Brev till Beatrice Ask, Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson...

Till justitieminister Beatrice Ask, statsminister Fredrik Reinfeldt

samt Näringsminister Maud Olofsson…

Mitt namn är "Nollställd". Jag är trettio år gammal och bor i en närförort till Stockholm med mina två barn som är två och åtta år gamla.

De senaste två åren har vi levt med skyddad identitet och under hot.

I februari 2009 fick vi fly vårt hem och söka skydd på en kvinnojour i Stockholm.

Där blev vi kvar till i juli 2009.

I september 2009 fick vi en ny bostad, då vi inte kunde bo kvar i den gamla av säkerhetsskäl.

Jag fick rycka upp min då sexåriga dotter från skolkamrater och trygghet och hon började sakta men säkert att rota sig på den plats där vi bor nu. Min son började på dagis och jag kunde återuppta mina högskolestudier.

Långsamt började jag hoppas på att våra liv skulle kunna återgå till någonting som kunde liknas vid normalitet. Under våren 2010 träffade jag en ny man som jag trivs mycket bra ihop med.

Min son började träffa sin pappa NN, övervakat på en umgängeslokal och i november på den muntliga förberedelse angående umgänge som vi hade vid  tingsrätten, gick så bra att domaren berömde oss för vår förmåga att samarbeta.

Vi kom överens om att min son skulle börja träffa sin pappa ensam två timmar i veckan under januari månad. Utanför umgängeslokalen. Då detta underlättar för förälder och barn att knyta an.

NN, som är dömd för fyra åtalspunkter i både tingsrätt och hovrätt, har besöksförbud och har haft det under lång tid.

Sedan tidigare har han 14 punkter i belastningsregistret och har bland annat nästan misshandlat en sextonårig pojke till döds någon gång på nittiotalet.

Han bryter inte mot besöksförbudet, då han är medveten om konsekvenserna och han sköter sitt jobb som han ska.

Både han och jag kommer från bra familjer i Stockholms stad och har känt varandra sedan vi gick på högstadiet. Han hamnade snett någon gång i högstadiet och började hålla på med droger.

Men jag förstod inte hur insnärjd han var i den världen eller hur sjuk han egentligen var förrän vi träffats som vuxna och redan väntade barn. Det var inte lätt för mig att förstå eftersom jag inte rört mig i samma sociala sfär som han har.

Trots att han har samarbetat och inte brutit mot besöksförbudet (skött sig helt enkelt), så har hela tiden en rädsla och en känsla av att allting inte stod rätt till, funnits hos mig.

Han har tidigare berättat för mig att han kommer att döda mig i slutändan, och att detta inte är ett hot, utan ett konstaterande.

När vi väntade barn fick han en psykosdiagnos och han har dessutom aspergers- syndrom.

Hans egen syster har lidit stor skada av hans misshandel under uppväxten, hon har själv utsatts för dödshot och ansökt om skyddad id.

Han har ringt till mina släktingar och betett sig jätte illa, bland annat har han trakasserat min 92-åriga morfar som bor på ett servicehus och är ganska dålig.

Han har brutit med sina stabila och bra vänner och istället valt att använda droger och umgås med de mer tvivelaktiga vännerna under de två år vi varit isär.

Vår historia är ganska klassisk egentligen, men jag tänker inte redogöra för hela förloppet eller vad som har hänt tidigare, det skulle vara för tidskrävande.

13 och 14 December 2010

Hovrättsförhandlingar. Exet hade överklagat domen. 21/ 12 2010 föll domen som gick på tingsrättens linje. Dvs skyldig.

15 december 2010

Min son blev sjuk och började krampa. Vi fick åka i ilfart till sjukhuset.
På vägen ringde jag min sons farmor och exets gudmor för att informera om vad som hänt.
De vidarebefordrade informationen och när vi kom till sjukhuset så var han redan på väg dit.

I den situationen, när vår son låg där och var så sjuk, men ändå i en skyddad miljö så drog jag slutsatsen att jag inte ville neka pappan att få vara hos sin son, och såg inte heller riskerna jag egentligen borde ha kalkylerat.

Jag sa till sköterskorna att ha lite extra koll och informerade dem om vad som hänt och hur situationen såg ut.

