En uppdatering om Tabula rasas situation!

Hej alla fina människor som engagerar sig i min och mina barns situation. 


Det har hänt så mycket och ändå så litet sedan jag skrev mitt inlägg om brevet till regeringen.

Regeringen som för övrigt inte har svarat.

Utredningen lades som väntat ner, men jag ska med hjälp av min advokat överklaga beslutet

så fort vi har fått hem papper från åklagarämbetet.

Förhandlingen vi skulle ha i tingsrätten blev uppskjuten då NN entledigat sin advokat.

Han fortsätter att besvära mig på de sätt han kan utan att bryta mot besöksförbudet.

Jag försöker upprätthålla mina studier och får hjälp ifrån skolan så jag inte behöver röra mig ute så mycket.

Vi tar bilen överallt, och jag felparkerar varenda dag.

Det är enda sättet för mig att skydda barnen. Om vi ska ta oss från punkt A till punkt B så måste det vara så korta sträckor vi är utanför bilen som möjligt. 

Minimal exponering. Men det blir dyra bensinpengar och det blir inte mycket över när räkningarna är betalda.

Barnen får inte leka ute. Inte heller får de leka hos kompisar som inte känner till vår situation.

Under den senaste månaden har jag många gånger varit på väg att skriva inlägg, men har hejdat mig.

Det är så mycket som vill ut, men jag vet inte var jag ska börja.

För det första; Det finns en ny proposition som handlar om att en haverikommision bör tillsättas vid varje tragedi då en man dödat en kvinna han har haft eller har en relation till.
Detta för att utreda om det finns särskilda indikationer på när en potentiell gärningsman faktiskt ska agera.

Personligen tycker jag att man ska göra en riskbedömning varje gång ett olaga hot kommer till polisen.
Man ska försöka se om det finns kopplingar till psykiatrin och socialtjänsten och öka samarbetet mellan de olika organisationerna.

Henrik Belfrage skriver i en chatt från 153-bloggen att några av varningssignalerna för de som verkställer sina hot;

"Det finnas flera. Några viktiga är separationsångest och känslomässig instabilitet. Jag skulle vilja själv föra fram äganderättsbehov som någonting särskilt viktigt."

Läser ni denna artikel ser ni att mitt ex uppfyller kriterierna och liknar de gärningsmän som dömts i många avseenden. 

Sjukdom av psykotisk art, aspergerssyndrom, svår separationsångest och narcissistiska drag. 

Utöver det finns det misshandelsdomar, både när det gäller mig och andra. Narkotika är med i bilden 
och han har sedan fem års ålder varit i kontakt med psykiatrin. Han rökte gräs första gången när han var sju, men det är sådant jag fått reda på nu i efterhand. 

För det andra: Jag har länge ansökt om avlastningsfamilj till min son. Mitt nätverk är stöttande, men det finns inte resurser nog inom familjen för att jag ska kunna få regelbunden avlastning. Jag har hand om honom årets 365 dagar med några timmars avlastning här och där. De timmarna ägnar jag åt andra viktiga saker som jag annars försummar. Är trött jämt och hela familjens välbefinnande och livskvalitet står och faller med mig.
Indirekt påverkas ju barnen av mitt mående och att i en sådan situation jag befinner mig i är det viktigt att få ladda batterierna ibland. 
Socialtjänsten såg behovet och beviljade min begäran. De började leta efter avlastningsfamilj. Så jag skulle kunna få vila en eller två helger i månaden. 
Men nu har ansökan fått avslag. Motiveringen från familjehemsplacerarna var att eftersom vi har en hotbild så kunde de inte garantera stödfamiljens säkerhet. 
DET tycker jag är skandal. Då har man helt tappat barnperspektivet som socialtjänsten arbetar efter "BBIC" (Barnens Behov I Centrum)
Vad ska då hända med de barn som är hotade av båda sina föräldrar? Ska man inte placera ett barn som lever i misär, för att föräldrarna kan utgöra ett hot?

Det var ett hårt slag att inte få stödfamilj, särskilt eftersom de beviljade det först. Att veta att ju längre tiden går, desto sämre mamma kommer jag att bli, eftersom jag aldrig får vila. 

För ett par veckor sedan fick jag bröstsmärtor av stressen. Gick till läkaren och fick göra EKG. Kurvorna såg fina ut, men pulsen skenade. Min vilopuls var uppe i hundra. 
Men det blir ju så eftersom jag lever under stort adrenalinpåslag. Hela tiden måste jag vara 100% uppmärksam, se mig omkring och vidta försiktighetsåtgärder. 
Läkaren erbjöd mig en betablockerare för att få ner pulsen, men jag tackade nej då han påpekade att man kunde få mardrömmar av medicinen. 
Jag behöver inte fler mardrömmar än de jag har och den jag lever i. 
Istället fick jag lugnande från psykiatrin. Men som de sa; Du har ju inte en psykisk sjukdom, utan dina symtom kommer ifrån en riktig hotbild och därför kan man inte medicinera bort dem. 
Har under de senaste veckorna provat en uppsjö av läkemedel, men de flesta har varit som sockerpiller eller givit mig konstiga biverkninigar. Nu har jag dock hittat en som fungerar. Som jag får ta när pulsen rusar och det är extra jobbigt. 

