvinnojour i Stockholm.

Där blev vi kvar till i juli 2009.

I september 2009 fick vi en ny bostad, då vi inte kunde bo kvar i den gamla av säkerhetsskäl.

Jag fick rycka upp min då sexåriga dotter från skolkamrater och trygghet och hon började sakta men säkert att rota sig på den plats där vi bor nu. Min son började på dagis och jag kunde återuppta mina högskolestudier.

Långsamt började jag hoppas på att våra liv skulle kunna återgå till någonting som kunde liknas vid normalitet. Under våren 2010 träffade jag en ny man som jag trivs mycket bra ihop med.

Min son började träffa sin pappa NN, övervakat på en umgängeslokal och i november på den muntliga förberedelse angående umgänge som vi hade vid  tingsrätten, gick så bra att domaren berömde oss för vår förmåga att samarbeta.

Vi kom överens om att min son skulle börja träffa sin pappa ensam två timmar i veckan under januari månad. Utanför umgängeslokalen. Då detta underlättar för förälder och barn att knyta an.

NN, som är dömd för fyra åtalspunkter i både tingsrätt och hovrätt, har besöksförbud och har haft det under lång tid.

Sedan tidigare har han 14 punkter i belastningsregistret och har bland annat nästan misshandlat en sextonårig pojke till döds någon gång på nittiotalet.

Han bryter inte mot besöksförbudet, då han är medveten om konsekvenserna och han sköter sitt jobb som han ska.

Både han och jag kommer från bra familjer i Stockholms stad och har känt varandra sedan vi gick på högstadiet. Han hamnade snett någon gång i högstadiet och började hålla på med droger.

Men jag förstod inte hur insnärjd han var i den världen eller hur sjuk han egentligen var förrän vi träffats som vuxna och redan väntade barn. Det var inte lätt för mig att förstå eftersom jag inte rört mig i samma sociala sfär som han har.

Trots att han har samarbetat och inte brutit mot besöksförbudet (skött sig helt enkelt), så har hela tiden en rädsla och en känsla av att allting inte stod rätt till, funnits hos mig.

Han har tidigare berättat för mig att han kommer att döda mig i slutändan, och att detta inte är ett hot, utan ett konstaterande.

När vi väntade barn fick han en psykosdiagnos och han har dessutom aspergers- syndrom.

Hans egen syster har lidit stor skada av hans misshandel under uppväxten, hon har själv utsatts för dödshot och ansökt om skyddad id.

Han har ringt till mina släktingar och betett sig jätte illa, bland annat har han trakasserat min 92-åriga morfar som bor på ett servicehus och är ganska dålig.

Han har brutit med sina stabila och bra vänner och istället valt att använda droger och umgås med de mer tvivelaktiga vännerna under de två år vi varit isär.

Vår historia är ganska klassisk egentligen, men jag tänker inte redogöra för hela förloppet eller vad som har hänt tidigare, det skulle vara för tidskrävande.

13 och 14 December 2010

Hovrättsförhandlingar. Exet hade överklagat domen. 21/ 12 2010 föll domen som gick på tingsrättens linje. Dvs skyldig.

15 december 2010

Min son blev sjuk och började krampa. Vi fick åka i ilfart till sjukhuset.
På vägen ringde jag min sons farmor och exets gudmor för att informera om vad som hänt.
De vidarebefordrade informationen och när vi kom till sjukhuset så var han redan på väg dit.

I den situationen, när vår son låg där och var så sjuk, men ändå i en skyddad miljö så drog jag slutsatsen att jag inte ville neka pappan att få vara hos sin son, och såg inte heller riskerna jag egentligen borde ha kalkylerat.

Jag sa till sköterskorna att ha lite extra koll och informerade dem om vad som hänt och hur situationen såg ut.

Allt gick strålande bra de första timmarna och vi hade en bra dialog om vår son. Pappan var i och för sig ganska labil och började gråta med jämna mellanrum och riktade mycket fokus mot mig och talade om hur ledsen han var över allt som har hänt.

Sonen lades in på en avdelning.

På kvällen slog det om. Han började göra närmanden och hota och bli arg över att jag var avståndstagande.

Mitt i natten började han hota mina vänner men också hota med att hoppa ut genom fönstret (från åttonde våningen) eftersom jag inte fanns i hans liv.