Allt gick strålande bra de första timmarna och vi hade en bra dialog om vår son. Pappan var i och för sig ganska labil och började gråta med jämna mellanrum och riktade mycket fokus mot mig och talade om hur ledsen han var över allt som har hänt.

Sonen lades in på en avdelning.

På kvällen slog det om. Han började göra närmanden och hota och bli arg över att jag var avståndstagande.

Mitt i natten började han hota mina vänner men också hota med att hoppa ut genom fönstret (från åttonde våningen) eftersom jag inte fanns i hans liv.

Jag vågade inte lämna rummet eller kalla på hjälp då jag var rädd att han skulle ta med sig sonen i hoppet.

På natten visade det sig även att han har förföljt mig (antagligen från umgängeslokalen) och tagit reda på vad min nya pojkvän heter och var han bor.

Jag bad honom att lämna oss ifred och inte göra någonting mot honom.

Han svarade mig med; Du vet redan att jag står över lagen. Jag gör VAD jag vill, NÄR jag vill det.

När sköterskorna till slut kom in i rummet vid 6 tiden på morgonen, gick han ut ur rummet en sväng.

Jag informerade dem om situationen och om att jag inte vågade lämna rummet. De stannade kvar och låtsades göra olika undersökningar på min son, så jag kunde gå ut och ringa.

När jag kom tillbaka hade jag ringt min advokat och min mamma och fick styrkan att våga säga åt honom att gå.

Han var så arg att han skakade. Men han gick i alla fall.

Efter en minut återvände han och sa att han bara skulle säga en sak till.

Så han böjde sig fram och viskade; Jag vet att ni bor där i *********… sen log han och blinkade med ena ögat innan han slutligen lämnade sjukhuset.

Han har alltså tagit reda på vår vistelseort.

Allt detta polisanmäldes förstås och lades ner som förväntat den 22 December 2010.

Nu kommer jag till själva huvudsaken i mitt ärende.

17 december 2010

NNs gudmor ringer mig tidigt på morgonen och gråter i luren. Hon berättar att hon har suttit i telefon med sin gudson hela natten och att hon aldrig kunnat drömma om att han var så sjuk som det visat sig att han är.

Hon sa; du kan inte ana vad han har berättat för mig i natt.

-Jo, sa jag, han har väl sagt att han ska döda mig och kanske barnen, inte sant?

Hon blev knäpptyst i luren och stakade fram; hur kunde du veta det?

-Jag har levt med det här i över två år nu. Dag som natt. Rädslan över vad han kan ta sig till.

Gudmodern berättade för mig att han talat om sina planer att döda mig, min son och sedan ta sitt eget liv.

Att han planerar att döda mig är inte någon nyhet. Jag vet det sedan tre år tillbaka.

Men nu, när han blandar in min son i det hela vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Det gudmodern berättade polisanmäldes ju förstås också, men någon lyckades lägga anmälan som ett tilläggsförhör under ofredandeanmälan från sjukhuset, så det blev aldrig någon olaga-hot rubricering och jag tvivlar på att åklagaren som lade ner ärendet ens brydde sig om att titta i tilläggsförhöret som var ganska långt.

Jag har fått ringa runt som en ihärdig iller för att få någon inom polisväsendet att lyssna på mig.

Socialtjänsten tar detta allvarligt och vi talar med varandra var och varannan dag. De vill inte att jag ska bo kvar i staden.

Först i tisdags denna vecka fick jag äntligen polisen att lyssna på mig och upprätta en anmälan om olaga hot och hänvisa till tilläggsförhöret med gudmodern.
Samtidigt känner jag att de gör det för att jag är en så jobbig målsägare som inte ger mig.
Det känns som om de kommer lägga ner denna förundersökning också.

Redan den 17 december fick jag prata med personsäkerhetsgruppen vid södertörnspolisen som sade att när jag beskrev ärendet så lät det som en person som kunde göra verklighet av sina hot.

De bad mig lämna staden. Vilket jag gjorde i ett par dagar och åkte ut till mitt landställe i skärgården. Men barnen har skolplikt och min pojkvän måste jobba, så vi fick återvända och fick ingen respons från polisväsendet.

Jag VET att han kan och vill göra verklighet av sina hot.
Hans syster och familj VET att han kan göra verklighet av sina hot.