Att gå omkring och fundera på döden blir en realitet. Kommer det göra ont? Hur kommer han gå tillväga? Vem ska ta hand om barnen? Tankarna kommer och går, dygnet runt. 
Det händer att jag gråter. Har gråtit fem gånger i år. Varje gång är som en befrielse, men jag är rädd för att öppna mina fördämningar och släppa ut sorgen.

Under min värsta stressperiod nu påverkades barnen. Båda två. Det pågick i 3 veckor. 
Den lilla blev känsligare och grät lättare på dagis. Han hade också dragit ett annat barn i håret, vilket han aldrig gjort förut. 
Den stora kom rödgråten och trött till skolan, åt dåligt och har inte sovit på nätterna. Hon har legat vaken med ångest. Min fina lilla prinsessa som är så rädd och brottas med skuggmonster hon inte vet ursprunget till.
Hon är så klok min progg-unge. Hon är analytisk, smart och fantasifull.
Hon känner att något är väldigt fel, men jag vill inte berätta. Inte ännu. 
Vill inte att hon ska behöva tampas med sorgen över att än en gång behöva bryta upp, förrän det faktiskt är ett faktum och vår nya ort, skola och dagis är säkrat.
Hon är rädd, eftersom hon vet att nåt är fel, men hon vet inte vad. Då blir monstren värre, eftersom hon ligger och funderar på vad det kan vara som gjort mamma till ett otåligt vrak. 

Häromdagen när vi satt i bilen frågade hon mig; 
-Mamma, om du dör, var ska jag bo då? 
-Hos pappa såklart, svarade jag. 
-ÅH, skönt! Jag vill inte hamna på barnhem. Svarade hon och satt tyst en stund. 
-Men, var ska lillebror bo? 
Det var frågan jag fruktat och jag kände hur gråten stockade sig i halsen. 
Jag svalde ett par gånger innan jag svarade;
-Jag vet inte gumman.. Men det löser sig. Och jag ska ju inte dö på länge (såsom vi vuxna svarar för att lugna barn)
Hon började storgråta och sa med hög röst
-Han får INTE bo hos NN!!!!!
Jag kände hur hjärtat frös till is.

För det är just det som skulle kunna hända. Min älskade lille son skulle kunna hamna i klorna på en pappa som både är för barnaga och att man får döda sin egen avkomma om man inte är nöjd med "produkten" som han kallade det.
Ska skriva testamente i dagarna, för att det åtminstone ska kunna finnas en rekommendation om var han skulle kunna bo istället. Testamente är nog bra. Jag skulle ju lika gärna kunna drabbas av cancer eller köra ihjäl mig och då skulle situationen vara densamma. 

Jag har börjat misströsta.

Samhället tar inte sitt ansvar.
Psykiatrin ser inte till att en tickande bomb får den vård han behöver.
Polisen lägger ner utredningar om olaga hot. 
Socialtjänsten har förlorat barnperspektivet.

Och jag har nästan förlorat hoppet.


Vi kommer få flytta.
Den här gången långt långt bort, där han förhoppningsvis inte kan hitta oss.
Vi kommer få använda oss av fingerade namn och bryta kontakten med vårat nätverk.
Fingerade namn har vi haft förut, men vi har alltid haft ett nätverk.
När nöden har varit som störst har jag alltid haft min familj och mina vänner vid min sida!


Man skulle kunna göra film om mitt liv, och ändå skulle det framstå som osannolikt att en person i så unga år har upplevt så mycket. Långtråkigt har det då inte varit.
Men jag hade önskat någonting annat.
Önskat att jag fått uppleva riktig kärlek tidigare och kunnat bygga upp
ett liv tillsammans med den jag älskar. Jag önskar mig en grå vardag,  
med rutiner, kuddkrig och att sitta tillsammans i lugn och ro för att äta middag
och sen pyssla lite med sitt.

Tänk att något så trivialt som en grå vardag kan bli en kvinnas högsta dröm.  


Men även om det till sist och syvende blivit så att vi får nomadisera igen,
så kommer jag kämpa till sista andetaget för ett samhälle där pusselbitar kan falla på plats
och de viktiga instanserna kan fånga upp kvinnor och barn i vår situation och
ge oss och de potentiella gärningsmännen den hjälp vi så desperat behöver.
Hoppas att ni fortsätter engagera er.

Kramar
Nollställd