Jag vågade inte lämna rummet eller kalla på hjälp då jag var rädd att han skulle ta med sig sonen i hoppet.

På natten visade det sig även att han har förföljt mig (antagligen från umgängeslokalen) och tagit reda på vad min nya pojkvän heter och var han bor.

Jag bad honom att lämna oss ifred och inte göra någonting mot honom.

Han svarade mig med; Du vet redan att jag står över lagen. Jag gör VAD jag vill, NÄR jag vill det.

När sköterskorna till slut kom in i rummet vid 6 tiden på morgonen, gick han ut ur rummet en sväng.

Jag informerade dem om situationen och om att jag inte vågade lämna rummet. De stannade kvar och låtsades göra olika undersökningar på min son, så jag kunde gå ut och ringa.

När jag kom tillbaka hade jag ringt min advokat och min mamma och fick styrkan att våga säga åt honom att gå.

Han var så arg att han skakade. Men han gick i alla fall.

Efter en minut återvände han och sa att han bara skulle säga en sak till.

Så han böjde sig fram och viskade; Jag vet att ni bor där i *********… sen log han och blinkade med ena ögat innan han slutligen lämnade sjukhuset.

Han har alltså tagit reda på vår vistelseort.

Allt detta polisanmäldes förstås och lades ner som förväntat den 22 December 2010.

Nu kommer jag till själva huvudsaken i mitt ärende.

17 december 2010

NNs gudmor ringer mig tidigt på morgonen och gråter i luren. Hon berättar att hon har suttit i telefon med sin gudson hela natten och att hon aldrig kunnat drömma om att han var så sjuk som det visat sig att han är.

Hon sa; du kan inte ana vad han har berättat för mig i natt.

-Jo, sa jag, han har väl sagt att han ska döda mig och kanske barnen, inte sant?

Hon blev knäpptyst i luren och stakade fram; hur kunde du veta det?

-Jag har levt med det här i över två år nu. Dag som natt. Rädslan över vad han kan ta sig till.

Gudmodern berättade för mig att han talat om sina planer att döda mig, min son och sedan ta sitt eget liv.

Att han planerar att döda mig är inte någon nyhet. Jag vet det sedan tre år tillbaka.

Men nu, när han blandar in min son i det hela vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Det gudmodern berättade polisanmäldes ju förstås också, men någon lyckades lägga anmälan som ett tilläggsförhör under ofredandeanmälan från sjukhuset, så det blev aldrig någon olaga-hot rubricering och jag tvivlar på att åklagaren som lade ner ärendet ens brydde sig om att titta i tilläggsförhöret som var ganska långt.

Jag har fått ringa runt som en ihärdig iller för att få någon inom polisväsendet att lyssna på mig.

Socialtjänsten tar detta allvarligt och vi talar med varandra var och varannan dag. De vill inte att jag ska bo kvar i staden.

Först i tisdags denna vecka fick jag äntligen polisen att lyssna på mig och upprätta en anmälan om olaga hot och hänvisa till tilläggsförhöret med gudmodern.
Samtidigt känner jag att de gör det för att jag är en så jobbig målsägare som inte ger mig.
Det känns som om de kommer lägga ner denna förundersökning också.

Redan den 17 december fick jag prata med personsäkerhetsgruppen vid södertörnspolisen som sade att när jag beskrev ärendet så lät det som en person som kunde göra verklighet av sina hot.

De bad mig lämna staden. Vilket jag gjorde i ett par dagar och åkte ut till mitt landställe i skärgården. Men barnen har skolplikt och min pojkvän måste jobba, så vi fick återvända och fick ingen respons från polisväsendet.

Jag VET att han kan och vill göra verklighet av sina hot.
Hans syster och familj VET att han kan göra verklighet av sina hot.

Hans Aspberger-diagnos gör det svårt för honom att INTE hålla sig till sina planer.

Han är principfast och gör det han säger att han ska göra. Enligt gudmodern är han helt besatt av mig och har varit det under hela vår relation.

Han har berättat för sin syster att om han någon gång får tag i ett vapen så skulle han vilja skjuta ner folk på tunnelbanan. Han har berättat för mig i sina psykotiska stunder om hur lite respekt han har för mänskligt liv och att han brukade strypa kattungar när han var liten.

Han anser sig stå över lagen men spelar med för att han kan spelreglerna och för att slippa konsekvenser.