Hans Aspberger-diagnos gör det svårt för honom att INTE hålla sig till sina planer.

Han är principfast och gör det han säger att han ska göra. Enligt gudmodern är han helt besatt av mig och har varit det under hela vår relation.

Han har berättat för sin syster att om han någon gång får tag i ett vapen så skulle han vilja skjuta ner folk på tunnelbanan. Han har berättat för mig i sina psykotiska stunder om hur lite respekt han har för mänskligt liv och att han brukade strypa kattungar när han var liten.

Han anser sig stå över lagen men spelar med för att han kan spelreglerna och för att slippa konsekvenser.

Polisen anser att besöksförbudet är tillräckligt. Men en person som bestämt sig för att ta sitt eget liv hindras inte av ett besöksförbud.

Och en person som inte har respekt för mänskligt liv, kanske inte bryr sig om hur många oskyldiga han tar med sig i fallet…

Det här är en allvarligt psykiskt sjuk man och en tickande bomb, och om han inte stoppas, kommer antagligen jag och mina barn bli siffror i statistiken. Jag fruktar att han kan få med sig ännu fler när han väl har börjat.

Eftersom polisen väljer att inte skydda mig i min nuvarande situation så ser jag inte någon annan lösning än att kanske rycka upp mina barn igen och flytta från vår stora trygghet familjen och Stockholm.

Men innan jag gör det vädjar jag till dig att göra absolut allt du kan för att polisen ska lägga resurser på oss kvinnor den här situationen. Vi blir flyktingar i vårat eget land. Rättslösa på vissa sätt, trots att vi både betalar skatt och röstar.

Polisen kanske kunde lägga resurser på att arbeta ur ett helhetsperspektiv och mer se alla bitar i ett ärende innan man lägger ner det. Försöka lägga pusselbitarna till rätta så man kan se hela hotbilden och göra en riskkalkyl. Kanske se till att dessa män kommer under rätt vård.

Utan målsägarförhör blir ett olaga hot bara ett olaga hot och lätt att avfärda som nonsens.

Om de öppnade NNs akt skulle de se att han gång efter annan dömts för misshandel och narkotikabrott. De skulle kunna se att han är våldsam och uppenbarligen inte följer lagen.

De skulle kunna se sambanden och dra samma slutsats som ett stort antal sakkunniga personer jag har kontakt med privat skulle kunna se.

Ibland tänker jag att mitt liv redan är över. Jag har förlikat mig med att han kanske/antagligen kommer lyckas. Jag har posttraumatisk stress och försöker balansera upp mina heltidsstudier

med att vara ensamstående mamma på knappa resurser (CSN).

Allt detta medan jag försöker ge mina barn trygghet och normalitet genom tillgång till vår stora familj.

I en annan ort har jag inget skyddsnät. Jag har ingen som kan hjälpa mig med barnen vid sena seminarier eller då jag bara behöver vara för mig själv och andas en liten stund.

Förutsättningarna att ge dem allt de behöver kommer inte vara lika goda.

Socialtjänsten har flera gången sagt till mig att de är imponerade över att mina barn är så trygga och välanpassade trots den svåra livssituation vi befinner oss i och menar att jag gör ett bra jobb.

Jag är rädd att hela min tillvaro som redan balanserar på en skör tråd kommer att rasa om jag tvingas fly en gång till. Jag är rädd för att bli utbränd, inte kunna jobba eller plugga och att barnen ska ta skada..

Det finns många som jag där ute och mitt fall är långt ifrån unikt.

Jag vill med detta brev visa på en brist inom polisväsendet när det gäller hur de väljer att hantera och förebygga tragedier. Någonting som på sikt kan bli ett pinsamt misslyckande för polisen (och i förlängningen regeringen)

Under hösten har jag läst om flera kvinnor som mördats trots att männen bakom dåden haft besöksförbud och att det funnits en tydlig hotbild.

Jag vill leva, Jag vill se mina barn växa upp, Jag vill finnas för mina barn. Jag är livrädd för att det kanske inte blir så. Jag känner att polisen inte förstår.

Jag vädjar till dig om att aktivt göra något i denna fråga, gärna för mig men rent generellt också.

Så om detta brev mottages på ett bra sätt, kanske det på något vis kan hjälpa andra kvinnor i min situation i en inte alls för avlägsen framtid?