Polisen anser att besöksförbudet är tillräckligt. Men en person som bestämt sig för att ta sitt eget liv hindras inte av ett besöksförbud.

Och en person som inte har respekt för mänskligt liv, kanske inte bryr sig om hur många oskyldiga han tar med sig i fallet…

Det här är en allvarligt psykiskt sjuk man och en tickande bomb, och om han inte stoppas, kommer antagligen jag och mina barn bli siffror i statistiken. Jag fruktar att han kan få med sig ännu fler när han väl har börjat.

Eftersom polisen väljer att inte skydda mig i min nuvarande situation så ser jag inte någon annan lösning än att kanske rycka upp mina barn igen och flytta från vår stora trygghet familjen och Stockholm.

Men innan jag gör det vädjar jag till dig att göra absolut allt du kan för att polisen ska lägga resurser på oss kvinnor den här situationen. Vi blir flyktingar i vårat eget land. Rättslösa på vissa sätt, trots att vi både betalar skatt och röstar.

Polisen kanske kunde lägga resurser på att arbeta ur ett helhetsperspektiv och mer se alla bitar i ett ärende innan man lägger ner det. Försöka lägga pusselbitarna till rätta så man kan se hela hotbilden och göra en riskkalkyl. Kanske se till att dessa män kommer under rätt vård.

Utan målsägarförhör blir ett olaga hot bara ett olaga hot och lätt att avfärda som nonsens.

Om de öppnade NNs akt skulle de se att han gång efter annan dömts för misshandel och narkotikabrott. De skulle kunna se att han är våldsam och uppenbarligen inte följer lagen.

De skulle kunna se sambanden och dra samma slutsats som ett stort antal sakkunniga personer jag har kontakt med privat skulle kunna se.

Ibland tänker jag att mitt liv redan är över. Jag har förlikat mig med att han kanske/antagligen kommer lyckas. Jag har posttraumatisk stress och försöker balansera upp mina heltidsstudier

med att vara ensamstående mamma på knappa resurser (CSN).

Allt detta medan jag försöker ge mina barn trygghet och normalitet genom tillgång till vår stora familj.

I en annan ort har jag inget skyddsnät. Jag har ingen som kan hjälpa mig med barnen vid sena seminarier eller då jag bara behöver vara för mig själv och andas en liten stund.

Förutsättningarna att ge dem allt de behöver kommer inte vara lika goda.

Socialtjänsten har flera gången sagt till mig att de är imponerade över att mina barn är så trygga och välanpassade trots den svåra livssituation vi befinner oss i och menar att jag gör ett bra jobb.

Jag är rädd att hela min tillvaro som redan balanserar på en skör tråd kommer att rasa om jag tvingas fly en gång till. Jag är rädd för att bli utbränd, inte kunna jobba eller plugga och att barnen ska ta skada..

Det finns många som jag där ute och mitt fall är långt ifrån unikt.

Jag vill med detta brev visa på en brist inom polisväsendet när det gäller hur de väljer att hantera och förebygga tragedier. Någonting som på sikt kan bli ett pinsamt misslyckande för polisen (och i förlängningen regeringen)

Under hösten har jag läst om flera kvinnor som mördats trots att männen bakom dåden haft besöksförbud och att det funnits en tydlig hotbild.

Jag vill leva, Jag vill se mina barn växa upp, Jag vill finnas för mina barn. Jag är livrädd för att det kanske inte blir så. Jag känner att polisen inte förstår.

Jag vädjar till dig om att aktivt göra något i denna fråga, gärna för mig men rent generellt också.

Så om detta brev mottages på ett bra sätt, kanske det på något vis kan hjälpa andra kvinnor i min situation i en inte alls för avlägsen framtid?

Känner mig så trött så trött.
Sitter på mitt seminarium, gör det jag ska.
Vi har analyserat kvalitativa uppsatser och olika intervjutekniker man kan använda sig av.
Plötsligt säger seminarieledaren; Man måste ha sina fakta rätt.
Du ska kunna fråga en människa samma sak om tio år och få samma svar.
Iallafall när det gäller namn, födelseort och skola...

Däremot förändras människors perspektiv på tio år. De ökar sin kunskap inom olika områden. Åsikter kan förändras mm.

Tänk om jag hade vetat för fyra år sedan vad jag vet idag.

Mitt enda brott är att jag inte förstod hur sjuk han var.. :-(